freds tuffa filmer redux italien asien snusk sverige annat intervjuer länkar index
Charles bror Rick blev dödad i Vietnam och det har han aldrig riktigt accepterat. Lustigt nog så verkar hans bror leva, då en film med en terroristattack visar hur Rick skjuter ner lite folk iklädd svarta kläder och solglasögon. Givetvis blir både fotografen och killen som levererade filmen dödade och det visar sig också att det är den grymme Spacek, ledaren från Vietnam, som leder terroristerna. Charles finner sedan ut att alla terrorister är hjärntvättade och drogade av Spacek och han ger sig ut för att rädda sin brorsa. Efter en massa skjutande och explosioner så sprängs Spacek i bitar och alla lever lyckliga...eller?
Håll med om att handlingen låter tråkig! Det är den inte...för vad vi har här är en svensk action-film från 1986 med stenhårde Tim Earle i huvudrollen. Filmen är gjord av Mats Helge-lärjungar och den är så förbannat sevärd att det inte är klokt. Trots den låga budgeten är detta den coolaste svenska actionfilm tillsammans med Ninja Mission som gjorts! Jag undrar om inte Sverige var ledande på actionfronten en gång? Hela filmen är inspelad runt Falkenberg och Varberg och flera av min sambos gamla högstadielärare kan ses i småroller. Det hemliga laboratoriumet är för övrigt kemisalen på sambons gamla högstadieskola!
Vad gör då denna filmen unik? Ja, för det första: våldet. För det andra: våldet. För det tredje: en knubbig hjälte! Scenen med terroristattacken är så spektakulär och blodig att jag bara satt och mös i soffan. Slow motion-scener, den enda efter den andra, avlöser och folk kastar sig med jättelika squibs på bröstet och mage för att sedan slå ner i marken. John Woo-stuk alltså! En enormt provocerande scen sker då ett litet barn, en pojke i femårs-åldern, bli skjuten på ett ohyggligt blodigt sätt.
Efter det så bjuds vi på lite eleganta action-scener då och då tills den enorma slutscenen då en Volvo (alla bilar i filmen är Volvos) förföljs av tre gamla militärlastbilar och allt sprängs, exploderar och folk dör som bara den. Här snackar vi en sekvens som fick mig att gråta av glädje...bland det trevligaste jag sett. Faktiskt i lika god klass som John Woo och Enzo G. Castellari!
FA