Ringens väg till bioduken
Idag är The Lord of the Rings-trilogin en självklar del av filmhistorien, efter Peter Jacksons filmer. Men för bara några år sedan hade man en helt annan uppfattning om Tolkiens verk i filmvärlden. Det är en lång berättelse, som startade på 1950-talet, när Tolkiens trilogi för första gången publicerades.
1950-talet och Tolkiens tvivel
De tre böckerna i The Lord of the Rings-trilogin; The Fellowship of the Ring, The Two Towers och The Return of the King hamnade i bokhandlarna i mitten av 1950-talet, och ganska tidigt uppkom idén att filmatisera trilogin. J.R.R. Tolkien fick många erbjudanden om att sälja rättigheterna till sin trilogi. Efter en tid skulle dock The Lord of the Rings anses vara helt ofilmbar. ”Det här är en bok som lämpar sig mycket illa för dramatisk gestaltning.” sade Tolkien själv till BBC, och många höll med honom. Tolkien ansåg att genren fantasy endast passade i litteratur, och att det inte gick att överföra till andra medier, t.ex. teater och film. Detta synsätt förstärktes när Tolkien såg Disney-filmen Snövit och de sju dvärgarna tillsammans med kollegan C.S. Lewis. Tolkien gillade inte sättet man hade bearbetat den gamla folksagan på, och han ville bespara sina egna verk från samma sorts behandling.
Tolkien hyste själv starka tvivel för en eventuell filmatisering av The Lord of the Rings.
Tolkiens tvivel hindrade honom dock inte från att sälja filmrättigheterna, och genom åren gjordes det ett antal mer eller mindre seriösa försök att filmatisera The Lord of the Rings. Redan 1957 fick amerikanen Forrest Ackerman eller en man vid namn Zimmerman (beroende på vilken källa man litar på) option på rättigheterna, och han producerade tillsammans med sina vänner skisser och ett manus. Tolkien gillade skisserna, men avskydde manuset. Problemet var nedkortandet. Tolkien tyckte att det var bättre att kasta bort scener och karaktärer helt, än att ändra på dem. Ackermans/Zimmermans försök till en film avbröts snart, men fler skulle försöka ta sig an uppdraget.
1960-talet och The Beatles
The Beatles ville göra The Lord of the Rings.
Under mitten av 1960-talet visade sig The Beatles vara intresserade av att göra film av The Lord of the Rings. Paul McCartney skulle spela Frodo, Ringo Starr skulle vara Sam, George Harrison skulle vara Gandalf, och John Lennon ville vara Gollum. Enligt vissa källor försökte de anlita David Lean och sedan Stanley Kubrick som regissörer. Det ska ha varit runt 1968 som beatlarna försökte sig på ”LOTR”. Tolkien gillade dock inte idén, och han nobbade dem. Det finns dock vissa som anser att beatlarnas film Help! Från 1965 är en sorts parodi på LOTR. Den handlar om att Ringo på något sätt får en speciell offerring i sin ägo. Ringen används av en indisk kult, som tänker döda alla som bär den. Ringo och de andra beatlarna måste fly, och reser genom världen, jagade av indierna.
Disney-bolaget sägs också ha varit intresserade av LOTR ett tag. De ville göra en animerad musikal för barn efter berättelsen, men man insåg att historierna om Midgård kanske var i mörkaste laget för att berättas för små barn. Eftersom det inte var Tolkiens vilja att låta Disney filmatisera hans verk, var det kanske bra att det inte blev något av idén. Någon gång under denna tid ryktades det också att Stanley Kubrick var intresserad. Det sägs att han tackade nej till att regissera The Beatles aldrig genomföra LOTR-film, för att han inte hade läst böckerna, men nu verkade det som om han hade gjort det. Till sist avbröt Kubrick de nya planerna, eftersom han tyckte att idén var för ”ofantlig” för att göra film av. Andra regissörer som genom åren ska ha varit intresserade av att göra The Lord of the Rings är Morton Grady Zuckerman, William L Snyder, Richard Lester, Michelangelo Antonionio och Peter Schaffer.
