|
Oppositionen mot Gustaf Eriksson - Sarkasmens mästare (författare Malin Eriksson 1999 Högskolan på Gotland, B-uppsats i historia) Inledning Den 6 maj 1523 inleddes ett nytt skede i Nordens historia. Det var vid den tidpunkten som Sverige började sökta sig fram mot en inre konsolidering, vilken under 1600-talet skulle mynna ut i ett stormaktsvälde. Den nyvalde kungen Gustav Eriksson, som under 1700-talet gavs tillnamnet Vasa, hade lett befrielsekampen mot unionen i början av 1500-talet. Nu krävdes det en kraftsamling för att riket skulle nå en större utrikespolitisk självständighet. Vägen mot målet bjöd dock inte på någon problemfri resa för Gustavs del. Redan året efter kungavalet började oroligheterna ute i landet och resulterade i det första dalupproret 1524-1525, följt av den beryktade daljunkerns uppror 1528 (andra dalupproret), Västgötaherrarnas uppror 1529 och klockupproret 1531. De frågor som är aktuella för denna uppsats rör såväl regenten
Gustav Eriksson Vasa som det folk han styre över. Hur handlade kungen
i situationer som, mer eller mindre, tedde sig hotfulla mot hans ställning?
Genom sitt agerande mot såväl kyrkans män som folket i allmänhet, skaffade
han sig många motståndare och fiender bland folket. Det huvudsakliga missnöjet
rörde den nya tron, de tunga skatterna, det dåliga myntet (klippingen)
samt bristen på nödvändiga varor som t ex salt. Gustav misslyckades dessutom
med att ta Gotland från den avsatte Christian II:s vapendragare Sören
Norby, samt såg Blekinge glida ur händerna till Danmarks fördel. Oppositionen mot kungen rotade sig speciellt i delar av Dalarna, där det omtalade ”dalabullret” aldrig tycktes tystna. Inte heller västgötarna kunde vad tiden led hålla tillbaka sitt missnöje. Varför höjdes rösterna i just dessa landskap och varför misslyckades innebyggarna i såväl Dalarna som Västergötland i sin strävan att få stöd i andra regioner? Fanns det, förutom det allmänt spridda missnöjet, någon annan bakomliggande faktor till oppositionerna i de två nämnda områdena? Det talas ofta i termer av uppror i dessa sammanhang; att ”böndernas decentraliserade samhälle tvangs sträcka vapen för den segrande kungamakten”. Sanningen är den, att missnöjet aldrig gick så långt som till organiserade uppror. Av denna anledning kommer ordet opposition hädanefter att användas i uppsatsen. En opposition behöver inte, enligt min definition, innehålla handgripligt våld; själva skeendet kan vara klätt i ord. Här är det på sin plats att fråga sig varför oroligheterna aldrig utvecklades längre, trots att missnöjet var mycket stort. Kan man skylla på dåliga ledare eller kanske ett bristfälligt stöd i den egna regionen? Om man vill komma närmare regenten Gustav Eriksson är man
hänvisad till dennes registratur. Större delen av de skrivelser som utgick
från kungens kansli och som troligen är dikterade av honom själv, publicerades
i en svit av 29 band under titeln Gustaf den förstes registratur åren
1861-1916. Ett mindre urval av breven har därefter presenterats av bl
a Nils Edén respektive Alf Åberg. Därtill har det skrivits hyllmeter om
denne landsfaders vuxna liv och gärningar; inte bara av historiker, utan
även av människor som var samtida med Gustav. Ett exempel på ett samtida
porträtt är Peder Swarts krönika, framtagen på kungens egen begäran i
propagandasyfte. Krönikan är välkänd och ett försök till en källkritiskt
tolkning har utförts av bl a Karl-Erik Wikholm. Herr Swart var hovkaplan
hos Gustav, men slutade sina dagar som biskop. Krönikan om kungen har
betecknats som välskriven och underhållande, men starkt förskönad och
delvis helt opålitlig. Förutom skriftliga källor av detta slag finns det
en mängd berättelser och anekdoter av folkligt ursprung. Det är naturligtvis
av mycket stor vikt att vara källkritisk inför informationen och registraturen
utgör inget undantag. Gustavs registratur är en kopiebok och feldateringar
har tidigare upptäckts i dessa. I en del fall har renskrivningen inte
skett på ett tillfredsställande sätt och kanske har texterna ibland rentav
misstolkats. Verklighetsbeskrivningen i Gustavs brev kan vara tillrättalagd
till följd av kungens egna krassa syften. Han kan ha strävat efter att
ge en korrekt bild av verkligheten men omedvetet förvridit fakta, därför
att han inte haft tillräcklig information. Dock vore det underligt om
hans många skrivelser till allmogen och fogdarna, dvs basen för kronans
verksamhet, skulle vara baserad på ren dikt. Allt som allt erbjuder registraturen stor hjälp när det gäller att få ett sammanhang i händelserna genom åren och det är på den som alla sentida biografier om Gustav Eriksson Vasa är baserad. Tonen och ordvalet i skrivelserna varierar mycket och beror helt och hållet på ärendets karaktär och brevets mottagare. Detta gör att det är en svår uppgift att hitta några skarpa konturer i texterna. I registraturens bilagor återfinns kopior av skrivelser sända till kungen, bl a från rikets innebyggare, men även från regentens såväl medarbetare som fiender. Det förekommer också exempel på brevväxling mellan de olika landskapens invånare. Således kan man genom registraturen iaktta händelserna både ovanifrån och underifrån, från kungens nivå och från böndernas nivå, även om ”ovanifrånperspektivet” klart dominerar. Av flera nämnda anledningar kommer registraturen och dess bilagor att spela en central roll i sökandet efter svaren på uppsatsens frågeställningar. Arbetet skall behandla Gustav Erikssons första tio år som Sveriges regent, dvs perioden 1523-1533, vilket innebär ett studium av registraturens första åtta band. På uppsatsens spelplan finns två aktörer; regenten som aktör på statlig nivå, och bonden som aktör på lokal nivå. Bland texterna i registraturen och dess bilagor har ett urval gjorts, vilket innebär att de brev som studerats övervägande rör oroligheterna i riket. Vid sidan om registraturen skall annan forskning iakttas vad gäller böndernas oppositioner i Norden under 1500-talet, samt övrig relevant litteratur. Bönderna - ståndssamhällets bas Eftersom bönderna i mångt och mycket kommer att bära denna uppsats, krävs
en kort beskrivning om deras plats i 1500-talets Sverige. Vid den aktuella
tiden genomgick Sverige, i likhet med andra Europeiska länder, en utveckling
mot nationalstat. Detta innebar att den svenska kronan kom att dominera
över ett område bebott av en svensktalande befolkning i kombination med
samer, finnar, ester m fl. Landet var mycket glest bebyggt och flest innevånare
hade Uppland, Östergötland, Kalmar län samt delar av Bergslagen. Under
Gustavs tid startade en nykolonisation, vilket innebar att bebyggelsen
i skogsbygderna började förtätas. Kolonisationen var över först vid 1600-talets
början och vid det laget hade tusentals nya gårdar uppkommit. Basen för det ståndssamhälle som utformats under medeltiden utgjordes av bönderna på 1500-talet. I förhållande till andra europeiska länder var andelen självägande bönder, dvs skattebönder, mycket stor i Sverige. Denna äganderätt erkändes av kronan så länge bonden i fråga erlade sin skatt och underhöll gården. De kontinentala länderna under senmedeltiden och 1500-talet kunde uppvisa en stor mängd varianter i fråga om rättsförhållandet mellan jordägare och jordbrukare. Man kunde åtnjuta full trygghet i besittningen som bonde mot enbart en penningränta på jorden, eller så befann man sig i livegenskap, alternativt hade mycket osäkra arrendevillkor. Förutom skattebönderna fanns det också i Sverige bönder som brukade kronans eller adelns mark och dessa går under benämningen landbor/landbönder. Tillsammans utgjorde dessa två grupper basen för rikets bondestånd. Till denna grupp räknades även de som socialt sett stod under bönderna, sk husmän. Även om bondeståndet befann sig längst ned på samhällets ståndsstege, fanns det skillnader i förmögenhet och anseende inom gruppen i sin helhet. De som hade det bättre ställt än sina medbröder intog inte sällan viktiga poster på socken- och häradsnivå på det lokala planet. Den oroliga senmedeltiden gjorde att man i stor utsträckning såg till att värna om det egna landskapets självständighet och traditioner. Under Gustavs tid på tronen kan man se exempel på sådan ”landskapspartikularism” i bl a Dalarna och Småland. Varje bygdelag var sedan gammalt sammanhållet av starka band. Alla hade olika former av självstyre, men under 1500-talet kom de lokala organen allt mer att infiltreras av kronan. De grundläggande organen för kollektivt handlande var häradstingen och sockenstämmorna, där bönderna utgjorde aktörer i lokalsamhällets regi. De försvarade sin frihet och sina egendomar gentemot både stat och adel, och de hänvisade till lag och gammal rätt. Jordeboken blev böndernas skydd mot godtyckligt ökande av de årliga skatterna. Skyddet var dock relativt; vad bönderna betalade och kronan bar upp har i verkligheten ofta varit något helt annat än det som stod i jordeboken. Oppositionen mot överhögheten - en materialgenomgång Lars-Olof Larsson är en av de få historiker som har studerat nordiska
bonderesningar utifrån grundläggande, objektiva analyser i källmaterialet.
