Runornas uppkomst
Enligt mytologin var det Mimer (jätte och visdomens gud i Undervärlden) som först fick kunskap om runorna. Denna kunskap alstrades i tidernas begynnelse när Mimer drack ur Den skapande visdomens källa. Mimer blev sedan vakt för visdomskällan, som ligger i det land som fick namnet Mimers rike, belägen i den del av Undervärlden som heter Hel.
När asaguden Oden var ung, ville han dricka ur källan för att få kraft att leda kampen mot de onda makterna. Mimer nekade honom drycken, eftersom han ansåg att Oden först måste visa sig värdig dryckens inneboende visdom. Oden lät sig då hängas upp i världsträdet Yggdrasil, där han svalt, törstade och plågades i nio dygn.
Efter lidandet bjöd Mimer honom att dricka ur visdomens källa. Mimer lärde också Oden nio magiska runsånger. De sånger kallas fimbulsånger och har välgörande krafter.

Runornas funktioner
Till skillnad från dagens latinska alfabet, användes runorna ofta som ett medel för att försöka se in i framtiden och för att få kontakt med osynliga makter. Runtecknen symboliserade också naturkrafter och företeelser. Runmagi användes bla som skydd mot faror eller för att skada sina fiender. Runkrafter åkallades för att få bättre skörd, bota sjukdomar mm. Runtecken fanns på allt från smycken, redskap, dryckeshorn till vapen.
När runorna användes för kommunikation mellan människor skrevs tecknen oftast på träskivor och träkavlar. Eftersom dessa trästycken vittrat bort under åren som gått vet vi inte hur vanligt det var att brev, avtal, dikter mm skrevs på träskivor. Troligen var den skriftliga dokumentationen omfattande eftersom det t o m fanns en snabbskrift, liknande stenografi, under vikingatiden. De ca 3.500 runstenar som uppfördes i Sverige främst under 1000-talet, var minnesstenar som troligen bara svarade för en liten del av tidens runtext.

Runalfabetet
Den germanska futharken användes i Skandinavien fram till 800-talet och innehåller 24 tecken, uppdelade i tre grupper; Frejas ätt, Hagals ätt och Tyrs ätt.
När det urnordiska talspråket hade förändrats och utvecklats till olika skandinaviska språk (omk. år 800) skapade nordborna en ny futhark. Den fick 16 tecken vilket gjorde att flera ljud fick representeras av samma runa. Denna futhark uppstod i tre varianter; Normalrunor, Kortkvistrunor och stavlösa runor.

Uppställningen visar vilka ljud de 16 normalrunorna kunde beteckna. På linjen under runraden står de bokstäver som i första hand svarar mot respektive runa. Vi känner igen alla ljuden utom två. Den tredje runan i raden är ett läspljud (som engelskans they eller this). Den sista runan betäcknar ett r-ljud (R) som påminner om ett sje-ljud. Den fjärde runan betecknade ursprungligen ett a-ljud men övergick på 1000-talet till o-ljud.
De bokstäver som radats upp lodrätt nedanför linjen under runraden anger vilka andra ljud än huvudljudet respektive runa kunde användas för.
I vikingatidens slutskede utökades runalfabetet med sk stungna runor, som skulle beteckna sådana ljud som saknade egna tecken. En stungen runa är en runa som fått en punkt inristad i mitten:

Click Here!