Barockens viktigaste land är Italien, men det görs förstås musik även i andra länder.
Allmänt kan man säga att fransmän gillar måttfullhet eller sprakande fyrverkerier, medan italienarna är mer för innerlighet och sentimentalitet. Fransmän älskar sitt språk, det kallar man för francofoni. Det märker man när operan börjar komma, det får absolut inte sjungas på italienska i Frankrike!
Den franska uvertyren utvecklas. Uvertyr betyder öppning och inleder en opera eller ett oratorium. Den franska varianten är 2- eller 3-delad. Långsam-snabb-långsam blir standard. Den snabba satsen har ofta en fugatoliknande inledning. Rytmen är punkterad och melodin fallande är, så det låter processionsaktigt som i ett luciatåg!
Barock står för svulstighet, och i England har man strama ideal, därmed lite utav barockmusik i England.
Endast 2 regelrätta operor skrevs i England: John Blow (1649-1708); Venus och Adonis samt Henry Purcell (1659-1795); Dido och Aeneas
England har en specialvariant av opera som kallas Masque. Det innehåller drama, dans, musik, pantomim, masker och praktfull dekor. Ett exempel på Masque är Comus (1634), musik av Milton och text av Henry Lawes.
Tyskland är drabbat av 30-åriga kriget och både landet och musiken är försvagad. Dock är Hamburg den utomitalienska stad som först får ett operahus (1678).
Italien är fortfarande det ledande landet, men börjar nu få konkurrens, framförallt inom klavermusiken, från Tyskand.
Fransk svit etableras.
Här verkar nu giganterna Bach, Händel och Telemann. Speciellt Bach är känd för att skriva fugor genom sin mönsterbok "Die Kunst der Fuge".
Fugans delar: Dux = Tema i tonika, Comes = Temat i dominanttonarten, Kontrasubjekt = Mottema Genomföring = Kommer efter temats prestentation som en bearbetning Stretto/Trångföring = Temainsatserna kommer tätare, något man tar till i slutet.