Han intresserade sig främst för Dackefejden. Undersökningarna visade att
smålandsbönderna alltsedan 1520-talet drabbades av successivt förhöjda
skatter och nya pålagor, vilket innebar ett brott i en längre period av
generellt välstånd. Detta skulle vara anledningen till ett allt större
missnöje, som slutligen mynnade ut i en resning. Bonderesningar i Norge
har studerats av bl a Jørn Sandnes. Han talar om ”bondeuppror” och ”bonderesningar”
som en undergrupp till huvudkategorin ”bondeopposition”, vilken också
innefattar latent, fredlig opposition. Upproren uppkom ur böndernas intressen
och med bönderna som initiativtagare och huvudaktörer. I sina undersökningar
använde sig Sandnes i huvudsak av kungliga brev. Han fann att böndernas
aktioner uteslutande grundade sig på en kamp för ”gammelt og fornt”, för
den ordning som man sedan sekler tillbaka kände till. Protesterna gällde
även nya skattepålägg som bönderna inte kunde finna grund för i gammal
lag och rätt (såsom bönderna i Sverige använde sig av jordeboken till
försvar). De flesta resningarna i Norge var dock små med snäva geografiska
avgränsningar och kan inte mätas med rena uppror som Dackefejden. I vilken mån kan vi ha användning av ovanstående exempel när det gäller oppositionerna aktuella för denna uppsats? Det kan direkt konstateras att även dessa uppstod inom mycket begränsade områden, men hur såg händelseförloppen ut och vad låg bakom resningarna? I nästföljande kapitel skall oppositionstillfällena redovisas, i huvudsak med stöd av registraturen. ”Dalabullret” I registraturen förekommer allehanda stämplare, dvs förrädare, vilka handlat kungen emot. Gustav själv var alltid vaksam och misstänksam emot alla rykten som nådde honom angående oroligheter ute i landet och han sände allt som ofta ut sina sändebud för att kontrollera sanningshalten i skvallret. Ett speciellt problem hade kungen med delar av landskapet Dalarna. Två av de stämplare som begav sig dit var mäster Peder Jakobsson Sunnanväder (benämns oftast i texterna som Peder kanceler) och mäster Knut Mikaelsson, två herrar som var kyrkligt aktiva innan de kom i delo med kungen och därav miste sina befattningar. Av registraturen att döma spred de båda en oro i Dalarna, och då särskilt i de övre Dalasocknarna. Från detta område utgick skrivelser från allmogen till konungen, fulla med allehanda klagomål mot regenten. En del av dem ingår i registraturen. I oktober 1524 skrev bergsmännen och allmogen i Dalarna att de misstyckte att de rika bönderna köpte billigt spannmål av de fattiga, och sedan själva bjöd ut det till mycket högre pris. Dessutom höll städernas köpstadsmän på att helt fördärva dem med sina ”oredelige köp”. Kungens fogdar gjorde inte heller situationen bättre; de köpte in allt de kom över utan en tanke på andra. I samma skrivelse ber de allra ödmjukast om att det viktiga fisket vid Älvkarleby skall stå öppet såsom den gamle kungen lovat. Slutligen säger man att hans nåd bör veta att allmogen undrar över alla de utlänningar som kommit till landet. De ber för Guds skull att kungen, för allas bästa, inte skall dela ut några förläningar till dessa. Gustav sökte till en början lugna ned vågorna av den oro som Sunnanväder och Mikaelsson förorsakade genom att skriva förmanande brev. Ett typexempel på en sådan skrivelse utgick från det kungliga kansliet i december 1524, i vilket kungen vädjar till dalkarlarnas svaga punkter samt varnar dem för förrädare som Peder Sunnanväder. Ett utdrag ur brevet lyder som följer: "Käre vänner, som vi skrivom eder till for några dagar sidan om herr Peder kanceler, som här havar rympt sin borgan och givit sig upp till eder i then akt att han gärna stämplade oss något ont på med någon lygnaktug stycke, som han somligom utav eder föregivit haver, sva hoppas oss dock och intit tvivlar, att han thess med eder ingen makt hava skall. I äre the samma som först inträdde med oss, thå vi oss företogom näst Guds, eders och all Sverigis allmogis hjälp att forstyra then omilla k(onung) Krist(iern), och have thärmed, Gud tess lovad, god framgång haft, så att vi alle fri och säker vordne äre till vår hals för samma k(onung) K(ristiern) och hans parti, som edra forfädra i Dalerna alltid i fortiden gjort hava, att the theris rätte herre och sitt fädernes rike have bestånduge varit som ärlige tro dandemän. Och är for then skuld ingelunda troandis, att I för en sådan ordlös man skull, som for(nämn)da herr Peder är, vilje få eder och edra epterkommande itt annat rykte, än edra forfädra haft for eder (---) Ju förra thet kan ske ju bätter thet är, till att stilla thet rykte, som elles måtte föras kring om landit och thärmed väl in i annor stämplare, oss under ögonen, thär något ont av formodandis vore". Oron i Dalarna ser dock inte ut att ha stillats. Mora, Orsa och Leksands
socknar, som alla är belägna i övre Dalarna, skriver till menigheten i
de nedre Dalasocknarna angående de många klagomålen de har mot kungen,
bl a hur de "ingen sanning få veta af sin herre konungen". Senare samma
år har dalkarlar från flera socknar mötts upp vid Tuna tingsplats och
där upprättat en förening med syfte att sätta stopp för det stora armod
och de dyra köp som man länge beklagat sig över, men som Gustav inte har
avhjälpt. Menigheten i Dalarna skriver också till kungen om sitt beslut
och slutorden visar att de menar vad de säger: "ther retther edher epther".
Bergsmännens samt skattebönderna och menige allmogen skriver därefter
ett öppna brev till Hälsinglands innebyggare, vari de underrättar sina
landsbröder om innehållet i den klagoskrift de sänt till kungen, med hopp
om deras stöd i saken. Då kungen inte lyckas stilla oron i Dalarna, väljer han att tackla problemet
på ett helt annat sätt. I mars 1525 utgick ett kallelsebrev till det världsliga
frälset, köpstäderna, bergsmännen och allmogen i landet, samt en speciell
inbjudan till rikets råd. Det skulle hållas ett allmänt riksmöte i Västerås
den 13 maj och syftet var att en gång för alla ta reda på huruvida det
svenska folket fortfarande ville ha honom som Sveriges regent eller ej.
