Oves Slumpöring
Text och foto: Thomas Persson

Denna historia är lika mycket en fiskeberättelse som en beskrivning av en fjällvistelse tillsammans med två av tre infödda tänndalska bröder. Vi hade haft ett litet kalas i mellanbrodern Johnnys störrös. Två kvällar tidigare hade Johnny och jag tagit hans minimala plastbåt ut på Funäsdalssjön, mest för att prova lite nya flugor jag bundit. Sjösandsländor kläckte i mängder på sjön och resulterade i ett gott torrflugefiske efter sik. Följaktligen festade vi på rökt sik med tunnbröd och nypäror. ”Starschköl” och brännvin hade beställts till Konsum i Funäsdalen och förtärdes i rasande takt till fisken och potatisen. Den äldste av bröderna, Kjell var våldsamt sugen på flugfiske och satt och rabblade namn på vatten som man mycket väl kunde tänkas att krypa till, så bra var fisket just där. Han ackompanjerades med avslag och bifall på extra bred härjedalska av de båda yngre bröderna men efterhand som alkoholkonsumtionen ökade gled vi över på andra samtalsämnen.

Någon vecka senare var det i alla fall dags för en tvådygns fisketur. Vi hade valt ett vatten som låg några timmars marsch från vår utgångspunkt och med tunga ryggsäckar under bombande solsken började vi knega mot målet. Ove, Kjell och jag. Johnny fick inte följa med. Av olika anledningar var han nere i Hälsingland och lade nytt tak på en liten stuga. De gamla spruckna, sorgsna tegelpannorna skulle bytas ut mot papp var första tanken. Men Johnny, som även kallas Joe Dilt, lyckades övertyga ägaren om att plåt var bättre. Det visade sig emellertid ganska snart att under varannan tegelpanna satt ett enormt getingbo så beväpnad med Radarspray och kofot skred Dilten till verket.

Samtidigt började tre nedlastade flugfiskare sin mödosamma marsch uppför en fjällsluttning som var första hindret på våran väg. Jag hade som vanligt lite jobbigt att hänga med understundom. Nog för att jag kan gå i fjällen men ett släktdrag hos bröderna är att de är sega som fjällbjörkar och består av två stora lungor med ben. De har sprungit i fjällen sedan barnsben efter öring, hjortron och svamp. Övrig tid ägnas åt fjällmaraton, Vasalopp, gränsstafetter och diverse övriga kroppsaktiviteter.
Vi stannade och pustade en stund när vi väl kommit upp för fjället. Solen gassade från en klarblå fjällhimmel och svetten dröp om våra kroppar. Jag kisade med svidande ögon ut över världen som bredde ut sig nedanför. Mellan några åsar draperade med fjällens undervegetation kunde jag skönja vår första anhalt. Värmen tillsammans med en viss grad av utmattning gjorde det svårt att bedöma avståndet. Kanske fem kilometer, eller sju möjligtvis. Inte över en mil i alla fall. Jag frågade Ove om han visste. Svaret blev att två och en halv kanske tre timmar i nuvarande tempo. Efter att ha druckit oss otörstiga ur en bäck började vi gå nedåt dalen och efter en stund hördes Kjelle bräka längst bak i ledet.
”Maän noo ble de javligt vart”
och för alla som inte förstår härjedalska betyder det att ”nu blev det jävligt varmt”. Ove frågade därför Kjelle hur många par byxor han hade på sig.
”Tri” kom det kort från Kjelle.
Vidare kommentarer var överflödiga.
Nu är det en gång så att Kjelle har nästan alltid tre par byxor på sig, sommar som vinter. Det har sin förklaring i att karlen inte äger något underhudsfett överhuvudtaget. Är det under 15 grader varmt så fryser Kjelle röven av sig om han bara har standarduppsättning kläder. Men tre par byxor blev kanske lite för mycket i det högsommarväder som för stunden var rådande. Vid nästa rast krängde Kjelle åtminstone av sig långkalsongerna men jeansen behöll han på under de gamla militärbyxorna.



Efter några timmars marsch kunde vi se vårt tänkta fiskevatten och samtalsämnena sinade plötsligt eftersom alla koncentrerade sig på att redan nu försöka se om öringarna var uppe och vakade. Tidigare hade den varma luften fyllts av ett ivrigt kacklande från oss alla.
”Joo det kan nog bli en kläckning…..Mycket hjortronkart…men faen vad varmt det blev” osv.
Vi kom fram till en liten fjällå som vi följde till dess utlopp i en av alla härjedalska håar. Mycket riktigt visade sig tidigare prognoser om insektskläckningar stämma bra och öringarna var också bra i farten. En och annan större bumling gick längre ut i hån och bubblade, precis lagom utanför kastavstånd. Men vi visste att fram mot senkvällen skulle dessa dra sig in mot land. Detta var första fiskeanhalten och här stannade vi för att laga middag. Min egen taktik är annars att börja fiska så fort som möjligt när jag kommer fram till ett vatten, speciellt om det vakar friskt. Nu var det emellertid så att marschen över fjället hade sugit en del energi och det var lika bra att fylla på förråden innan man började fiska.

