|
Inventering av kulturhistoriska lämningar i skogsmark hösten 1999 Västergarn Projektledare: Katarina Amér. Inventerare
i Västergarn: Maria Benson,
Västergarn socken - en presentation Västergarn socken är en av Gotlands minsta till landarealen, belägen på öns västkust ca 2,5 mil söder om Visby. Socknen gränsar i norr till Eskelhem, medan den östra respektive södra delen vätter mot Sanda. Västergarn med sina drygt 11 km2 var en av de första socknarna som inventerades på fasta forn- och kulturhistoriska lämningar i skogsmark hösten 1999. Arbetet med Västergarn pågick huvudsakligen under oktober månad. Grovt kan Västergarn delas in i två områden när det gäller de geologiska förhållandena. Den västra halvan uppvisar främst sand med inslag av isälvsgrus till följd av kvartära avlagringar. Märgelsten och kalksten samt, till viss del, morän kännetecknar den östra halvan. Allt som allt innebär detta att Västergarn i sin helhet inte är någon rik odlingsbygd. De skogbeväxta områdena återfinns till stor del i socknens östra halva och där växer det övervägande tall och gran med inslag av lövträd som t ex ek och hassel. På en del platser förekommer en svårgenomtränglig undervegitation bestående av slån, hagtorn och törne. Socknen uppvisar därtill en del sanka områden, t ex Krämplausemyr, Vikmyr och Bälingsmyr. I Västergarns nordvästra hörn ligger Paviken, en numera avsnörd och uppgrundad havsvik. I området vittnar fynd om en omfattande handelsverksamhet i kombination med varvs- och hantverksverksamhet, främst under vikingatiden med tyngdpunkten på 900-talet. Vid Pavikens nordöstra del mynnar Idån, tidigare benämnd Sudertingsån, vilken avvattnar ett ca 134 km2 stort område. Namnet Paviken är av sent datum samt av okänt ursprung. I ett tidigare skede gick platsen under namnet Västergarnsviken. Själva sockennamnet har stavats på olika sätt genom århundradena. På en karta från 1539 benämns socknen Vestragarn och låg enligt lantmätaren på Gotlands östkust (!). Under 1600-talets första hälft förekom namnet Westergard och en sjömätare Strömcrona skriver 1734 om den gotländska hamnen i Wästergarn. Hamnen i Västergarn var för övrigt av stor vikt i historisk tid då den dessförinnan så betydande Pavikshamnen spelat ut sin roll. I Västergarn återfinns en intressant och till stor del oundersökt halvkretsvall med en längd på ca 1000 m. Denna kan eventuellt ha omgärdat en bebyggelse av medeltida karaktär, en hypotes som främst förordats av Erik Floderus. Kulturlagret inom vallområdet är dock tunt och har ännu så länge inte givit några definitiva svar eller dateringar. Vallen, som bl a inneslutit två kyrkor varav den ena idag ligger i ruiner, har troligen haft karaktären av en försvarsanläggning. Liknande vallar återfinns i Birka och Hedeby och alla tre är öppna ut mot havet. I Västergarn fanns under 1700-talet två stora gårdar som i stort sett ägde hälften var av socknen, Lilla Måfreds och Stora Mafreds, dvs dagens Lilla och Stora Mafrids. De ägde varsitt helt skattehemman, medan resterande gårdar oftast inte hade mer än "enstaka skattetomt". Som det ser ut idag är man på väg tillbaka till detta mönster igen då Mafridsgårdarna åter äger det mesta av jorden i Västergarn. Projektet och inventeringens syfte "I Trädgudars land" är ett EU-baserat projekt drivet av Skogsvårdsenheten vid Länsstyrelsen på Gotland. Det genomförs som en arbetsmarknadsutbildning och stöds av bl a Länsmuseet Gotlands Fornsal. Projektdeltagarnas uppgift är att lära sig att inventera de gotländska skogarna i syfte att lokalisera och kartlägga tidigare ej registrerade forn- och kulturhistoriska lämningar. Kartläggningen sker med en unik kombination av digitala hjälpmedel. Därtill förs fältblanketter (se bilaga). På en fältblankett registreras uppgifter om lämningen samt placeringen i terrängen. Blanketten innehåller även information om vilken fastighet i socknen som lämningen ligger på. Denna uppgift tas från ortofotot taget 1996. Inventeringen är ett komplement till