Oviksfjällen sept. 2000
Författare: Anders Storensten
Sommaren 2000 hade varit en total katastrof. Regnet öste ner dagarna i ända och ingen ljusning kunde skönjas i horisonten, åtminstone inte i de delar av landet som jag befann mig i. Så i slutet av augusti skedde det som vi väntat på men inte trott skulle komma. Solsken och varma dagar! Ryggsäcken packades med allt som kunde tänkas vara nödvändigt för en i mitt fall veckas fjällexkursion.
Vi åkte de dryga 25 milen från Bispgården i östra Jämtland till Höglekardalen och Oviksfjällen i de västra delarna av landskapet. Första delen av veckan var tänkt att tillbringas med fiske i Dammån i sällskap med Thomas, Carina och två mer eller mindre vilda taxar. Vi fick dock reda på vid ankomsten att fisket inte var speciellt bra och att vädret väntades bli sämre under de närmaste dagarna. Vi beslutade att vi skulle ge oss ut på en kortare vandring istället. Rutten sågs ut och vi skred till verket. Mycket riktigt, regnet kom efter en halv dags marsch. Allt blev blött men vi var glada för det. Dock uteblev fisket. Efter tre ändock trevliga dagar var det dags för övriga sällskapet att åka hemöver. Jag hade dock planer på att stanna längre. Hade sedan tidigare stämt träff med min kusin Daniel, som var sugen på ett avbrott i vardagen. Jag var lite tidig till utgångspunkten varför jag slog mig ner vid ett mindre café vid foten av en av alla dessa skidbackar som vuxit fram på sluttningarna genom årens lopp. Med en välkyld maltdryck och en god bok intog jag väntläge i solgasset på caféets veranda. Efter ett tag kom så mitt ressällskap. Vad vi hade planerat inför turen var inte mycket. Upp på fjället var det primära målet. Ett önskemål, som kom från båda parter, var att vi inte skulle vandra längs leder. Vi känner båda området mer eller mindre väl och karta fanns naturligtvis med i packningen, så med dessa förutsättningar begav vi oss.
Till en början var vi dock tvungna att nyttja leden för att på så sätt ta oss upp till högre och kalare höjder. Första biten handlade om en charmig tripp uppför en väl planerad slalombacke. Det kanske inte är det första man känner för att göra men det var väl värt mödan. När vi kommit upp en bit ovanför denna anrättning bredde den jämtländska fjällvidden ut sig framför oss. En bit upp i sluttningen, intill en fjällbäck, stannade vi för att intaga vår lunch. Vi hittade en mindre avsats där kök, packning och framförallt vi själva kunde campera utan att allt försvann ner över sluttningen i denna annars så branta terräng. Maten hade förberetts, åtminstone i mitt fall, under den gångna sommaren enligt konstens alla regler. Köttfärs, lök, svamp och annat hade torkats och förpackats med de rätta kryddorna i portionspåsar, allt för att underlätta både för matlagningens och axlarnas skull. Torkad mat väger bra mycket mindre än färsk. Dock under detta, det första av många, matstopp föll valet på den gamla klassikern nudlar. Detta är en klart underskattad rätt som alltid finns med i min packning och som jag vet många studenter, bland andra, har upptäckt kan berika ens gastronomiska sinnen.
Vidare upp på fjällsidan stötte vi på några av landskapets invånare, nämligen renar. Ganska orädda varelser, dock inte så många. Efter en kort pratstund med dessa kreatur och en snabb titt på kartan vek vi av från leden, på vilken vi befunnit oss fram tills nu. Vi tog sikte på Dörrsjöarna, ca 10 kilometer söderut. Rutten gick genom ledlöst land över kalfjället. Efter halva vägen tog vi beslutet att slå läger för natten. Platsen vi valde låg lämpligt vid ett litet källflöde, bra till både det ena och det andra. Efter att tältet rests, middag intagits och blåsan tömts blev vi mer nyfikna på landskapet kring oss. På den plats vi befann oss fanns för ca 10.000 år sedan en jättelik insjö, skapad i samband med att inlandsisen drog sig tillbaks. När denna sjö så sakteliga tömdes skapades terrasser av sorterat grus på fjällsidan. Dessa terrasser tilldrog sig nu vårt intresse. Jättelika halvcirkelformade formationer med sorterat material hör väl kanske inte till det vanligaste i vår fjällvärd, vilket gjorde det hela riktigt intressant. Vi tog en tur ner till dessa fenomen och passade samtidigt på att reka väg inför nästa dags första etapp. Jag kan gott säga att vi somnade ovaggat den kvällen.
