Loke hade många barn. Angerboda, den sorgvarslande hette en jättekvinna i Jotunheim och med henne avlade Loke tre barn, nämligen Fenrisulven, midgårdsormen och Hel. Gudarna fick veta att dessa tre syskon uppfostrades i Jotunheim. När asarna genom att iaktta järtecken fick veta att syskonen skulle orsaka dem stora olyckor, och att alla kunde vänta sig mycket ont från dem pga. deras mors ursprung men ännu mer från deras fars, sände Oden dit gudarna för att hämta barnen och ta dem med sig. Då de förts till Oden kastade han ormen i det djupa havet som omger alla länder. Denna orm växte så att den ligger mitt ute i havet runt hela världen och biter sig själv i svansen. Hel kastade han ner i Nifelheim och gav henne makt över nio världar så att hon kunde ge plats åt alla dem som sändes till henne. Men det är de som dött sotdöden och de som dött av ålder som kommer till henne. I Nifelheim äger hon stora gårdar och hennes gärdsgårdar är övermåttan höga med stora stolpar. Eljudnir, den regnvåta, heter hennes sal, Hunger hennes fat. Svält hennes kniv, Gångtrött hennes träl och Gånglat henne trälinna. Fallande fara är hennes tröskel, där man går in, Kör, ”Sjuksäng” hennes bädd och sängomhänget heter ”Brokig olycka”. Hon är till hälften blå och till hälften köttfärgad och därför lätt att känna igen, dessutom ser hon sur och barsk ut.
Den döljande
Namnet Hel betyder den döljande och är hos nordborna inte bara namn på det skumma dödsrikets gudinna utan också på hela det underjordiska dödsriket. Det är mycket äldre och mer äkta än det sent påhittade Valhall. Det är en tröstlös boning för alla döda, precis som de dödsriken man känner till från andra indoeuropeiska föreställningar. Det är ursprungligen inte något egentligt helvete med straff för tidigare synder. Det är välkänt i litteraturen även utanför Snorres Edda och dess topografi har tydligen varit intressant. I eddakvädet om Grimner, dvs.Oden hos kung Grirröd uppräknas de stora älvar som rinner genom världen och mynnar i Hel. Völvans spådom nämner den värsta av dem. Den rinner från öster genom isdalar och strömmen går med svärd och kniv och den heter Slid. Det är samma dödsflod som Saxo fick kännedom om i sagan om kung Hadding. Som andra primitiva dödsriken är Hel en trist avspegling av det levande livet: Himlen har sin tupp, Gyllenham, som gal för asarna, och Hel har sin som gal för de döda i jordens djup. Den är mörkt svartröd säger Völuspá. Jämförelsen med jordelivet är till den grad genomförd att också döden finns i de dödas rike. Völvan i Hel som Oden talar med i kvädet om Balders drömmar är död och gravsatt vid porten, och liket lider av fukten och kylan. Jätten Vaftrudner berättar om ett annat Hel, Nifelhel, det dimmiga och dunkla som ligger långt under det första hel. Dit kommer alla som dör i Hel.