Om de var missnöjda med honom var han beredd att gå. I annat fall krävde
han fullt stöd i sin kamp mot orosmolnen i Dalarna. Efter mötet meddelades
utslaget till hela riket: "Så vart thär ibland annet förhandlat om
the många stämplingar och lögner som ibland allmogen föres, med vilka
några förrädare akta åstad komme någet obestånd i rikit, så att vi måtte
välleliga drivas ifrå regementet, thär then menige man med rikisens råd
och allt frälsit oss lagliga tillkorade i Strängnäs (---) När vi så thet
föregivit hade, fulle the gode män rikisens råd och then menige man over
allt landet till att bedja oss att vi rikisens regemente ecke overgeve
skulle, utan stå them så före efter thenna dag som vi härtill gjort hadom".
Nu kunde kungen med stöd i ryggen vända sig emot oroligheterna i Dalarna.
Lika väl som Gustav under den pågående oppositionen tillskrivit snart
varenda landskap om de tredska dalkarlarna och deras benägenhet att ta
till sig stämplare, lät han dem nu alla få vetskap om att han hade läget
under full kontroll. I februari 1527 lät Gustav avrätta biskop Peder Jakobsson
Sunnanväder. Dessförinnan hann stämplaren dock fly med sitt följe till
Norge, där de vänligen togs emot och tillskrevs lejdebrev för en säker
färd genom landet. Genom ärkebiskop Olaf i Trondheims förböner skonas
mäster Knut till livet. Det första ”dalupproret” blev endast en opposition i tal och skrift,
efterkrigstiden klädd i ord. Sedan den första osämjan lagt sig var förhållandet
mellan kungen och allmogen i Dalarna bättre, även om Gustav med jämna
mellanrum fick ta emot klagomål över de höga priserna på allehanda livsmedel.
På hösten 1526 fick Gustav till och med en påminnelse från folket i landskapet
om att han borde se till att kröningen verkligen blev av. Kungen svarade
att visst skulle kröningen äga rum, så fort skulden till de tyska städerna
var betald. Men det vänskapliga förhållandet varade inte någon längre
tid. Under 1527 trappades stämningen åter upp i Dalarna. Brev på brev
uppmanade allmogen i landskapet till lydnad. Gustav var inte nöjd med
dalkarlarnas ovilja att betala skatt. På en del håll i landskapet vägrade
man också att lyda sin fogde. I ett brev riktat speciellt till innebyggarna
i Tuna och Torsång uttrycker han sin bestörtning över deras ovilja att
lyda befallningar och därmed inte förstå rikets bästa. Förmaningarna har
ingen effekt; en vecka senare är skulden fortfarande obetald. Samma månad
kom ett bud till kungen; herr Peders gamla kumpaner baktalade regenten
ute i landet och de samlades kring en man som utgav sig för att vara Sten
Stures och Christina Gyllenstiernas rättmätige son. I registraturen går
han under benämningen daljunkern, då man inte är säker på hans rätta identitet.
I ett odaterat brev i registraturen anhåller dock fru Christina att den
unge man som säger sig vara hennes och Stures son omedelbart bör ställas
inför rätta då denne talar osanning om sitt ursprung. I ett öppet brev till en Per Olsson ger Gustav denne man tillåtelse
att straffa kungens fiender i Dalarna. Samma månad ser det ut som om kungen
planerar ett väpnat tåg mot Dalarna. I en skrivelse yttara sig rikets
råd om ”tåget mot Dalarna”: "Om dala resen - Suarande rijkesens rådt
att the vele haffua theris folk vederredo fram i vår med rör och andre
verior, att lata besölia vår nådigiste herris owener när the bliffua tilsagde,
och vele the siälffue lata them haffua matsäcken medt them och ecke giffua
sig tedhen för än tijdt är" . I januari 1530 bestämdes det på ett möte i Västerås att rikets gäld skulle betalas av med en klocka från varje kyrka, kapell och kloster i Sveriges samtliga städer. Året därpå utsträcktes klockskatten även till lantkyrkorna. I generationer hade klockorna kallat församlingen till Guds hus och med sin malmklang skyddat mot allsköns onda makter. Detta, att avlägsna klockan från kyrkan, ansågs säkerligen vara ett helgerån. Enligt Peder Swarts krönika begynde oroligheterna i Leksand: "När nu the gode men komme till Lexand, platt intedt wetandes aff then förrädelige handell the hade j sinnet, strax öffuerfölle the them, spöriandes om the wille haffua clockor oc sade att the rett nu skulle få clockor, ruuste så till 12 eller 14 på en, somme hölle och somme böstadhe och marterade medh yxehambrar, icke afflåtandes för än the såge thet war litedt lijff vti them. En part aff theres tienare krupte och gömde sigh vnder botnar, vti swynestijor oc hundehws. Snarast sagt, att the bleffue trachterade så ymkelige att thet kan ingen till fyllest förtälia". Så var det eviga "dalabullret" åter igång. En av dem som skadades i det omnämnda bråket var fogden i Leksand, Lasse Eriksson. Överfallet skedde dock inte med allas samtycke, någonting som man underströk i landskapet. De som utförde handlingen var påverkan av ”rusiga drycker” och av denna anledning ansåg också kungen att innebyggarna inte borde straffas utan förlåtas. Som oppositionens främste ledare har kyrkoherden Evert i Leksand utpekats. Även den kände bergsmannen Måns Nilsson ser ut att ha intagit en misstänkt hållning. Den förstnämnde ordas det inte mycket om i litteraturen, men man vet att han också deltog vid det andra oppositionstillfället i Dalarna; en del av de besvärs- och klagomålspunkter som menigheten i landskapet sände till kungen under 1527 levererades bevisligen via Evert. Till råga på missnöjet med skatten rådde det brist på spannmål i landet
sedan en tid tillbaka. Ett oroligt brev till kungen år 1530 från Kopparbergets
fogde Christopher Olsson illustrerar just detta. Han säger att spannmålet
är så dyrt att de fattiga kopparbergsmännen inte har råd att inhandla
vad de behöver. Det finns en uppenbar fruktan att om kungen inte gör något
åt problemet kan gruvdriften inte upprätthållas och vad ännu värre är
att fogden ”befructandis at noghon lössz hop slå sigh her til hopa
fram på sommoren när the intit haffua leffua widh tagha sigh ther med
noghot vbestond före". Innebyggarna i en socken kunde erlägga klockskatten i reda penningar i stället för klockor. Även bergsmännen och menige allmogen i Dalarna bad kronan att mot två tusen mark örtuger få lösa in skatten. Detta sker i ett brev skrivet i slutet av augusti eller början av september 1531. Man ursäktar sig för att man tidigare varit alltför fattiga och i så stor nöd att man inte kunnat betala sin skatt som det sig bör. De fruktar för att de till följd av allt buller och obestånd som de ställt till med har fallit i kungens ogunst. Man säger också att det som hände inte var med alla innebyggarnas vilja och bönfaller sin herre att för Guds skull lyssna till deras fattiga böner om nåd. Den trohet de tidigare svurit kungen står stadigt fast och folket är beredda att förlora "liff oc halss" för honom. I slutet av skrivelsen ber de så att få lösa klockskatten med penningar. Även om kungen skulle avslå detta bud, skall man ändå följa hans nådes vilja. I november förklarar dalkarlarna för sin kung att de, sedan de vunnit hans tillgift för sitt sista uppror, i framtiden inte skall låta sig förledas, utan alltid förhålla sig såsom trogna undersåtar. Därmed avtog oppositionen mot kungen i det tysta. Västgötarna tar till orda I början av 1529 utbröt det sk Västgötaherrarnas uppror ut, i vilket även bönder och borgare deltog, varför jag väljer att kalla det för västgötarnas opposition, kort och gott. Resningen började i Småland, där det leddes av borgmästaren Nils Arvidsson i Jönköping. En av kungens fogdar blev ihjälslagen och kungens syster Margareta togs till fånga. Den huvudsakliga orsaken till oppositionen var missnöjet med reformationen och kungens plundring av kloster och kyrkor. Delvis kan oppositionen också ses som ett försök att rädda aristokraterna från den expanderande kungamakten. Om allmogen hade något speciellt missnöje att vädra för sin egen del, har det ordats mindre om. I ett brev daterat 4/4 1529 från borgmästare och råd samt menige man
i Jönköping, till bl a råd och menigheten i alla städer i Östergötland,
samt menige allmogen där sammanstädes, säger man: "Som edher wel witteligit
är om thet ocristeliga Regemänthe som her n wdhij thetta fatigha Rikit
opkommit är, aff thette opwektha Lutteris ketterij szå atuj alla samman
bliffe platt förderffwadhe j grunden wthan her finnes någhen anner god
rad tiil att thetta må j tiid och thyma bliffwa til wara taghidt som nw
j Opland och kring om menige Rikit skett är, att all Closter endeles äre
nw ödhe lagth och wart tagit wthur them alla theris Clenodia och äghedeler".