Tidigt nästa morgon packade vi ihop lägret efter en god frukost och begav oss vidare mot föregående dags tänkta mål. Det skulle bli ytterligare en fin dag vilket var välkommet. Natten hade varit kall med stjärnklart väder. Detta bekom oss dock inte nämnvärt, utrustade med ordentliga sovsäckar som vi var. En bit på vägen kom vi fram till en bäckravin som var något djupare än vi trott. Vattenståndet i bäcken var högre än någon karta kunde visa, men efter viss möda tog vi oss över. I sådana bäckraviner som denna brukar växtligheten vara något extra. Så också i denna. Det mest märkvärdiga vi hittade var Rönn som växte där man vanligtvis inte hittar andra träd än Fjällbjörk.
Efter någon timmes vandring var vi så framme vid Dörrsjöarna. Nu stod vi inför ett nytt dilemma. Hur ska vi ta oss över Prästlekarån? Efter att ha testat några alternativ insåg vi att hur vi än gjorde skulle vi bli blöta om fötterna. Sagt och gjort. Kängorna åkte av och vadning medelst förfrysning påbörjades. Att påstå att vattnet var kallt är en underdrift. Å andra sidan är det desto skönare att komma upp på land igen. Till saken hör att fötterna nog mådde bra av behandlingen efter ett dygn i varma skor. Nu var tid inne för rast/vila på stället. Vi satte oss ner intill husväggen på en renvaktarstuga för att fundera över läget, livet och allt som hör därtill. Något enstaka vak syntes ute på det spegelblanka vattnet samtidigt som vi bestämde oss för att gå vidare längre in i den vik som låg bortanför oss. Väl framme hittade vi ytterligare en stuga, som vi visserligen visste låg där, men även ett alldeles utmärkt utedass. Vi gjorde båda slag i saken och utnyttjade denna, efterlängtade måste tilläggas, facilitet. När det viktigaste var avklarat packades köket fram och lunchen tillagades. Under tiden för vår förflyttning till denna plats hade vaken ute på sjön tilltagit och nu vakade fisk från halvkilot och uppåt över hela ytan. Flugfiskare som jag är kunde jag inte undgå att skänka utrustningen där hemma en tanke. Varför var den inte med? Den väger ju inte så mycket. Trots denna kortvariga vånda kändes det faktiskt skönt att slippa stressen med att försöka fånga dessa fjällfiskar. Jag kunde istället njuta av skådespelet, och vädret för den delen, i fulla drag. Det som skulle bli ett snabbt stopp på vägen utvecklades till en två timmar lång njutning.
Vi kom dock fram till att här kunde vi inte stanna i all evighet, även om det kändes så just då. Framför oss låg, om vi inte skulle vända om samma väg som vi kom, tre branta stigningar. Kartan konsulterades och vi hittade en passage som såg mindre brant ut än de andra. Till saken hör att vi båda hört att det kunde komma in ett regnväder under de följande dagarna vilket gjorde att Daniels stuga på andra sidan Hundshögen verkade som ett lämpligt mål. Hundshögen, eller Vintjuvielke som den också kallas, är den högsta toppen i området med sina dryga 1370 meter över havet. Denna topp hade vi nu mellan oss och vårt mål, Arådalen. Passagen som vi hittade var den minst branta. Trots detta var vi tvungna att vandra i sicksack uppför enligt schemat fem minuters vandring och fem minuters vila. Väl uppe, dock ej på toppen, planade landskapet ut och vandringen gick lättare. Tur var nog det eftersom några oroliga moln börjat visa sig i horisonten. Vi tog oss ner på andra sidan fjället till Arådalen och den väntande stugan ca fem minuter innan de första regndropparna föll. Det tidigare okända målet för vår vandring var nått.
Tillbaks till förstasidan