Riksantikvarieämbetets fornlämningsregister (FMR). Samtlig information kommer slutligen att läggas in under Skogsvårdsenhetens digitala handläggarstöd, Kotten. Informationen är viktig för att man skall kunna ta hänsyn till lämningarna vid planering av åtgärder inom skogsbruket på Gotland, t ex avverkningar och markberedning. Behovet av en inventering av skogsmarkernas forn- och kulturhistoriska lämningar är stort. Med projektet "I Trädgudars land" ökar kunskapen om var lämningarna finns, vilket ger en möjlighet att begränsa skadegörelsen av dessa. Projektdeltagarna genomgick under de fyra första veckorna en gemensam översiktlig snabbutbildning inom arkeologi, kulturgeografi och skogsbruk samt en introduktion till kulturmiljövården. Detta för att på ett så effektivt sätt som möjligt lära sig att läsa landskapet, både i förberedande syfte med hjälp av kartmaterial och i ett senare skede under själva fältarbetet. Huvuddelen av projektdeltagarna är utbildade arkeologer, men det finns även goda kunskaper inom skogsområdet. De lämningar som påträffas i skogsmarken delas in i två kategorier. Kategori 1 är sådana lämningar som kan bedömas som fasta fornlämningar. Objekten kommer att föras in i FMR. Kategori 2 består av kulturhistoriska lämningar som i nuläget inte betraktas som fornlämningar, men som är viktiga att skydda från förstörelse så långt det är möjligt. Inom kategori 1 finns t ex Agrara lämningar som fossil åkermark och stensträngar /stensträngssystem, Befästningsanläggningar som fornborgar och vallanläggningar, Boplatsområden (förhist.) innehållande husgrunder, husterasser, härdar, stolphål etc, samt Gravar, t ex stensättningar med olika fyllning, domarringar och rösen. För kategori 2 kan nämnas bl a Agrara lämningar som hägnadsrester av sten, bryor och sentida röjningsrösen, lämningar efter industriell verksamhet, bl a dammvallar /anläggningar, kolbottnar, sågverkslämningar och kvarnlämningar. Fältutrustningen Även om liknande projekt har genomförts på fastlandet (t ex Skog och Historiaprojektet drivet av Skogsvårdsstyrelsen, SVS) är Gotland först i Sverige med att utföra en inventering med hjälp av ny digital teknik. En kombination av GPS (satellitmottagning), RDS (radiomottagning) och GIS (geografiskt informationssystem) möjliggör en exakt positionsbestämning i landskapet och de lämningar som återfinns kan registreras i fält på en portabel fältdator med inlagt kartmaterial och tabeller. Det finns fyra typer av GIS och den variant som inventeringsgrupperna på Gotland använder kallas raster-GIS. Denna typ lämpar sig främst för hantering av data som samlats in via just satelliter. I botten ligger ett flygfoto/ortofoto med detaljer som vägnät, sjöar och skogsområden väl synliga. Ovanpå flygfotot kan flertalet olika skikt/raster med information läggas. Flygfotot kan på detta sätt bl a kompletteras med äng-, åker och hagmark från skattläggningskartan. Varje forn- och kulturhistorisk lämning prickas in på dagens kartbild som i sin tur är kopplad till en tabell där varje lämning får ett unikt ID-nummer. Tabellen skall i ett senare skede kopplas till en databas där uppgifterna från fältblanketterna finns lagrade. Lämningarna prickas in som en punkt, linje eller yta beroende på deras art och utbredning i det aktuella området. Som ett komplement till ovan nämnda utrustning har varje inventeringsgrupp tilldelats en digital kamera. Med denna dokumenteras lämningen om beskrivningen på fältblanketten behöver styrkas eller om lämningen i sig är skadad. I vissa fall är klassificeringen av lämningen osäker och då tas ett eller flera fotografier som sedan kan bedömas av kunniga personer. Förberedande arbete för Västergarn socken Innan fältarbetet kan genomföras måste värdefulla och nödvändiga kart- och arkivstudier göras. Kartmaterialet för Västergarns del bestod av skattläggningskartan från 1701 med renskrivning, laga skifteskartorna från 1880 (Lilla och Stora Mafrids) samt 1868 (övriga gårdar) med tillhörande anteckningar samt ekonomiska