|
Uppgift 1: Människan är en samhällsvarelse. Samhället löser vissa fundamentala överlevnadsproblem för oss (samtidigt som det ibland skapar nya). Diskutera människans organisering i samhällsformer (= hur de höll samman, fördelade ansvar och resurser, fattade gemensamma beslut o s v) och sociala strukturer (= uppkomst av ”klasskillnader” och andra indelningar) från släktets uppkomst t o m högkulturerna. Välj två eller tre allmängiltiga exempel. De två exempel som kommer att diskuteras i denna uppgift kan ses mot bakgrund av Elmer Service´s schema över olika samhällsformers sociala och politiska organisation. Schemat spänner över fyra olika samhällsformer som i tur och ordning benämns band, tribe, chiefdom och state. Dessa grupper kan sägas stå för ett vidsträckt evolutionärt ramverk, inom vilket individuella samhällen kan katigoriseras. De ligger alla på olika nivåer vad gäller ekonomi, bosättningsmönster, ledarskap, befolkningsantal osv. Generellt sett kan man säga att ju längre fram i schemat vi kommer, desto högre upp på utvecklingsskalan mot det totala urbana samhället rör vi oss. För att få en uppfattning om vad de olika stadierna på schemat innebär, skall dessa presenteras lite närmare. De tre grupper/samhällsformer som blir mest aktuella för den här uppgiften kommer att studeras mer i detalj för att därefter, i tillbörlig ordning, appliceras på de utvalda exemplen. De paleolitiska samhällena, vilka baserade sin ekonomi på jakt och som i sitt äldsta skede inte hade några fasta bosättningar, utgjorde typiska bandsamhällen. Dessa var egalitära till sin art med temporära ledare. Arbetet delades upp efter ålder och kön; mannen stod t ex i huvudsak för jakten och kvinnan och barnen för insamlandet av vegetabilier. Någon form av organisation var också av vikt när det gällde jakten på viltet. De här människorna lärde sig säkerligen bytets beteende och man gick samman i grupper för att gemensamt planera jakten. Man var till stor del beroende av viltet och flyttade inte sällan sina läger efter djurens förflyttningsmönster. Det skall nämnas att bandsamhällen existerar även i dag. Exempel på sådana kan skådas bland indianerna i Great Basin i Amerika, samt bland eskimåerna på de kallare breddgraderna. Exemplen som kommer att presenteras mer i detalj, hänvisar till tre av
Service´s samhällsformer tribe, chiefdom samt, i Mesopotamien, övergången
till state. Mitt fortsatta exempel när det gäller chiefdom och state, kommer att behandla Mesopotamien. Exempel ett: I norra Europa har människan gått igenom de
redan nämnda stadierna på ”utvecklingsstegen” fram till en urban samhällsform.
De första människorna kom sannolikt till området redan för 13 000 år sedan
och då i skepnad av den kringströvande jägaren med temporära jaktatationer
på lämpliga platser. Vid det laget hade hon utarbetat en rad olika redskap
och var dessutom en skicklig storviltjägare. Som redan nämnts var de paleolitiska
grupperna organiserade i små band. Steget till bofasthet och en förändrad
ekonomi som allt mer kom att baseras på jordbruk och boskapsskötsel var
långt. Den s k neolitiska revolutionen startade redan ca 10 000
f Kr i Främre Orienten, men den nådde inte de betydligt kallare och fuktigare
områdena i norra Europa förrän omkring 5000 år senare. Huruvida förmedlingen
av den agrara kulturen genom Centraleuropa skedde via invandring av folk
som redan kände till jordbrukstekniken eller om det handlade om en diffusionistisk
spridning låter jag vara osagt, men klart är att jordbruket i sin ursprungliga
form förändrades under resans gång och anpassades till de olika klimaten
och ekologiska förutsättningarna. I norra Europa klarade kornet och vetet
av att överleva, medan baljväxter som t ex linser och bönor klarade sig
sämre. Får och getter, som var två av de viktigaste domesticerade djuren
i Medelhavsregionen, var inte heller lämpade för de centraleuropeiska
skogarna. Det var i just Centraleuropa som den s k bandkeramiska kulturen
uppstod ca 5000 f Kr och dessa grupper drev i viss mån ett småskaligt
jordbruk vid sidan om jakten, insamlingen och fisket. Denna kultur kan
man säga ligger i gränsområdet mellan band- och tribesamhälle, och det
var troligen delvis tack vare kontakter med dem som den agrara kulturen
spred sig norrut. Den första bondekoloniseringen i Sverige ser ut att ha knutits till Skåne (t ex Oxie) ca 4200 f Kr. Trattbägarkulturen var Skandinaviens första åkerbrukande kultur. Man blev bofast i allt större utsträckning och gick från födoinskaffning enbart genom jakt , insamling och fiske till övervägande födoproduktion genom åkerbruk och boskapsskötsel. Vad var det som gjorde att människorna lämnade sin ursprungliga ekonomi för ett nytt och faktiskt mer krävande försörjningssätt? Det har talats om klimarförändringar och konkurrens om det jaktbara viltet, ett sätt att överleva. Säkerligen kände man till jordbruket långt tidigare, men såg sig inte ha någon starkare anledning att ta det till sig på allvar. Att bli bofast och jordbrukande innebar stora förändringar och måste ha fört med sig såväl för- som nackdelar. När människan fortfarande var på vandring tillryggalade hon långa sträckor till fots. Det var troligen kvinnan som bar de små barnen och mannen de tyngre bördorna. När människan blev bofast slapp kvinnan att bära barnen, men blev samtidigt hårt knuten till hemmet. På detta sätt kan man faktiskt säga att mannen fick större kontroll över kvinnan. Jordbruket innebar också en tyngre arbetsbörda; jorden skulle bearbetas, sås, vattnas och skörden skördas. En bit jord skulle kanske föda flera människor och risken för missväxt och svält fanns ständig där. Man började säkert att värna om ”sin jord/sitt resursområde” och ”sitt hus” och ”sina ägodelar” på ett sätt som man inte gjort tidigare och det fanns ett behov av att skydda och försvara det som var ens eget. Detta kan onekligen leda till en ökad aggressionsnivå, vilket många arkeologer också menar avslöjas i fyndmaterialet från samma tid. Bofastheten medför också ett ökat behov av materiella ägodelar och andra bekvämligheter; hus för permanent boende, inredning, keramik till förvaring av det som producerats m m. Under senare delen av trattbägarkulturen börjar dösarna att uppföras, vilka sedan avlöses av gånggriften. Gånggrifterna med sina kollektivbegravningar samt de långhus som byggdes under denna tid, antyder en fast samhällsorganisation med ett kollektivt ägande av jorden i bysamlingar. Ett tribesamhälle enligt Service´s schema kan rymma upp till tusen personer, även om jag tvivlar på att så var fallet med byarna i det neolitiska Norden. Man var dock en bit på väg mot ett ”modernare” samhälle. Människans övergång från vandrande jägare till bofast åkerbrukare och boskapsskötare innebar inte bara att man gick samman i större grupper, utarbetade nya metoder och redskap för att förbättra åkerbruket och kanske öka avkastningen; i längden kom det även att innebära fundamentala förändringar i människors förhållanden till varandra, till miljön och samhällsstrukturen. När det gäller neolitikum i Norden talas det aldrig om någon direkt markerad överklass och inte heller om någon lägre stående grupp. Ett samhälle med många invånare borde dock rimligen på något sätt ledas av en eller flera personer, personer som de andra i gruppen kanske väljer att ge sitt förtroende. Som fallet är med den nordiska bronsåldern, att gravfynd och anhopningar med statusföremål antyder en klar överklass, kan inte spåras när det gäller den neolitiska tiden. Vi vet helt enkelt inte vad som skulle ha markerat en eventuell neolitisk by/stamhövdings status bland de andra samhällsmedlemmarna. När det gäller handel och kontakter utåt kan det nämnas att de tidigaste importerade metallföremålen dyker upp under trattbäbartid. Dessa avspeglar den framväxande kontinentala metallåldern i söder. I vilken grad man hade handelskontakter eller vem/vilka som ansvarade för dessa kontakter kan man inte säga. Med tiden ökade trycket på resurserna och en successiv förbättring av jordbruksteknologin blev nödvändig. Det är väl mot denna bakgrund som vi får se uppträdandet av årdret och den tvåhjuliga vagnen (under yngre bondestenålder). Här måste också arbetsuppgifterna ha förändrats ytterligare eftersom mannen antagligen var den ende som hade kraft nog att hantera den tunga plogen. Mannen tog på så sätt över den största biten av livsmedelsproduktionen. Tidigare, då möjligtvis hackan använts för att bearbeta jorden, kunde kvinnan vara ”till hjälp” med detta moment. När det gäller religion kan någon form av fruktbarhetskult ha spelat en stor roll. Man bad helt enkelt om god skörd och avkastning. Religionen präglades av årets pånyttfödelse och regnets och solens befruktande inverkan på grödorna. I alla former av traditionella tribesamhällen är religionen baserade på sådana typer av s k ”kalenderritual”. Exempel två: En av de viktigaste milstolparna i människans historia är framväxten av de första städerna på den mesopotamiska slätten. Mesopotamien ligger i dagens Irak och sydvästra Iran och består till största delen av ett stort slättland, skapat av floderna Eufrat och Tigris. Den fysiska miljön här uppvisar ekologiska förutsättningar för en tidig introduktion av jordbruk och sedermera för framväxten av det första stadssamhället. I södra Mesopotamien, i området där Sumer skulle komma att uppstå, fanns det naturliga vallar belägna längs flodfåran. Dessa var naturligt avvattnade och jorden här var mycket bördig. De