Har du någon gång gjort bort dig så kopiöst utan att veta om det? Inte förrän alla drar på smilbanden och gör allt för att inte garva ihjäl sig förstår du vad du gjort. Om man ens gör det då. Jag kan se ut som ett levande frågetecken ibland när jag gjort bort mig för jag fattar inte vad jag gjort. Det som låter SÅÅÅ naturligt i mina öron blir totalt fel bara jag har sagt det. Jag kan inte begripa hur det kan bli så... Men, men... Jag har en naturlig talang för att säga och göra saker som får folk att vika sig dubbla av skratt.
Ta till exempel när jag var på posten för några år sedan. Jag stod där med min kölapp och väntade och väntade och väntade... Men det hände inte ett dugg. Inte vet jag om kassörskan blev akut kaffesugen just då... (ett stort smajl) I alla fall så upptäcker jag att min buss går om FEM minuter och inser till min förtvivlan att detta postbesök är bara att skippa för att rusa iväg till bussen. Precis när jag är på väg att gå så kommer det in en kille på posten. När han är på väg fram till kölappsautomaten så kommer jag på den briljanta idén att han kan ju ta min kölapp. Så jag "studsar" fram till honom och räcker fram min lapp med följande kommentar: -Du kan få ett nummer av mig!!! Gissa om han kikade LITE konstigt på mig. När jag kommit på vad jag sagt så blev det en snabbkorrigering av högsta klass. -Du kan få min lapp, sa jag MYCKET generat och kutade för brinnande livet till bussen.
Eller som den gången som jag gjorde bort mig totalt för min killkompis. Det är en kommentar jag får äta upp än idag. För var enda en som hört historien har garvat hjärtligt åt den. Jag och min kompis Mathias skulle åka till ett ställe som heter Moraklockan och fika med några kompisar. Vi var ett helt gäng som samlades där på kvällarna och tog en kopp kaffe och pratade. Den här kvällen kom Mathias på att han skulle ringa till Ann och fråga om hon ville följa med oss upp. Detta kom han på precis när vi paserar bostadsområdet där hon bor. Till saken hör att bara en liten bit längre fram är det en stor rondell. Mathias satt och rökte, höll i ratten, försökte hålla reda på en dricka + att han skulle växla och prata i telefon samtidigt. Jag tänkte för mig själv: -Det där går INTE!!! Så snäll som jag är så erbjuder jag honom lite hjälp. Men det jag sa blev totalt fel. Jag säger till honom helt allvarligt: -Behöver du en hjälpande hand... nån'stans...? Den blicken jag fick av Mathias den har fått mig att förstå innerbörden i uttrycket: "En blick säger mer än tusen ord." För den blicken var INTE att leka med. Tyvärr så kunde ju inte jag för mitt liv begripa varför han stirrade på mig som han gjorde. För de små orden "någon-annan-stans" hade försvunnit totalt för mig så jag visste inte ens vad jag hade sagt. Men jag förstod på Mathias att jag gjort bort mig så det blev till att fundera. Tillslut kom jag underfund med vad jag hade sagt och du ska tro att jag var den som garvade mest av oss båda två. Men denna lilla fras förföljer mig än idag. "Behöver du en hjälpande hand nån'stans..."
Barn är ju också ett släkte som kan få en att undra hur det är ställt med de små grå. Jag har en dotter som är född 1990 och hon har haft sina ljusa stunder må jag säga. Hon har definitivt fått mig att fundera ibland om hon och jag över huvud taget är släkt. Som en gång när hon inte var mer än högst ett par år gammal. Jag, min mamma och mina två systrar var ute och åkte en sväng i Norge. Som kanske vissa vet så är det lite tvärtemot i Norge. De sätter staket runt husen och låter korna gå lösa. Ganska ologiskt i mina ögon, men, men... Vi var som sagt ute och åkte och vi åkte förbi en skock med kor när min mamma, som man brukar göra med barn, frågar Natalie: -Titta där!!! Vad är det för något? Min dotters svar fick oss rejält tysta. För hon svarar på fullaste allvar: -Mygg...!?!?!? Hur hon nu lyckas att få en skock kor till en myggsvärm kan jag än idag inte förstå.
Men jag tror inte på spöken. -Nähä, säger jag. Men eftersom jag är förälder så
måste man ju alltid krångla till ett enkelt påstående, så jag förklarar för Natalie
att om en människa dör på ett onaturligt sätt, till exempel blir överkörd eller
tar sitt eget liv så kanske den människan inte får lugn och ro och då kan han
eller hon gå-igen. Då brukar man säga att någon spökar. Natalie stod och funderade
ett tag på vad jag sagt. De hade nämligen pratat om Jesus på barnträffen just
den här kvällen, om hans liv och död. När hon har fundetrat klart kommer det en
kommentar som slår det mesta. Hon säger mycket högtidligt till mig: -Då spökar
Jesus!!! Vad svara man på det? Jag blev i alla fall helt stum.