Brevskrivarna liknar Gustav vid Kristian; den nuvarande kungen "rövar
och borttager" minst lika mycket. Han har dessutom kränkt sakramenten
och de gamla kristna sedvänjorna, samt fördrivit biskopar, präster, munkar
m fl för att bana vägen för den nya falska lärdomen. Av dessa anledningar
har brevskrivarna beslutat sig för att säga upp sin tidigare troheten
till kungen, eftersom de anser att hans sätt att styra landet inte kommer
att förbättras. De uppmanar alla goda kristna män att ställa sig på deras
sida och ber om deras svar i frågan så snart som möjligt. Kungen å sin
sida skriver också till Östergötland och detta sker endast ett par dagar
senare. Han förmanar landskapets innebyggare att söka stilla det uppror
som startat i Småland. I Västergötland fick smålänningarnas upprorsmaningar effekt. Västgötaherrarna
(biskop Måns i Skara, Sveriges hovmästare Ture Jönsson, riddare Måns Bruntesson
m fl) och övriga innebyggare i landskapet hade ”övervägt hela rikets bästa”
och därmed följt smålänningarnas exempel; de sade upp sin trohet till
kung Gustav. Starka skall de stå tillsammans och stötta varandra i råd
och dåd. Kungen har inte respekterat den ed han svor då han i Strängnäs
blev utvald till herre och konung. Han har handlat Gud emot, sagt att
jungfru Maria inte är bättre än andra syndiga kvinnor, förorsakat att
en del av de fördrivna nunnorna hamnat i "horkrog" etc. Ledare för oppositionen
blev Ture Jönsson, vilken burit riksäpplet vid konungens kröning och som
därefter var en nära kumpan till Gustav Eriksson. I Östergötland reagerade man inte på samma sätt som i Västergötland på smålänningarnas ord. I ett brev skrivet i april eller maj 1529, fördömer de sina upproriska grannars handlingar. Blodsutgjutelse leder bara till skada och fördärv. De vill sända, och sänder också, några män till Västergötland för att förhandla med de upprorssinnade. I slutet av april underrättas kungen för första gången om dessa förhandlingar. Hans medarbetare hoppas att först och främst få kungens syster fri. Gustav blir också varse om allmogens många klagomål. Några dagar senare kommer ytterligare en underrättelse "Käre nådige herre. Wij bedie eder nåde for gudz skuld på alles wåres wegna att then mene mantz store klagen och begären wille låthe osz bliffue wid then gamble och Cristelige sedueniona szom aff aller wared haffuer, wij segie eder nåde szanningena att aldrig går then mene man wnder then lärdom szom en tid lang aff nogre foregiffuit är, wthan the mett offueruåll ther till twingade bliffue, huilkit wii aldrig förmode aff eder nåde ske skall". Det talas illa om predikan i Uppland och om missnöjet inte stillas är östgötarna rädda för att fler olyckor kommer att följa i Västergötland. Ett speciellt brev utgår från det kungliga kansliet till innebyggarna i Dalarna, vilka avtackas för att de sedan de ånyo svurit kungen sin trohet också har agerat därefter. Gustav uttrycker dock sin oro för att de skall ta intryck av de oroligheter som stundar i söder. Någon förståelse för denna uppståndelse i Västergötland hyser kungen inte; "Wij haffuom warit then sammä szom haffer frelst thom wtaff then omilda tyrannes, rikisens oc alles wåres heske fiendis konung Kristierns hende, oc haffuom ther före hafft ospart oc wågat både liff oc godz, både för theris oc menighe Suerigis rikis jnbiggeris gagn oc besta". I en dagtingan med de upproriska västgötaherrarna och smålänningarna försäkrar kungen att allt skall vara förlåtet om oron bara dämpas. Han lovar också att menige man själva skall få bestämma över klostren, ett av alla de löften som kungen sedan svek utan att blinka. Ännu en gång lyckades Gustav avstyra oppositionen, trots att den denna gång verkar ha varit större än vid de tidigare tillfällena, med ett stöd hos flera samhällsgrupper. Läget efter 1530 I början av 1532 ser det ut som om Gustav fruktar ett anfall från Kristian. Skrivelser utgår till landets samtliga lagsagor om att krigsfolk till rikets försvar skall uppbådas. Särskilt Småland och Västergötland skall ställa upp med skyttar och "hjelpegärd" till främmande krigsfolk. Det är inte alltid som detta uppskattas bland mannarna som tvingas ställa upp för kronan; i ett brev till hären i Västergötland finner vi skällsord för deras olydnad mot hövitsmannen och de uppmanas strängeligen att inte "bruka sin onyttiga mun". I vissa fall får innebyggarna lov att utgöra penningar i krigshjälp i stället för manskap. Kungen reser också ut i landet för att tala på marknader om den spända situationen. Trots alla förberedelser hinner han också ta itu med de mindre uppgifterna; gåvobrev, förläningsbrev, salubrev och kvittobrev utfärdas precis som vanligt på löpande band. Nu talas det knappast längre om stämplare och upproriska landskap; kungen har annat att tänka på. I februari 1532 uppmanar Kristian såväl svenskar som danskar att gå över på hans sida i kampen om kungakronan. Även ärkebiskop Olof i Trondheim ber innebyggarna i bl a Helsingborg och Kopparbergslagen att inte gå Kristian emot. I Dalarna är man dock inte intresserad av uppviglingsförsöken och svarar att man med alla medel skall vända sig emot ärkebiskopen och dennes anhängare. Kristian landsteg i Norge med en holländsk flotta för att försöka återerövra sitt rike. Turen stod inte på hans sida; innan han hunnit gå över gränsen till Sverige fick han ge upp. Väl i Danmark fängslades Kristian och därmed var krigsfaran över för Gustavs och Sveriges del. Nu var det dags att ta itu med bestraffningen av kungens tidigare fiender.
