freds tuffa filmer
            redux
 

            
italien
            asien snusk
            sverige annat
            intervjuer länkar
            index



            
 


            
Zombie Lake (1980)


            
Regi: Jean Rollin


            
Genreblandningar kan resultera i
            intressanta filmer, men här har vi antagligen ett av de
            märkligaste exemplena på detta. Zombie Lake tycks
            vara ett försök att göra ett zombiemelodram.


            
Filmen börjar med att en ung
            kvinna dras ner i en sjö av en zombie (efter att ha lagt
            sig på en trädstam och låtit kameran panorera
            över hennes nakna kropp, såklart). Byborna blir oroliga
            efter hennes försvinnande och en annan kvinna blir mördad
            i byn. Snart kommer en kvinnlig reporter till byn och övertalar
            borgmästaren att berätta om sjöns historia. Hittills
            är filmen ungefär lika dålig som en genomsnittsskräpfilm.
            Man kan åtminstone skratta åt den usla dubbningen.
            Håll utkik efter kameramannen som här lyckas filma
            sig själv i en spegel.


            
Sjöns historia berättas
            i tillbakablickar. Eller, det var sjöns historia borgmästaren
            skulle berätta, men först får vi ta del av en
            historia om en tysk soldat och en kvinnlig bybo som blir kära
            och får ett barn, Helena. Efter kärlekshistorian dödas
            de tyska soldaterna av några bybor och dumpas i sjön.
            Här får man se ytterligare ett exempel på skickligt
            filmskapande. Man tycks inte ens ha försökt dölja
            slangen genom vilken teaterblod pumpas upp genom en av soldaternas
            rockärm.


            
Tillbakablickarna kändes som
            om de var ungefär fem timmar långa. Det var nog snarare
            femton-tjugo minuter, men det var för långt och tråkigt
            i alla fall. Det är här man för första gången
            verkligen tappar intresset för filmen. Om du mot förmodan
            fortfarande tittar nu får du bevittna vad som förmodligen
            är det mest idiotiska försöket någonsin
            att kombinera skräckfilm och melodram. Nämnda tyska
            soldat, som blivit dödad och nu är zombie, kommer upp
            ur sjön och hälsar på sin dotter, Helena. Hon
            verkar inte lägga märke till att hennes pappa bär
            tysk uniform och helt grön i ansiktet. Hon är glad
            att se honom och han ger henne någon sorts halsband som
            han fick från hennes mor i den alldeles för långa
            tillbakablicken. Även de här scenerna är alldeles
            för långa, totalt idiotiska och inte ens fånigt
            roliga. Skådespelerskan som spelar Helena gör antagligen,
            med god hjälp från tjejen som dubbade hennes röst,
            den uslaste skådespelarprestation jag någonsin sett
            på film. 


            
Filmens sminkör tycks hellre
            ha varit noga med att inte kladda smink (eller vad de använt
            för gegga) i skådespelarnas hår, utan lämnat
            en centimeters kant så att en stor del av ansiktet inte
            är grönt. Det är knappast överraskande, utan
            bara ytterligare ett exempel på den inkompetens som genomsyrar
            hela filmen. 


            
Sen försöker byborna döda
            nazi-zombietyperna med napalm eller något. När man
            kommit så här långt i filmen var det omöjligt
            att ägna den särskilt mycket uppmärksamhet, och
            man bara väntar på att den ska ta slut. Efter 87 långa
            minuter gör den det till slut. Nästa morgon såg
            jag någon annan dålig skräpfilm, men den kändes
            som ett mästerverk jämfört med Zombie Lake.


            
Carl Lindström