1970-talet och Boorman mot Bakshi
1969 sålde Tolkien filmrättigheterna till filmbolaget United Artists. Summan ska enligt uppgift ha legat omkring 10 000 dollar. Någon gång under 1970-talets första hälft trädde den brittiske regissören John Boorman fram. Han skrev ett manus efter böckerna på 700 sidor, och han planerade att göra en film baserad på de tre böckerna. Boorman brevväxlade med Tolkien om sina idéer. Vid ett tillfälle ska Tolkien ha frågat hur Boorman tänkt sig att göra filmen; i ”live-action” eller som en animerad berättelse? Boorman svarade då att han tänkte göra filmen med riktiga skådespelare. Enligt Boorman skrev Tolkien då tillbaka ”Jag är så lättad, för jag hade en sådan mardröm om att man skulle göra en animerad film av den.”
John Boorman försökte göra Härskarringen på 70-talet.
Men United Artists var inne i ett dåligt skede, och man hade inte pengar nog att finansiera ett projekt av sådan skala som en filmatisering av LOTR skulle bli. Men Boorman gav inte upp; han gick vidare till Disney, men de ville inte heller ge sig på att finansiera LOTR. Till slut kom Boorman till Tri-Star, men då hade den nyblivne filmproducenten Saul Zaentz trätt in i bilden.
Saul Zaentz: mannen som äger filmrättigheterna.
Saul Zaentz hade tidigare jobbat i musikbranschen, och hade samarbetat med gruppen Credence Clearwater Revival. En stor konflikt uppstod mellan Zaentz och gruppen, när större delen av musikens inkomster gick till honom. Men nu hade alltså denne Saul Zaentz gett sig in i filmbranschen, och han hade producerat och finansierat filmer som One Flew Over the Cuckoo’s Nest, tack vare sina inkomster från tiden i musikbranschen. Zaentz köpte till sig rättigheterna för LOTR från United Artists, och hädanefter skulle denna man vara helt avgörande för alla försök till filmproduktioner av verket.
John Boorman fick lov att använda sig av 1 miljon dollar från Tri-Star för att få rättigheterna, men denna summa räckte inte för Saul Zaentz, som krävde mer. Tri-Star ville inte betala mer, så de drog sig också ur projektet.
Ralph Bakshi gjorde 1978 års animerade The Lord of the Rings.
Nu dök nästa man upp på brädet, och denna man var Ralph Bakshi. Bakshi gjorde animerade filmer, och han var mest känd för Fritz the Cat. Bakshi (som var ett stort Tolkien-fan) hörde talas om Boormans idé att göra en film av de tre böckerna, och han ogillade den. Bakshi har vid vissa tillfällen själv berättat att han var inblandad i att Boormans projekt inte blev av. ”När jag hörde talas om det blev jag upprörd, och övertalade United Artists att inte göra denna löjliga film.” sade han. Boorman fick ge sig till sist, och han gjorde istället kult-filmen Excalibur om Kung Arthur, 1981. Det sägs att han använde mycket av sina idéer från LOTR i denna film. ”Allting jag lärde mig, de tekniska problemen jag var tvungen att lösa i planeringen för The Lord of the Rings, drog jag nytta av i Excalibur. Det var min kompensation.” sade Boorman senare. Ralph Bakshi kom överens med Saul Zaentz om att de tillsammans skulle göra en animerad tolkning av LOTR. 1973 dog J.R.R. Tolkien, och han slapp lyckligtvis uppleva den animerade filmen.
Ungefär samtidigt som Bakshi arbetade med sin film, närmare bestämt 1977, visades det en tecknad film baserad på Tolkiens The Hobbit äventyr på amerikansk TV. Det var Jules Bass och Arthur Rankin Jr. som stod bakom denna produktion. Deras bolag Rankin/Bass Productions hade producerat filmen som erbjöd en ganska rättvis men samtidigt en rätt så töntig bild av The Hobbit. Soundtracket bestod mest av Tolkien-inspirerade texter som sjöngs till snälla disco-toner. Bland filmens få ljuspunkter fanns den legendariske regissören John Huston som lånade sin röst till karaktären Gandalf.
