De följande 27 arterna är de arter vi fångade i näten under vår augustivecka på Gotland. Sammanlagt fångade vi 267 fåglar varav 81 stycken var lövsångare. Det är inga fullständiga artbeskrivningar utan vi har bara skrivit om några karakteristiska.
Ursäkta lång nedladdningstid då det är många bilder i detta kapitel.
Den största fågeln vi fångade under vår vecka var den här sparvhökshonan. Hon väger 260 g och vingen är 244 mm lång (Gränser för vinglängd: Male 188-212 mm, Female 222-256 mm).
Sparvhökar skiljer sig på ett sätt jämfört med många djur nämligen att honorna är mycket större än hannarna. Sparvhökshannen är den minsta av våra rovfåglar medan honan som kan vara så mycket som dubbelt så stor som hanen är större än tornfalken.
Sparvhökarna är otroligt snabba och skickliga jägare och de överraskar ofta sina byten och tar dem innan de ens hunnit reflektera. Sparvhöken är så snabb att den till och med kan flyga ifatt en svala som är på flykt.
Sparvhöken är en av våra vanligaste rovfåglar och vi såg många under vår vecka på Gotland. I Falsterbo har man som mest sett 17042 stycken fåglar sträcka ut under en höst (1984). 98% av sparvhökarnas föda består av småfåglar. Ibland kan honorna också ta tamduvor och de är då lika stora som höken själv. Deras fötter med de långa klorna är så väl anpassade att gripa byten med att de till och med har svårt att gå.
Sparvhöken är egentligen för stor för att fastna i näten men den här fågeln lyckades vi få tag i då den flugit in i nätet och inte hunnit vända om och flyga ut igen. Det var verkligen en härlig känsla att hålla i den här vilt stirrande sparvhökshonan och att kunna titta på den på så nära håll.
Man ser att det här är en ungfågel på den röda hjässan vilken äldre fåglar saknar. Den här hackspetten vägde 81 gram, hade en vinglängd på 140 mm och var relativt mager med fett 1.
Större hackspetten är 22 till 23 cm lång och ett kännetecknande drag är att den har stora vita fläckar på skuldrorna och klarröda undre stjärttäckare. Större hackspettar äter vedlevande insekter, bär, frön, kottar och även fågelägg. De lever i löv och blandskog med inslag av gamla aspar och häckar i hål som de hackar ut ur träd. Hackspettar använder sig av sin stjärt då de klättrar uppför träd. De tar spjärn med stjärtfjädrarna mot stammen, därför har de väldigt styva fjädrar. En nackdel med det här är dock att fjädrarna slits väldigt fort. På bilden ser man att hackspetten tar spjärn mot handen med stjärten
Den här större hackspetten blev räddad av en av fågelmärkarna. Han var nämligen ute och gick och skrämde då upp en sparvhök. Sparvhöken hade tagit hackspetten men släppte den då den blev upptäckt. Fågelmärkaren fick tag i hackspetten innan den hann kvickna till och flyga iväg. Den var lite tufsig men annars verkade det inte vara något fel på den.
Den här vackert spräckliga göktytan väger 40,4 gram och har en vinglängd på 89 mm.
Göktytan hackar inte i träd, den trummar inte och den liknar inte hackspettar till utseendet men det är ändå en hackspett. Den flyger i kraftiga bågar liksom flertalet hackspettar gör och den har en karakteristiskt rundad stjärt. Göktytor är ca 16 cm långa och väger 30-45 gram. Deras biotop är glesa skogsmarker, hagar och fruktträdgårdar. Göktytan har en så klen näbb att den inte kan hacka ut egna bohål ur träd utan de tar istället redan färdighackade hål. Om hålet den har bestämt sig för redan är upptaget kan den köra bort fågeln som bor där och riva ut både ägg och ungar.
De äter i huvudsak myror och myrägg som de plockar upp från marken med sin klibbiga tunga ("Va, äta myror !?" "Världens käk, kittlar dödsskönt i kistan").