När brasan blivit en stor glödhög började var och en laga sin lunch. Det grillades korv och fläsk och givetvis puttrade en panna kaffe på glöden. Kjelle har sin egen teknik när det gäller matlagning på fjället. Han tömmer exempelvis bruna bönor och fläsk i en gammal sotig matlåda av aluminium varefter anordning placeras mitt i glödbädden för tillagning. Det fungerar utmärkt och har dessutom en trevlig bonus. Det är nämligen ett stort nöje att se Kjelles desperata försök att få ut lådan ur glöden när maten är färdig. Under svavelosande eder och med livremmen som grytlapp baxar han ut den gamla sotiga boxen ur brasan. Han får alltid minst en tredje gradens brännskada under detta arbete. Sedan får han som regel en till på tungan när han sörplar i sig det heta innehållet med slidkniven.

Vi låg en stund och smälte maten medan gigantiska snusprisar fyllde våra blodomlopp med lugnande nikotin. Vi tittade upp på den molnfria himlen och tänkte nog alla var för sig att mycket bättre än så här blir det inte. Efter en stunds mediterande samt lite Kjellegnäll över värmen var Ove den som först tog till orda.
”Naäej faan, noo ska´ma schåå um ma´ ihte kan faa’upp en klassöring”.
Det var tydligen dags att börja fiska och alla knöt på en ljus dagsländeimitation i storlek 12 på tafsen. Vi hade sett vad som kläcktes när vi intog våran middag bara en meter från vattnet. Kjelle gick uppströms fjällån för att försöka i någon av de lugnflytande höljorna längre upp och Ove satte kurs mot inloppet i hån. Själv hade jag sett några fina vak 15 meter utanför en liten udde som stack ut ur en vassrugge. Fisken var kvar där och med jämna mellan rum var den upp och bubblade.
Jag smög fram till kanten och lade ut ett kort kast varefter jag drog ut löslina i erforderlig mängd för att nå ut till den vakande öringen. Sedan satte jag mig att vänta tills fisken vände för att gå tillbaka i sitt patrullstråk. Efter vändningen började jag luftkasta och skulle precis lägga ut flugan då den fastnade bakom mig med ett stumt och omåttligt irriterande ryck. Jag vände mig om för att se vad som hade hänt. Bakom mig såg jag högt gräs och låga krypande videbuskar samt EN fjällbjörk. Lagen om alltings allmänna jävlighet säger naturligtvis att jag skulle fastna i den. Jag började gå mot ”flugfällan” för att försöka trassla ut härligheten och muttrade samtidigt något om ”fjällbjörschkar” och fanstyg som tydligen gjorde allt i sin makt för att sabotera.

Jag hade precis lagt ut ett nytt kast då jag plötsligt hörde ett bröl från inloppet. Ove tjöt och förbannade någonting som jag i första stund inte riktigt begrep. Han hoppade upp och ner och tjattrade som Thomas Ravelli när det blir målfoto i Stadskampen på TV 4. Efter en stund förstod jag vad som hade hetsat min kamrat till denna personlighetsklyvning. En öring hade varit upp och nafsat på torrflugan. Av avståndet mellan Oves händer att döma när han måttade upp fisken så var den inte liten heller. Säkert en bit över kilot. Tyvärr hade öringen känt kroken i några mikrodelar av en sekund och därför var vidare försök hopplösa. Precis när jag vände tillbaka huvudet för att kontrollera flytförmågan hos min egen fluga såg jag att den var borta. Där den borde ha varit bredde en stor vakring ut sig.
Jag reagerade våldsamt och gjorde givetvis ett helt bortkastat mothugg med enda resultat att fluglinan landade i stora bukter framför, runt och bakom mig. Öringen hade naturligtvis både tuggat och spottat ut min dunkrok för länge sedan. Förmodligen simmade han i denna stund omkring och skvallrade för alla polare han mötte:
”Nu är de här igen. Dårarna från Tänndalen, så passa er för vad ni stoppar i er”.

Vi fiskade en stund på varsitt håll och lyckan log väl mer eller mindre åt oss alla. Ove fick, som nästan alltid, den största fisken av oss alla. En öring på 6-7 hekto. Jag vet inte riktigt vad som gör att den mannen alltid får flest och störst fiskar. Jämfört med Kjelle i alla fall. Jag själv räknas liksom inte in i det här. Alla dessa vatten är nya för mig och flugfiske i stilla vatten är något jag aldrig tidigare hängivit mig åt. Ibland får jag en medlidsam blick från bröderna när jag störtar iväg mot en plats som jag anser bara måste hysa stor fisk.
Nåväl, efter några timmars fiske samlades vi åter vid ryggsäckarna för att dela våra erfarenheter under dagen. Vi var alla tre rörande överens om att fisket hade kunnat varit mycket bättre om det inte varit så varmt och framför allt om det hade fläktat lite. Nu låg vattenytan som en spegel och förmodligen skrämde vi fiskarna med våra tafsar och flytlinor. Solen började värma något mindre och stråla lite svagare. Alltjämt hängde den dock kvar i taket på sommarhimlen, som en rolig lykta på en kräftskiva. En kvällsbris, svag och lätt som siden, lyckades åstadkomma några ynkliga krusningar på vattenytan. Vi kom överens om att mer än så här kommer det inte att blåsa. Inte heller kommer det att bli värst mycket mörkare. Öringarna i hån hade slutat vaka nästan helt och det enda liv som syntes var en och annan nattslända som for över vattnet. Vi bröt upp och började gå mot nästa vatten där vi planerat att fiska.