kartorna från 1939 respektive 1977 med registrerade fornlämningar och tillhörande register (FMR). Äldre kartmaterial kan avslöja såväl kulturhistoriska lämningar som fornlämningar. På skattläggningskartan återfinns ofta kvarnar och sågar, medan laga skifteskartan ibland uppvisar sk "stenrösen", dvs olika slags lämningar av sten (kan vara t ex gravrösen och röjningsrösen). Genom att placera en historisk karta över dagens kartbild i form av den ekonomiska kartan, kan sådana intressanta platser lokaliseras och därefter återfinnas i fält. Med hjälp av denna metod återfanns i Västergarn en vattendriven såg med tillhörande dammvallar och vattenrännor. Även platsnamn kan ge värdefulla ledtrådar. Som generella exempel från kartor från olika socknar på Gotland kan nämnas att "Sojdshagen" och "Sojdesåckern" ofta förekommer. I bästa fall kan man finna ett sojde i ett sådant område, särskilt om det talas om mycken tall- och granskog till "skattetjära och tjära för husbehovsbränning" i närheten. För Västergarns del fanns det endast ett sådant intressant namn, "Soidestiutet", att gå efter. Tyvärr gav det ingenting. I anteckningarna till 1700-talskartan kan man ibland läsa att en hage "har vatten" till så och så många djur. Vattensamlingen kan vara stor och räcker året om, andra gånger finns där bara vatten under vissa månader. På sådana platser kan man tänkas återfinna en eller flera bryor. Åkermark som finns med på de historiska kartorna från 1700- och 1800-talen kan lokaliseras i dagens landskap och dessa ligger inte sällan i skogsmark. I Västergarn registrerades under inventeringsarbetet två tydliga sådana områden med såväl röjningsrösen som stensträngar och tydliga åkerparceller. Som ett komplement till det historiska kartmaterialet gick inventeringsgruppen igenom de ekonomiska kartorna samt FMR. Alla fornlämningar i skogsmark märktes ut på en kopia av ekonomen, varefter gruppen gemensamt diskuterade vilka områden som verkade intressanta ur inventeringssynpunkt. Här valdes exempelvis fornlämning nr 14 ut, en ensam husgrund med en tillhörande stensträng mitt ute i skogen. Under fältarbetet registrerades här ett antal röjningsrösen modell äldre. Gruppen var också överens om att undersöka Åskogen (Ammor 5:12) N om Pavikenområdet och Idån. S om Idån ligger ett flertal gravar, men N därom ingen lämning alls. Strax S om Idån registrerades under fältarbetet en stensättning, men tyvärr var själva Åskogen påverkad av skogsmaskiner, varför gruppen valde att inte undersöka området närmare. Detta var två av flera val av intressanta områden i Västergarn utifrån FMR. Då det är omöjligt att söka igenom varje skogsparti måste vissa urval göras i den aktuella socknen, helst innan fältarbetet påbörjas. Förutom att gå efter de indikationer som ovan nämnda kartstudier gav, koncentrerades inventeringsarbetet ofta till områden med redan kända fornlämningar. Om det ligger en ensam husgrund i skogen kan man ana att t ex stensträngar, spår efter odling samt eventuella utmarker med hamlade träd återstår att finna däromkring. Är enstaka gravar utsatta på ekonomiska kartan kanske ytterligare gravar kan återfinnas i dess närhet. Det kan även vara värt att undersöka områden där inga lämningar tidigare registrerats, särskilt om de har en för gotländska förhållanden intressant topografi. På höjder i landskapet ligger t ex ofta gravar och huslämningar. Skogsområden som är sanka eller till stor del sönderkörda av skogsmaskiner inventeras i regel inte. Vissa områden inventerades endast översiktligt. Här kan t ex nämnas en tätvuxen nyplantering på Stora Mafrids 1:53 och ett vattensjukt område av Ganngathagen (Lilla Mafrids 1:72). Förutom sådana urvalskriterier söker inventerarna efter tips från markägare och socknens övriga invånare. Även hembyggdsföreningen kan bidra med värdefull information. Under det förberedande arbetets slutliga skede informerades de markägare som skulle beröras av inventeringen i Västergarn via ett utskick. I utskicket presenteras projektet