omkringliggande områdena var gräsbevuxna och perfekta att användas som betesmarker. Dom här vallformationerna hade en avgörande inverkan på valet av bosättningsplatser. Ju närmare floden man brukade jorden, desto större blev avkastningen. Forskarna har ännu inte hittat bevis för någon omfattande bosättning i södra Mesopotamien före 5500 f Kr, men strax därefter började större byar att växa fram. Man ser redan nu ut att ha gagnat konstgjord bevattning i liten skala (delvis för att tämja flodens översvämningar), vilket kräver att flera människor går ihop och samarbetar, dvs organiserar sig. Ju fler människor man kunde förmå att samarbeta, desto fortare skapades nya åkrar. Detta betydde att byar hade stora fördelar framför den enskilda familjen. Man gjorde också andra saker som skulle förbättra jordbruket; ca 4500 f Kr togs plogen i bruk. Sådana här gemensamma ansträngningar måste bygga på överenskommelser om hur arbetet bör utföras och på vems order. Mesopotamien saknade flera resurser till hushållet och den metallindustri som växte fram med tiden, men föreföll kunna producera ett överskott inom andra områden, t ex jordbruket. Man började då att handla med andra människor i allt större utsträckning. Floden var inte bara livsviktig för att upprätthålla jordbruket samt ge kosten ett tillskott av fisk; den utgjorde också en förutsättning för långväga transporter. En storskalig handel växte fram, såväl inom som utanför Mesopotamien, och detta menar man skulle ha gynnat framväxten av en styrande klass. Liksom i nordens bronsålderssamhälle skulle denna klass inneha kontrollen över det redistributiva systemet och den framväxande hantverksspecialiseringen. Alla dessa faktorer existerade i det äldsta Mesopotamien; åkerbruk, metallurgi,
krukmakarkonst och dessutom helgedomar. Dessa smälte samman till en syntes
ca 3500 f Kr, då flera av byarna i södra Mesopotamien blev städer. Från
samma tid har vi också dom första skrivna källorna från detta område,
en bildskrift, som antagligen uppkom till följd av handels och administrations
behov; man behövde ett fungerande bokföringssystem. Vid mitten av 2000-talet
f Kr hade denna bildskrift utvecklats till en kilskrift och då sträckte
sig texterna långt utanför den ekonomiska sfären till att omfatta också
litterära, religiösa och historiska dokument. Sumererna använde sig också
av cylindriska sigill, vilket tyder på omfattande handel. I södra Mesopotamien, eller Sumer som det kallades under antiken, växte
alltså världens första städer upp. Exempel på sådana är Ur, Uruk
och Nippur. Produktionen av lerkärl, metallföremål och textilier
blev allt mer organiserad i dessa städer och den hanterades av specialister
som slöt sig samman i ”industrigrupper”. Deras handelskontakter sträckte
sig 3000 f Kr långt ut mot Syrien i norr och Iran i öster. Man importerade
exotiska varor som sten, timmer och metall eftersom dessa saknades vid
Eufrat och Tigris. De sumeriska städerna var tätbefolkade och inte sällan
befästa med enorma försvarsvallar. Stora områden var tillägnade allmänheten
samt den monumentala byggnad som tagits för att vara ett tempel, den s
k ziqquraten. Skall man tro de skriftliga källorna utgjorde byggnaden
inte bara ett religiöst centra, utan var också knutpunkten för stadens
politik och ekonomi. Det ser ut som om stadens härskare och prästerskap
var nära förbundna och kanske beroende av varandra, att de ”styrde varandra”.
Det kan vara så att en slags överpräst fungerade som politisk, militär
och religiös ledare (en slags hövding med religiösa plikter). Han var
den som skulle tolka gudarnas vilja. Några av dessa överpräster grundade
dynastier och så uppstod troligen den ärftliga monarkin. Man ansåg också
att templet på ziqquraten var den statlig gudens boning. Att tjäna gudarna
var enligt sumerernas tro den viktigaste uppgiften i varje människas liv.
Att det vid det här laget fanns ett klassamhälle kan bl a de kungliga
gravarna i Ur vittna om. Dessa stammar från 2000-talet f Kr och innehåller
föremål som lapis lazulimosaik, redskap och vapen av ädla metaller, smycken
i silver och guld samt dekorerade musikinstrument. En del av kungarna
har dessutom fått med sig en rad trotjänare i graven, dvs människooffer.
I Ur har man för övrigt hittat rester av flera skolor, där stadens ungdomar
fick en väl avvägd utbildning i läsning, skrivning, matematik och geografi.
De olika stadsstaterna var oberoende av varandra. Åren 2900-2350 f Kr kan kallas för stadsstaternas era och under denna tid stred man mycket sinsemellan. Man ville hävda sin rätt till sitt territorium och så fort någon granne försökte utvidga sitt område slog de andra till. Ca 2300 f Kr tog dock en härskare från det centrala Mesopotamien, Sargon av Akkad, makten över ett stort territorium och inlemmade Sumer i sitt rike. Detta imperium, som slutligen sträckte sig från Medelhavet till Persiska viken, var så enhetligt att forskare i dag anser att det rör sig om världshistoriens första nationalstat. Under de tvåhundra år som imperiet existerade, utvecklades ett mer enhetligt handelssystem, vilket kontrollerades av kungen och hans närmaste män. Handeln sträckte sig bl a till Indusdalen. I början av Sargons regeringstid kungjordes de första lagtexterna. Sargon tillhörde för övrigt ett folkslag som kallas semiter, och dessa betydde mycket för spridningen av den sumeriska kulturen långt från Mesopotamien. Människorna i Mesopotamien gick alltså från ganska enkla men stora bysamlingar till städer på ca 2000 år. Många av de samhällsprocesser och institutioner som för första gången såg dagens ljus, har fortsatt att utvecklas och utgör än i dag grundstenar i våra egna stadssamhällen. De sociala förändringar som följde på dessa städers uppkomst fick ett avgörande inflytande på samhällets alla aspekter. Uppgift 2: Den västerländska kulturen brukar härledas från de antika medelhavskulturerna. I viss mån är detta en myt som utvecklats av senare samhällsbildare, vilka velat bli delaktiga i dessa antika högkulturers prestige. Detta gör emellertid kunskapen om vad dessa faktiskt stod för viktig. Diskutera skillnader och likheter mellan de grekiska och romerska högkulturerna under antiken. Ta upp deras respektive utvecklingsprocesser: betydelsen av religion och offentlig ideologi, betydelsen av handel respektive krig. Tiden före den klassiska antiken i Grekland: Under den mellersta och sena bronsåldern (ca 2100-1100 f Kr i den Egeiska världen) förekom skriftsystem med stavelsetecken på Kreta och det grekiska fastlandet. Den äldre formen kallas Linear A och uppkom på Kreta, och den andra lite senare varianten benämns Linear B och är en utveckling av den förstnämnda. Linear B uppkom på det grekiska fastlandet och liksom fallet var på Kreta var detta ett resultat av administrativa krav. Successivt hade handeln, metallbearbetningen och den sociala differentieringen växt fram, liksom var fallet under bronsåldern i t ex Sydvästasien och Egypten. Andra nyheter som tycks ha nått den egeiska världen nu är odlingen av vin och oliver, som i sinom tid i grund och botten skulle omvandla områdets jordbruk. Under mellersta bronsålder kom Kreta att inta den ledande rollen vad gällde sjöfart och handel. Perioden kallas även för palatstid, eftersom flera palats uppfördes just då. Det största av dem var Knossos och fynd tyder på att detta inte bara utgjort en boning för kungafamiljen, utan att det också varit ett politiskt och ekonomiskt centra med redistributiva uppgifter. Vid samma tid på det grekiska fastlandet rådde rent av stagnation, men detta började vända på 1600-talet f Kr då ett grekisktalande indoeuropeiskt folk tog området i besittning. Här grundades den stad som skulle komma att ta över Kretas ledande roll; Mykene. Även här byggdes palats som tjänstgjorde som politiska och ekonomiska center. Att Mykene kom att bli en blomstrande och rik stad tyder bl a de praktfulla bikupegravarna på; här gravlades stadens mäktiga herrar under 1600-talet f Kr. Den klassiska antiken i Grekland: Antiken är beteckningen på den gamla tiden i Västerlandets historia och den spänner över perioden 800 f Kr- 400 e Kr. Vid periodens början hade det grekiska området precis hämtat sig från en kulturell nedgång, bl a till följd av invasioner av främmande folk. Vid det här laget talades det flera olika språk i det egeiska området, däribland doriska och joniska. Under den mörka perioden hade i stort sett allt kollapsat; palatsen med sina administrativa och redistributiva funktioner, den långväga handeln och sjöfarten. Man glömde rent av bort hur man skrev och den konst som tidigare producerats skapades inte längre. Fenicierna tog över den ledande rollen vad gällde handel och sjöfart. Men Grekland återhämtade sig som sagt; importen av lyxvaror som elfenben och guld var det första som kom igång efter uppehållet och man betalade varorna med fin grekisk keramik. Av Fenicierna tog man över ett alfabete baserat på konsonanter, vilket man kompletterade med vokaler (grekernas viktigaste insats!). Grekerna kom sedan att förmedla detta alfabete till etruskerna, och via romarna nådde systemet Centraleuropa. Under 800- och 700-talen f Kr kan man tyda vaga men ändå otvetydiga tecken
på att tidigare konungadömen, historiskt bevarade enbart genom mytologin,
ersatts av ett politiskt system som helt dominerades av den jordägande
aristokratin. Samtidigt lades antagligen grunden till den politisk-geografiska
enhet som kom att karakterisera den grekiska världen, nämligen stadsstaten=pólis.
