Raser
inom Svartblod
 Orch |
 Troll |
 Vätte |
 Ogre |
| Uruk-Hai (orch) | Olog-Hai (troll) | Dagalush (vätte) | Rese (Ogre) |
| Snaga-Hai (orch) | Grottroll (troll) | Kapul (vätte) | |
| Träsktroll (troll) | Kobold (vätte) | ||
| Skogstroll (troll) | Gnoll (vätte) |
Begreppet
Svartblod är sannerligen en svår härva att nysta ut ty
under flera decenier har nya raser uppkommit hela tiden och som enkelt
har kastats in i kategorin Svartblod.
Det
är näst intill omöjligt att hitta en gemensam förklaring
om alla rasers utseenden och släkttillhörigheter och tolkningarna
om vad som är rätt och fel är många. På denna
sida tar jag dock upp den tolkningen jag kommit fram till och som jag använder
i mina böcker.
Svartblod:
Svartblod
är ett gemensamt ord för en mängd olika raser med liknande
stamfäder och utseende. Ordet "svartblod" kan tolkas som en art liknande
"hundar" där underarter och raser med väldigt skilda utseenden
finns inräknade men ändock tillhör samma art. Det kategoriserande
för just svartblod är att de är aktiva under natten och
därmed har sinnen utpräglade för mörker så som
mörkersyn, infra röd syn, bra luktsinne och god hörsel.
Andra karaktäristiska faktorer är upprätstående ställning,
viss tankeförmåga, intellekt och svart blod, det sistnämnda
vilket har gett dem dess artnamn. Inom arten svartblod ingår
underarterna orcher, troll, vättar och resar.
Svartfolk:
Svarblod
kan ofta förknippas med svartfolk vilket dock är fel. Svartfolk
är ett allmänt språkbruk bland människor och dvärgar
som inbegriper alla varelser som är aktiva under natten. Det inbegriper
visserligen svartblod men även flera olika sorters alvsläkten
såsom svartalver, blodsalver, häxalver, underjordsalver mm.
Uruk-Hai
(Orch)
Orcher
eller Uruk-Hai som de själva kallar sig hör defenitivt till de
kändaste ibland svartblodsraserna.
Utseende:
Orcherna
har kolsvart hy, tjockt skinn, svart, stripigt hår men ingen skäggväxt.
Deras ögon är röda och reflekterar ljus liksom kattdjur,
de har grova, starka käkar med två huggbetar i underkäken
som blir upp till tre centimeter långa. Uruk-Hai männen har
en snittlängd på 175cm, har mycket kraftig och muskulös
kroppsbyggnad, rak hållning och korta halsar. Deras armar är
något längre än i förhållande till människor
av samma längd. Deras ansikten är platta med trubbig näsa,
tätt sittande, smala ögon, stora ögonbryn, kraftig fyrkantig
haka och stora, spetsiga öron. Urukkvinnorna har en medellängd
på 165cm och ej lika muskulös kroppsbyggnad. De har breda höfter,
smal midja och små bröst. Hakorna är ej lika kraftiga som
på männen och de har något tydligare kindben. Huggbetarna
brukar vara mindre och deras ögonbryn ej lika markanta. Uruk-Hais
blir i genomsnitt inte äldre än 50år bland män och
55år för kvinnor.
Klädsel
och Mode:
Modet
och klädseln skiljer sig mycket ifrån stam till stam. Generellt
kan dock sägas att de klär sig i mörka kläder av vadmal,
grovt ylle, skinn , läder eller päls. Kläderna brukar oftast 
smyckas
med färgglada tyglappar, ben ifrån smådjur, vackra stena
och snäckor, knappar, nitar och paljetter av någon metall. Kvinnorna
smyckar sig mer med örhängen, näsringar, armband och halsband
än männen. För männen är det viktigt att alltid
bära sin stamsymbol väl synlig liksom de tecken på gradbeteckningar
och hedersbetygelser inom stammen. Dessa tecken kan till exempel vara tatueringar
i ansikte eller på armar, ringar i öron och näsa, nitar
i pannan, öron eller torkade huvuden ifrån fiender eller färgglada
tygband, halsband och fjädrar. De olika stammarna färgar oftast
sina kläder med de färger som finns lättillgängliga
i deras närområde, så som bär, frukter eller lerarter.