En gammal uppfattning var att göktytan inväntade gökens ankomst på våren för att tjäna den som dräng eller piga. Man trodde att göktytan matade gökarna då de (gökarna) var upptagna med att gala.
Det var låst i boden när vi skulle märka den här göktytan och under tiden som en av fågelmärkarna hämtade nyckeln hade vi tid att riktigt titta på göktytan. De uppträder mycket underligt för de ormar med huvudet och väser som en orm när man håller i dem (man ser lite grann hur den gör på bilderna). Det ser väldigt roligt ut och är troligen någon form av varningsbeteende.
Den här hussvalan var det synd om. Vid märkningen råkade den bryta benen och vi var tvungna att avliva den. Hussvalor har korta ben och då den flaxade när vi höll i den så bröt den benen. Det var hemskt att behöva avliva den men det händer ibland sådana här tråkiga olyckor vid märkningen.
Hussvalan är en 14 cm lång knubbig svala med en kort kluven stjärt. Enligt en gammal sägen så förvandlade Oden sig en gång till den svala för att fly då han blivit dödsdömd för att ha gjort kungen förlägen genom att fråga honom en gåta som han inte kunde svara på. Kungen blev så arg att han kastade ett svärd efter svalan och klöv dess stjärt.
Hussvalor finns över hela Sverige och man ser deras lerbon under takfoten på hus ganska ofta. Lerbona är mycket fulländat murade av fuktig lerjord och med ett litet litet hål i överkanten som används som ingång. På somrarna då hussvalorna föder upp sina ungar brukar jag höra deras melodiska kvitter genom väggen till mitt sovloft på vår sommarstuga. Det är trevligt men ibland har jag lite svårt att sova. Hussvalor har minskat i antal de senaste åren eftersom moderna hus så att säga är mer anpassade för människor än för fåglar.
Hussvalan äter insekter och spindlar som den tar i luften. När den skall mata sina ungar samlar den en mängd byten i krävan vilka den sedan ger som en boll till ungarna. Den dricker genom att doppa näbben i vattenytan medan den flyger.
Hussvalan är lätt att känna igen på den blåsvarta ryggen, den vita undersidan och att den har en vit fläck på gumpen.
Svalor gläder många då den kommer på våren och en sång som brukade sjungas på Rhodos av barnen låter så här:
Den här lilla spräckliga fågeln är en järnsparv. Ett tydligt kännetecken är det gråa bandet som den har på halsen. Både hanar, honor och ungfåglar liknar varandra mycket i fjäderdräkt så det är omöjligt att säga vilket kön och ålder den här fågeln har. Vi har tyvärr inga data om fågeln.
Järnsparvar finns över nästan hela Sverige utom uppe på kalfjället. Utseendet är inte så speciellt men man hör klart dess vassa ganska starka varningsläte när den är irriterad. Järnsparvar är 15 cm långa och har en mycket tunn näbb.
Den lever i granskogar och dungar och har sitt bo nära eller precis på marken. Den lägger 2 kullar per år med 4-6 ägg i varje kull.
Studier som gjorts under senare år har visat att det finns ett överskott på järnsparvshannar. Orsaken till det vet man inte riktigt men en teori är att honorna som har lägre rang klarar sig sämre under vintern. Ensamma revirförsvarande hannar förekommer och också två hannar som delar på en hona för att kompensera underskottet.
Den här rödhaken fångade vi tidigt en morgon innan solen gått upp och därför är bakgrunden svart och färgerna på fågeln något felaktiga. Vi uppmätte dess vikt till 15,6 gram.
Rödhaken är en vanlig fågel i hela vårt land (förutom fjälltrakterna). Den har liksom många andra trastfåglar en klar och vacker sång som dock framförs i ett så snubblande snabbt tempo att man kan få ett intryck av att den knappt hinner med sig själv. Den sjunger från en trädtopp i skymning eller gryning men annars håller den helst till i buskar nära marken.