Ralph Bakshi höll under tiden på med sin egen animerade film. Han hade tillsammans med Saul Zaentz besökt Christopher Tolkien, för att försäkra familjen Tolkien om att de tänkte göra en film som var rättvis böckerna. 1976 fick även Zaentz kontroll över försäljningsrättigheterna, och då bildade han Tolkien Enterprises. Ralph Bakshi experimenterade med ”rotoscoping”-metoden. Det innebar att man först filmade scener med riktiga skådespelare i USA och Spanien, och sedan tecknade över det, för varje bildruta. Bakshis film The Lord of the Rings gjordes med denna teknik, men problemet var att budgeten överskreds, så man fick helt enkelt lämna vissa scener utan att ha tecknats över. Detta förklarar varför vissa scener ser mer ”filmade” ut än andra. Andra problem uppkom när de flesta ”stora namn” som ursprungligen hade valts att ge röster till filmens karaktärer hoppade av. Men John Hurt fick rollen som Aragorn. Man hade tänkt sig att göra en uppföljare till The Lord of the Rings som skulle ha kallats The Lord of the Rings, part II, eftersom den första filmen till allas förvåning slutade mitt i berättelsen. Efter slaget vid Helms klyfta slutade den, och alla i publiken var förvånade. Man kan alltså säga att filmen täckte hela den första och ungefär halva den andra boken. Trots detta drog filmen in 3 miljoner dollar på sin första helg under vintern 1978, och det var den största inkomsten för en filmpremiär för United Artists. Men produktionen av den andra filmen kom inte längre än till planeringsstadiet, för filmbolaget hade genomlevt ett antal ekonomiska floppar, och United Artists gick snart under (för att sedan bli uppköpt av MGM). Detta ledde till ett falskt rykte, som påstod att Ralph Bakshis The Lord of the Rings hade orsakat United Artists fall.
Filmen är faktiskt en relativt bra tolkning av Tolkiens verk, och faktum är att den är mycket närmare böckerna än vad Peter Jacksons filmer är. Karaktärerna tolkas för det mesta väl, även om många inte ser ut som man har tänkt sig. Boromir ser ut som en viking, Aragorn ser ut som en indian, Sam ser ut som Dunderklumpen, orcherna ser ut som onda gorilla-hundar och Saruman bär en röd dräkt. Jag vill bara nämna Peter Woodthorpe som gör rösten till Gollum. Woodthorpe är fullkomligt lysande, och för mig är han den perfekta Gollum. Bakshi har i filmen använt sig mycket av opassande färger, och därför får man ibland intrycket att Midgård ser mer bisarrt ut än vackert. Vid flera tillfällen kallas även Saruman för ”Aruman”. Detta ska ha berott på att man var rädd att Saruman skulle blandas ihop med Sauron…
Sedan är det ju också givetvis ett stort minus att filmen slutar mitt i handlingen, och man känner sig lika snopen varje gång man ser den. Efter hand insåg Bakshi att han antagligen inte hade gjort allt rätt. ”Låt mig vara den första att säga att jag antagligen gjorde en miljon misstag. Jag är den första som erkänner att jag aldrig kan vara lika bra som Tolkien, och en film kan aldrig vara lika bra som Tolkien. Allt jag sade till fansen, tror jag, var att jag skulle göra mitt allra bästa.” sade han senare.
När Jules Bass och Arthur Rankin Jr. insåg att Bakshi aldrig skulle göra en fortsättning på sin film, bestämde de sig för att göra det själva. De ”lånade” rättigheterna av Saul Zaentz, och använde samma teknik och stil som de gjort i sin tidigare The Hobbit, och gjorde nu The Return of the King. The Return of the King sändes i amerikansk TV, 1980. Ingen av dessa två produktioner kommer i närheten av Ralph Bakshis The Lord of the Rings, men som TV-filmer främst riktade till barn, är det ganska naturligt. John Huston återvände till rollen som Gandalf, vilket i alla fall gav produktionen någon sorts klass. Det skämmigaste i filmen måste vara scenen när Frodo fantiserar om hur allt hade varit om hoberna hade kunnat vara vänner med orcherna? I en drömsekvens ser vi Frodo och Sam sitta och äta picknick i Fylke, och då går några snälla orch-kompisar förbi och vinkar…
1980-talet och de tysta ryktena
Under resten av 1980-talet hände det inte mycket på Tolkien-fronten i filmvärlden. Det förekom dock vid något tillfälle svaga rykten om att George Lucas var intresserad av rättigheterna för böckerna. Istället producerade han i slutet av decenniet det tydligt Tolkien-inspirerade äventyret Willow.
