7 argument mot globalisering uppifrån men för globalisering nerifrån Globalisering av marknadskrafterna skapar mer ojämlikhet De senaste 30 åren har globaliseringen av ekonomin ledd av Världsbanken, IMF och de transnationella företagen fortgått i en allt snabbare takt. De här institutionerna har lagt press på regeringar för att avlägsna skydd som hindrar flödet av pengar och produkter över gränserna. Utveckling inom telekommunikation och datorteknologin har gjort det möjligt för miljarder dollar i finanskapital att flänga världen runt, 24 timmar om dagen, i jakt på de högsta räntorna.

Den här globaliseringen av marknadskrafterna har spätt på den redan existerande extrema ojämlikhet som råder i världen. Bara för 150 år sedan var det inte så stor skillnad mellan levnadsstandarderna mellan människorna på norra halvklotet och de i afrika, asien och latinamerika. Men slaveri, kolonialism och en alltmer integrerad världsekonomi överförde rikedomar från syd till norr.

Nu kammar de 20 rikaste procenten av jordens befolkning in 83% av världens inkomster medans de fattigaste 60 procenten bara får in 5.6 procent av världens inkomst. De rikaste 20 procenten i de nords industriländer använder 70% av världens energi, 75% av världens metaller, 85% av världens virke och 60% av världens mat. De här 20% är också skyldiga till att producera runt 75% av världens miljöproblem.

Ekonomisk tillväxt kommer inte att lösa problemen vi nu står inför. Kapitalismens anhängare försäkrar oss alltjämt om att om vi bara kan få tillväxtsiffrorna höga nog kommer de här problemen att lösas. Vi hört regelbundet mantrat "ett stigande tidvatten ger flytkraft åt alla båtar". Men de som inte råkar äga båtar eller har flytetyg som läcker innebär ett stigande tidvatten ökande ojämlikhet mellan dem och de som äger fungerande fartyg. Statistik visar att under den period av betydelsefull ökning av världshandeln (1960-1989) ökade den globala ojämlikheten signifikant mycket: förhållandet mellan världens 20% rikaste och de fattigaste 20% gick från 30 mot 1 till 59 mot 1.

Vi borde lägga på minnet att otillbakahållen tillväxt är ideologin som driver cancercellen.

De verkliga funktionerna som institutioner som Världsbanken, Internationella Valutafonden och de transnationella företagen fyller är inte att uppmuntra "utveckling" men snarare att integrera de härskande eliterna i tredje världens länder med det globala systemet av belöningar och straff. Numera tolereras inte direkt kolonial kontroll av tredje världen, och därför behöver norra halvklotets härskande elit ett indirekt sätt för att kontrollera regeringarna i tredje världens politik. Genom att få upp eliterna på en skuld-kvarn och lova dem nya monetära flöden om de implementerar lösningar som skrivits i Washington kan Internationella Valutafonden och Världsbanken kontrollera tredje världens politik utan att behöva avfyra ett enda skott.

Det här är inte ett krig mellan "nord och syd". Det är ett samarbete mellan första världens eliter och tredje världens eliter. Rika outsiders tillåts in i den lokala ekonomin och för bort rikedomar i form av naturresurser och finansiella vinster, och i gengäld får de lokala eliterna en del av kakan så att de kan finansiera de arméer och polisstyrkor de använder för att hålla sig vid makten. En titt på Mexico t.ex. avslöjar att landet numera rankas som det fjärde miljardär-rikaste landet i världen (efter USA, Japan och Tyskland), ändå är livet för de 85 miljoner mexikanska medborgarnas liv svårare nu än för 10 eller 20 år sedan. Om det styrande PRI-partiet inte kontrollerade polisen och militären skulle dess bullersamma korruption och katastrofala ekonomiska politik inte tolereras särskilt länge.

De komparativa bevisen från många länder visar att frihandelspolitiken som promotas av Världsbanken och Internationella Valutafonden är katastrofal. Oavsett om du tittar på resultaten hos fattiga länd som Somalia, Rwanda och Mocambique eller mer välbeställda länder som Ghana, Brasilien, Mexico eller Filippinerna visar det sig att frimarknadspolitiken som förs fram av Världsbanken och Internationella Valutafonden har försämrat förhållandena för majoriteten av människorna.

