Superskurkar

Av Martin Flodkvist

"Michael Keaton har mycket av samma intensitet som Jack Nicholson. På sätt och vis är deras karaktärer besläktade - den ena är baksidan av den andre."
Tim Burton, inför inspelningen av "Batman", 1989

I serierna:
En superhjälte är ingenting utan bra superskurkar och en riktigt bra ärkefiende. Dels beroende på att, är man den enda på plan med tajts känner man sig lätt ganska fånig, men framförallt för att ärkefienden gör hjälten "hel". En bra ärkefiende ska nämligen vara hjältens motsats, den andra sidan av myntet. Samtidigt får de gärna ha många gemensamma drag. Man brukar säga att en ärkefiende ska vara den person hjälten skulle ha varit om händelseförloppet löpt aningen annorlunda. På detta finns massor av exempel. Ta Spindelmannen och Doctor Octopus till exempel. Två briljanta forskare (eller ja, 15-årige Peter Parker hade nog en fin karriär framför sig, i alla fall), tills ett forskningsexperiment går fel och båda belönas med stora krafter. Den ene lär sig snabbt ansvaret detta innebär och blir en hjälte. Den andre förlorar förståndet och försöker ta över världen. Eller Magneto och Professor Xavier, två av världens kraftfullaste mutanter och bästa vänner, men Hitlers dödsläger väckte Magnetos hat gentemot mänskligheten och de blir de bittraste fiender. Eller se på Stålmannen och Lex Luthor, där kan man verkligen snacka om varandras motsatser. Stålmannen är vår planets adoptivson från planeten Krypton som blev den mest mänskliga av oss alla, medan Luthor är den vanliga mannen som rör sig utanför människans etiska regler.

På film:
Men samtidigt som en bra ärkeskurk gärna får ha koppling till superhjälten behöver inte alla superskurkar ha det! Det många Hollywood-producenter inte verkar ha förstått är att superhjältar bekämpar alla kriminella - det är deras jobb! Inte bara dem de har en direkt koppling till. Vi har alltför många gånger stått ut med kidnappade flickvänner, sammanflätade bakgrundshistorier eller liknande onödigheter.

I TV-serien om världens snabbaste hjälte Flash använde man ofta skurkar från serietidningen, men bytte ut de ofta fåniga kostymerna mot vanliga kläder, tonade ner superskurkaspekten och fick dem till vanliga kriminella med ovanliga krafter. Samma sak gjorde regissören James Cameron i sitt oanvända manus till en film om Spindelmannen. Där bytte skurken Electro sina gul-gröna tajts mot Armani kostym.

I filmerna om Batman har det varit just superskurkarna som varit de stora stjärnorna och synts mest. Vilket resulterat i att huvudkaraktären verkat platt och tråkig. I första filmen var det Jack Nicholson som Jokern som regerade. Det är hans ursprungshistoria man får följa och det verkar vara honom Tim Burton egentligen var intresserad av. Nicholsons sätt att spela superskurk blev så lyckat och populärt att i princip alla skurkarna i de senare filmerna spelades på samma sätt. Vilket är synd, då Jokern är en karaktär som i seriernas värld är mycket… egen. Misstaget med för färgglad skurk görs åter igen i "Batman Returns" där Michelle Pfeifers Catwoman stjäl showen. Faktum är att Burton redan under inspelningen av filmen planerade en spin-off film, bara med katttjuven. Som jag redan nämnt, ville Joel Schumacher skapa en levande serietidning och brydde sig därför inte om att ge skurkarna i sina filmer någon direkt förklaring eller bakgrund. "Det är ju bara en serietidning" tänkte han säkert, vilket är just den attityd som gett superhjältefilmer sitt dåliga rykte.