Fjäderdräkten är lika för båda könen men ungfågeln har på sommaren ett gulbrunspräckligt bröst. Rödhaken håller under sommaren till i fuktiga barr- och blandskogar där den placerar boet på marken i en rotvälta i ett hål bland rötter. I boet lägger hon 4-7 vita, rödprickiga ägg. Som fullvuxen får den en längd på 14 cm och den brukar väga mellan 16 och 22 gram.
Den här rödhaken var en väldigt flitig gäst i våra nät under en dag. Den fastnade ca fem gånger under loppet av några timmar. Vi släppte den dock direkt vid nätet utan att ta in den i boden eftersom det inte är någon idé att kontrollera en fågel flera gånger samma dag.
Den här näktergalen har en vinglängd på 91 mm och den väger 25,9 gram.
Om inte näktergalen hade haft sin kraftiga, klara sång så hade nog inte många känt till den. Den 16,5 cm långa fågeln håller normalt till i täta buskage, gärna på marken under buskarna. Den trivs också i fuktig lövskog med lummig undervegetation där den kan gömma sig.
Näktergalen placerar vanligen sitt bo väl gömt på marken och den lägger 4-7 vitaktiga ägg med fina röda prickar. För att hålla sin vikt (22-32 gram) äter näktergalen insekter, maskar och sniglar plockade från marken, under hösten kan även en del bär slinka ned. Den häckar i södra och mellersta Sverige innan den i augusti flyttar ner till Afrika via Egypten.
Enligt en skånsk sägen är näktergalen den enda fågeln som härstammar från paradiset och därför har den blivit kallad paradisfågel. Man säger att det är näktergalens underbara sång som gett upphov till denna sägen. Det finns också många olika sägner om varför näktergalen aldrig sover. Detta trodde man eftersom den sjunger både natt och dag.
Här ser vi en ung rödstjärt. Den har en vinglängd på 78 mm och vi vet därför inte om det är en hane eller en hona (M 73-83, F 71-78). Fågeln väger 13,6 gram.
Rödstjärten har som man hör av namnet en roströd stjärt och stjärten försätts med jämna mellanrum i snabb dallring. En fullvuxen hane ser inte alls ut som fågeln på bilden, men det gör dock honan. Hanen är grå på hjässan och framryggen, har vit panna, svart strupe och är rödbrun på bröstet.
Rödstjärten är ca 14 cm lång och väger 12-20 gram (fågeln på vår bild väger alltså rätt lite). Den lever på tallhedar, i parker och trädgårdar och även i fjällen långt upp i björkskogen. Den bygger sitt bo i naturliga hålor, både i marken, i träd och även i byggnader. Rödstjärten lägger 1 till 2 kullar per år med 5-7 grönblåa ägg. Den äter insekter och larver och även lite frukter och bär.
Under vår vecka på Hoburgen fångade vi endast en rödstjärt och det är den vi ser på kortet.
Det här är den först fångade buskskvättan under hösten 1994. Den väger 14,4 gram och vingen uppmättes till 77 mm. (M 73-83, F 71-78 mm långa vingar)
Buskskvättan kommer hit från Afrika i slutet av april, början av maj och sedan kan man höra den sjunga tidigt på morgnarna. Det är en 12,5 cm lång fågel som har en förkärlek för buskrika ängsmarker, dikesrenar, myrar, övergivna slåttervallar och videängar. Den sitter ofta spejande efter insekter på en tråd, en stängselstolpe eller i toppen på en buske. De är trots det svåra att se på grund av sin brokighet.
Boet placerar den på marken, väl dolt i en tuva eller på en dikesren. Honan lägger där 5-7 blå ägg. Under ruvningen matar hanen honan med insekter. Buskskvättan väger 16-24 gram och den häckar i hela vårt land.
På grund av sin knirkande sång och smackande lockläte har buskskvättan fått namn såsom knäck-fuggle, höbitare och krubbitare.
Den här koltrasthonan väger 94 gram och den har en 13,8 mm lång vinge.
