Hur kommer det sig att fåglar flyttar? Det finns arter som är stationära och som alltid behåller sin hemortstrohet. Varför kan inte alla arter vara stationära? Man vet att fåglarna "följde efter" isen när den för 15000 år sedan började dra sig tillbaka. Isen lämnade tomma områden där det fanns rikligt med föda och där var ingen konkurrens om den. De fåglar som flyttade fann därför en utmärkt biotop att häcka i och de födde fler ungar än de fåglar som stannade. På vintrarna flög fåglarna tillbaka till sina gamla kvarter i Afrika eftersom det blev för kallt och ogästvänligt i norr. På detta sätt blev flytten längre och längre allt eftersom isen drog sig tillbaka. Efter ett tag upptäckte några arter att de inte behövde flytta hela vägen tillbaka till Afrika utan de stannade i Sydeuropa på vintrarna. Det finns dock fortfarande arter som flyttar hela vägen mellan Sverige och Afrika varje år som t ex lövsångaren.
Fåglar flyttar mellan miljöer där de finner lämplig näring och skydd för häckning och miljöer där de har lätt att överleva. Oceanfåglar visar tydligt detta mönster. De lever över vida hav där de har gott om mat och lätt att överleva men vid häckningen måste de söka sig upp på land för att finna en plats där det finns näringsrik föda och där rovdjur inte kan härja allt för vilt vid deras bon. Ett exempel på det är fjällabben som vid häckningstid söker sig in till kärr och småsjöar och livnär sig på lämmlar.
Hos alla arter kan man dock inte urskilja en självklar anledning till att de flyttar. Flyttningen uppkommer då fördelarna med att flytta till bättre häckningsområden överväger fördelarna med att behålla sin hemortstrohet och då flyttningens risker är värt resultatet. Man kan säga att flyttningen uppstår som ett sorts naturligt urval. De fåglar som flyttar får en talrikare avkomma än de som stannar och till sist blir andelen flyttfåglar övervägande. Först på senare tid har man börjat forska närmare om flyttningens för- och nackdelar för att på så sätt få en bättre förståelse för varför fåglar flyttar.
Hur fåglar hittar rätt väg tillbaka till samma ställe år efter år är en av fågelflyttningens stora frågor. Man vet att vissa fåglar alltid återvänder till samma revir men man vet också att denna otroliga navigeringsförmåga verkar skilja sig från art till art och beroende på om det är en ung eller gammal fågel.
Teorier finns om att fåglar använder olika kompasser. Man nämner solkompassen, stjärnkompassen och magnetkompassen. För att en fågel ska kunna använda solkompassen måste den kunna beräkna solens vinkel med stor precision men också ha en inbyggd klocka som visar tiden "hemma" för att den ska kunna göra en jämförelse med hur skulle stå där vid den aktuella tidpunkten. Den biologiska klockan består av ett dygnsmönster i kropps-temperatur, hormonutsöndring, aktivitet och sömn. Klockan ställer in sig efter dag och natt men om fågeln vistas i isolerade grottor eller bunkrar i fem sex dagar så ställer den om sig till en naturlig rytm som varierar mellan 22 och 26 timmar beroende på vilken art det är. Människans naturliga rytm är 25 timmar. För att påvisa solkompassen har man gjort försök där man har ställt om duvors inre klocka med ett visst antal timmar för att sedan se om de väljer fel riktning i motsvarande grad som omställningen när de sedan släpps. Dessa försök har lyckats även när duvorna släppts iväg nära duvslaget i en terräng som duvan normalt borde känna igen. Men man har också gjort försök som visar att om duvor föds upp utan att få se solen så kommer de att hitta tillbaka till duvslaget även när man ställt om deras klocka. Detta visar att solkompassen är inlärd och inte medfödd. Man har också märkt att fåglar som märker att deras solkompass visar fel senare slutar att använda den. Solkompassen är inte heltäckande. Fåglar hittar ju fastän det är mörkt eller mulet.
Under stjärnklara nätter kan fåglarna använda stjärnkompassen. Man har gjort försök med burhållna svarthättor, trädgårdssångare och ärtsångare i ett planetarium. Alla är nattflyttare och när stjärnprojektorn ställdes om så ändrade fåglarna riktning efter den. Polstjärnan står alltid i norr vilket gör att stjärnkompassen inte behöver någon inre klocka. Detta har visats i försök med indigofinkar där de behållit rätt riktning trots att stjärnhimlen ändrats med tre, sex och nio timmar framåt. Men inte heller stjärnkompassen kan användas jämt. Alla nätter är inte stjärnklara och under dagarna är det inte ofta man ser stjärnor.