samt inventeringens syfte. Markägarna ombads i samma veva att kontakta sockens inventeringsgrupp eller projektledaren angående eventuella tips. Det befintliga fornlämningsbeståndet i Västergarn Västergarn har förhållandevis lite skogsmark och de fornlämningar som hittills registrerats ligger till största delen i hag- och åkermark. Uppskattningsvis är knappt 1/3 av samtliga 63 registrerade lämningar belägna i skogsmark. Här kommer enbart fornlämningar funna i skogsmark att tas upp. Den vanligast förekommande fornlämningstypen i Västergarns skogar är gravar från brons- och järnålder, med tyngdpunkten på runda eller närmast runda stensättningar. Dessa är spridda över hela socknen, men tenderar att koncentrera sig till den östra delen där dessutom den mesta skogen återfinns. Ofta ligger gravarna ensamma eller i grupper om 2-4 gravar och sällan i hela gravfält. Två undantag finns dock, men det är bara ett av dem, ett gravfält om 5 säkra och 2 osäkra stensättningar, som ligger i skogsmark. Efter gravarna är enstaka husgrunder och stensträngar vanligast förekommande i Västergarns skogar. En hel del röjningsrösen har markerats på ekonomiska kartan, huvudsakligen i socknens norra del, såväl i som utanför skogsmark. Dessa saknas dock i FMR och har inte heller några fornlämningsnummer knutna till sig. Inom projektet "I Trädgudars land" får dock även denna kategori en beskrivning och registreras med tillhörande nummer. Detta gäller även för bryorna, vilka är markerade på några ställen på den nuvarande ekonomiska kartan över Västergarn. De lämningar som registrerats i skogsmark är övervägande belägna i barrskog på grusmark. Även sandjord förekommer. Marken är för det mesta helt flack, men i enstaka fall nämns en moränhöjd eller svag sluttning bland terrängupplysningarna. Två typer av lämningar som endast förekommer i varsitt exemplar i Västergarn är en fornborg belägen på gränsen till Eskelhem, samt en stenåldersboplats vid socknens södra gräns mot Sanda. Dessa ligger i skogsmark. Till följd av Västergarns placering vid kusten förekommer på sina håll pålverk och hamnområden/anläggningar, bl a vid Paviken och på Kronholmen. Ingen av dessa ligger i skogsmark, men kan ändå vara intressanta att känna till med tanke på socknens läge. Inventeringens resultat i Västergarn Den kategori inom vilken inventeringsgruppen i Västergarn registrerade flest lämningar var nummer 2, dvs kulturhistoriska lämningar. Till denna kategori räknas de sentida röjningsrösena, kolbottnarna, såglämningen samt bryorna. Stensättningarna, de äldre röjningsrösena samt de fossila åkerområdena representerar kategori 1, dvs de fasta fornlämningarna, i Västergarn. Några skador på tidigare registrerade fornlämningar upptäcktes inte under inventeringsarbetet. De lämningar som uppmärksammats under höstens inventering har inte heller burit några spår av skador. Detta gäller båda kategorierna. Kategori 1 Två områden med fossil åkermark har registrerats i socknen
under inventeringens gång och bägge återfinns på Stora Mafrids ägor. Den
ena mäter ca 300x150 m i NNO-SSV riktning och innehåller 1 röjningsröse,
4 hägnadsrester, 1 tydlig terasskant samt 2 diken. I dagens landskap ligger
området på betad hagmark bevuxen med gles barrskog. På skattläggningskartan
från 1701 ligger den sk Gambleåkern på platsen, en åker som överlappar
dagens gräns mellan Västergarn och Sanda. Lämningen är inritad som en
yta på den digitala kartan. Detta gäller även det andra fossila åkerområdet,
vilket har en storlek på ca 110x120 m i NS-ÖV riktning. Denna yta uppvisar
hela 7 åkerparceller avgränsade med tydliga diken, 2 stensträngar samt
1 delvis övertorvat röjningsröse. Åkerparcellerna framträder tydligt på
ortofotot. Eventuellt är detta område större än vad som registrerats,
men till följd av en ytterst svårgenomtränglig vegetation kunde inventeringen
inte fullföljas på ett tillfredsställande sätt. Den registrerade ytan
ligger i en skogsglänta med omgivande blandskog och en snåriga undervegitation.