I januari 1533 skriver kungen ett öppet brev till flera socknar i Dalarna
om att han i samråd med riksrådet ämnade dra upp till Kopparberget med
en del av kronans krigsmakt för att utkräva en särskild krigsgäld av Dalarna;
det var dags för ett räfst i landskapet. Detta för att "ther hossz
edher haffuer nw so optha skeedt wproor och obestond, oss, menige rijkit
och eder sielffue med till en drapelig skada oeh forderff". I brevet
omnämns också den före detta fogden och kungens förtrogne, Måns Nilsson,
som i och med klockupproret svikit honom grundligt. En del dalasocknar
får också mottaga skrivelser om att de var och en bör sända tolv mannar
till det möte som kungen skall avlägga vid Kopparberget. I samma veva
uppmanas dalkarlarna att utgöra sitt rätta tionde till kyrkohärberget,
samt att avlämna återstoden av den skatt i klockor, silver och penningar
som de är skyldiga sedan tidigare. Då kungen anländer till landskapet,
låter han genast avrätta Måns Nilsson från Aspeboda. Varför bestraffningen
inte kommit tidigare kan bero på att kungen ansåg att hotet från Kristian
var viktigare att ta itu med ett par år tidigare. I litteraturen talas
det om ”den blodiga räfsten i Dalarna”, men huruvida det ligger någon
sanning i exempelvis Peder Swarts krönika angående Gustavs starffvisit
till Dalarna, är naturligtvis omöjligt att utröna. Intresset för att ta
reda på sanningshalten i framställningen har dock varit stort. 1921 kom
14 skelett i dagen på ängen utanför Tuna kyrka, där räfsten hölls. De
bar alla tydliga tecken på dödliga skador. Dödsorsak kan i en del fall
vara hängning och i andra fall halshuggning. Skeletten är inte daterade,
men man har satt dem i samband med Vasas räfst. Analys av materialet I följande kapitel skall uppsatsens frågor i möjligaste mån besvaras utifrån huvudkällan, dvs Gustaf den förstes registratur (GIR), i kombination med tillgänglig litteratur. Här skall utredas varför rösterna höjdes i just Dalarna och Västergötland och vad oppositionen berodde på, samt vilka åtgärder Gustav Eriksson vidtog i händelse av opposition. Dessutom kommer vikten av ledarskap att diskuteras. Oppositionsområdena Varför höjdes rösterna i just Dalarna och Västergötland? Blev de på något sätt särbehandlade av kronan? Vad gäller det mest påtagliga uttrycket för kronans maktutövning under äldre tid, nämligen skatteuppbörden, har vi för det oppositionsbenägna Siljansområdets vidkommande inga säkra uppgifter förrän under 1930-talet. I Kröningssvärds Urkunder rörande landskapet Dalarne, finns exempel på kvittobrev för olika varor som överlämnats från landskapet till kronan. 1524 översände fogden Måns Skrifvare oxhudar, järn och koppar till kungen och senare samma år levererar samme fogde älghudar, gråverk och mårdskinn, vilka utgör ”Dalaskogsskatten”. 1530 överlämnade Österdalarnas fogde Lasse Eriksson ”trettiotvå timber gråverk och vargskinn” i skogsskatt och 1531 utfärdades ett kvittobrev för samme fogde på tolv mårdskinn, vilket var Grenge (Grangärdets) sockens skogsskatt. Huruvida dessa poster utgör extraskatter eller ej kan jag inte bedöma. I övrigt var landskapet Dalarna i hög grad föremål för centralmaktens fiskala intressen redan under 1300-talet, men dessa riktades främst mot Bergslagen och i synnerhet Kopparberget vid nuvarande Falun. Tyvärr vet man inte hur Kopparbergets produktion och export gestaltade sig efter 1520, men de fragmentariska notiser som finns bevarade, bl a i form av brev och kvitton, synes vittna om en relativt god produktion i början av 1520-talet. Gustav har kunnat disponera stora kopparposter, väsentligt större än avradsuppbörden. Snart nog blir det dock tystare om kopparen. Till gruvdriftens tillbakagång kom de allmänna svårigheterna som följde i spåren av det förvirrade penningväsendet och missväxterna. Missnöjet vid den här tiden kan ha ett visst samband med att kungen valde att gynna den gruvdrift som var mest vinstbringande, såsom t ex den vid Salberget i Västmanland. Bergsmännens och allmogens klagoskrifter under 1520-talet vittnar tydligt om bekymmer i området. I Lars-Olof Larssons anda skulle man kunna säga att detta innebar ett brott i en längre tid av generellt välstånd i Bergslagen. Kopparberget var rikets mest betydelsefulla medeltida gruva, en storhetstid som alltså tog slut under början av 1500-talet. Bergsmännen under medeltiden hade det bra ställt och spelade inte sällan politiskt viktiga roller. Vid Kopparberget nådde bergsmännen ibland över bondesamhällets nivå. I maj 1527 svarar kungen på en från menigheten i Dalarna kommen klagoskrift, bl a angående de tunga pålagor som Gustav utkrävde vid sidan om den laga skatten. Hans nåd säger sig aldrig ha lagt på någon extra gäld utan riksrådets samtycke och endast i fall av nöd. Talas det om någon ytterligare pålaga därefter, är detta bara ett falskt rykte. I landslagens kungabalk rörande skatterättsliga bestämmelser, heter det att kungen skall leva av Uppsala öd, kronans gods och årliga laga utskylder av sina land. Han får inte pålägga nya skatter annat än i vissa särskilt uppräknade fall, nämligen om landet anfalls, vid uppror, vid kungens kröning eller eriksgata, samt om kungen gifter bort sin son eller dotter. Den fasta utgångspunkten för Gustavs strävanden på skatteväsendets område var landslagens avhändelseförbud; den som undanhöll eller på annat sätt minskade kronans inkomster var en tjuv och kunde straffas som en sådan. Kungen själv hade inte heller rätt att minska kronans ränta, vilket han ofta stödde sig på i händelse av klagomål från allmogen. Klockskatten, den stora extraordinära skatten som inte så direkt gick ut över bönderna, måste begäras med dessas välvilliga medverkan. Av denna anledning uppstod i vissa fall osämja mellan allmogen och de män som var utsända av kungen att ta upp skatten. Oroligheterna resulterade i ett skattläggningsarbete vinter 1530-31, men detta fick föga bestående resultat. Det har därmed påvisats att skatten i det stora hela behöll sin medeltida struktur. Även om ”västgötaherrarna uppror” startade i Småland, fick oppositionen sitt centrum i Västergötland. När det gäller detta landskap kan man i registraturen finna tydligare underlag för allmogens missnöje mot kungen. 1524 utgick förbud mot landsköp i Västergötland. Landsköpare (i regel handlande bönder), klensmeder och verkmästare (vapensmeder) uppmanades att flytta in till städerna. 1525 gjordes försök att leda vidare en del av landskapets salt- och fiskimport till Bergslagen och året därpå utkrävdes nya skatter samtidigt som Gustav gick till angrepp mot gränshandeln med Halland. Västgötarna tycks ha reagerat kraftigt emot att oxhandeln skulle ledas till Bergslagen; 1525 började de själva ta tull av oxdrivarna. Missnöjet växte i landskapet. Utöver de normala skatterna utkrävdes dessutom dryga extragärder i området 1526 och 1527. Gustavs skärpta politik drabbade även Småland, där 1529 års opposition startade. Landskapets export av kött och smör försvårades för bl a Jönköpings borgare, som även de deltog i resningen. De numer lugna bergsmännen och allmogen i Dalarna uppmanar brevledes i januari 1526 kronans skatteskyldiga bönder, landbor och menige allmogen i Småland och Västergötland att upphöra med utförseln av matvaror ur landet och med landsköp eftersom det skadar riket. Om de inte lyssnar till sina medbröders önskemål, hotar brevskrivarna att söka kungens hjälp för att en gång för alla stoppa den olaga handeln. Kungen hade titt som tätt påmint om förbudet i alla landsändar via skrivelser. I augusti 1528 skriver kungen till innebyggarna i Västergötland om de olagliga pålagor som man här klagat över samt om förbudet att utföra ”stora hästar” ur landet. Han hotar med straff för dem som inte lyder hans uppmaningar. Västgötarna är dock på upprorsstigen och 1529 uppges att allmogen vägrat betala sin tionde till prästerna i landskapet. Att frälsemän och bönder uppträdde gemensamt i den resning som sedan uppstod är ingen slump. Frälsemannanes rättigheter berörde ju i hög grad de bönder han kontrollerade, och omvänt var böndernas rättigheter intimt förknippade med de skyldigheter de hade inför den godsherre eller läntagare som fanns