En stadsstat bestod av en stad med omkringliggande landskap och denna
stat var suverän. De styrdes av den jordägande adeln. Athen och dess omgivande
landskap (Attika) bildade den allra största stadsstaten. Alla i pólis-staterna
uppfattade sig som greker, t ex i förhållande till utländska folk. Den
viktigaste faktorn förutom språket som höll dem samman, var religionen.
Alla greker deltog i kulten runt de Olympiska gudarna, medan varje stadsstat
också hade sin egen religiösa festkalender. De här staterna låg ständigt
i fejd med varandra och alla hade ett prestigebehov som de bl a uttryckte
i uppförandet av stora byggnadsverk. Staternas militära försvars- eller
angreppsförmåga var faktiskt oftast riktad mot andra stadsstater och inte
mot ickegrekiska fiender (sic!). Det var inte undra på att ett antal personer
allvarligt började fundera över livets onda och goda sidor, samt varje
människas rätt i samhället; under 600-talet f Kr föddes filosofin. Samma
tankar införlivades i de dramer som började bli populära. Staten Athen
sponsrade till och med uppsättningar av komedier och tragedier. Även idrotten
hade de grekiska samhällena gemensamt. Mellan 600 och 500 f Kr skedde en uppbrytning av det aristokratiska styrelseskicket,
vilket ledde till en omdefinition av den bestämmande medborgaren. Detta
innebar inget positivt, snarare tvärt om. Uppbrottet innebar en ny typ
av armé, som leddes av s k tyranner. Kvinnans position försämrades radikalt;
hon ansågs inte behärska den klokhet som mannen besatte och hennes deltagande
i offentligheten var inte längre av betydelse. Ofta var en tyrann som
ledde armén, och som i vissa fall också innehade den politiska makten
i stadsstaterna, framsprungen ur den aristokratiska klassen. I regel varade
tyranndömena sällan längre än en eller två generationer. I ett antal stater började man så småning om med ett nytt styrelsesätt
som grundats i Athen; det demokratiska. Under 400-talet var detta styrelsesätt
mycket radikalt och till stor del helt olik dagens demokrati. En stor
del av Athens befolkning var t ex undantagen från ett deltagande i det
demokratiska samhället, nämligen kvinnor, slavar och bofasta utlänningar.
Om man som egendomslös arbetade som roddare i den viktiga flottan, betraktades
man, genom sin försvarsinsats, som fullvärdig medborgare även politiskt.
Den atenska demokratin blomstrade under 400- och 300-talen f Kr och dess
genombrott förknippas med aristokraten Kleisthenes. En medborgare av en
demokrati fick rösta i folkförsamlingen (observera undantagna personer
nämnda ovan), där alla statens bindande beslut fattades. Man inrättade
också folkdomstolar med privatpersoner som åklagare. Under 400-talet f
Kr etablerades ett centrum för en omfattande transitohandel för inte minst
livsmedelsprodukter i Athen. Detta var under strategen Perikles tid. Sparta
stod för den grekiska världens mest effektiva ”krigsmaskin”. Den exklusiva
makten delades mellan en församling av tjugoåtta ”äldste” för inrikes
ärenden och de två kungarna som hade beslutanderätten i fält. Dessutom
fanns det årligen utsedda ämbetsmän för inre angelägenheter. Även i detta
samhälle var mannen mer värd än kvinnan, men hon var inte lika hårt hållen
som kvinnan i Athen. De spartanska flickorna tränade t ex lika mycket
idrott som pojkarna, till övriga grekers bestörtning. Dessutom fanns det
juridiska möjligheter för kvinnan att bli en ekonomiskt självständig person.
Motsättningarna mellan Athen och de peloponnesiska staterna, främst Sparta,
kom slutligen att polarisera två olika politiska system, en motsättning
mellan ”öppna” och ”slutna” samhällen. Även om jordbruket och bönderna sällan kommer till tals i grekisk litteratur,
så var den produktiva landsbygden av största betydelse för de grekiska
städerna både vad gällde försörjning och kulturell utveckling. Den antika
ekonomin var först och främst agrar och greker, liksom romare, konsumerade
i princip själva vad de producerade. Självhushållning i större eller mindre
enheter för överlevnad var det vanliga. Samtidigt bör man vara medveten
om att annan ekonomisk verksamhet utgår från och är beroende av jordbruket,
t ex handel. I Grekland och i det tidiga romerska samhället var det äganderätten
till jord och brukandet av jord som länge präglade de moraliska uppfattningarna
och bestämde individens sociala status. När greker utvandrade från sina
områden för att kolonisera längs Medelhavets och Svarta havets kuster
var det inte för att grunda några nya imperier, utan för att söka ny jord
att bruka. Framställningar av det klassiska Greklands historia (ca 500-300 f Kr) kommer nästan undantagslöst att domineras av tre stora militära konflikter: krigen mellan greker och perser 492-478 f Kr, det peloponnesiska kriget mellan Athen och Sparta 431-404 f Kr och Makedoniens försök på 300-talet f Kr att underkuva och samla de grekiska stadsstaterna. Under 500-talet f Kr hade perserna börjat utvidga sitt rike från Irans högslätter. Den ena staten efter den andra underkuvades och slutligen blev också grekernas del av Mindre Asien hotat. Då grekerna inte godtog de persiska ståthållarna gjorde de uppror. Perserkungen beslöt då att straffa Athen som var en av upprorsmakarna. De andra grekiska statsstaterna kom över huvud taget inte till Athens undsättning då de persiska trupperna landsattes i slutet av 400-talet. Trots detta besegrades athenarna sina fiender vid Maraton. Tio år senare gick perserna åter till attack och denna gången var det Athen och Sparta som fick bära huvudbördan. Fiende lyckades bränna Athen, men led sedan ett avgörande nederlag mot den grekiska flottan vid det trånga sundet Salamis. Därefter övergick striderna till ett grekiskt anfallskrig mot det persiska riket. Flera stater slöt upp vid Athens sida och det Attiska sjöförbundet bildades. Detta var början till utvecklingen av ett regelrätt athenskt imperium. Motsättningarna mot förbundet underblåstes inte minst av Sparta, som med oro såg Athens växande makt. Det spända förhållandet mellan de båda stadsstaterna resulterade i det peloponnesiska kriget 431 f Kr. År 404 kapitulerade Athen och förlorade därmed sin ledande ställning. Under hela denna politiskt förvirrade period märks tydligt den persiska
stormaktens intresse för de grekiska striderna. Man delade ut ekonomiskt
stöd till än den ena än den andra grekiska staten och huvudintresset var
förstos att understödja splittringen i Grekland och att återta de joniska
städerna i Mindre Asien. Under 400-talet f Kr hade Makedonien för grekerna
fungerat som en halvbarbarisk granne, intressant ur ekonomisk synvinkel
(timmer och metaller), men utan betydelse för deras politiska utveckling.
