Superhjältarnas värld

Av Martin Flodkvist

"What sort of politics does a guy who dresses up in a mask and cape espouse - and how?"
Howard Chaykin, serieskapare

I serierna:
Serier om superhjältar är mycket väletablerat. Det finns nog ingen nu för tiden som tycker det är konstigt när för femtioelfte gången en radioaktivolycka ger en ung man stora krafter och han bestämmer sig för att sy sig en figursydd färgglad dräkt och bli kvarterets nye hjälte. Även om man i verkligheten antagligen skulle bli instängd för att försöka sig på det samma. Serier utspelar sig nämligen (oftast) i andra verkligheter än vår. Där är det fullt normalt att skurkar försöker ta över världen, förinta universum eller något liknande.

På film:
Filmer är dock en annan femma. Det finns en regel man bör följa om man ska till att göra en superhjälterulle. Nämligen att i den värld hjälten lever, såtillvida inte man inte ska göra en superhjälteparodi eller fånig komedi, finns inga andra superhjältar än den filmen kretsar kring. Det är svårt nog att motivera en persons bisarra aktioner, en hel värld full av dem är nära nog omöjligt.

De filmer jag tycker bäst om är de som utspelar sig här i vår verklighet, inte i något "serieuniversum". Det ger regissören och manusförfattaren en extra utmaning och när det fungerar blir det hur bra som helst. Ofta när en film ska utspela sig "här" är det under benämningen "i en inte alltför avlägsen framtid" (exempelvis: X-Men). I och med detta kan regissören röra sig mer fritt, ta ut svängarna och ha roligt, men ändå hävda att det händer i verkligheten och bevara den känslan.

Captain America är som namnet kanske avslöjar en väldigt patriotisk serie. Den skapades 1941, alltså under Andra Världskriget, och handlade om en ung klen soldat som drack ett superserum och blev jättestark och jättestor. Han tog namnet Captain America och bekämpade nazister på de allierades sida. 1944 gjordes 15 korta avsnitt som visades på biograferna. Detta innebar att amerikanska soldater på permission kunde se dessa och "peppas". Filmerna handlade om och glorifierade deras vardag, men då jag inte sett dessa gamla dyrgripar kan jag inte svara på om de var verklighetstrogna eller inte. Fast det är klart, skulle jag ha en aning ändå? Jag kämpade ju inte i Andra Världskriget heller…

Andra gör sitt bästa för att komma så långt från verkligheten som möjligt. Anton Furst Oscar-belönades för sitt arbete med scenografin till Batman (1989). Där skapade han en stad, Gotham City, gotisk och dyster, inspirerad av Fritz Langs futuristiska stumfilm "Metropolis", som är så levande att den nästan känns som egen karaktär. Furst själv sade i en intervju att när de skulle skapa Gotham tog de alla de värsta aspekterna av New York - och förstärkte dem. Men när det var dags att göra uppföljaren "Batman Returns" (1992) hade Furst tagit livet av sig i desperation, då det verkade som att han aldrig skulle få några regierbjudanden, vilket var det han egentligen ville syssla med. Då första filmen hade blivit en stor succé hade filmbolaget större förtroende för nykomlingen och regissören Tim Burton som samlade ihop sitt gäng från "Edward Scissorhands", en film han gjort efter "Batman", men före "Batman Returns", och bestämde sig för ta ut svängarna ordentligt. Nu ville han skapa ett Gotham som var annorlunda från allt någon någonsin sett, ett "Planet Gotham". Det gör han rätt bra, tycker jag. Han målar med pastellfärger, utan att mista den mörka stämning Batman kräver. När regissören Joel Schumacher sedan tog över rodret och gjorde "Batman Forever" och "Batman and Robin" ville han skapa "en levande seriesida", men överdrev så till den milda grad att Batmans mörka färger drunknade i neonljuset.