1990-talet och filmatiseringen ett faktum
Enligt Tolkien-sidan TheOneRing.net ska man 1993 börjat planera ett projekt baserat på The Lord of the Rings för brittisk film/TV. Man hade där letat efter ett stort projekt som kunde bli en stor europeisk produktion, och som kunde sponsras av olika europeiska länder. Man hade tänkt sig att göra två eller tre filmer, eller en stor TV-serie. Man funderade en del på vilka skådespelare man ville ha i de olika rollerna. Folket som sponsrade filmen ville ha Sean Connery i rollen som Gandalf. Manusförfattarna gjorde en lista på skådespelare de ville ha, och det var bl.a. Sam Neill eller Daniel Day-Lewis som Aragorn, Greta Scaachi som Galadriel, Nicol Williamson som Saruman, Max von Sydow som Théoden, Arnold Schwarzenegger (!) som Éomer, Peter O´Toole som Denethor, Vincent Perez som Legolas, Bob Hoskins som Gimli och Clive Owen som Boromir. Hoberna var inte med på listan, eftersom man antagligen hade tänkt sig att ge de rollerna till relativt okända förmågor. Till slut avbröts projektet därför att man insåg att man aldrig skulle få rättigheterna till att göra filmen.
Fran Walsh och Peter Jackson.
I november 1995 höll den Nya Zeeländske regissören Peter Jackson på med efterproduktionen för sin film The Frighteners. Han hade genom den filmen bevisat för Hollywood-cheferna att han kunde handskas med specialeffekter, stora budgeter och filmstjärnor. Jackson funderade på vad hans nästa projekt skulle bli, och han tänkte sig först en nyinspelning av favoritfilmen King Kong. Filmbolaget gillade inte den idén, eftersom man redan höll på med en film om monstret Godzilla och en om jätteapan Mighty Joe Young. Då kom Jackson på idén att försöka sig på att göra en fantasyfilm där man kunde använda sig rejält av dagens specialeffekter. Kanske något i stil med Härskarringen, eller varför inte göra film av självaste The Lord of the Rings?
Han hade som ung presenterats för Tolkiens berättelser via Ralph Bakshis The Lord of the Rings, vilket ledde till att han läste böckerna. Under en lång tågresa över Nya Zeeland hade Jackson trilogin som sin reskamrat, och samtidigt som han såg Nya Zeelands landskap genom fönstret, undrade han varför ingen gjorde en spelfilm av böckerna? Under efterproduktionen för The Frighteners kom han alltså att tänka på dessa böcker som han hade läst ungefär tjugo år tidigare. Böckerna hade satt ett djupt spår i hans minne, och han bestämde sig för att kolla upp vem som ägde rättigheterna till dem. Jacksons kollega Harvey Weinstein från filmbolaget Miramax arbetade under tiden med filmen The English Patient. Den filmen producerades av självaste Saul Zaentz. Weinsten och Zaentz förhandlade om rättigheterna i 18 månader, och till slut slöt de ett avtal. Peter Jacksons och hans sambo och medarbetare Fran Walsh åt middag en kväll tillsammans med Zaentz. ”Man kunde se att de var passionerade och intelligenta. Det var som deras livs dröm, om de bara hade styrkan att klara av det.” sade Zaentz om det Nya Zeeländska paret.
Nu började man på allvar planera den första riktiga filmatiseringen av LOTR. Man funderade på att börja med att göra en film efter The Hobbit, och det ryktades ett tag att man ville ha Warwick Davis (känd som titelkaraktären i Willow) i rollen som Bilbo Bagger. Men rättigheterna för The Hobbit var inte helt ”utredda” ännu, så därför dök man rätt på trilogin om The Lord of the Rings. Peter Jackson och Fran Walsh ville verkligen göra tre filmer av de tre böckerna, men Miramax kunde bara sträcka sig till två. De båda filmerna skulle kallas The Fellowship of the Ring och The War of the Ring.