Vid mitten av 300-talet tog dock Makedonien ledningen i Grekland sedan
en rad stadsstater besegrats. Det bestämdes att de grekiska staterna skulle
gå i förbund under Makedoniens ledning. År 334 f Kr gick de gemensamt
till anfall mot huvudfienden perserna. På några år skapade den makedonske
kungen Alexander ett rike som förutom Makedonien och Grekland omfattade
hela det forna perserväldet. Detta öppnade gränser och banade vägen för
olika kulturer att mötas och ur ett sådant möte uppstod hellenismen. Grekiskan
blev ett världsspråk och den grekiska kulturen spreds som en löpeld österut.
Århundradena före Kristi födelse var den hellenistiska kulturens stora
tid. Alexander kom under sitt fälttåg över stora rikedomar. Det första
Universitetet i världshistorien grundades i huvudstaden Alexandria. Alexanders
tilltro till den grekiska stadsstatens förmåga att bringa ”civilisation”
enligt grekisk modell till icke-urbaniserade områden förefaller ha varit
djupt grundad. Under den hellenistiska epoken fick handeln större betydelse
än någonsin och sträckte sig över större avstånd. Det var alltid grekernas
metoder som användes. För Grekland innebar denna för andra länder så lysande
period en nedgång. Huvudorsaken var konkurrensen från de nya rikena. Fattigdomen
bland jordbrukarna spred sig. Godsägare drog nytta av detta, köpte upp
böndernas jordar och bildade stora egendomar. Arbetslösheten var betydande
från och med början av 200-talet f Kr och lönerna sjönk snabbare än leveranskostnaderna.
Denna tillbakagång minskade emellertid inte den intellektuella strålglansen
kring Grekland och i synnerhet Athen, som förblev den civiliserande världens
huvudstad. Från och med år 146 f Kr dominerade Rom den hellenistiska världen, inte bara militärt utan också i ekonomiskt avseende. Detta inträffade alltså samma år som Rom tog Karthago. Den klassiska antiken i Rom/Italien: Vi känner ännu så länge inte till så mycket om de första människorna som bosatte sig i Italien, men vad man med säkerhet kan säga är att ett indo-europeiskt folk kom dit någon gång under 1000-talet f Kr. Arkeologiska undersökningar har visat att det legat järnåldersbyar på flera av Roms kullar redan på 800-talet f Kr. Det tidiga Roms historia är en blandning av fakta och myter. Området togs i besittning av etruskerna vid mitten av 700-talet f Kr och under 600-talet skedde utvecklingen mot en verklig stad. Etruskerna lånade mycket från den grekiska kulturen, vilket därefter också de ursprungliga romarna skulle göra. Makedonien spred den grekiska civilisationen österut, men romarna förde den i modifierad form ut över hela Västeuropa och Medelhavsområdet. Av de få fakta som finns från 700-talet kan vi ana oss till att hushållningen var enkel. Ekonomin var övervägande agrar och boskapsskötseln och betesdriften förefaller ha varit viktig. Handeln var i det närmaste obetydlig. Då etruskerna behärskade platsen utvecklades ekonomin i alla avseenden; jordbruket förbättrades genom en rad stora dräneringsarbeten, metallindustrin kom i gång, hantverksskrån bildades och byggnader uppfördes i det som skulle bli staden Rom (Det stora Jupitertemplet på Capitolium uppfördes t ex av etruskerna). Det var ett klassamhälle som växte fram och etruskerna var slavhandlare i stor skala. Förutom slaven stod också kvinnan utanför samhället. På toppen fanns kungen. Man kan få upplysningar om hur den etruskiska överklassen levde i de etruskiska stadsstaterna genom att titta på de väggmålningar som finns i de underjordiska kungagravarna. Konungen hade den högsta civila, militära och religiösa makten. Han valdes av och bland de ledande aristokraterna. De ursprungliga romarna levde helt i skuggan av sina överherrar och tyranner. År 509 f Kr gjorde romarna, enligt traditionen, uppror och lyckades störta
den siste etruskiske kungen; de gjorde sig oberoende. Romarna fick så
småning om fast fotfäste i Etrurien och hade underkuvat det vid början
av 200-talet f Kr. Man tänkte inte tåla några nya tyranner, utan valde
i stället ut två s k konsuler att styra landet. Dessa fungerade som ett
slags presidenter och Rom blev en republik. Under sig hade konsulerna
senaten, vika diskuterade politiska angelägenheter. Därunder befann sig
folkförsamlingen bestående av alla roms fria män och medborgare över sjutton
år. Dessa höll till på Forum Romanum och hade rösträtt. De fria medborgarna
var indelade i två grupper; patricierna som ägde tillträde till senaten,
och plebejerna som bestod av den stora massan jordbrukare och hantverkare.
Dessa samhällsklasser skulle komma att anpassas efter olika omständigheter
genom århundradena. Romarnas egen version av den tidiga republiken har
som ett centralt tema kampen mellan patricier och plebejer. Till en början
var patricierna starkast, men under den mellersta republiktiden fanns
det även många plebejer i toppskiktet, även om de två samhällsgrupperna
i övrigt inte var jämställda. Det fanns ett litet antal plebejiska familjer
som var ”vinnare”; de som skördade segern efter att ha lyckats få igenom
reformer som gjorde att plebejerna var berättigade att beträda de flesta
högre civila och religiösa ämbetena. Detta skulle vara en ointressant
uppgift om det hade varit så att det funnits rika plebejer! Mot slutet
av den mellersta perioden, då Rom blivit ett imperium, toppades inte längre
hierarkin av senatoriska orden i sin helhet; en liten grupp av dessa hade
utkristalliserats och kallade sig själva ”the nobility”. Ordet kan rakt
av översättas med ordet ”status”. I Rom kopplades de prästerliga funktionerna mycket starkt till det politiska
livet; man valdes in i ett prästkollegium och fungerade på livstid. Religionen
fanns därmed på alla områden, integrerad i politiken, administrationen
och de militära företagen. Tanken att man kunde få besked från gudarna
var avgörande för det romerska samhällslivet. Följaktligen förblev olika
prästämbeten under hela republiken viktiga delar av en politisk karriär.
