En ände av vassröret skärs snett av
Det mjuka innanmätet karvas bort genom att kniven läggs platt
mot det vid snittet och lämnar ett hårt yttre skal
Spetsen läggs med baksidan upp på skivan och – med
knivbladet vertikalt – skärs toppen av i rät vinkel mot
skaftet
Ett kort längsgående slits (a-b) görs med
kniven i mitten på toppen
En blyertspenna eller penselskaft hålls under spetsen och
förs varsamt uppåt så att slitsen
förlängs.
En ordinär vasspenna bör ha en slits som är omkring
20 mm lång. En styv penna kan ha ytterligare slitsar på
båda sidor om mitten.
Vänster tumnagel pressas mot pennans baksida, omkring 25 mm
från spetsen, för att hindra att den öppnas för
högt upp.
Spetsen läggs med baksidan upp, på glasskivan, och –
med knivbladet vertikalt – skärs toppen av i ungefär
70° vinkel och tar bort det första grova snitttet
a-b.
En remsa av metall (mycket tunn plåt, eller en urfjäder som
avhärdarts genom upphettning och långsam avkylning)
skärs till spetsens bredd och omkring 5 cm lång. Denna
böjs till en “fjäder”.
Fjädern sätt in i pennan.
Böjen a-b-c trängs in och håller
fjädern på plats. Böjen c-d, som ska vara
ganska flack, håller bläcket i pennan. Änden
d bör vara omkring 3 mm från spetsens topp.
Gåspennor är mjukare och föredras ibland för
arbete med färg. En kalkonpenna är stark och passande till
alläman skrift. Som den levereras från pappershandeln
består den av en komplett vingpenna, omkring 30 cm lång med
speteen skuren för ordinärt arbete. For noggrant arbete
bör den formas om på detta sätt:
Pennan bör kapas till mellan 17 och 20 cm längd – om det
lämnas kommer det långa skaftet att vara i vägen.
Fanet på fjädern bör avlägsnas.
Spetsen har i allmänhet redan en slits som är omkring 6 mm
lång. Detta är tillräckligt i spänsstig penna; i en
mycket styv penna kan slitsen förlängas till 9 mm.
Detta kan göras genom att hålla en halvspets mellan
pekfingret och tummen på varje hand och är försiktig,
men det säkraste sättet att göra det är att pressa
upp slitsen genom att använda skaftet på en annan penna
(eller pensel) på samma sätt som beskrivs under Vasspennor.
Sidorna på spetsen skärs ned tills bredden över spetsen
är aningen mindre än den önskade vidden. Bredden på
en skuren spets motsvarar exakt bredden på det bredaste drag som
pennan kommer attt göra när man skriver.
Spetsen läggs, med baksidan upp, på glasskivan och den
yttersta spetsen skärs av snett emot slitsen, knivens blad
något lutat, och eggen bildande omkring 70° med skaftet.
Skaftet vilar lätt i vänster hand (inte greppat och inte alls tryckt mot glasskivan), och knivens blad förs med ett stadigt tryck.
Om spetsen då inte blir tillräckligt bred skär man en gång till; blir den alltför bred kan sidorna täljas ned.
Skär av mycket litet av spetsen varje gång; ett
kraftigt snitt kan mycket lätt få pennan att förlora
formen och förstöra spetsens kant.
Spetsen bör sedan undersökas med ett förstoringsglas.
Håll pennan, baksidan ned,över ett ark vitt papper, och se om
spetsens båda halvor är i linje a-b.
Spetsen bör ha en sned mejselform, skarpt skuren.
Ett förstoringsglas är nödvändigt för att
undersöka en fin penna; en grov penna kan hållas upp mot
ljuset från ett fönster – en fingertopp hålls
över spetsen för att leda ögat.
En spets där slitsen inte riktigt sluter ihop kan böjas ned
så att halvorna förs samman.
Ojämna eller trubbiga spetsar måste skäras om
omsorgsfullt.
Remsan (omkring 2.5 mm gånger 35 mm) placeras så att
änden är omkring 1.5 mm från spetsens topp. Den
långa bågen bör göras ganska flack för att
kunna hålla mycket bläck (A) – inte för
böjd (B: denna håller bara en droppe) eller helt platt
(C: denna drar bläcket uppåt och bort från
spetsen).
Men det är bättre för all noggrant arbete och fin, skarp skrift att vikeln är mycket spetsig: knivbladet läggs bakåt (mycket mer än som visas ovan) och pennan skärs mycket tunn; knivbladet hålls sedan vertikalt och den yttersta toppen av spetsen skär rätt av (b).
För stor skrift, täljs insidans kurvning bort så
att den blir platt (c, d) för att ge
fyllda drag. Om sptsen lämnas kurvad och hålad undertill
(e), kommer dragen att bli ofyllda.
Pennan kan göras mjukare genom att den skrapas så att den
blir tunnare, eller genom att göra “skuldran” (a-b)
längre, eller styvare genom att skära tillbaka spetsen
så att “skuldran” blir kort.
En metall-penna kan skärpas på ett oljebryne, men det går så långsamt att man inte sparar någon tid: den är inte alls lätt att skära till önskad form och den saknar gåspennans trevliga elastisitet.
En guldpenna är förmodligen den bästa ersättningen för en gåspenna, och om det var möjligt at ha en skarp, “mejselformad” iridium-spets på guld-pennan skulle den vara extremt bekväm typ av penna. En resrvoirpenna kan användas med tunnt bläck.