Midsommarälv
Text: Thomas Persson
Foto: Carina Löfstaf, Thomas Persson

Låt mig först säga att planerandet av ett midsommarfiske är inget lättvindigt företag, åtminstone inte med flugspö i handen. Det vanliga är att man nogsamt sätter sig en tid innan fisket och väljer och vrakar bland sina smultronställen. Sista året förhöll det sig emellertid så att jag och min sambo Carina var nyinflyttade till Tänndalen och därmed befann jag mig vid foten av ett fjäll avsevärt många mil från mina tidigare hemmavatten. Alltså var det hög tid att finna ett nytt vatten där man med flugspö i handen kan vandra längs dess stränder och drömma om stordåd. Skölja bort vinterns eviga frysande i skidliftar och åter få räta på ryggen som blivit krum av allt hukande mot snöstormar. En plats att vederkvicka sin själ och låta den få ny näring av en religion utan dömande gudar som ibland ger men alltid tar tillbaka.

I början av juni föll det 2 cm nysnö i Tänndalen. Fjällbjörkarna hade inte ens musöron och fjolårsgräset låg grågult, trist och platt. På Rödfjällets sydsida var snötäcket långt mer omfattande och sammanhängande än barmarksfläckarna och i Tännån brölade fjäll- och vårfloden alltjämt fram. Liksom ett skitigt lokomotiv störtade ån genom ett lerdike med bruna vattenkaskader som sprutade upp längs sidorna. I denna stund kändes livet tungt och tragiskt. Jag förbannade allt, SMHI, växthuseffekten, Enok Sarri, aborrarnas ryggfenor och samtliga vädergudar ur alla världens religioner. Allt som kunde vara orsak till att mitt midsommarfiske såg ut att gå om intet. Knappt en vecka senare kom det första högtrycket.



En vecka innan midsommar intensifierades mitt sökande efter ett midsommarvatten och höll nästan på att urarta till en desperat, laglös jakt. På Internet hade jag läst om Tännäs fiskeområde och andra vatten inom Drömfisket i Jämtland-Härjedalen. Inget av ställena kittlade dock riktigt mina nerver. Kanske är man hemmablind och söker det storslagna som av någon outgrundlig självklarhet alltid skall finnas ”där borta”. Till slut fastnade jag för Norges längsta älv, Glomma. Dessutom kom jag på att vid Brekken flyter Glomma närmare mig än de upplåtna sträckorna av Tännån vid Tännäs. Innan jag tog mitt beslut studerade jag all information jag kunde komma över om Glomma och samtidigt hårdbevakades givetvis alla väderprognoser jag hittade. Tre dagar innan midsommar beslutade jag mig att indikationerna på ett massivt högtryck över Sörtröndelag var att lita på. Följaktligen gjordes en resa över gränsen till det pittoreska gruvsamhället Rörås. Där löstes Fisketrygd, som är en statlig och obligatorisk avgift som alla fiskare löser innan man får köpa fiskekort i Norge. Dessutom ratade jag en norsk ostburgare med strips, dock utan ”brus”, som var till salu åt hugade spekulanter till det modesta priset av 98 Nkr.

Jag hade specialstuderat en sträcka av Glomma och redan när jag kom ner till stranden vid selet på mitt utvalda ställe kom en nästan pastoral stämning över mig. Det var länge sedan jag gick på mina egna skolavslutningar. Men känslan var densamma som då. Ett helt års längtan efter ledighet och själslig stimulans var till ända. Framför mig låg bara sommaren och vatten. Jag är en rastlös själ, därför kunde jag inte sätta mig ner med en panna kaffe och filosofera som viss hypokondriskt romantiserande flugfiskemaffia. Storharren skulle upp och mätas och tältuppslagning fick banne mig vänta till senare. Jag har väntat ett helt år på detta. Tältet kunde gott vänta i några timmar.