På samhällets botten stod, liksom i Grekland, slavarna. I Rom var slaveriet ett accepterat faktum, men också en medveten värdering av individen. Slavar kunde man använda till olika sysslor beroende på kompetens, men man såg gränser för deras pålitlighet. Liksom i en grekiska världen kunde de romerska slavarna spara pengar och friköpa sig, men sådana slavar i Rom fick ett begränsat medborgarskap. Liksom i Athen existerade de s k gäldslaveriet i Rom, vilket innebar att en låntagare kunde sätta sin egen person i pant för ett lån och, i den händelse han inte kunde betala, såldes som slav av långivaren. När det gäller Rom är det inte svårt att förstå att det var plebejerna som satte sig i skuld till patricierna, särskilt vid de tillfällen då de återvänt hem efter ett krig och funnit sina ägor totalförstörda. Plebejerna kom att slåss för att gäldslaveriet skulle förbjudas. Under kejsartiden tenderade slaveriet att försvinna, eftersom det inte längre kunde hållas vid liv genom stora segrar. Den äldsta romerska rätten hade en helt agrar inriktning och kunde inte tillämpas på handel. Möjligen lånade man en lång rad juridiska begrepp från den grekiska rätten. Dit hörde t ex sådant som försäljnings- och hyreskontrakt, depositioner och panter. Romarna övertog också en del av Rhodos sjölag. Etruskernas tillbakagång hade stängt portarna till yttervärlden och gjort att förbindelserna om inte med världsekonomin så åtminstone med den hellenistiska ekonomin i viss utsträckning bröts. Från och med mitten av 300-talet, då Rom börjat expandera militärt, uppvisade dock ekonomin ett nytt uppsving. Det inhemska myntet hade man använt sig av sedan etruskernas tid och de tillverkades av koppar och silver. Silvermyntet kom att bli det viktigaste, eftersom det var den myntfot som användes i handeln med den hellenistiska världen. I slutet av 200-talet f Kr skaffade sig Rom ämbetsmän som fick till uppgift att ha uppsyn över myntningen. Man hade alltid ha ett lager av mynt som man inte skulle nalla av om det inte var till något väldigt viktigt ändamål, exempelvis om trupperna behövde rustas upp. Man släppte inte ens på förrådet i händelse av kreditkriser. Roms gränser omgavs av konkurrerande folk och 400-talet f Kr karakteriseras av upprepade krig. Med stamfäderna latinarna slöt man dock förbund, vilket så småning om gav romarna tillfälle att tilltvinga sig en ledande ställning bland dessa städer. De städer som låg närmast Rom erbjöds romerskt medborgarskap, medan andra fick begränsat sådant med rätt till inbördes handel och lagligt giltiga giftermål. Något man saknade helt var rösträtt. Städer som låg längre bort från staden fick s k latinsk rätt. Denna organisation kom till stora delar att utgöra grunden för romarnas fortsatta politiska erövringar i Italien. Under loppet av två generationer (340-270 f Kr) sextiofemdubblades Roms territorium! Många folk underkuvades med våld, medan andra slöt sig till romarna frivilligt. De romerska provinserna lämnades dock oftast i fred bara folket som bebodde dem uppfyllde sina militära förpliktelser och betalade sin skatt. (Den romerske bonden var också skyldig att gå ut i krig). Under perioden 264-31 f Kr etablerade sig Rom som hela Medelhavsområdets ledande imperiemakt. Roms motsättningar med handelsrepubliken Karthago kom att dominera en stor del av 200-talet. Denna handelsrepublik omfattade också Sardinien, Korsika, västra Sicilien och ett område i södra Spanien. I Karthago samlades stora rikedomar och deras flotta var stor. En kraftmätning mellan Rom och Karthago blev slutligen oundviklig. Tre puniska krig följde, där kartagerna i det första skedet huvudsakligen nyttjade sin flotta och romarna sin bondearmé. Målmedvetet började romarna att bygga upp en flotta och trots flera nederlag gav de inte upp. Först efter en förkrossande sjöseger kunde romarna tvinga Karthago till fred. Resultatet efter det tjugoåriga första puniska kriget var ett militärt och ekonomiskt utmattat Karthago. Rom etablerade sig som sjömakt i västra Medelhavet. Men Karthago tog sig upp på fötter igen och i början av det andra puniska kriget led Rom ett flertal nederlag på ”hemmaplan”. Efter att ha förlorat ett antal gånger ändrade romarna strategi för att påbörja ett utnötningskrig. Då kartagernas Hannibal en gång lyckats ta sig in i Rom, hotade romarna direkt själva Karthago för att få fältherren att vända om hemåt. Det fungerade alldeles utomordentligt bra. Fredsslut uppnåddes dock utan att staden Karthago förstördes. Detta skulle romarna råda bot på i det tredje och sista puniska kriget, då Karthago jämnades med marken. De här krigen fick naturligtvis följder för de ekonomiska och sociala
förhållandena i Rom och dess provinser. För det första hade de rika blivit
rikare och de fattiga fattigare. Liksom de grekiska krigsherrarna fick
de romerska behålla sina erövringar. Plebejerna sålde sin jord till krigsherrarna
och till patricierna och därmed skapades stora jordegendomar. I dessa
områden etablerades odlingar för produktion av oliver och vin, delvis
för export. Spannmål började följaktligen att importeras och de bönder
som inte längre kunde försörja sig flyttade in till Rom, där de bildade
en egendomslös massa, s k proletärer. Arbetstillfällena var få (på jordegendomarna
användes slavar), men som romerska medborgare hade de egendomslösa i alla
fall rösträtt i folkförsamlingen. Politikerna började i sin jakt på proletärernas
röster att bjuda på ”bröd och skådespel”. Många började frukta den fria
bondeklassens undergång. Det var nu som den omtalade Tiberius Gracchus
steg fram med förslaget att stora jordegendomar skulle delas ut bland
de fattiga. Han tillhörde den högsta politiska eliten. Naturligtvis mötte
förslaget mycket uppståndelse och motstånd hos senaten. Reformförslaget
ledde till att Tiberius mördades. Tio år senare framlade dennes bror samma
förslag, men lyckades inte bättre; han tog slutligen sitt liv i förtvivlan.
Bröderna Gracchus förslag gav upphov till turbulens i samhällets övre
skikt för en lång tid framöver. De egendomslösa kom i stället att hamna
i armén. Om de tillbringade hela sitt liv i arméns tjänst fick de en liten
jordlott till pensionen. Under det sista århundradet f Kr var den politiska krisen som djupast. Mycket berodde detta på att romarna aldrig egentligen hade modifierat sitt politiska system efter det växande imperiet. Det bristande skyddet mot utsugningen av provinserna skapade snabbt en djup motvilja mot det romerska styret. Under den här tiden trädde tre politiska makthavare fram på den historiska scenen; Pompeius, Crassus och Caesar. Caesar var den som skulle bli mest framgångsrik och utropade sig själv till Roms diktator på livstid. Under sin tid vid makten lyckades han genomföra en rad nödvändiga reformer. Bl a delade han ut jord till de fattiga och såg till så att ståthållarna ute i provinserna inte tog ut för mycket skatt. Han skaffade sig många fiender i senaten och blev mördad efter fem år som härskare. Då Caesars adoptivson Octavius, sedermera Augustus, kom till makten år 31 f Kr var Roms tid som republik slut. Därmed tog kejsartiden sin början. Under tiden Kristi födelse - ca 300 e Kr nådde de antika imperierna sin kulmen; i Rom går den under beteckningen principatet. Skillnaden mellan de olika områdena var dock stor, men ett antal likartade fenomen kan ändå återfinnas i flera olika delar av den eurastiska kontinenten. De internationella kontakterna blev t ex omfattande, och långväga handel med såväl tyngre gods som lyxvaror är ett återkommande tema. Dock kan man i början av perioden ana kommande svårigheter; en försvagad ekonomi och militär slagkraft ledde till upplösningstendenser i romarriket. Som redan konstaterats, förblev det konstituella och administrativa systemet i Rom oförändrat trots att riket växte. Provinsernas status av ockuperat fiendeland höll på att utarma dem ekonomiskt, de yttre gränserna var slumpmässigt tillkomna och ofta svårförsvarade. Då Augustus kom till makten fanns det mycket att ta tag i och han fick fyrtiofyra år på sig att omforma det romerska samhället. Han förstod att folket inte tänkte tåla någon envåldshärskare eller diktator; han ville framstå som en fredsfurste. Att avstå från makten var dock inte att tänka på, man han valde ett annorlunda sätt att få den fulla kontrollen över riket. Augustus såg till att samla de allra flesta (åtminstone de viktigaste) ämbetsposterna i sina händer. Han predikade ett budskap om kontinuitet och konservatism, men i sak utförde han den mest djupgående omvandling som det romerska samhället upplevt. En hederlig administration bildades med ansvariga guvernörer, penningsystemet stabiliserades, senatens val av provinshållare måste godkännas av kejsaren, ekonomiska och andra förutsättningar för att tillhöra senatorståndet reglerades i detalj, arbetslösheten minskade i och med att man åter började uppföra byggnader i riket o s v. Augustus imperibygge förblev intakt, och få försök gjordes för att utvidga rikets gränser. År 14 e Kr konsoliderade romarriket gränsen kring sitt vidsträckta imperium för att under flera hundra år omväxlande ha fredliga handelskontakter och ligga i stridigheter med germanstammarna i norr. Romarna själva fick åtnjuta freden i nästan tvåhundra år. Med ett undantag av Egypten exploaterades inte provinserna längre. Deras innevånare fick i allt större utsträckning romerskt medborgarskap. Det romerska samhället blommade och det var framför allt på handelns område som imperiets ekonomiska uppsving klart framträdde. Vin, olja och spannmål var viktiga exportvaror och handeln mer omfattande än någonsin förr. Olivträdet och vinrankan fortsatte att sprida sig och man odlade upp nya områden på platser som tidigare inte varit brukats. Handeln med folk och riken utanför imperiets gränser var också viktig, men varorna var nästan uteslutande lyxvaror. Industrin expanderade minst, även om en massproduktion kom igång. I Gallien fanns en metallindustri och en blomstrande produktion av lerkärl. Dock rådde en obalans mellan produktion och konsumtion, särskilt vad gällde det viktiga spannmålet. Städerna var kanske för många och för folkrika för antikens produktionskapacitet och transportsystem. Dessutom fanns det uppenbara bristen i handelsbalansen med Fjärran Östern, där romarna var tvungna att betala transporterna av de dyrbara importvarorna med guld. Snart började småföretagen omärkligt vandra ur händerna på småbrukarna till godsägarna och