Frisyrerna
är även de olika hos olika stammar, generellt har männen
sitt hår kort klippt, rakat, stubbat eller i tuppkam medan kvinnorna
spar sitt hår till hästsvans, flätor eller dread locks.
Historia:
Orchernas
historia är egentligen lika vagt känd som människornas,
man vet att de har funnits orcher länge och vissa hävdar även
längre än människor. Vad som dock är sant är att
de utvecklats mindre genom årtusendena än vad människorna
har gjort.
Urorchen
var troligtvis ca 140-150cm lång, stark och snabb men med liten hjärna.
De var flockdjur där den största och starkaste ledde gruppen
som bestod av 5 till 20 individer. De starkaste och största skötte
jakt, krig och fick först välja ut de bästa honorna medan
de svaga mer eller mindre var slavar som fick utföra alla skitjobb
och äta matresterna som blev kvar.
Med
tiden uppstod två raser, Uruk-Hai och Snaga-Hai. Uruk-Hai var krigarna
eller adeln, stora, starka och stolta som utgjorde eliten i orchsamhället
och hade alla ärofulla och ansvarsfylda uppgifter. Snaga-Hai var slavarna
små, krumma och kuvade, de skötte alla skitjobb och sådant
som var tråkigt. Eftersom en Uruk-Hai aldrig skulle få tanken
att gifta sig med en Snaga-Hai blev skillnaderna allt större, Uruks
fortsatte att vara starka och stora och deras avkomma ärvde dessa
gener och med Snagas var det samma sak. Och på detta vis är
det än idag.
Styre:
Stammen styrs av en hövding
som enväldigt men ibland med hjälp av rådgivare styr stammens
alla förehavanden. I stora stammar utses underhövdingar som alla
står under hövdingen men har hand om vissa uppgifter. Då
hövdingen dör uppstår oftast kalabalik då antingen
hövdingens äldste son, eller den starkase underhövdingen
tar över makten. I ett orchsamhälle sköts de ärofyllda,
ansvarsfulla uppgifterna av Uruk-Hai och vardagssysslor och skitjobben
av Snaga-Hai. En del orchsamhällen har även Olog-Hais och dagalusher,
kanske ditlockade eller tagna som krigsfångar. Dagalusher brukar
oftast sättas på Snaga-Hai uppgifter som att plocka bär,
ljustra fisk, fånga småvilt eller spaningsuppdrag. Olog-Hai
hålls ibland i bur eller fastkedjade men används också
vid tunga arbeten eller framförallt som röjare i strid.
Kvinnorna i orchsamhället
har en ganska låg status, de saknar arvsrätt, möjligheten
att få de högsta positionerna i stammenoch giftermålen
sker oftast med eller mot kvinnans vilja. Dock är de ej så kuvade
som många tror, en gift Urukkvinna bestämmer sedvanligt över
huset och dess skötsel. Liksom hon leder familjens hussnagas och beordrar
vad de ska göra. Denna sed har förmodligen uppkommit som ett
led i att männen ofta är ute i fält eller på plundringståg
och kvinnorna lämnas ensamma att sköta om hushållet.
Föda:
Orcherna äter mest
och helst kött i alla upptänkliga former. Vanligast är att
de föder upp grisar, getter, får, höns och gäss och
i sällsamma fall även kor. Detta tillhör majoriteten av
deras matreserver även om jakt och fiske också kan ge en viss
skörd. De flesta stammar har även små bestånd av
odlingar, främst då i form av svamp, kål och olika sorters
rotfrukter. Biodlingar förser stammen med honung som används
nästan uteslutande för mjödframställning. Orcherna
tillreder maten på flera sätt, kokning, stekning, grillning,
rökning, torkning, saltning eller så äts det helt enkelt
rått.
