Ripper


freds tuffa filmer redux

italien asien snusk sverige annat intervjuer länkar index

 

Ripper: Letter from hell (2001)
Regi: John Eyres

Jag brukar i 99% av fallen recensera såna filmer som jag tycker är underhållande och förtjänar lite extra uppmärksamhet, och därför blivit anklagad för att tycka om alla filmer och ha enormt dålig smak. Men tro mig, för varje guldkorn som Ripper så går det minst ett dussin usla filmer som jag inte ens orkar tänka på.

Filmen utspelar sig runt och omkring en skola där man studerar kriminologi. Bruce ”parabol-örat” Payne är den skumme läraren som är väldigt inne på seriemördareprofiler och runt knutarna hänger en ännu underligare Jürgen ”landsbygdsvägen” Prochnow. I och med att våra duktiga elever börjar studera Jack The Ripper-fallet så börjar dom också bli slaktade (ganska brutalt) av en okända (givetvis) Jack The Ripper-imitatör. Naturligtvis måste dom ta tag i det hela och tillsammans med Payne utarbeta en profil som ska avslöja vem mördaren är och varför han/hon mördar…och så går det åt helvete för dom flesta!

Inte för att Ripper är ett dugg orginell, men underhållande är den. John Eyres (som tidigare gett oss mästerverk som Octopus) driver historien bra och det bjuds på ovanligt brutala och blodiga mord för att vara en post-Scream slasher. Okey, vi snackar inte om några Fulci-grejor här, men helt godkänt för att vara en modern slasher. Vad bjuds vi på då? Joda, lite knivhugg, halshuggning, styckning levande med såg (mycket underhållande), krossning och lite till.

Jag delar upp slasher-filmerna i två delar, före Scream och efter. Scream skapade en mer trendig och hipp variant av det gamla konceptet samt drog ner på våldet (trots att dom två första Scream-filmerna har några ovanligt snaskiga scener). I vågen efter Scream har det som ni vet kommit en oerhörd mängd liknande filmer, varav det här absolut är en av dom mer lyckade. Hade Cherry Falls släppts unrated hade den kanske kommit upp i samma standard. Annars så håller jag Urban Legends 2 (jepp, och jag skämtar inte!), The Backlot murders och Deep in the woods tillsammans med den här som det bästa på senare år.

Bruce Payne och Jürgen Prochnow (som viskar konstant genom hela filmen) spelar på som vanligt och det är ju något dom kan göra i sömnen, dock fullt godkänt här (Bruce kan ju som bekant vara väldigt svajig när det gäller skådespeleriet). Annars så är ”the leading lady” ganska jobbig och är mest grinig, nästan värre än den gråtande bruden i Scream-filmerna. Men det får man leva med.

Tyvärr inget naket, men det kompenseras ju med blodet.

Bra liten rulle!

FA