Ute i strömmen nedanför selet kläcktes gråbruna nattsländor i storlek 14-12 och något som verkade vara mängder av harr i halvkilosklass och grövre åt begärligt av de små liven. ”Gliiiid ut bara” hörde jag en röst i mitt huvud säga och jag började försiktigt vada ut över grusbotten. Vattnet smekte mig tungt över korsryggen när jag som Armstrong på månen rörde mig nästan fri från gravitation mot ett av de större vakområdena. Jag fumlade fast en gulbrun superpuppa i storlek 12 på tafsen och började kasta mot ett av de större vaken ca 10 meter framför mig. En fisk steg direkt till min fluga och i mothugget bekräftade jag inte bara fast fisk utan även mig själv. Av vaket att döma var fisken grov och gick genast ned mot botten där den blev stående. Orubblig som Ragundagranit verkade den blivit ett med urberget. Jag försökte sätta sidpress på fisken och lyckades få den med mig några meter därefter blev den återigen som en stenstod som gjutits fast. Jag förstod i denna stund att fisken var en ”Klassharr” av försvarlig kaliber och såg mig om efter Carina som hade kameran. Jag övervägde att ropa men insåg att hon befann sig över 100 meter uppströms. Sekunden efter hände det som givetvis händer då man står och tjurar med en fisk som endast sitter fast i en krok storlek 12 utan hulling. Jag fick ingen Westrinsk klump i halsen, inte heller satte jag mig på en sten och filosoferade över fiskelivets nycker som vår guru från Råneå skulle ha gjort.

Jag bara stod där med mitt raka spö och en fluglina som var lika slak som en manslem efter kärleksakten. Inte sakta utan med ljusets hastighet bubblade avgrundsvreden inom mig. Som vårfloden i Ammerån störtade den igenom min luftstrupe och tog sig uttryck som ett tungotalande rabblande av svordomsramsor. Gamla standardramsor blandades med de bortglömda och nya intressanta kombinationer till en påse Gott&Blandat av svordomar. Jag lärde mig dessa ramsor av min far när han byggde familjens fritidshus på Öland i början av 70-talet. Svärjningar och fula ord som man får leta sin make till i de innersta mörka skrymslena i Mikael Niemis Vittulajänkki. När alla svordomar gått i repris tre gånger vadade jag in mot stranden. Stegen var inte lika lätta, plötsligt kändes vadarskorna som dykardojjor gjutna för hand i finskt bly. Jag satte mig ner bland blommande smörbollar och knöt på en ny superpuppa och spanade ner över strömmen. Strömmen blev lite bredare och lugnare precis efter att ha flutit förbi en björk som hängde snett ut över älven. Där såg jag en större harr vaka ungefär 3-4 meter från land.



Jag siktade en bit uppströms vaket och lyckades få flugan att landa precis i början på ett blankare stryk. Flugan flöt fint i ytfilmen och började sin farofyllda resa nedströms, en resa som varade endast ett ögonblick. I detta ögonblick började alla förnimmelser jag trånat efter att samlas en efter en. De lades på hög och kittlade mina sinnen till bristningsgränsen. När flödet började kännas mättat och tanken som närde mitt hopp spändes som en bågsträng till det yttersta, mynnade till slut allt ut i vaket av en fisk som steg till min fluga. Den var stor när den efter en stunds envist tjurande längs botten kom upp till ytan. Ryggseglet föll ihop bakåt och liknade en blöt raggsocka storlek 47 som drogs genom vattnet. Jag lyckades få upp harrens huvud ovanför ytan och den blev genast något spakare. När den kom glidande emot mig såg jag att den var stor, över kilot garanterat men hur mycket var frågan. Vågen med mätlinan fastnade och trasslade in sig i nätet på min fiskeväska. Jag mätte fisken ackompanjerad av älvens ljud med mitt spö och nöp krampaktigt fast min tumme där nosspetsen slutade. Med vänsterhanden lirkade jag lätt loss harren som genast gick ner till botten för att återhämta sig. Jag stod där med en tumme som började vitna i sitt grepp om spöt och tittade på fisken som efter en kort stund sakta gled ut i älven igen. När jag kontrollerade sträckan på mitt spö visade sig harren vara 53 cm. Jag kände mig uppfylld av älven och jag kunde i lugn och ro sätta mig med en kåsa kaffe och lukta på vårat grannland. Det luktade ungefär som hemma i Tänndalen. Björk och fjäll med ett ynka inslag av barrskog. Framför allt hade denna plats en härlig boquet av stor harr som dröjde sig kvar.

Till författaren!

Åter till förstasidan