Magnetkompassen kan vara förklaringen till hur fåglar hittar även mulna dagar. Att magnetkompassen existerar påvisade man genom att sätta stora strömspolar runt rödhakars bur och att rödhaken då ändrade riktning i motsvarande grad till ändringen av magnetfältet. Det jordmagnetiska fältet finns alltid omkring oss dock kan lokala förändringar råda i t ex ett järnrikt område. Fåglarna kan dock inte avgöra fältets polaritet och på så sätt avgöra nord och syd utan de känner av inklinationen. Magnetitkristallerna i fågelns huvud ställer sig parallellt med det omgivande magnetfältet och de kan på så sätt känna av inklinationen med hjälp av nerver fästa vid kristallerna. Försök har gjorts med brevduvor där en grupp fick magneter fästa på huvudet och en annan grupp omagnetiska plaketter av mässing. Båda grupperna hittade rätt i soligt väder, men vid mulet väder kom de duvor med magneter på huvudet ur riktningen. Detta visar att brevduvor litar till en magnetkompass i mulet väder då solkompassen inte kan användas.
Som vi ser verkar det finnas en samverkan mellan dessa kompasser. Försök har visat att fåglarna först ställer in riktningen med hjälp av magnetkompassen och sedan upprätthåller den den med hjälp av sol- eller stjärnkompassen, men riktigt hur det förhåller sig är man inte helt säker på. Annat man tror fåglarna har hjälp av när de flyttar är de ljud- och luktlandskap som fåglarna upplever. De hör mycket låga frekvenser och kan då t ex höra om en storm är annalkande. Riktigt hur det här fungerar vet man inte men forskningen inom det här området går i en rasande fart och det som var sant igår är kanske inte sant idag för nya rön dyker hela tiden upp.
Innan fåglarna flyttar lagrar de fett. Fett ger nästan dubbelt så mycket energi som kolhydrater och proteiner per gram så det är inte konstigt att fåglarna har utvecklat resurser för fettlagring. En annan stor fördel med att lagra fett är att när det bryts ner så bildas vatten vilket en fågel som flyger högt i två tre dygn annars skulle sakna. En fågel lagrar dock aldrig mer fett än den tror sig behöva eftersom den då blir stor och tung vilket gör att det går åt mer energi för att flyga än innan. Den blir också långsammare och ett lättare byte för rovdjur. Detta gör att fåglar helst flyttar i korta etapper där de stannar på lämpliga rastplatser och lagrar fett utefter resan. I vissa områden såsom över öknar, hav och berg är det omöjligt att rasta och då blir fåglarna tvungna att lagra rejält med fett för att klara passagen.
De två största faktorerna som begränsar hur mycket fett en fågel kan lagra är flygmusklernas kapacitet och flygtransportkostnaden, dvs hur mycket energi som går åt när de flyger. Man har märkt att vissa fåglar samtidigt som de lagrar fett också bygger på sina flygmuskler med ungefär ett gram. Större, tyngre fåglar kan inte flyga lika länge som små fåglar med samma storlek på fettreserven, men eftersom de flyger snabbare kan de ändå hinna längre sträckor än småfåglarna. Om en fågel i en kritisk situation vill vinna tid t ex om den har råkat in i oväder över öppet vatten och tvingas flyga runt i väntan på bättre väder så kan den sänka sin flyghastighet så att flygeffekten blir minimal och den klarar av att flyga mycket längre tid. Detta inverkar dock negativt på flygsträckan och det är därför som fåglarna endast använder det i nödfall.
För att kunna lagra fett måste fåglarna hitta goda provianteringsområden. Under idealförhållanden kan de lagra fett ganska snabbt. Svartvita flugsnappare från norra Europa som gör uppehåll i Spanien och Portugal inför den långa etappen över Medelhavet och Sahara lägger på sig 0,25-0,3 gram fett per dag. På detta sätt tar det cirka fyra till fem veckor att nå de fettkvantiteter de behöver. Förmågan att finna provianteringsområden påverkar uppläggningen av flytten. Sävsångaren lagrar fett redan i England och de flyger sen hela sträckan därifrån till Saharas sydkant. Det är en resa på 430 mil och den håller en medelhastighet på 50-60 km/h vilket gör att flygningen varar mellan 70 och 90 timmar. För att lagra den mängd fett som behövs till detta äter den bladlöss. I vassfälten där sävsångaren lever förökar sig bladlössen explosionsartat vid lämpligt väder och tusentals bladlöss kan finnas på varje strå. Sävsångaren kan då lägga på sig över ett halvt gram fett per dag och de är klara med fettlagringen på ungefär tre veckor. När vassen mognat och blommat på sensommaren flyttar dock bladlössen därifrån. När tidpunkten för sävsångarens flyttning kommer har redan vassen i Sydeuropa mognat vilket gör att sävsångaren har svårt att finna föda där. Det är därför de gör denna långflyttning. Hur skandinaviska sävsångare flyttar vet man dock inte. De kanske flyger till England först eller så kanske de lagrar fett redan här och företar sig en superlångflygning. Det man vet med säkerhet är i alla fall att man inte gör många återfynd av sävsångare i Sydeuropa.