från den till staten. ”Nationaliseringen” utsträcktes också till gruvor och stenbrott. Bruket att arrendera ut jord försvann mer och mer. Under det senare kejsardömet fanns det visserligen många byar med fria bönder, men storgodsen fortsatte att breda ut sig. Godsen kunde omfatta hela byar som bar sin herres namn. Det långsamt fortgående förfall som hade börjat vid slutet av 100-talet e Kr tilltog allt snabbare. Huvuddelen av penningmängden bestod nu av koppar- eller bronsmynt, vilkas värde ständigt sjönk. Människorna återgick allt mer till en naturahushållning helt utan mynt. Inbördeskrig och uppror i fler provinser hindrade resor och varutransporter. Italien och Rom upphörde att vara centrum för handeln, som decentraliserats. Det fanns uppenbara olikheter mellan kejsardömets östliga och västliga delar; den östra var alltid välmående, medan den västra var ruinerad. Perioden 300-500 e Kr kom att innebära slutet för att sammanhållet romerskt imperium. Den siste kejsaren som härskade över hela romarriket dog 395 e Kr och då delades världsväldet i ett västromerskt och ett östromerskt rike. Medan 400- och 500-talen innebar det västromerska rikets fall, utgjorde de i mångt och mycket en glanstid för Östrom, som under perioden konsoliderades och omvandlades till medeltidens bysantinska rike. Vad som egentligen förorsakade västroms fall kan man inte med säkerhet säga; det kan vara en eller flera faktorer som spelade roll här. Man har bl a tagit upp angrepp utifrån, inre stridigheter, ett ökat skattetryck, utsugandet av jorden samt klimatförsämringar. Några likheter och olikheter mellan Grekland och Rom: Den grundläggande likheten är att såväl den grekiska som den romerska ekonomin i huvudsak var agrar och landsbygden var en oumbärlig förutsättning för det mer spektakulära stadslivet. Spannmålet var den viktigaste grödan och själva grunden för folkförsörjningen. I Grekland och i det tidiga romerska samhället var det äganderätten till jord och brukandet av jord som länge präglade de moraliska uppfattningarna och bestämde individens sociala status. Det athenska jordbruket under den klassiska tiden bedrevs dock i mindre enheter än i det romerska riket. I romarnas tidiga expansion ut över de närmaste kringboende folken, erövrade t ex romerska staten stora jordarealer som sedan arrenderades ut eller såldes till hugade spekulanter. Denna allmänna jord blev kärnan i de stora jordägarnas godsinnehav. I både Grekland och Italien skövlades en hel del skog för att få nya ytor att bruka, timmer till flottan och bränsle till metallbearbetning. I Grekland skedde dock ingen utsugning av jorden som fallet slutligen blev i Italien. När det gällde handeln betydde också den agrara kulturen mycket; de båda områdena levererade oliver och vin till olika platser inom och utom det egna riket. Både Grekland och Italien använde sig av marknadsekonomi, även om de romerska mynten började präglas något senare än de grekiska. Några förhållanden som tycks vara av betydelse för den ekonomiska utvecklingen både i Grekland och Rom var fysisk expansion (i Grekland i form av handelskontakter och kolonisering, i Rom genom direkt erövring), utnyttjandet av slavarbetskraft och beroendet av jordbruket. I samhällen som Grekland och Rom är det svårt att finna någon enda handling av staten som inte var relaterad eller direkt knuten till någon ekonomisk komponent eller som inte hade inflytande över en eller annan ekonomisk aspekt. Både Grekland och Rom urbaniserades under 600- och 500-talen f Kr. Staden, med dess ordnade uppdelning av privata och offentliga rum, har kommit att bli en symbol för den grekisk-romerska världen. I Sydvästasien hade staden som en grundläggande lokal och politisk enhet varit etablerad sedan 3000-talet f Kr, men någon motsvarighet fanns inte längre västerut. Rent fysiskt innebar urbaniseringen i både Grekland och Italien att man gick över från att bo i små byar till större ansamlingar hus med speciellt avsatta ytor för offentliga utrymmen (politiska, ekonomiska och religiösa). Redan tidigt anar vi en tendens att samla vissa hantverkare utanför staden eller i speciella kvarter för sig. I Syditalien kan man dock skönja ett mönster som antyder en spridning av hantverksstäder också över landsbygden - ibland i direkt anslutning till den tilltänkta marknaden. Den grekisk-romerska antiken ger oss ett ovanligt stort antal exempel på städer som anlagts från grunden i en samlad, enskild insats, något som är relativt ovanligt i den moderna världen. Stadsgrundningar på platser som tidigare inte haft någon bebyggelse var vanliga, ända från den grekiska kolonisationsperioden fram till det romerska kejsardömets urbanisering av Västeuropa. Rom i nuvarande Italien. Dessa städer blev centrum i stadsstater med stora handelsimperier som bekämpade andra stadsstater om kontrollen över handeln i Medelhavet. Grekland och Rom var de första genuina slavsamhällena i historien. När det gäller slavarna i Grekland, har vi inte många källor att gå efter och olika forskare har uppskattat antalet slavar i Athen till mellan 20 och 80% av den totala befolkningen. Inget vettigt går att läsa ut från dessa så totalt olika uppskattningar, men vad vi möjligen kan göra är att försöka bilda oss en uppfattning om slaveriets funktion i det dagliga livet. I både Grekland och Rom användes slavar inom flera olika områden, från hårt kroppsarbete i de grekiska gruvor och ute på de stora romerska jordegendomarna, till betjäning i grekiska och romerska stormannafamiljer. Sin höjdpunkt nådde det antika slaveriet i Medelhavsområdet under perioden 200 f Kr till 200 e Kr, då produktionen i hög utsträckning var beroende av ofri arbetskraft. I både Grekland och Rom kunde en slav köpa sig fri, men i Rom fick den frigivne begränsade medborgerliga rättigheter. I det stora hela anses slaveriet varit mer utpräglat i Rom än i Grekland. Det s k gäldslaveriet existerade i båda områdena. En republik är en stat med vald statsledning i motsats till monarki.
Två klassiska exempel på republiker är de grekiska statsstaterna och romarriket
före Caesar. Grekerna var verkligen greker och vägrade t ex att dela med
sig medborgarskap till människor som inte var greker. De olika statsstaterna
låg ständigt i fejd med varandra. Romarna å sin sida utvidgade rätten
till romerskt medborgarskap, först till områdena som låg närmast staden
och senare till folket ute i provinserna. Var man romersk medborgare fick
man också vissa samhälleliga rättigheter, som t ex rösträtt i den s k
folkförsamlingen bestående av alla medborgare och fria män över sjutton
år. Att fler och fler blev romerska medborgare gjorde att staten stärktes
allt mer, vilket lade grunden till det kommande romerska imperiet. Även
de erövrade områdena fick dela frukten av roms framgångar. Det antika
Grekland bestod alltså av en rad mindre stadsstater som ibland förenade
sig till förbund och därigenom för kortare perioder kunde bli mycket mäktiga,
men som sedan splittrades. Romarriket däremot växte kontinuerligt under
sin existens och styrdes från ett enda centrum, staden Rom. I Grekland
stred statsstaterna ofta med varandra och försvaret var mer inriktat på
andra statsstater än mot främmande fiender, medan den romerska armén förde
krig med folk utanför riket. I de grekiska statsstaterna hade ömsom den
jordägande adeln och ömsom rena tyrannerna makten. Staden Rom hade ensam
makten över sina provinser och folket som levde i dessa behandlades väl
så länge de betalade skatt och gjorde sina militära plikter. Religionen var mycket viktig för både greker och romare. Romarna lånade många av de grekiska gudarna i sin egen religion, men släppte också in andra allt eftersom man kom i kontakt med olika kulturer ute i världen. Religionen var i Rom starkt knuten till politiken, i Grekland främst med naturen och gemenskapen greker emellan. Romarna kunde fråga sina gudar allt och också få svar på allt. Grekerna slogs mycket statsstater emellan, men religionen med dess kult samt intresset för idrott svetsade dem på sätt och vis samman. I både Rom och Grekland offrade man och byggde tempel till gudarnas ära. Uppgift 3: Diskutera de nordiska/baltiska samhällsformernas utveckling under sten-, brons- och järnålder (fram till 500-600 e Kr). Belys utvecklingen av deras försörjningssystem, omvärldsrelationer och sociala struktur. Knyt gärna an till din mer generella och globala diskussion i fråga 1. Exemplifiera gärna från Gotland. Paleolitikum: Som redan nämnts i uppgift ett, var de första människorna som kom till Norden under paleolitikum professionella storviltjägare som flyttades sig efter det viktiga bytet och därför bodde på tillfälliga jaktstationer. Dessa samhällen kan direkt jämföras med Service´s bandsamhällen. När klimatet blev varmare och isen kröp allt längre norrut, kom grupper av människor för att stanna längre perioder. Det skulle dock dröja flera tusen år innan de blev riktigt bofasta med en ekonomi huvudsakligen baserad på jordbruk och boskapsskötsel. Gotland höjde sig över den Baltiska issjöns vattenyta för bortåt 10 500 år sedan (senglacial tid) och omkring 7000 f Kr (postglacial tid) kom de första människorna troligtvis till ön. Liksom de grupper som befann sig på fastlandet, försörjde sig också ”gotlänningarna” på jakt, insamling och fiske. Här koncentrerade man sig på den marina fångsten (främst säl och sjöfågel), medan man på fastlandet kunde jaga en rad olika djur. Man vet ingenting om hur ledarskapet såg ut under den här tiden, man någon form av organisation måste ha funnits för att planera jakt mm. Man bodde troligtvis i mindre grupper (i tillfälliga skydd) med ett s k aktivitetsområde omkring sig (avsatt för jakt och insamling). Allteftersom klimatet blev bättre utökades floran och faunan. Människan anpassade sina redskap därefter och kunde hela tiden jaga nya sorters djur i de allt mer utbredda skogarna, samt samla nya typer av vegetabilier. Den likartade miljön över stora områden i ett bälte från Irland i väster till Estland i öster skulle medföra överensstämmande kulturyttringar, dock med en viss tidsmässig eftersläpning ju längre österut vi kommer, som en följd av en något retarderad landskapsutveckling. Längre norrut trivdes fortfarande renen i det tundraliknande landskapet och här fortsatte människor att leva huvudsakligen på jakt. Neolitikum: Under den atlantiska tiden, 6000-4200 f Kr,
fanns det obegränsade resurser att basera sin jägarekonomi på i Sydskandinavien.