I exempel från dussintals olika länder visas ett liknande mönster upp: strukturell justeringpolitik kanske kan hjälpa länder att betala av sina utlandsskulder och kanske kan skapa några miljonärer, men majoriteten av befolkningen lider under låga löner, reducerad social service och mindre demokratisk tillgång till smedjan där politiken formas.

Världsbankens och Internationella Valutafondens emfas på expanderande export har lett till katastrofala följder för miljön. Som en del av det strukturella åtgärdspaketet uppmuntrar Internationella Valutafonden och världsbanken länder att satsa mer på exportindustrin så att de kan få mer hårdvaluta (dollar, yen, tyska mark) för att kunna betala av sina utlandsskulder. Men detta har lett till att länder har överexploaterat sina naturresurser. De hugger ner sina skogar, vilket bidrar till växthuseffekten. De pumpar ut kemikalier i jorden för att producera exportväxter som kaffe, te, tobak och bomull, vilket leder till förgiftning av deras land och vatten. De sliter upp mineraler ur marken i en ursinnig hastighet, vilket sätter människoliv och omgivning i fara. De överutnyttjar kustområden och internationella vatten för fiskindustri, vilket tömmer ut de globala resurserna på det området. All denna förgörelse utförs för ett enda mål: att se till att ifrågasättbara skulder kan återbetalas och att de rika bankirerna kan få mer pengar att spela med.

Den frimarknadsmodell som tvingas på tredje världen är inte samma som industriländerna använda för att utveckla sig själva. Alla rika länder, som USA, Japan, Tyskland, England och Frankrike och de senare framgångshistorierna som Taiwan och Sydkorea, använde en hårt statlig-interventionsmodell som gjorde att regeringarna hade en stark roll i att bestämma över investeringar, ha hand om handel och stödja valda delar av ekonomin med bidrag. USA var på många sätt protektionismens moderland, och visade andra rika länder hur man borde göra. Skulle USA ha en stor elektronikindustri eller kärnkraftsindustri om det inte vore för det enorma regeringsunderstödssystemet som kallas för Pentagon?

Även om inga utav de nuvarande rika länderna använde frimarknadsmodellen hindrar det inte Internationella Valutafonden och Världsbanken från att tvinga på den här modellen på skuldbelagda länder i asien, afrika och latinamerika. Det ger hyckleriet ett dåligt rykte.

Systemet förkastas av miljontals människor jorden runt "Globaliseringen ovanifrån" styrs av rika eliter som drivs av en hunger efter mer rikedomar och makt. Men det finns en annan slags globalisation. Globalisering nedifrån. Den utgörs av gräsrotssamarbeten mellan mänskliga rättighetsaktivister, fackföreningar, kvinnoorganisationer, miljökoalitioner och bondeorganisationer. Den här sortens globalisering får inte lika mycket publicitet som den tidigare men växer lika snabbt.

Den här nerifrån-upp formen av globalisering har inte mängden pengar eller vapen som eliten har, men vad den har, det är rättvisan på sin sida. De lägger sitt fokus på girighet. Vi lägger vårat fokus på att tillfredställa mänskliga behov.

Vår alternativa vision kräver för mer öppenhet och möjligheten att ställa till svars sådana institutioner som Världsbanken, Internationella Valutafonden, Världshandelsorganisationen och de transnationella företagen. Den kräver höjda löner, hälso och säkerhetsstandarder i tredje världen för att få upp dem på första världens nivåer, snarare än att driva ner första världens standarder i ett desperat försök att försöka hindra kapital från att fly till områden med lägre löner. Den kräver en hållbar ekologisk utveckling som gör att våra barnbarn åtminstone kan njuta av lite av den miljö vi haft. Den säger att egenintresse logiskt sett innebär samarbete och inbördes hjälp snarare än konkurrens och utslagning.