Koltrasten sång är mycket vacker och man hör den som ett vårtecken i mars. Den sätter sig på en väl synlig plats och sjunger där klara flöjtande toner följt av ett kort lågmält kvitter. Den lever i frodiga skogar, parker, trädgårdar och städer och på vintern drar den sig än närmare bebyggelse.
Paret bygger sitt bo i en tät gran, ett lövträd, en vedtrave eller buske. Den lägger 3-5 grönblå, rödbrunfläckiga ägg och föräldrarna delar på arbetsbördan med att ge dem mat. Maten består av insekter, maskar, tusenfotingar, sniglar, bär och frukt.
Koltrasten är 25 cm lång och väger 80-110 gram.
Som fågelmärkare uppskattar man inte fångsten av en trast i näten därför att trastar hela tiden skiter. Kort sagt, att märka en trast är ett riktigt skitgöra.
Den här taltrasten väger 68 gram vilket är en ganska lättviktig taltrast. De brukar nämligen väga mellan 66 och 90 gram. Det är en ungfågel av obestämt kön och den har en vinglängd på 119 mm.
Taltrasten är en fågel som är ganska lik björktrasten. Den är dock något mindre (23 cm lång) och inte lika brokig som sin släkting.
Taltrasten har en flöjtande sång med en stor repertoar som den gärna framför från en trädtopp i skymningen och gryningen. Den bor och häckar i hela Sverige förutom på kalfjället och boet bygger den lågt lite var som helst, men oftast i en gran eller en. Den lägger 4-5 klarblåa, svartprickiga ägg i det skålformade boet.
Ibland, främst under vårflyttningen, kan man se taltrasten hoppa omkring och leta föda på gräsmattor och i hagar. Annars håller den helst till dold i buskar eller inne i djupa granskogar. Den äter mask, insektslarver och snäckor, men under eftersommaren och hösten föredrar den mer aptitlig föda såsom blåbär, lingon och svamp.
Det här är en relativt ovanlig fågel i Sverige. Den här gräshoppsångaren väger 14,5 gram och har en vinglängd på 65 mm.
Gräshoppsångaren är en 13 cm lång fågel som har fått sitt namn för att dess sång påminner om ljudet från en gräshoppa. Den kom till vårt kära land först under detta århundradet (första fyndet 1918) och antalet har ökat stadigt fram till idag, men den är fortfarande en relativt sällsynt art. Det är en svårobserverad fågel som ofta håller till nära marken, där den kan kila omkring som en mus, och den är oftare hörd än sedd.
Den väger mellan 11 och 15 gram (fågeln på bilden är alltså en tungviktare) och placerar sitt bo undangömt i en grästuva eller under en buske. I boet placerar honan 5-6 ljust rödaktiga ägg med röda fläckar. Gräshoppsångarens föda består av insekter och andra smådjur.
Den här lilla fågeln skulle kunna vara både en rörsångare och en sävsångare men eftersom den har ett så kraftigt gult ögonbrynsstreck så utesluts rörsångaren. Den väger 10,4 gram och har en vinge som är 65 mm lång.
Enligt ett gammalt talesätt sjunger rörsångaren sävligt och sävsångaren rörligt, vilket stämmer med verkligheten. Sävsångaren är verkligen en riktig sångfågel. Den sjunger nästan hela dygnet runt men mest på nätterna. Sången är mycket varierad och ofta hör man inslag av andra fåglars sång för sävsångaren härmar allt från bruna kärrhökar till sånglärkor.
Sävsångaren är 13 cm lång och väger mellan 11-16 gram, vilket innebär att fågeln på bilden är en riktig flugviktare. Det kan troligen förklaras med att det är en ungfågel som inte har hunnit växa till sig ännu.
Sävsångaren har länge haft två skilda utbredningsområden i vårt avlånga land. Det ena sydligt i Götaland och Svealand och det andra nordligt i de lappländska fjällen. De två områdena har dock växt ihop genom att sävsångaren har dragit sig längre och längre upp längs östkusten.