Vid det här laget hade jordbruket existerat i över fyra tusen år i Främre
Orienten. Vid mitten av atlantisk tid hade kunskapen om denna ”nya ekonomi”
även nått Centraleuropa, men det skulle dröja ytterligare århundraden
innan den tog det slutliga klivet över till oss uppe i norr, ca 4200 f
Kr. Genom säsongsflyttningarna och kontakterna med andra stammar spreds
idéer och teknologi snabbt över vidsträckta områden. De nya inslagen i
ekonomin har till en början inte lett till någon större förändring av
människornas villkor i Norden; sädesodlingen var ett välkommet tillskott
till det gamla och väl beprövade näringsfånget. När processen väl sattes
i gång skulle emellertid konsekvenserna bli av avgörande betydelse för
befolkningens fortsatta historia. Även om de tidigaste jordbruksekonomierna
var ganska rörliga, kom bofastheten efter hand att öka i och med att samma
areal kunde föda ett större antal människor. Denna bofasthet innebar,
som redan tagits upp i uppgift ett, både för och nackdelar (större arbetsbörda,
behov av att försvara sitt territorium o s v). Invånarna i Östersjöterritoriet
började befästa sina boplatser vid samma tid som de blev bofasta och engagerade
i den agrara kulturen. De första fornborgarna uppfördes dock inte förrän
senare. De första spåren av agrar kultur i Östersjöområdet kan dateras
till mellersta neolitikum (ca 4200-3300 f Kr) och under senare delen av
bronsålder hade den odlingsbaserade ekonomin spridit sig över absolut
hela territoriet. Ungefär 4200 f Kr introducerades boskapsskötseln och
i viss mån sädesodlingen på Gotland. Man har funnit de första keramikförande
boplatserna från den tiden; den tidigneoliktiska trattbägarkulturen. Kända
sådana boplatser finna bl a i Gräne och Mölner i Väte. Att man började
producera keramik är generellt ett tecken på att människan anammat den
agrara kulturen, eftersom den nya ekonomin krävde förvaringskärl. Samma
sak gäller naturligtvis för fastlandet, där samma trattbägarkultur dyker
upp i fyndmaterialet. Någon måste för övrigt ha tagit med sig jordbrukstekniken
till Gotland, antagligen via kanot från fastlandet. Ett bevis på att man
haft kontakter med fastlandet är fynden av flinta och bärnsten. Även om
man allt mer gick över till att bruka jorden, var de marina resurserna
alltid ett mer eller mindre viktigt tillskott till kosten. I bland blev
det förändringar till det sämre i klimatet i Sydskandinavien och då hade
man de gamla beprövade jaktmetoderna att luta sig mot. Först omkring 2800 f Kr, med den yngre bondestenålder, kan vi tala om
en verklig expansion av bondeekonomin i Sydskandinavien. Valet av boplatser
på fastlandet präglades av den allt öppnare skogens lämplighet för storviltjakt
och boskapsskötsel. Till de äldsta kända boplatserna hör Oxie och Värby
i Skåne. På dessa boplatser kan man bl a hitta olika typer av redskap
som använts för olika ändamål och de är oftast tillverkade i flinta. Bondens
viktigaste redskap var nog yxan, vilken användes till skogsröjningen.
När vi ändå talar om föremål kan jag passa på att nämna att de första
importerade metallföremålen dyker upp i Norden redan nu under trattbägarkultur.
Man har också hittat inhemska avbildningar i sten av sydliga metall-förebilder.
Under yngre bondestenålder ledde expansionen och den ökande befolkningen
till en högre utnyttjandegrad av jorden. Nya jordbrukstekniker blev nödvändiga
och det var nu som bl a årdret och den tvåhjuliga vagnen togs i bruk.
Nu om någonsin var man säkerligen rädd om den jord man hade, vilket, som
jag sade i uppgift ett, ledde till en ökad aggresionsnivå. Redan under
äldre bondestenålder började man uppföra stora megaliter och en del forskare
menar att det var olika stammars sätt att markera sitt territorium, samtidigt
som dösarna och gånggrifterna utgjorde de dödas vilorum och ett centrum
för människornas kultbruk. Ett organiserat arbete krävs för att bygga
en dös eller gånggrift och antagligen hade man någon for av ledare eller
stamhövding. Som helhet tycks megalitgravarna tyda på ett socialt stratifierat
samhälle redan under äldre stenålder. Den här typen av monumentala gravar
saknas på Gotland, där man gravlade sina döda under flat mark. Under slutet av den jordbrukande trattbägarkulturen dyker den gropkeramiska kulturen upp i Sverige, på Åland, i södra Norge och längst Danmarks kuster. Gropkeramikerna är kända för att strikt hålla fast vid fångstkulturen, även när det gäller samhällsorganisationen. Även om de inte bedrev jordbruk lånade de ohämmat idéer från andra nordiska neolitiska kulturer, t ex keramiken. På Gotland finns det ett flertal gropkeramiska boplatser, av vilka den största är Ajvidelokalen i Eksta socken. Här har sälen spelat den viktigaste rollen i ekonomin. För övrigt har fyndmaterialet på gropkeramiska boplatser i östra Mellansverige och på Åland visat på ett långväga varuutbyte både mot norr, söder och öster. Så småningom utvecklas den gropkeramiska kulturen till en ”blandekonomikultur”. Den senneoliktska tiden, ca 2300-1800 f Kr (även kallad kopparstenålder), betecknar traditionellt slutet på en yngre bondestenåldern. Den homogena samhällsbild som växer fram i Norden i början av perioden, den tid som också har kallats hällkistetid, är en naturlig del i formandet av det bondesamhälle som skulle bli ryggraden i den nordiska bronsåldern. Nu uppträder de första kända byarna i Sydsverige, med stora grupper av långhus, omgivna av åker- och betesmarker. Åkerbruket drog sig allt längre norrut. På Gotland bodde man på gränsen mellan sten- och bronsålder i mindre grupper spridda på ön. Bronsålder: Man har menat, att introduktionen av metallföremål i det nordiska bondesamhället inte berott på ett verkligt behov av en ny råvara för tillverkning av nya bruksföremål, utan att den i stället är ett resultat av den samhällsförändring som skedde under yngsta stenålder, och som ledde fram till bronsålderns hövdingadömen. De första importerade bronsföremålen till Sydskandinavien kom uppenbarligen från väster, och bestod främst av flata yxblad och halvmåneformade guldhalskragar från England och Irland. Snart kom emellertid ett annat område att bli av stor betydelse för introduktionen av den nordiska bronsåldern: de olika kulturerna i Tjeckoslovakien, Tyskland och Polen. Transporterna gick längs de nordeuropeiska floderna och över Östersjön. Behovet av ett ledarskap för styrningen av livsmedelsproduktionen och redistributionen av varor och tjänster, inte minst kontrollen över metallens väger, skapade ett behov av prestige- eller statusföremål inom ledarskikten, och dessa varor utväxlades sedan mellan de olika stammarna som vänskapsgåvor eller för att stadfästa allianser. Under loppet av bronsåldern skulle det nordiska bronsålderssamfundet i allt högre grad skilja sig från den vidare samhällsutvecklingen på kontinenten, trots de intensiva kontakterna och det omfattande varuutbytet. Gravfynd och bosättningar från den äldsta bronsåldern är sällsynta i Norden. Många av den föregående periodens gravformer, hällkistor och jordgravar, har fortsatt att byggas långt in på bronsåldern. Det är i stället offer- och depåfynden som ger oss information om att någonting har hänt i det ceremoniella livet. Fynden är starkt mansdominerade och innehåller oftast vapen. De första svärden dyker upp i Norden vid bronsålderns början, ca 1800 f Kr. Offren har kastats ut i sjöar och vattendrag och har ofta bevarats väl. De vapen som hittas är inte enbart importerade; vid det här laget hade de inhemska bronsgjutarna börjat utveckla en egen formgivning, om än inspirerad av kontinentala impulser. Mot slutet av bronsåldern kom offerdepåfynden allt mer att få en kvinnlig prägel, vilket tyder på förändringar i kultbruk och föreställningsvärld. En alldeles speciell fyndkategori från slutet av äldre bronsålder är de s k kultvagnarna, vilka har sina direkta motsvarigheter nere på kontinenten. Från yngre bronsålder kan bronslurarna nämnas. Med stor sannolikhet har någon form av fruktbarhetskult varit viktig för dessa människor, där årets pånyttfödelse och kretsgång, befruktning, liv och död är viktiga element. Dominansen av manliga föremål kan tolkas som symboler för makt och prestige, styrka och kanske potens. Hällristningarnas bildvärld uppvisar liknande signaler genom hela bronsåldern. Orsaken till de kvinnliga inslagen är mer diffusa; det kan röra sig om en kvinnlig gudinna med rötterna nere på kontinenten. Den tydligaste bilden av bygdens utbredning och samhällets organisation
under den äldre bronsåldern får vi genom de tiotusentals storhögar som
omkring 1500 f Kr började resas över de döda i många regioner. Kanske
ligger de i många fall på gränsen mellan olika hövdingadömen. Man tänker
sig att endast de övre skikten i bronsålderns samhällspyramid kom att
erhålla de påkostade gravanläggningarna, och den enorma arbetsinsats som
ett storhögsbyggande innebar, liksom depositioneran av rika gravgåvor.