När förproduktionerna hade pågått i 18 månader, var det tydligt att filmernas budget skulle överskrida vad Miramax hade råd med. Deras lösning var att endast göra en film. ”Så de gav oss en sorts guide till hur man komprimerar LOTR till en film. De ville bara ha en två timmar lång film. De gav oss en lista på klipp som vi var tvungna att göra; kombinera saker, förlora karaktärer och saker. Morias gruvor skulle inte existera. De sade att vi bara kunde klippa till en scen efteråt där karaktärerna talade om hur de passerade Moria och hur dåligt det gick.” berättade Peter Jackson senare.
Jackson vägrade att göra som Miramax ville, och fick därför ett ultimatum: hitta ett annat bolag eller glöm hela projektet. Om Jackson inte hittade ett annat filmbolag till att finansiera projektet inom en månad, skulle man låta en annan regissör göra den två timmar långa versionen. Till Jacksons förtret nobbades han av nästan alla bolag. New Line Cinema var det enda bolaget som ville diskutera projektet seriöst. Mark Ordesky från New Line Cinema var en gammal vän till Jackson, och också ett stort Tolkien-fan (och hade själv förgäves tidigare försökt förhandla till sig rättigheterna av Zaentz).
De hade ett möte med bolagets chefer, och de föreställde sig fortfarande idén med att göra två filmer. Då sade filmbolagschefen ”Varför vill ni göra två filmer när det är tre böcker? Ni borde göra tre.” Jackson och hans kollegor trodde att de hade kommit till himlen, och de kunde inte tro sina öron.
Concept art för The Fellowship of the Ring.
LOTR blev den första filmtrilogin som filmades som en enhet. New Line Cinema tyckte det var en bra idé, eftersom de tidigare, vid många tillfällen, inte hade haft möjlighet att göra uppföljare till några av deras mer framgångsrika filmer. Nu visste de hela tiden att de hade uppföljare kommande. Peter Jackson tänkte filma hela trilogin i sitt hemland – Nya Zeeland.
Man ville verkligen att filmerna skulle förmedla rätt ”look” av Midgård, och därför anlitade man de välkända Tolkien-illustratörerna Alan Lee och John Howe. De blev de ledande krafterna för filmens designgäng. Konstnären Ted Nasmith blev också erbjuden att vara med, men han tackade artigt nej.
Designgänget hade stora problem med att utforma alvernas utseende, och de ritade om dem hundratals gånger. Hoberna var däremot lättast att designa.
Ringens brödraskap.
Inspelningen för LOTR tog plats på över 100 platser och mer än 350 sets, och huvudinspelningen varade i 274 dagar. Budgeten för hela trilogin låg ungefär på 281 miljoner dollar.
Förberedelserna gjordes in i absolut minsta detalj innan inspelningen började, och noggrannheten var extrem. T.ex. byggdes Rohans huvudstad Edoras på riktigt på en kulle mitt i Nya Zeelands ödemark.
Hobsala konstruerades ett år innan inspelningen, så att all vegetation kunde mogna. Man ville att det skulle se ut som om hober hade bott där i hundratals år. Ungefär 18 000 kostymer gjordes för filmerna, och 10% av kostymmakarna slutade arbeta pga projektets komplexitet.
Efter en tid var man naturligtvis tvungen att börja fundera på vilka skådespelare man ville ha i de olika rollerna. Peter Jackson hade egentligen tänkt sig att de fyra hoberna skulle spelas av en kvartett okända brittiska skådespelare. Men en ung och talangfull amerikansk skådespelare vid namn Elijah Wood hörde talas om projektet via en vän. Wood gillade Tolkiens litteratur, och han var fast besluten att få en roll i filmerna. Med hjälp av sin vän, regissören George Huang, filmade Wood tre scener i en hobbitkostym. Wood skickade videofilmen till rollbesättaren i Los Angeles, och till slut fungerade det som Wood hade hoppats. Han fick huvudrollen som Frodo Bagger. Peter Jackson tyckte att Frodo var den svåraste karaktären att föreställa sig.
”Till skillnad från Sam, som är tydligt beskriven, är Frodo lite mer av en gåta. På ett sätt var Frodo – och kommer säkert alltid att vara – definierad av den skådespelare som spelar honom. Av den anledningen, är jag fullkomligt överlycklig att Elijah trädde in i vår värld vid den tidpunkten och blev Frodo, därför att för mig, är han perfekt.”