De lever i träsk med buskar, vassområden runt sjö- och flodstränder och i fjällen i videmarker. Under 70-talet minskade antalet sävsångare drastiskt, troligen till följd av en kraftig torka i Afrika där de övervintrar. Man har dock under 80-talet kunnat se att de hämtat sig något från nedgången.
Sävsångaren och rörsångaren har utarbetat en speciell teknik att sitta på lodräta vasstrån. De drar in den övre foten tätt mot kroppen och har den undre foten långt utsträckt för att kunna sitta rakt på stråna. När vi var nere på Gotland såg vi också att när man rör en sävsångare lite lätt i sidled eller upp och ned så följer inte huvudet med utan det är fixerat på samma ställe hela tiden. Orsaken till detta är att den ska kunna sitta på vasstrån som vajar i vinden och samtidigt fixera insekterna som den vill fånga.
Den här rörsångaren väger 13,3 gram och har en vinglängd på 65 mm.
Rörsångaren sjunger som tidigare sagts sävligt och den sitter mest och småpratar lite sömnigt med sig själv i skymning och gryning, men även mitt på dagen.
Rörsångaren har sedan slutet av 1800-talet utvidgat sitt häckningsområde i Sverige från Skåne upp till södra Västerbotten. Man träffar på den i vassrika områden och även i snåriga buskmarker. Den 12,5 cm långa fågeln bygger sitt bo genom att fläta en korg av vass vilken den hänger mellan vasstrån. Honan lägger 3-5 vita ägg med olivgröna och grå fläckar på. Det händer rätt ofta att man hittar även en gökunge i rörsångarens bo.
Sångaren väger 10-15 gram och den äter insekter, blötdjur, maskar och bär för att hålla vikten uppe.
Rörsångaren är mycket lik kärrsångaren och som fågelmärkare kan man ha stora svårigheter med att se om det är en ung kärrsångare eller en rörsångare man har i handen.
Det här är en gammal härmsångare (2+ dvs inte född 1994). Den väger 12,9 gram och har en vinglängd på 79 mm.
Härmsångaren är en 13,5 cm lång fågel som väger mellan 12 och 16 gram. Det är en flyttfågel som är i Sverige enbart två och en halv månad på sommaren. Den äter insekter och spindlar och på eftersommaren även bär. Härmsångaren trivs i tätbevuxna skogar av lövträd eller i lundar och parker där den lätt smälter in i omgivningen. Hade det inte varit för dess kraftiga sång på dagarna hade den passerat ganska oförmärkt i våra skogar.
Härmsångaren placerar sitt bo lågt (1-3 meter över marken) i täta buskar eller låga träd. Den lägger 4-7 skärvita ägg med svarta små fläckar på.
Fågeln vi fångade var en riktig gaphals och skrek hela tiden medan vi höll på att märka den.
Det här är en ung höksångare. Vinglängden är 90 mm och den väger 24,8 gram.
Höksångaren är en stor sångare med sin längd på ca 15 cm. Till skillnad från ungfågeln på bilden är gamla fåglar mer grå och har en stor ljusgul iris. De är också randiga på bröstet precis som rovfåglar och det är därifrån höksångaren har fått sitt namn. Jag tycker den ser ganska grym ut för att vara en småfågel.
Höksångaren är en skygg fågel som finns på få ställen i Sverige. Den lever i öppen terräng med låga och täta buskar och man hittar den framför allt på Öland och Gotland. Höksångaren bygger bo i låga buskar, hagtorn eller slån. Ibland kan även törnskatan ha sitt bo i samma buske och de tycks trivas tillsammans. De lägger en kull per år med ca 5 ägg.
När jag plockade den här höksångaren trodde jag först att det var en stor trädgårdssångare. De är väldigt lika men som sagt var är höksångarna mycket större.
Den här lilla kavata fågeln kan man inte låta bli att tycka är söt. Den väger 11,4 gram och har en vinge som är 67 mm lång.