i trakten. Att kalla oppositionen som bröt ut 1529 för ett uppror och att det dessutom var förbehållet traktens herrar, är i all mening felaktigt. Peder Reinholdsson föreslår i sin doktorsavhandling i ämnet uppror och resningar, att Västgötaherrarnas uppror bör gå under benämningen resning. Han uppmärksammar att ordet uppror inte förekommer i de dokument från senmedeltiden som han studerat. Här förekommer däremot benämningar som fejd, resning och uppresning, ord användes i händelse av oenighet. Det första egentliga bondeupproret var, enligt Reinholdsson, Dackeupproret. Om man jämför Västergötland och Dalarna med andra i registraturen omnämnda landskap, så kan man inte se några egentliga skillnader när det gäller krav på extra skatter. Omkring 1530 fanns det knappt två områden i landet med fullständigt samma skatteförhållanden. Denna brokiga uppsättning av lokalt skiljaktiga förhållanden har till stor del uppstått som ett uttryck för en dragkamp mellan kronan och bönderna. Dessutom har böndernas materiella villkor varierat avsevärt inom en och samma bygd. Över lag klagas det i registraturen mycket över kyrkans och klostrens förfall, samt den ”dyra tid” som stundar. Kungen å sin sida är inte alltid nöjd med folkets motvilja att erlägga sin skatt, men dessa kravbrev går ut över flera socknar i riket och inte enbart till de oppositionsbenägna områdena. Gustavs svar på tal Hur besvarade kungen oppositionen, dvs hur agerade han i händelse av hot mot sin ställning? Gustav mötte, som vi redan sett prov på, orosmomenten huvudsakligen genom att skriva förmanande brev. I dessa redogjorde han allvarlig för vilken obegriplig skada det svenska riket kunde ta om folket tillät och dessutom beskyddade "falska budbärare", med andra ord förrädare. I det första bandet av registraturen finns dessutom ett flertalet brev till landets innebyggare, där han påminner om de svåra tiderna som stundade under "Christierns tyranni". Han framstår på så vis som rikets räddare ur nöden. Med förmaningsbreven lyckades kungen oftast stilla den värsta oron. Gustav talade dessutom till folket då de samlades till marknader och andra större sammankomster, men han fick också ut sina budskap via fogdar och präster. Om Gustav hade levat idag hade han säkerligen kallats för en skicklig politiker. Misstänkte han att någon handlade honom emot ute i landet, var han alltid noga med att kontrollera sina aningar, ibland genom att sända en eller två trogna män till området i fråga. Som fallet var vid det andra oppositionstillfället i Dalarna, stod kungen beredd att med vapenstyrka besvara de oroligheter som hotade att gå över styr. Gustav var också benägen att skylla sitt handlande på andra människor eller rent av ljuga för att ta sig ur en snärjig situation. En kombination av båda dessa finner vi i en brevväxling mellan kungen och biskop Hans Brask. För att kunna genomföra ett krigståg mot Gotland 1525, gav Gustav order till Brask att lyfta en extra silverskatt i det stift uti vilket han var verksam (Linköping). Folket reagerade med mycken motstånd, vilket tvingade kungen att komma med en nödlögn för att stilla oron och anklagelserna mot honom. I ett brev till innebyggarna i stiftet lägger han helt fräckt skulden på Hans Brask, vilken skall ha skjutit över sin egen börda på folket. Detta brev får kungen att framstå i god dager; som en beskyddare snarare än en falskspelare. Brask var, liksom andra motståndare av reformationen, måltavla för kungens ständiga smutskastning. I ett öppet brev till menigheten i hela riket 1527 tar han upp de av kyrkan spridda ryktena om att ”en ny tro” var på väg att införas i landet. Ryktet hade förstos skapat stor oro och denna måste nu dämpas: "Kaere wener, wj haffwe forstaandit ath cringom rikith föres etth rykthe om oss ath wij skwla tiilstääddhia, förswara och beskerma några predicare som nya tro laere andra än vij aff wår herra och hans apostlar aeretht och annamadh haffwa, thet dogh för gwdhj jcke santh aer". Han talade om kyrkans avlatsbrev och att den förtjänst som kom ut av dessa användes i påvens kamp för maktfullkomlighet. Den katolska kyrkan beskylldes också för att hetsa furstar och andra herrar mot varandra och för att ha använt sig av metoder som falskhet och bedrägeri i sin jakt efter världsherravälde. Efter denna skrivelse skickades flera liknande brev ut till allmogen i riket. Detta dels för att tona ner folkets misstankar mot kungen, dels för att successivt bearbeta och förbereda dem på de förändringar som stundade. Visst skulle de få behålla sin Gud, men den gamla kyrkoformen med de kända sedvänjorna skulle bort. Det ständigt återkommande temat i skrivelserna är den katolska kyrkans girighet, högfärd och förtryck. Kronans fattigdom ställs i kontrast till kyrkans rikedom. Att kungen hade talets gåva visade sig mer än väl under den riksdag som hölls under några junidagar 1529 i Strängnäs. Detta skulle främst komma att bli en uppgörelse mellan kungen och de oppositionsbenägna västgötarna, men även med den gamla kyrkan. Anklagelsepunkterna mot Gustav var fjorton till antalet och han gav svar på tal på samtliga. På frågan om varför han fördrivit kyrkans män från makten där de sedan länge suttit och alltid borde sitta, svarade kungen att hans vilja var given av Gud fader själv och att han straffade de onda och styrkte de goda enligt den heliga skriften. Befann sig de onda inom kyrkan straffades följaktligen också de, eftersom alla är lika inför Gud. Kungen poängterade också att han aldrig tog några beslut på egen hand; rikets råd tillfrågades alltid. Så här fortsatte man tills samtliga punkter behandlats. Innan domen föll fick västgötaherrarna, däribland Ture Jönsson, komma till tals. Dessa ansågs dock inte ha nog med bevisning för sitt vanskliga upptåg. Man kan undra hur säkert Gustav Eriksson egentligen satt på tronen under sina tio första år som Sveriges regent. Ser vi till de fyra oppositionstillfällen som varit aktuella i uppsatsen, kan det konstateras att de alla hade olika ledarkaraktärer och omfattning. De första oroligheterna i Dalarna rann ganska snabbt ut i sanden, utan att utgöra något direkt hot mot regenten. Oppositionen var koncentrerad till de norra socknarna (övre Dalarna), medan meningarna i Kopparbergslagen var delade. Gustav bearbetade situationen på ett flertal sätt; han sände sina förmanande brev och han skickade upp ett par förtrogna män till landskapet för att tala folket till rätta. Dessutom sammankallades representanter för rikets frälse, köpstäder, bergsmän och allmoge, vilka tillfrågades huruvida de fortfarande ville ha Gustav till Sveriges regent eller ej. Då de givit honom sitt fulla bistånd, kunde Gustav ta itu med dalkarlarna med ett kraftigt stöd i ryggen. Hur stor anslutningen till den beryktade daljunkern var inom Dalarna under det andra oppositionstillfället är svårt att säga, men förutom bönder var denna gången även fogdar och bergsmän inblandade. Riksdagen tog uttryckligen avstånd från orosstiftarna och kungen beslöt att gå så långt som till att förbereda väpnat motstånd. Förmaningsbrev och påhälsningar med hot om vapenkraft fick oroligheterna att lägga sig. Situationen ter sig onekligen allvarligare för kungens del denna gång. Resningen i Västergötland orsakade febril verksamhet från kungens sida under en längre tid. Då östgötarna inte gick med på smålänningarnas och västgötarnas sida mot kungen, passade Gustav på att utnyttja situationen. De trogna östgötarna blev kungens spioner och underhandlare i Västergötland. Han blev ständigt underrättad om oppositionens utveckling i området och kunde agera därefter. Framförallt sände Gustav snabbt ut brev till övriga landsändar, i vilka han bl a lovade att hålla landets alla forna seder och bruk vid liv. Dessutom utlovades skattelindringar och ingen vidare plundring av kyrkorna och klostren. Särskilt uppmärksam var Gustav naturligtvis mot Dalarna, där hans gamla kumpaner Anders Persson i Rankhyttan och bergsmannen och före detta fogden Måns Nilsson i Aspeboda fick löften om förläningar. Trots att situationen tedde sig mycket allvarlig vid resningens inledningsskede, då bl a en fogde i Småland fick sätta livet till, mynnade