Med tanke på dikenas djup och åkerparcellernas jämna och smala utseende,
ser det ut att röra sig om en åkeryta från sent 1800-tale eller tidigt
1900-tal. Totalt 12 röjningsrösen har registrerats under kategori 1. De ligger övervägande var för sig (8 st), men förekommer vid två tillfällen i par. Vad som har gjort att just dessa klassats som fornlämningar är bl a deras belägenhet i dagens landskap (avsaknad av modernt åkerbruk), utseende (övervägande låga, ej över 0,40 m höga) samt högre grad av övertorvning och mossbeklädnad. Dessa röjningsrösen är dessutom ofta bevuxna med sly och/eller träd. Formen varierar och stenstorleken är mindre än i de sentida röjningsrösena. Några av rösena under kategori 1 ligger i anknytning till fornlämning nr 14 på ekonomiska kartan, en husgrund med tillhörande stensträng. Området i sin helhet ter sig mycket intressant men eftersom marken är stenbunden är det svårt att urskilja ytterligare stensträngar. Terrängen är därtill bitvis svårgenomtränglig. Till fornlämningar räknas även de stensättningar som påträffades i Västergarn. De är 4 till antalet och belägna på tre platser. Tre av gravarna ligger i krönläge. Stensättningarna är stenfyllda och runda eller i det närmaste runda, ca 6 -10 m i diameter. En av gravarna ligger på Ammors ägor strax norr om Idån (Åskogen) och fornlämningsområdet vid Paviken. Denna stensättning är troligen undersökt. Kategori 2 De sentida röjningsrösen som registrerats ligger övervägande var för sig, men förekommer vid tre tillfällen i par. I ett fall registrerades ett helt område med sentida röjningsrösen och detta lades in som en yta på den digitala kartan. Eventuellt kan enstaka av dessa samlade rösen vara av äldre datum, men området har ändå klassificerats som kategori 2. Antalet rösen är på denna yta 6, varav ett osäkert. De röjningsrösen som ligger ensamma utspridda i landskapet är sammanlagt 17 till antalet, varav ett osäkert. Vid två tillfällen förekommer sentida röjningsrösen i direkt samband med hägnadsrester i sten och har då registrerats tillsammans med hägnaden i fråga. De sentida röjningsrösena är av skiftande storlek och form med en stenstorlek som varierar från 0,10 - 1,5 m. Rösen av denna typ är i regel större och högre än äldre röjningsrösen. De sentida lämningarna är dessutom inte övertorvade och ligger oftast i närheten eller i direkt anslutning till dagens åkermark. De registrerade hägnadsresterna av sten är 12 till antalet, men en av dessa är osäker vad gäller benämningen (kan vara röjningssten). Samtliga har ritats in som linjer på den digitala kartan och den längsta är, med smärre avbrott, hela 380 m. De flesta ligger utmed dagens åkerkanter och kan vara upp emot 0,80 m höga. Bredden liksom stenstorleken varierar. Några av hägnadsresterna är delvis låga och övertorvade. Dessa kan vara av äldre slag. Samtliga hägnader har dock räknats in under kategori 2. Kolbottnarna som återfunnits under inventeringsarbetet är 3 till antalet. En av dessa innehåller dock inga spår efter kol eller sot och har ansetts vara ett osäkert kort. De två andra kolbottnarna, vilka är belägna endast ett femtiotal meter i från varandra, innehöll kolbitar respektive svartfärgad mylla. Samtliga tre anläggningar är i det närmaste runda till formen och har en skålformad botten med låga vallar runtomkring. Kolbottnarna ligger i tall- och granskog. Detta är en helt ny typ av lämning som registrerats för Västergarns del. De 3 bryorna som registrerats i socknen är fortfarande till viss del vattenfyllda. Två av dem är oregelbundna till formen, medan den tredje är i det närmaste rund. Den största är hela 18x11 m och har ett uppskattat djup på omkring 1,10 m. Ingen av dem ser ut att nyttjas i dag. Den sista kulturlämningstypen hör till industriella lämningar, 1 vattendriven såg. Sågen återfanns via kartstudier i ett tidigt skede av förarbetet. Den ligger på Stora Mafrids och var, enligt skattläggningskartan med tillhörande renskrivning, "den bästa som nu på landet är och skattar för gården och vad däröver är". Några sockenbor som tillfrågades om sågen, kände till dess belägenhet strax Ö om landsvägen mellan Västergarn och Eskelhem. Sågverkslämningen registrerades som en yta på den digitala kartan. Den innehåller, förutom 1 förmodad husgrund till själva såghuset, 2 vattenrännor samt 1 dammvall. Inventeringsgruppen har under kategori 2 även tagit upp övriga ej typbestämda lämningar. Det rör sig om 2 "stenansamlingar", varav den ena tidigare ritats in på den ekonomiska kartan som en husgrund och den andra som ett röjningsröse. Ingen av dem har något fornlämningsnummer i FMR. Markägaren kunde dock avslöja att det inte alls rörde sig om några husgrunder. År 1923 breddades en väg i socknen och de stenar och stentun som hindrade arbetet samlades ihop på två platser. Stenen packades samman med så räta kanter och så platta ovansidor som möjligt för att Vägverket skulle kunna mäta upp den per kubik. Stenen såldes sedan för att malas ned till kross, men blev liggande. Stensamlingarna återfinns på Lilla respektive Stora Mafrids ägor. Sist men inte minst har en plats med lösfynd registrerats. Med hjälp av markägaren till Stora Mafrids upphittades 1 malsten och 3 i det närmaste intakta kvarnhjul. Dessa har dock, enligt ovan nämnda källa, flyttats mellan olika ägor. Lösfynden ligger inte i direkt skogsmark men registrerades ändå. |