Ärtsångare brukar väga mellan 12 och 18 gram så fågeln på bilden är alltså lika liten och nätt son den ser ut. Den lever i skogsgläntor och skogsbryn och tycker mycket om täta buskage. Den är svår att få syn på då den hoppar omkring bland snåren. Ärtsångaren finns i stor del av Sverige men i Norrland är den ovanlig och den finns inte alls allra längst norrut. Ärtsångaren bygger bon som är otroligt skira och tunnväggiga. Boet består oftast av tunna grässtrån och rötter som är sammanflätade till en tunn korg.
När man vid ringmärkning ska bestämma åldern på en ärtsångare tittar man på ögat. Är ögat mycket varierat och färgen ganska mörk är det en gammal fågel, men har ögat jämn färg är det en ungfågel.
Den här fina ungfågeln är en törnsångare. Den har en vinge som är 79 mm lång och väger 15,2 gram.
Törnsångaren är en ganska morsk liten fågel som ofta visar sig öppet då den kilar ut och in under låga buskar och snår. Den lever i relativt öppen terräng med inslag av buskar och höga örter. Törnsångare är ca 14 cm långa och väger mellan 12 och 18 gram. De har en lång stjärt och karakteristiskt rödbruna vingar. På bilden ser man att fågeln har en ljus ring runt ögat och det och ljusa ben gäller för alla törnsångare.
Törnsångaren äter i huvudsak insekter och spindlar men ibland på hösten även bär, t ex druvfläder.
När vi var på Gotland fångade vi en riktigt gammal törnsångare i trädgården vid huset där vi bodde. Den ruggade så kraftigt att den nästan hade tappat hela stjärten.
Det här är en gammal trädgårdssångare vilket man ser på de slitna fjädrarna. Den väger 18,9 gram och vingen är 79 mm lång.
Trädgårdssångaren är 14 cm lång och en jämngrå fågel. Den har dock en lite ljusare grå fläck på halsen som man tydligt ser då man håller den i handen. Trädgårdssångaren är svår att få syn på eftersom den ofta befinner sig i tät lövskog. Man hittar den också i gamla parker och trädgårdar med täta buskage (därav namnet).
Hannarna bygger flera grundstommar till bon och när honan kommer så gör hon färdigt en av dem. Ungarna stannar i boet tills de nästan är flygfärdiga och då kantrar ofta boet av tyngden. Trädgårdssångare har en otrolig förmåga att lagra fett. Den fettskala som tidigare användes var man tvungen att utöka på grund av detta.
Vi fångade många trädgårdssångare under vår vecka på Gotland och en dag fångade vi så många som sexton stycken.
Svarthättan här på bilden är en ung hanne, Den väger 16,2 kg och vingen är 78 mm lång.
Svarthättan är en i Sverige häckande flyttfågel som trivs i täta, frodiga skogar och områden med höga stammar och mycket växter på marken. Svarthättehonor har till skillnad från hanarna en rödbrun hätta och det har även hanarna när det är riktigt små men färgen växlar snabbt till svart.
Den har som alla sångare en liten spetsig näbb som är bra till att plocka upp insekter från löv och ur springor i barken på träd. Svarthättor är 14 cm långa och väger 14-20 gram
Det var bra när man såg en svarthätta i näten för de var lätta att artbestämma även för oss som inte är fågelmärkare.
Den här lilla vindrufsade fågeln är en grönsångare. Den väger 9,6 gram och vingen är 77 mm lång. Det är en ungfågel och det ser man på att den är så klar i färgerna. Gamla fåglar är mer slitna och ser lite grann ut som lövsångare.
Grönsångaren är ca 12 cm lång och väger mellan 7 och 12 gram. Den lever i frodiga skogar och är vanlig i södra delen av Sverige men man kan även träffa på den längre norrut. Grönsångaren är svår att få syn på men man hör ofta den mycket typiska sången. Det låter lite grann som när man släpper ett mynt på ett marmorbord.