Sean Connery erbjöds rollen som Gandalf men tackade nej. ”Jag hade aldrig läst Tolkien, och jag förstod inte manuset när de sände mig det. Bober? Hober?” sade han. Rollen som Gandalf gick till slut till Sir Ian McKellen, en mycket högt respekterad brittisk skådespelare. McKellen hade aldrig läst Tolkien tidigare, men han engagerade sig ändå mycket, och han bar nästan alltid med sig en kopia av boken under inspelningen.
Alison Doody (känd från Indiana Jones och det sista korståget) erbjöds rollen som Éowyn. Hon tackade nej, eftersom hon inte ville arbeta i 18 månader, dessutom hade hon precis fött barn. Den australienska skådespelerskan Mirando Otto fick då rollen som Éowyn.
Den unga irländska skådespelaren Stuart Townsend (känd från Shooting Fish) fick ursprungligen rollen som Aragorn, men han sparkades någon dag in i inspelningen. Officiellt var anledningen ”creative differences”, men i själva verket berodde det antagligen på att man i sista stund hade insett att han helt enkelt inte var rätt man för rollen. Townsend var för ung, och han hade tydligen inte heller tillräckligt god fysik för att spela Aragorn. Han hade tydligen också haft lite konflikter med Peter Jackson, och han skulle enligt dem inte ha arbetat tillräckligt hårt. Townsend hade varit nere i Nya Zeeland i två månader, där han hade övat och tränat tillsammans med de andra skådespelarna, men när hade han sparkats fick han ingen lön, eftersom han då inte hade arbetat tillräckligt länge. Stuart Townsend har inte sett Peter Jacksons LOTR-trilogi…
Nu hade man inte lång tid på sig att hitta en ny Aragorn. Man ska tydligen ha hört sig för med Daniel Day-Lewis först, men han tackade nej. Då ringde man upp en herre vid namn Viggo Mortensen, men man fick inte tag i honom, eftersom han var ute och campade i skogen. Efter några dagar fick man dock kontakt, och han erbjöds rollen som Aragorn. Mortensen var först tveksam att åka till Nya Zeeland inom loppet av några dagar, och vara där i över ett år. Mortensens son var ett Tolkien-fan, och han övertalade sin pappa att ta rollen. Mortensen hade aldrig läst böckerna, men han satte sig på ett plan till Nya Zeeland, och läste igenom filmmanuset. Mortensen kom till Nya Zeeland utan att ha genomgått all träning som de andra skådespelarna hade, ändå var det meningen att hans karaktär skulle vara den bästa fäktaren och ryttaren i hela trilogin.
I övrigt hade man ordnat en ganska imponerande rollista. Man hade veteraner som John-Rhys Davis (hade tidigare varit aktuell som Denethor) som Gimli, Bernard Hill som Théoden, Ian Holm som Bilbo och framför allt Tolkien-experten Christopher Lee som Saruman. Sean Bean som Boromir, David Wenham som Faramir och Hugo Weaving som Elrond. Man anställde också en del yngre och lite mindre erfarna förmågor i vissa roller; Sean Astin som Sam, Liv Tyler som Arwen, Orlando Bloom (hade tidigare provspelat som Faramir) som Legolas, Karl Urban som Éomer, Dominic Monaghan som Merry och Billy Boyd som Pippin.
Britten Andy Serkis skulle egentligen bara ge sin röst till karaktären Gollum, men efter hand insåg man att man borde låta den datoranimerade Gollum till så stor del som möjligt vara baserad på Serkis skådespel. Med hjälp av olika tekniker fick man Serkis att spela en karaktär, som var datoranimerad.
2000-talet och Peter Jacksons era
Peter Jackson.
Innan varje film hade premiär, återvände vissa skådespelare till Nya Zeeland för att filma nya scener, som man under klippningsarbetet hade funnit nödvändiga. Detta kallades för ”pick-up shoots”.
The Fellowship of the Ring fick biopremiär julen 2001, och följdes av en förlängd version på DVD i november 2002.
The Two Towers fick premiär julen 2002, och följdes också av en förläng version på DVD, som kom i november 2003.
The Return of the King fick premiär julen 2003, och vi väntar fortfarande på en förläng version på DVD. Enligt vissa källor lär den inte vara i handeln förrän lagom till julen 2004. Man har tydligen haft problem med att samla alla skådespelare till att spela in nya intervjuer till extramaterialet.