Boende:
Idealbostaden för
en orch är inne i någon stor, torr grotta dock är det väldigt
få som kan förse sig med denna lyx. Det är oftast endast
hövdingen, underhövdingarna och de förnämsta av urukerna
som har en egen grotta. I vissa stammar delar flera personer på samma
grotta men det brukar sluta i bråk om inte grottan är väldigt
stor eller personerna står nära varandra i släktskap eller
vapenbröder. Andra sätt för att hålla sig undan från
dagsljuset är att bygga stora, tätade timmerhus eller göra
om nedlagda gruvor till bostäder, dessa anses dock som andra klassens
boende. Snagas, dagalusher och ologs får nöja sig med att bo
i de sämre bostäderna.
Kunskaper:
Orcherna, både
Uruk-Hai och Snaga-Hai är på intet sätt dumma eller korkade
utan minst lika 
intelligenta
som vanliga människor. Orcher har dock svårt att tänka
abstrakt utan måste se sakerna framför sig för att kunna
utföra det bra. Bland orcher är även inte vishet något
ideal varför många orcher förmodligen spelar mer korkade
än vad de egentligen är.
Orcherna är duktiga
på att gräva fram järnmalm både i berg och under
myrar och även andra metaller kan de hitta och framställa, detta
är typiska jobb för snagas.
Deras smeder vet konsten
hur man framställer stål liksom hur man härdar och anlöper.
Deras smycken av silver
och koppar är enkla men symboliska men vad som de framför allt
är skickliga på är vapen och rustningar. Deras rustningar
är oftast i klass med människors och deras ringbrynjor av god
kvalité. De tillverkar allsköns vapen ofta med mycket taggar
och spetsar där de kan smeta på nervgifter.
Inom läkekunskap
har de vaga kunskaper som hur man stoppar blödning, rätar brutna
ben och syr igen sår eller amputerar och drar ut tänder men
mycket kan man inte vänta sig om man blir skadad eller insjuknar.
Ibland orcherna finns shamaner som sägs ha kontakt med gudarna, de
har god kunskap om alla sorters örter och växter och kan bota
de flesta lindrigare sjukdommar som huvudvärk, magknip, halsont, rännskita
och förkylning. De sägs också kunna helga och förbanna
personer med hemliga ritualer. De vet mycket om giftiga växter och
svampar och hur de påverkar de som drabbas av dem.
Snaga-Hai
(orch)
Då
man nämner ordet orch är det främst Uruk-Hai de flesta tänker
på. Snaga -Hai är dock majoriteten av orcherna och utan dem
som arbetskraft skulle ett orchsamhälle aldrig fungera.
Utseende:
Snaga-Hai
ser i stort sett ut som Uruk-Hai förutom att de är mindre och
inte lika muskulöst byggda, dock är de nästan jämnstarka
med Uruk-Hai. Medellängden för männen är 165 cm och
för kvinnorna 155cm. Snaga-Hais blir sällan äldre än
40år då de arbetar hårt.
Klädsel
och mode:
Snaga-Hai
har inte mycket till klädsel och mode, de har enkla grå, bruna
eller svarta kläder och smyckar sig med ben, snidade träbitar
eller andra ting som de kan hitta ute i naturen. Om någon någon
snaga skött sig extra bra kan han ibland få något metallspänne,
armband eller färgglad klädtrasa av sin ägare som han eller
hon då stolt tar på sig.
Historia:
se
Uruk-Hai
Styre:
se Uruk-Hai
Föda:
se Uruk-Hai
Boende:
Snaga-Hai får nöja
sig med att bo i de tätade långhusen eller i de nedlagda gruvorna.
Oftast bor de trångt och tvingas bo flera familjer i små utrymmen.
Bostäderna är oftast kalla och dragiga och golvet består
av trampat jordgolv.
Olog-Hai
(troll)
Olog-Hai eller Bergstroll
som de vanligen även kallas tillhör de största och starkaste
inom
trollsläktet.