De flesta högarna finns i södra Sverige, medan Gotland är det rösetätaste
landskapet. På Gotland har det också funnits mycket framstående personer
i samhället, men man talar inte om hövdingadömen i detta fall. En betydande
del av den äldre bronsålderns gravar har varit brandgravar. Under neolitikum
tycks man däremot, med få undantag, alltid ha begravt sina döda jordade.
Det här nya inslaget kan vara en introduktion från kontinenten och skulle
så småningom bli allenarådande. Ett fåtal gravar från äldre bronsålder,
t ex Kiviksgraven i Skåne, har visat sig innehålla inhackade figurer och
symboler på stenhällarna i kistor eller kantkedjor. Detta kan vara ett
sätt att markera sin status, samt ha en religiös betydelse inom det sociala
eller ceremoniella livet. Likbränningsseden var helt genomförd i Norden under den yngre bronsåldern.
Man slutade att uppföra de monumentala högarna och rösena, men använde
dem fortfarande för sekundära gravläggningar med gravurnor som ”förvaringsrum”.
Man börjar också resa olika stensättningar som uppvisade stor variationsrikedom
beroende på vilken region de uppfördes. Även sättet att deponera de brända
benen varierade. ibland förekom hela urnegravfält, men bara på fastlandet.
På Gotland var skeppssättningen mycket vanlig och uppträdde oftast i de
gamla rösebygderna. Ön har över 350 kända skeppssättningar. Över lag över
hela Norden är gravgåvorna inte särskilt rika under den yngre bronsåldern.
Järnålder: Ca 600-500 f Kr inträffar en klimatförsämring och en tid som kallats för ”den fyndfattiga perioden” i Norden. Tidigare ansåg man att denna nedgång berodde på de keltiska folkstammarnas expansion nere på kontinenten och den brist på metall som då uppstod. Numer anser man i stället att vad som skedde var en gradvis förändring av människans levnadsförhållanden och lokala anpassningar till en ny situation till följd av klimatförsämrimgen. Marker urlakades och försumpades efter att ha utnyttjats hårt. Landskapet förändrades och ädellövskogen drog sig tillbaka. Man började anpassa sig efter omständigheterna och byggde regäla hus mot kylan och fukten. Djurhållningen var det viktigaste inslaget i ekonomin och boplatserna bestod av ensamgårdar med bostadshus och fähus, ibland även ekonomibyggnader. Man började dela upp odlingslandskapet i inägor (där man bodde och brukade jorden) och utägor (där djuren gick på bete). För att få ut det mesta möjliga ur jordarna började man nu att gödsla med kreatursgödsel. På Gotland kan man än i dag se spår efetr husgrunderna från järnåldern och dessa kalls kämpgravar. Man ser också fossila åkersystem, t ex i Rone, Lau och Havdhem. Under århundradena omkring Kristi födelse koloniserade de gotländska bönderna Gotland och kulturlandskapet antog långsamt den form som det har än i dag. Den cirkulation av prestigevaror och statussymboler som vi lärt känna
från bronsåldern var starkt knuten till kontrollen av metallens vägar
från Centraleuropa till Skandinavien. Under senare delen av yngre bronsålder
och början av äldre järnålder skulle denna varucirkulation till stor del
upphöra. När importföremålen åter dyker upp i det arkeologiska materialet
under de sista århundradena före Kristi födelse, är det ett nytt system
som avspeglas. Perioden kallas hos oss förromersk järnålder. Vi får nu
ett tydligt keltiskt inflytande och skillnader i rikedom och status framträder
åter i materialet från och med det sista århundradet före Kristi födelse.
I början av 100-talet e Kr kom vi i kontakt med det romerska imperiet
via germanstammarna vid Rhen och Donau. Dessa germanstammar inledde under
fredliga perioder ett intensivt varuutbyte med romarriket och därmed förmedla
mediterrena kulturdrag och romersk import till folken i Sydskandinavien.
Exempel på importerade lyxvaror var glas, vindrickningsutensilier och
terra sigillata (fin keramik). I utbyte lämnade vi bärnsten, bivax, skinn
och hudar mm. Spridningen av de romerska importfynden i Sverige ger en
god bild av tidens centralområden i vårt land. I särklass fyndrika står
de båda östersjööarna Gotland och Öland. Man kan ana en starkt framväxande
centralbygd runt Mälardalen. Även Norrland har rika fynd från denna tid.
Hövdingarnas och de betydande släktenas redistribution av lyxvaror har
nu sannolikt i högre grad än tidigare varit ägnad att försäkra sig om
lojalitet och vänskap, både mellan olika stammar och inom sin egen hierarki.
Rika s k krigargravar vittnar om att vapenföra män allt fastare knyts
till samhällsorganisationen, samtidigt som hövdingarna tycks bli färre
men rikare. Liksom under bronsåldern samlades rikedomen hos ett fåtal
personer. Till de högre makterna offrade man vapen och annan krigsutrustning
i stigande grad. Allt vittnar om en fastare organiserad maktapparat och
krigiska tilldragelser. Även fornborgarna blir vanliga vid den här tiden
och de flesta av dessa har tagits för försvarsborgar eller tillflyktsborgar.
I början av järnåldern importerade vi järn och järnföremål från kontinenten, men ganska snart lärde sig människorna här att utvinna eget material från järnmalmen i myrar och vattendrag. 400-550 e Kr sätter de stora folkvandringarna i gång på allvar nere på kontinenten. Redan ett par hundra år dessförinnan hade germanerna börjat inse att enighet gav styrka, varpå de slog sig samman i större grupper och började gå till anfall. 395 e Kr besegrade västgoterna romarna uppe i norr och sex år senare anlände de till det italienska moderlandet. 410 e Kr intogs Rom och i slutet av århundradet hade germanerna helt tagit över roms roll i Västeuropa. Efter roms fall kom mycket guld i cirkulation bland germanstammarna och nådde även Norden. Lyxvaror strömmade fortfarande in, men nu var det de frankiska hantverkarna som stod för glas- och bronsproduktionerna Liksom bronsålderssamhället kan den äldre järnålderns samhälle betecknas som ett chiefdomsamhälle. När det gäller såväl brons- som järnåldern, vet vi ju mindre om de ”vanliga” människorna, eftersom det nästan uteslutande är de förmögna och framstående personernas gravar som vi finner. |