Grönsångaren har relativt långa vingar och en kort stjärt vilket man tydligt ser på bilden. Grönsångarhannarna är polygama och i utlandet har man funnit hannar som har haft så många som fem honor, de är ena riktiga tjejtjusare! Honan lägger sex till sju vita, brunfläckiga ägg som hon ruvar alldeles ensam men sedan hjälps de båda fåglarna åt med matningen av ungarna (om nu inte honan blivit övergiven för en annan hona förstås).
Vi fångade relativt många grönsångare under vår vecka och efter ett tag lärde vi oss att skilja dem från lövsångarna.
Den här lövsångaren var ovanligt gul även för att vara en ungfågel (ungfåglar är gulare på bröstet än äldre). Den hade en vinglängd på 66 mm vilket betyder att det kan vara både den hane och en hona. (M 64-70, F 60-66). Den vägde 8,5 g och var färdigruggad.
Lövsångare hör man ofta och det är inte så konstigt eftersom den är Sveriges vanligaste fågel. Lätet kan dock förväxlas med bofinkens men bofinken har en knorr på slutet som lövsångaren saknar.
Lövsångaren är ca 11 cm lång och väger 7-10 g. Den trivs bäst i skog med buskar och lövträd men kan även ses i barrskog. Den häckar på marken med en kull per år och den lägger i vanliga fall 5-7 små ägg som honan ruvar i 11-18 dagar.
Vi fångade många lövsångare och det var pilligt att ta loss dem från näten eftersom de var så små och bräckliga. Som tur var höll de sig oftast lugna och det är alltid en stor hjälp.
Flugsnapparen här på bilden har en vinglängd på 80 mm. Den har inte lagrat något fett, men den är färdigruggad och väger 12,3 g.
Svartvita flugsnappare brukar vara 13 cm långa och väga mellan 9-13 g. Vår flugsnappare är alltså relativt tung.
Den svartvita flugsnapparen tycker inte så mycket om att fånga flugor som namnet säger utan den äter hellre myror och skalbaggar. De trivs i skogar där det finns lövträd och i parker och trädgårdar. Den svartvita flugsnapparen är en typisk holkfågel men bygger också egna bon i öppna hål och nischer.
På hösten är det i fält mycket svårt att skilja den svartvita flugsnapparen och halsbands-flugsnapparen åt. Även som fågelmärkare har man vissa problem på grund av de hybrider som ofta uppstår. Ett vanligt sätt att skilja de båda fåglarna åt är att räkna på vilken handpenna de vita fläckarna börjar på. På halsbandsflugsnappare kan de börja redan på andra, tredje pennan medan de på svartvita flugsnapparen sällan börjar tidigare än på sjätte handpennan. Får man då in en fågel där fläckarna börjar på fjärde eller femte handpennan kan man misstänka att det är en hybrid och problemen med att artbestämma den uppstår.
Fågeln här på bilden väger 11,9 g. Hur mycket fett han har lagrat gick inte att se men han är snart färdigruggad. Halsbandsflugsnapparen här har en vinglängd på 81 mm.
I Sverige finns halsbandsflugsnapparen nästan enbart på Gotland där de lever ett liv på marginalen. Om en hona får för många ungar ett år så blir hon sjuk och föder mycket färre nästa år. Ungefär hälften av fåglarna dör under flytten till och från Afrika.
Halsbandsflugsnapparen är lika lång som den svartvita (13 cm) men är lite tyngre och väger mellan 10 och 14 gram. Den trivs i lövskogar, parker och trädgårdar och bygger sitt bo i hål och holkar. Honan lägger 5-8 ljusblåa ägg. Födan är insekter, men den är inte specialiserad på flygande sådana.