På väg ifrån den nyss avfiskade fjällhån stannade Ove längs dess norra strand. En svag läkant hade bildats 15-20 meter ut i vattnet och Ove sade att han bara måste prova ett kast till innan vi lämnade platsen. Jag såg mig omkring, vattenytan var totalt likformig och bröts inte ens av minsta lilla sippvak. Strandlinjen var helt rak utan uddar eller vassruggar. Varför i hela fridens namn stannar karlen här, tänkte jag, här finns ju inte något. Men sedan beslöt jag mig för att jag kunde ju lika gärna prova några kast jag också och lade ut några på måfå. Givetvis så var ingen fisk upp till min fluga, kanske om man försökte nere vid utloppet. Där hade Dilten på en bra stor öring tidigare i sommar. Jag vevade in och krängde på mig ryggsäcken. Just när jag skulle börja gå mot utloppet i sjön hörde jag en repris på eftermiddagens illtjut. Jag vände mig om och hastade genom en buskage med björk, på andra sidan stod Ove. Hans ansikte var kluvet på mitten av ett leende som gick från öra till öra. Flugspöt var böjt ner till handtaget och spö toppen bugade sig tungt gång på gång.
”Mäen nooo ska ma´schååå, daaan schu, daan ä iht liten” skrattade han.
Ove fightade öringen som gick och drog tungt ute i sjön. Ibland gjorde den rusningar åt sidan och fluglinan ven och sjöng då genom vattnet. När öringen hoppade såg vi att den var stor. Den liknade en fet kort guldgul torped och den grönskimrande ryggen återgav hela fjällvärldens spektra i kvällsolen. Kjell och jag stod bredvid och muttrade lite lätt när vi såg hur Ove med darrande händer och rinnande snus landade öringen. Samtidigt gladdes vi givetvis åt hans fiskelycka men kunde inte låta bli att undra varför just han fick fisk precis där.

Under marschen mot nya vatten frågade jag Ove varför han hade stannat för att pröva några kast. Hade han möjligtvis sett något vak innan? Han förklarade att han har ju fiskat i de här vattnen sedan barnsben och utanför den här stranden kan man ibland få fina öringar. Varför de uppehöll sig där hade han ingen aning om. För att trösta mig sa han vidare att han aldrig fått en så stor öring där på flugspö tidigare och det måste ju bero på att han fiskar med bättre flugor nu. Det vill säga flugor som jag har bundit och skänkt honom. Ja, det kan ju kanske stämma tänkte jag och insåg att jag plötsligt var hovleverantör av flugor till bröderna Dalton. Kjelle, Joe Dilt och Ove.

Efter en tung marsch genom Västra Härjedalens ändlösa stenola kom vi så fram till vårt nattläger. Vi hade passerat att antal fina vatten på vägen hit och i en av sjöarna gick minst två rödingstim och bubblade men vi var för trötta för att fiska. Nu låg vi alla tre och stirrade in elden som börjat falna. Eldkoma, som jag kallar jag det, är ett intressant fenomen som endast kan studeras hos män som tagit sig igenom en strapatsrik dag i vildmarken. Jag låg där i min sovsäck under bar himmel. Sommarfjällen tornade upp sig runt omkring och på något vis harmonierade de bra med värken i mina axlar och förhoppningarna inför morgondagen. Ove och Kjelle berättade godnattsagor för mig om stora öringar och harrar som landats och tappats i otaliga vattendrag i deras fjällvärld. De berättade om sin far som var och är en av traktens mest hängivna flugfiskare. Hur han på 40- och 50-talen drog storöringar med splitcanespö och fluga i Tännån. De berättade om fisken i Norge på 60-talet med våtfluga efter harr. 15 stycken harrar runt kilot på en timme var inte ovanligt i ett litet biflöde till Glomma. Nu fanns vattnet inte kvar längre. Där det tidigare varit stryk och strömmar flöt nu ån rak och stilla i en grävd kanal. Vattnen i Tänndalen som låg lättillgängliga var numera nästan utfiskade.



Men här ute bortom stenolat, bakom fjällbranterna och över myrarna fanns fortfarande fisken. Hit kom ingen förutom de som visste och var beredd att betala priset i svett, värk och blodblåsor. Terrängen var i bästa fall vidrig att ta sig igenom. Men vetskapen om att det fanns fisk närde hoppet som sopade bort alla bekvämligheter. Hit ”halade iht turistan mä å´ta sig”. Kanske låg det någonting i det tänkte jag och sjönk djupare in i eldkoman. I morgon, då jävlar då ska jag ta största fisken, muttrade jag för mig själv.

”Saäg do dää” sade Kjelle.


Till författaren!

Tillbaka till förstasidan