På fågelmärkningsstationer använder man en fettskala för att se hur mycket fett en fågel har lagrat (se nästa sida). Innan flyttningsperioden börjar är det vanligt att fåglarna inte har lagrat något fett dvs de är i stadie 0. Allteftersom flytten närmar sig är det fler och fler fåglar som lagrar mer och mer fett. I Sverige är det dock mycket ovanligt att en fågel har lagrat så mycket fett som i stadie 6. Det vanliga är att de är i stadie 3, 4 eller 5 när de påbörjar sin flytt från Sverige, vilket är ungefär vad de behöver för att flyga under ett dygn.
|
Värde |
Buk |
Gaffelben |
| 0 | Inget fett mellan tarmarna. (Bukens färg blodröd mellan mörkblå tarmar) | Inget fett. | |
| 1 | Lite fett (gulvitt) syns mellan tarmarna. | Inget fett. | |
| 2 | Fettet ligger som band under och mellan tarmarna. (Bukens färg ljust rosagulvit mellan mörkblå tarmar) | Lite fett kan förekomma i gropens botten. | |
| 3 | Tarmarna inbäddade i fett. Några tarmslingor syns dock oftast. Levern är fortfarande synlig. | Botten av gropen täckt med fett | |
| 4 | Buken är täckt av fett, levern delvis synlig. | Gropen fylld med fett, ej fett utanför gropen. | |
| 5 | Buken helt täckt av fett, oftast inklusive levern. | Fettet bildar en konvex ansvällning, även fett över kanten. | |
| 6 | Hela buken täckt av ett tjockt fettlager (tydlig kant mot bröstet). | En bred fettvalk spänner över gaffelbenet, även halsen inbäddad. |
Lövsångaren är en långflyttande fågel. Vintrarna tillbringar den i Afrika i ett utbredningsområde som sträcker sig ända från 10º nordlig bredd till Sydafrika. Där lever den som en opportunistisk art dvs de får nöja sig med att bilda revir i marginalmiljöer såsom skogsbryn, åkrar, vägar, hyggen mm vilka inte redan är upptagna av tropiska konkurrenter. Den flyger med en hastighet på 30 km/h, men har den medvind så går det snabbare och vid motvind bromsas farten. Den har en ganska trubbig vinge för att vara en långflyttare men dess vinge är i alla fall spetsigare än kortflyttaren gransångarens. Lövsångaren är dock ganska unik med att byta vingpennor två gånger per år, en gång om sommaren före höstflytten och en gång i tropikerna inför vårflyttningen.
| Lövsångaren är en ensamflyttare som
flyger på natten. På det sättet kan den använda den
ljusa delen av dygnet till att söka föda. I allmänhet
börjar den söka föda så fort det blir ljust om den
har landat i skogsmark. Är det glest om föda just där
den landat behöver den troligen inte förflytta sig så
långt innan den stöter på bättre födobetingelser. I
Sahara påträffar man ofta lövsångare som söker
insekter och skugga bakom bensinfat och bilvrak. En av de
många farorna under flytten utgör Eleonorafalken i t ex
Grekland och Marocko. Även sotfalken vid Rödahavsöarna
tar gärna lövsångare som byte. Den stora faran vid
flytten är dock motvind över Sahara. Detta brukar inte
vara något problem under höstflytten men under
vårflytten kan det vara lite knepigare. Vårflytten tar drygt en månad då lövsångaren stannar ett tiotal gånger och äter upp sig. De äldre mer erfarna fåglarna tar gärna snabbast möjliga fågelväg medan ungfåglarna har svårt att hitta och kan irra bort sig då och då. De kommer fram till Sverige i början av maj om allt går som det ska. Höstflytten verkar ta lite längre tid då de startar från Sverige i månadsskiftet augusti-september, vilket vi visar i nästa kapitel, och först vid månadsskiftet november-december passerar de förbi Viktoriasjön i Uganda i stora antal. På bilden intill kan ni se var i Afrika lövsångare märkta i Sverige hösten 1994 har påträffats och deras kortaste färdväg dit. |
 |