oroligheterna aldrig ut i väpnat motstånd, varken i oppositionsområdet eller på andra håll i landet. Åter igen hade kungens kvickhet gett resultat. Denna gången briljerade han dessutom genom att ge västgötaherrarna svar på tal genom att bemöta samtliga anklagelsepunkter som var riktade emot honom på en riksdag i Strängnäs 1529. Samtidigt tog han tillfället i akt att lägga halva skulden för sitt handlande på rikets råd. Att avlägsna kyrkklockan från sin givna plats innebar helgerån. Dessutom stundade svåra tider då bristen på spannmål i landet var stor. På Kopparberget hade produktionen minskat drastiskt sedan 1520-talet och fogen fruktade rentav upplopp från de fattiga bergsmännen. Kombinationen utmynnade i en opposition mot kungen i samband med införandet av klockskatten, en opposition som hotade att sprida sig även till Hälsingland. Kungen avstyrde smidigt denna spridning genom att ge hälsingarna det de krävde av honom; en ärkebiskop i Uppsala och tillåtelse att fritt få utöva de sedvänjor de ville. Hur kungen vidare agerade framkommer inte av registraturen. Oppositionen tycks ha dämpats i sin linda efter en tid och 1531 skriver bergsmännen och allmogen i Dalarna till kungen med en ursäkt för att de varit obenägna att erlägga skatten till följd av områdets fattigdom och nöd. Kungen benådar dem, även om detta bara var tillfälligt; 1533 besöker Gustav de besvärliga dalkarlarna på tinget i Tuna och håller där ett räfst. Ledare och organisering Varför utvecklades aldrig oppositionerna till uppror? Berodde det på dåligt ledarskap, brist på organisering eller kanske på avsaknaden av ett brett och solidt stöd i det oppositionsbenägna området? Allmogen i Sverige under 1500-talet hade ingen duglig anförare som den kunde sluta sig till. När det gällde de båda prelaterna och tillika stureanhängarna Sunnanväder och mäster Knut, ser dessa inte ut att ha haft förmågan att sätta plan och ordning i rörelse. Dessutom rådde det inte enighet mellan bönderna i olika delar av Dalarna, varken under denna opposition eller de efterföljande, om huruvida man skulle gå till aktion mot kungen eller ej. Man måste anta att kungens ansträngningar att skingra de ”falska föreställningarna” hade effekt på åtminstone en del av folket vid samtliga oppositionstillfällen i landskapet. Sunnanväder och mäster Knut flydde till Norge, så även den beryktade daljunkern, och samtliga fick beskydd i grannlandet. Daljunkern var enligt Gustav en simpel stalldräng vid namn Jöns Hansson. Detta har dock i efterhand visat sig vara felaktigt. Mannen i fråga kom otvivelaktigt från ett högre samhällsskick, vilket inte bara hans sätt att uttrycka sig brevledes är ett tecken på, utan även den hållning som den norska aristokratin intog gentemot honom. Vände han sig till just Dalarna därför att han kände till kungens tidigare problem med de missnöjda och oppositionsbenägna dalkarlarna? Oavsett om daljunkern var medlem i familjen Sture eller ej, så misslyckades trots allt hans avsikter i området. 1528 fick han sätta livet till för sitt uppsåt mot kungen. När det gäller Ture Jönsson av Tre Rosor, denne mångtitulerade adelsman, kom han vid flera tillfällen på kollisionskurs med kung Gustav. I egenskap av rikshovmästare var han missnöjd med regentens politik och ville bl a inte finna sig i den utökning av rusttjänst- och skattskyldighet som Gustav krävde. Då Ture framförde sina åsikter i saken, hotade kungen att dra in hans län Regentens handlingar mot kyrkan var också ett hett debatterat ämne i Jönssons kretsar. Då oppositionen blommade ut gjorde den det i samklang med allmogens och borgarnas allmänna missnöjen rörande hårdare beskattning och begränsad handel. Inte heller Ture lyckades i sitt uppsåt och han flydde då nederlaget var uppenbart. 1532 blev han mördad vid Kristian II:s försök att erövra Bohuslän. Man kan undra om en person blir ledare i en grupp därför att han kan påtrycka gruppen sina värderingar, eller därför att han bäst förverkligar gruppens värderingar? Det bästa svaret, enligt socialpsykologen Leon Mann, är förmodligen att gruppens beteende delvis är en funktion av ledarens egenskaper och att ledarens stil är en funktion av gruppens beskaffenhet. Om en person verkar förtroendeingivande och kommer med information som överensstämmer med individens värderingar, accepteras denna person. Vad som genast kan uppmärksammas vad gäller de i denna uppsats diskuterade oppositionerna, är att ingen av dom har haft en ledare ur allmogen, åtminstone inte vad vi kan erfara via registraturen eller annan litteratur. Som det tidigare observerats hämtades 1500-talets ledargestalter inte sällan ur adelns kretsar eller varför inte från kyrkan. De kyrkliga inslagen i uppsatsen står främst den avsatte Uppsalabiskopen Peder Sunnanväder för. Med tanke på folkets allmänna missnöje mot kungens hårdföra tillvägagångssätt med den gamla kyrkans sedvänjor och bruk, torde en man som Sunnanväder, om han lade orden rätt i munnen, kunna få allmogen på sin sida. Troligen var det inte heller svårt för kyrkoherden Evert i Leksand att från predikstolen sprida sina tankar angående den föraktade klockskatten vidare till sockenborna. Även daljunkern vädjade till folkets missnöje och han var dessutom en övertygande och vältalig man. Emotionella vädjanden är, i socialpsykologiska termer, mera effektiva när det gäller okunniga människor än när det gäller välinformerade och pålästa personer. Daljunkern var inte den ende som använde sig av emotionella vädjan; även kung Gustav nyttjade ohejdat och gärna denna taktik. Regenten är inte för intet känd för sin begåvning när det gällde att handskas med såväl det talade som det skrivna ordet och hans förmaningsbrev betydde säkerligen mycket när det gällde att lägga locket på de pyrande oroligheterna. Två stora skillnaden mellan Gustav och de män som ledde oppositionerna var förmågan att effektivt nå ut till många med sitt budskap och att därefter samla ihop en trogen skara undersåtar, stor nog för att få sin vilja igenom. Den största delen av landets befolkning valde att inte låta sitt eventuella missnöje gå så långt som till öppen och känd opposition. De allra flesta satte troheten till kungen i första rummet, även om diskussioner säkerligen uppstod lokalt. En annan stor skillnad mellan kung och undersåtar var, att regenten hade resurserna, både ekonomiskt och militärt, att få sin vilja fram. Ser vi till de oppositionsbenägna områdena i Siljanstrakten, hade dessa under 1500-talet inte den ekonomi som krävdes för ett väpnat uppror. Här kan också nämnas att oppositionerna över huvudtaget inte mynnade ut i några direkta strider. Blev oron för hotfull, samlade dock Gustav ihop sina väpnade mannar och tågade till landskapet i fråga. Bristen på organisering i samband med oppositionerna verkar vara uppenbar. De brev som utgick från Dalarna och Västergötland tillkom på tinget, där folket sedan lång tid tillbaka samlats till viktiga sammankomster. Tinget utgjorde samtidigt ett slags forum och ett centrum för politisk medling. Man löste lokala problem och försvarade sin gamla rätt och sedvänja. Tinget var också en plats för agitation och organisering gentemot yttre krafter. En upptrissad tingsförsamling var säkerligen inte att leka med. I samband med de i uppsatsen diskuterade oppositionstillfällena kan man dock inte se några tydliga tecken på samlad organisering på tinget. Att man diskuterade sitt missnöje och vädrade sina åsikter i ärendet är klart, eftersom breven fulla med klagomål mot Gustav Eriksson utgick från dessa. Det finns exempel på något som vi kan kalla bra organisering i samband med liknande oppositioner. Bl a har Hans Henrik Appel genom sina undersökningar visat hur bönder vid en resning i Viborg 1531 valde sina ledare och mobiliserade sin styrka via tinget. De förberedde sig till och med för kommande spioner. Sammanfattning Gustav Eriksson skulle idag ha kallats för en skicklig politiker. Hans budskap till folket spreds över landet via otaliga förmaningsbrev, fogdar och präster. Rykten och misstankar om förräderi togs genast upp till behandling och kungen var en mästare i att handla snabbt och smidigt, trots att hans