Alla de tre filmerna ligger bland de tio mest inkomstbringande filmerna på bio någonsin över hela världen. The Return of the King är tvåa på listan, den har dragit in över 1 miljard dollar…
Ja, vad kan man då säga om Peter Jacksons The Lord of the Rings, som inte redan har sagts? Det är utan tvekan den mest omtalade filmproduktionen i mitt liv, och möjligen i hela världshistorien. Själv anser jag att det faktiskt är de bästa filmerna som någonsin har gjorts, och jag tycker verkligen att Peter Jackson och hans vänner har lyckats, även om man har gjort ganska mycket ändringar från böckerna. Visuellt sätt är allt helt perfekt, och Nya Zeelands landskap är underbart. Filmerna har en känsla av Tolkien rakt igenom, även om man ibland kanske gör lite Hollywood-aktiga inlägg (Legolas surfande, etc). Men vad man måste tänka på är att dessa filmer inte är J.R.R. Tolkiens The Lord of the Rings, utan enbart en tolkning av det, och det försöker Peter Jackson ofta poängtera.
Jag vill också bara nämna några av skådespelarna, som jag själv tycker har varit nästan identiska med min egna vision; Elijah Wood, jag tror faktiskt att ingen hade gjort rollen som Frodo så bra som honom. Ian McKellen som Gandalf, det känns som om han bara har trätt ut ur boken. Viggo Mortensen är helt rätt för Aragorn, och Christopher Lee gör en skrämmande verklig Saruman. Sean Bean måste också nämnas för sin formidabla insats som Boromir. Jag var lite missnöjd med Sean Astin som Sam i den första filmen, men i andra och speciellt tredje filmen utvecklas han enormt, och gör en riktigt bra prestation. John Rhys-Davies är en härlig skådespelare, men han kan inte hjälpa att man valde att göra karaktären Gimli till en för komisk karaktär. Orlando Bloom är ganska oerfaren, men han fungerar som Legolas, det samma gäller Liv Tyler som Arwen. Dominic Monaghan och Billy Boyd som Merry och Pippin är bra ihop, och de är ett bra komplement till Elijah Wood och Sean Astin.
Framtiden
Hur ser det ut i framtiden då? Saul Zaentz håller på att producera en musikal baserad på LOTR, som ska vara färdig till våren 2005. Vi får se hur det går med det…
Peter Jackson har börjat producera sitt gamla drömprojekt: nyinspelningen av King Kong. Alla Tolkien-fans skriker dock efter en filmatisering av The Hobbit, och jag tvekar inte på att New Line Cinema förr eller senare kommer att realisera den idén. Jag har också hört att New Line Cinema enligt sitt kontrakt får producera egna berättelser som utspelar sig i Midgård, men detta är man kanske lite misstänksamt inställd till. Vi får bara hoppas att Peter Jackson stannar kvar vid rodret, för så länge han gör det tror jag att Tolkiens ande blir hyfsat nöjd med slutresultatet…
- Torsten Gunnehill
Kommentar av artikelförfattaren:
Jag funderade länge på huruvida jag skulle referera till Tolkiens verk med de engelska eller de svenska titlarna. Till sist valde jag de engelska, eftersom de inte går att missuppfattas, med tanke på att den nya svenska översättningen av böckerna är på väg. Jag har därför gjort en lista på vilka engelska titlar som hör ihop med vilka svenska titlar, så att man kan koppla ihop produkter jag nämner i artikeln med deras svenska titlar, som kanske är mer kända här i Sverige än de engelska.
Böcker:
The Hobbit Bilbo – en Hobbits Äventyr
The Lord of the Rings Härskarringen (trilogins namn)
The Fellowship of the Ring Sagan om Ringen
The Two Towers Sagan om de Två Tornen
The Return of the King Sagan om Konungens Återkomst
Filmer:
The Lord of the Rings (av Ralph Bakshi) Sagan om Ringen
The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring Sagan om Ringen: Härskarringen
The Lord of the Rings: The Two Towers Sagan om de Två Tornen: Härskarringen
The Lord of the Rings: The Return of the King Sagan om Konungens Återkomst: Härskarringen
Källor:
Sidan gjord av Torsten Gunnehill (bennythecop@semera.se), 2004. Kopiering förbjuden.