Ängeln i badkaret
Hon ligger i sitt badkar och känner sig så instängd.
Vattnet i badkaret är nyupptappat och varmt. Ofrivilligt rinner svettdroppe efter svettdroppe ner i hennes panna. Hennes fuktiga hår klibbar sig fast mot huden och hon försöker tafatt få bort det ur ansiktet. Det är varmt, badrumsspegeln är immig och luften är fuktig.
Hon ser sig omkring i rummet. Golvet är fyllt av hår och damm. Kaklet på väggarna är matt av kalk. Fuktskadorna i taket har gett färgen gulaktiga ringar. Avloppet luktar illa och på handfatet har tvålen börjat spricka. Hon tittar ner på badkarskanten där hon lagt rakbladet. Det glimmar till likt en ädelsten av en reflektion i ljuset.
Hon har för länge sedan gett upp. Lyckosubstitut som Sobril och Prozac hjälper inte längre. Depressionerna och ångestattackerna har tagit över. Ingenting är längre viktigt, inte ens hon själv. Övergreppen hon utsattes för som barn tog allt från henne, även hennes egenvärde. Hon står nu vid en punkt där det bara finns ett val. Och det valet är så självklart för henne.
Hon sjunger ointresserat med i låten som spelas i vardagsrummet. Det blänkande rakbladet plockar hon upp och lutar sig långsamt tillbaka mot väggen. Svagt nynnande lägger hon sitt första snitt, längs med sin vänstra underarm. Bladet är vasst, och köttet glider lätt isär. Ådror och blodkärl skärs av och brister och utför både ut och insidan av badkaret rinner en il av blod långsamt nedåt.
Hon tittar oberört på det öppna såret och ler. Den fysiska smärtan är så mycket enklare att hantera än den psykiska. Hon vet att hennes blod inte kommer börja koagulera eftersom hon för det första skurit längs med underarmen och inte tvärs över handleden. För det andra kommer det varma, sköna vattnet göra sitt till för att blodet ska fortsätta rinna.
Ett andra snitt läggs utmed höger underarm. Rakbladet skär djupt och utan större motstånd. Badkarets emalj får en rödaktig ton när hon på kaklet ovanför badkaret skriver; Farväl !, med sitt eget blod. Badvattnet färgas rödare och rödare och hon antar att hon är en ganska makaber syn. Men hon orkar inte bry sig om det.
Hennes nynnande börjar avta. Hon börjar känna sig trött, matt. Kroppen lyder henne inte riktigt längre. Hon hör inte musiken nu, inga dofter når hennes näsa. Tankarna svävar iväg och hennes kropp börjar domna bort. Det är som om hennes själ börjat lämna hennes kropp. Vattnet i badkaret börjar kallna men det spelar ingen som helst roll.
Själen lämnar sin köttsliga bur och hon ser sig själv där hon ligger, livlös i badkaret. Hennes kropp är blek men den har ett brett leende på läpparna. Hon ligger där likt en vit, vacker ängel i det blodröda vattnet. Äntligen är allt över.
Hon ligger i sitt badkar och känner sig så fri.