position vid flera tillfällen var hotad. Gustav var inte den som tvekade inför att använda en vit lögn för att ta sig ur besvärliga situationer och han drog sig inte heller för att svika löften eller skylla sina handlingar på andra. Hans språk är rappt och orden ytterst övertygande. Därtill kom att han hade den ekonomiska och politiska makten på sin sida för att få sina sin vilja igenom. Detta skiljer honom i hög grad från de män som ledde oppositionerna. Trots det allmänt spridda missnöjet över den dyra tiden och kungens framfart mot den gamla kyrkan, hade Gustav ett långt bättre stöd hos folket än de oppositionella ledarna. Av registraturens brev från allmogen framgår klart och tydligt att det var långt ifrån alla i en och samma region som stödde en öppen aktion mot kungen. Att få till någon typ av organiserad resning med ett brett och stabilt stöd misslyckades därmed. För Dalarnas del fick missnöjet ett speciellt fäste i den övre (norra) delen av landskapet. De bygder som fanns där var fattiga och saknade den ekonomi som krävdes för att organisera ett väpnat motstånd. Rörelsen förmådde helt enkelt inte att upprätta en egen förvaltningsapparat. Organisationsgraden på oppositionerna påverkade självfallet i hög grad både rörelsens varaktighet och dess framgång/misslyckande. Att man samlats för att diskutera missnöjet mot kungen står dock klart; de brev som utsändes från de oppositionsbenägna områdena författades enligt registraturen på tinget. Tinget utgjorde sedan länge allmogens organ för kollektivt handlande på lokalt plan, en plats där man ventilerade sina åsikter och försvarade sig mot staten genom att hänvisa till gammal lag och rätt. Hur stora de oppositionella grupperna var vid varje tillfälle går inte att säga, men klart är att dess utpekade ledare vid samtliga tillfällen kom från högre samhällsklasser än den allmogen och bergsmännen tillhörde. Ledarens roll är väsentlig på många sätt. Levererade han ett budskap som överensstämde med folkets värderingar, ingav han förtroende och hade han nog karisma och ledarskapsförmåga för att ro iland projektet? Man kan fråga sig om ledarens mål i slutänden var detsamma som ”massans” mål. Kanske hade ledaren lågt mer radikala åtgärder i tankarna. Samtliga av de diskuterade oppositionernas ledare misslyckades med sina uppsåt, vilket bl a kan förklaras med bristen på stabilt stöd och förmågan att få till stånd organiserade hållbara resningar. Ingen av ledarna hade heller samma goda odds som kungen; varken politiskt, militärt eller ekonomiskt. När det gäller oppositionernas geografiska avgränsningar, kan detta också till viss del sättas i samband med ledarens förmåga. Fick han gehör för sina idéer och dessutom hade förmågan att sprida dem vida omkring, kunde säkert också oppositionen spridas över ett större område. Varken Dalarna eller Västergötland skiljer sig från de andra landskapen när det gäller beskattning eller brist/tillgång på nödvändigt livsmedel. Kungen mottog klagomål från flera olika håll rörande just dessa två poster, men särskilt benägna att framföra sitt stora missnöje var man i Dalarna. I Bergslagen klagas det särskilt mycket över ”den dyra tiden”, kanske för att man befann sig i en brytningstid mellan en lång period av relativt välstånd och en stundande period av ekonomisk nedgång. Denna brytning kan ha att göra med nedgången i bergsbruket och kungens gynnande av gruvdriften på annat håll i landet. Landskapet i sin helhet verkar i övrigt vara mycket djupt förankrat i den gamla kyrkliga traditionen samt de sedan långt tillbaka rådande sedvänjorna. Hellre betalade man klockskatten med reda penningar än såg kronan ta kyrkklockorna ifrån bygden. Till följd av kungens spända och allmänt kända förhållande till dessa trakter, sökte sig också diverse förrädare till landskapet för att söka stöd hos dalkarlarna. I Västergötland är turerna runt handeln i området invecklade och svåra att reda ut. Trots flertalet utfärdade förbud mot landsköp och annat, lyssnade allmogen inte till kungens begäran om laglydnad. De uppmärksammade inte heller de klagomål som kom från rikets andra landskap. Oppositionen som slutligen bröt ut hade legat och grott under flera år och då gjorde allmogen och städernas borgare i området gemensam sak med adeln. Den senare gruppen var missnöjda med Gustavs behandlande av kyrkan, men kanske främst för att de såg sin maktställning hotad. Gustav den förstes registratur erbjuder ett omfattande material för den som vill studera kungens politiska drag. Särskilt intressant är att iaktta hans förmåga att snabbt söka avstyra de oroligheter som uppkommer landet runt. Att få en inblick i händelserna ur ett ”ovanifrånperspektiv” ter sig inte speciellt svårt, medan upplysningarna om allmogens syn på det som sker till stor del brister i det undersökta materialet. Breven från allmoge och bergsmän till det kungliga kansliet, samt breven som växlats mellan olika oppositionsbenägna områden, är förhållandevis få. Jag håller med Broberg, Wikander och Åmark då de i förordet till ”Tänka, tycka, tro - svensk historia underifrån” skriver som följer: ”Historia underifrån utnyttjar överheten på vägen till underifrånperspektivet. Mycket av den traditionella historieskrivningen handlar om samhällets eliter så som de såg på sig själva och varandra. Historia underifrån kan inte ersätta denna med en historieskrivning om vanliga människor på deras egna villkor och utifrån de källor de lämnat efter sig - de efterlämnade källorna är helt enkelt för få. Den historiska dynamiken ligger dessutom ofta i mötet mellan överhet och underklass. Därför kan historia underifrån inte utesluta historia ovanifrån. Men valet av problem, de frågor vi ställer, utgår från underifrånperspektivet”. För att förstå resningarna kan man inte enbart se till de brev som finns i registraturen; man måste förstå de sociala, organisations- och föreställningsmässiga strukturerna inom vilka de agerande själva förstod och skapade det oppositionella handlandet. Referenslista Litteratur: Andersson, G. et.al.1903. Öfre Dalarna, Stockholm. Appel, H. H. 1991. Att være almuen mægtig - de jyske bønder og øvrigheden på reformationstiden. Odense. Boethius, B. 1965. Kopparbergslagen fram till 1570-talets genombrott - uppkomst, medeltid, tidig vasatid, Stockholm. Broberg, G et al. 1993. Tänka, tycka, tro - svensk historia underifrån. Stockholm. Dovring, F. 1951. De stående skatterna på jord 1400-1600, Lund. Edén, N. 1912. Peder Swarts krönika - ett urval av Edén, Stockholm. Edén, N. 1917. Brev av Gustav Vasa, Stockholm. Ersgård, L. 1996. Det starka landskapet - en arkeologisk studie av Leksandsbygden i Dalarna från yngre järnålder till nyare tid, Riksantikvariatets arkeologiska skrifter no. 21, Stockholm. Hedin, L-H. 1993. Spår av det förflutna - Borlängebygdens historia under 5000 år, Borlänge. Larsson, L-O. 1875. Det medeltida Våred - studier i det medeltida småländska gränslandets historia fram till 1500-talets mitt, Växjö. Larsson, L-O - Österberg, E. 1997. Den äldre Vasatiden, Sveriges historia 1521-1809 - Stormaktsdröm och småstatsrealitet, Stockholm. Lundkvist, S. 1995. Oppositionens män före Dacke, Den svenska historien band 4 - Gustav Vasa, riket formas, Stockholm. Mann, L. 1973. Socialpsykologi - gruppbeteende, individen i gruppen, attityder, beslutsfattande, social interaktion, Stockholm. Platen, M. 1997. Femtonhundratalets kultur, Underbart, underbart, Stockholm. Reinholdsson, P. 1998. Uppror eller resningar? Samhällsorganisation och konflikt i senmedeltidens Sverige. Studia Historica Upsaliensia 186. Uppsala. Rosén, J. 1995. Det svenska samhället vid 1500-talets början och Oppositionen mot Gustav Vasa 1523-1531, Den svenska historien band 4 - Gustav Vasa, riket formas, Stockholm. Sandnes, J. 1994. Till kamp for ”gammalt och fornt”, …Och fram träder landsbygdens människor…, Växjö. Wikholm, K-E. 1942. Källkritiska studier till Gustav Vasatidens historia, Uppsala. Åberg, A. 1960. Gustav Vasas brev, Stockholm. Tryckta källor: GIR = Konung Gustaf I:s registratur. Band 1-8. Utgiven genom Granlund, V. 1861-1816. Stockholm. Kröningssvärd, C.G. 1953. Urkunder rörande landskapet Dalarne, Stockholm. |