Som tidigare nämnt är det mycket svårt att skilja den från den svartvita flugsnapparen. Hanarna är dock lätta att skilja åt på somrarna då halsbandet tydligt syns på halsbandsflugsnapparen. Fågeln på kortet är en hane men halsbandet syns inte eftersom han har bytt till höstdräkt. Ett sätt att skilja dem åt i fält är att lyssna på sången. Halsbandsflugsnapparen har en sång som inte alla är lika vacker som den svartvita utan den är mer utdragen och gnisslande.
Den här gulliga, stolta lilla törnskatan är en ungfågel som väger 26,2 gram och den har en vinge som uppmäter 95 mm.
Törnskatan är en fågel som flyttar till Sverige ganska sent (maj) därför att den trivs så bra i solen. Den trivs i öppna landskap och man ser den ofta sitta på en kraftledningstråd eller i toppen på ett torrt träd varifrån den spanar in sitt byte.
Törnskatan är nästan en rovfågel då den äter ödlor, grodor, näbbmöss, insekter eller till och med småfåglar. Det som skiljer den från rovfåglarna är att den håller sitt byte i näbben liksom andra tättingar och inte i klorna som äkta rovfåglar. Törnskatans näbb liknar dock rovfåglarnas och att den är kraftig, det får man som fågelmärkare verkligen känna på.
Boet bygger den 17 cm långa fågeln i rishögar eller täta buskar. Den lägger 5-6 ägg i varierande färg i juni.
Törnskatan väger 22-47 gram och för att den inte ska bli utan mat kyliga dagar då bytesdjuren håller sig undan så spetsar den upp tex småfåglar i taggiga buskar för kommande behov.
På det här kortet är det en grönfink vilket man tydligt ser på kanten av stjärten och handpennorna som är så lysande gula. Det är en ung hanne som väger 27,3 gram och har en vinge som 90 mm lång.
Det är ofta man ser grönfinkar flyga i flockar mellan fågelborden inne i städerna. De tycker om feta frön som de hittar på fågelbord och är speciellt förtjusta i de osaltade jordnötter som folk brukar lägga ut. Honorna är inte lika gula som hannarna men även de har en viss antydan till gult på handpennorna och stjärten.
Grönfinken har trubbiga runda vingar som är mycket typiskt för finkar. De flyger helst inte långt utom då de flyttar. Om man kommer nära en grönfink lyfter den snabbt och med tvära kast och snabba vändningar. Grönfinkar är mycket anpassbara och finner sig tillrätta både i städer, på kalhyggen och kraftledningsgator. Grönfinkar är 14,5 cm långa och väger från 25 till 34 gram.
Honorna bygger ensam boet men får igen lite av sitt slit då hon ruvar och hanen matar henne hela tiden. En del fåglar är stannfåglar och en del flyttar bl a till Nordtyskland och några få till Sydvästeuropa.
Gulsparven här vägde 27,5 g och den hade ännu inte börjat lagra något fett. Det är en gammal (2 år) fågel som just nu ruggar. Vinglängden uppmättes till 86 mm ( M 82-95, F 79-88).
Gulsparven är en 16,5 cm lång fågel som väger mellan 24-30 g. Den trivs och häckar vid öppna marker där det finns inslag av buskar och i skogsbryn. Det är en stannfågel och den tillbringar vintrarna i flock och äter frön på stubbåkrar och även från fågelbord ibland.
Dess främsta föda är frön och säd men sommartid äter den också insekter.
Fågeln bygger sitt bo på marken under buskar och lägger 5-6 smutsvita, fläckiga ägg. I folktron har man alltid varit rädd för gulsparven. Den kan ge en gulsot och i Böhmen och Skottland sa man att han hade fans blod i sina ådror.
Gulsparven är en av de fåglar som sjunger och förkunnar vårens ankomst. Den räknar till sju när den sjunger och sången är lätt att känna igen. Under 40- och 50-talen minskade gulsparven drastiskt i antal i syd- och mellansverige då den blev förgiftad av vissa numera förbjudna kvicksilverpreparat i jordbruket. Nu har den dock hämtat sig och är allmän över hela landet utom i Norrlands inre.