Utseende:
Med en medellängd
på 250cm ibland männen och 235cm bland kvinnorna är de
ingenting man retar i
onödan. Olog-Hai är ofantligt starka och verkar tåla hur
mycket slag och smällar som helst innan de faller. De har gröna
ögon med god mörkersyn och IR-syn, liksom bra hörsel och
luktsinnen. Huden är mycket tjock och knottrig med mörkt brun
färg och riklig hårväxt. Både män och kvinnor
har muskulösa, satta kroppar, stora magar, långa armar och kvinnorna
även tunga, stora bröst. Olog-Hai har långt svart hår
som är lika grovt som hästtagel och blir vitare och vitare ju
äldre de blir. Deras näsor är stora och knöliga, deras
munnar grova med trubbiga, gula huggbetar och deras ögon rätt
stora och runda. Tillsammans med de kraftiga ögonbrynen och de stora
pannan och den kraftiga hakan ser de väldigt korkade ut. Och korkade
är just vad de är, förmodligen mest korkad av alla svartblodsvarelser.
Mera har Olog-Hai spettsiga
öron, kloliknande fingrar, stora fötter och vid äldre år
ofta puckelrygg. Olog-hai män blir uppåt 60 år och kvinnorna
65år.
Klädsel och mode:
Olog-Hai är alldeles
för dumma och ointelligenta för att ha något som kallas
mode. De tar på sig vad de tycker verkar praktiskt eller för
stunden vackert. Obearbetade pälsar och skinn ifrån
björn, ulv, älg,
hjort eller ren är vanligt allt beroende på vad de får
tag på. Deras kläder knyts eller binds ihop efter bästa
förmåga runt armar, ben och kropp och om de ansträngt sig
med att
sy ihop något är
det med stora, ojämna stygn och söndrerivna bitar som passar
dåligt efter kroppen. Smycken består oftast av troféer
från döda djur eller fiender, kranier, öron, skalper
eller tassar.
Historia:
Troll har funnits mycket
längre än människor och dvärgar och tillhör de
äldre raserna, för länge, länge sedan skapades de av
maktlystna gudar som använde sig av jordens magi som fortfarande fanns
kvar på den tiden. De skapade trollen utav sten och hetta vilket
gjorde de första Urtrollen hårda som sten och tålde näst
intill vilken värme som helst. Eftersom dessa urtrolls enda uppgift
var att krossa och förinta allt de såg, försågs de
inte med något intellekt 
då
det gör varelser mer rädda och fundersamma vad de håller
på med. Så trollen var knappt mycket smartare än att de
kunde svinga än knölpåk, säga enkla ord till varandra
och göra upp eld. Priset gudarna fick betala för dessa varelser
var att de inte tålde ljus, urtrollen förtrollades på
intet sätt till sten så fort de kom i sol ljus men de blev långsammare
och var de riktigt varmt och ljust stelnade de helt och blev orörliga.
Urtrollen hade heller ingen syn i solljus varför de hatade och undvek
dagsljus. Så skrönor om människor som sett troll förvandlas
till sten är rena påhitt troligtvis har de trott så då
trollen i ljusets sken blev helt orörliga och möjligtvis fick
en gråare hudfärg vilket inte är ovanligt då de drabbas
av solljus, antagligen har de då sprungit livrädda och aldrig
senare undersökt om "trollstenen" står kvar.
Urtrollen gav däremot
upphov till ett annat väsen, nämligen Nargonen eller "de vandrande
stenarna". På stora ängar eller slätter dit troll förirrat
sig under sommaren då nätterna var korta kunde det hända
att trollet stelnade vid gryningen mitt på en äng då sedan
kvällen kom dröjde det ett tag innan trollet fick rörelseförmågan
tillbaka och knappt had det hunnit gå hundra meter så var det
gryning igen och trollet blev åter "förstenat". Detta måste
ha gett mycken huvudbry för folk i närheten som såg en
stor, grå "stenbumling" förflytta sig hundra meter varje natt.
Vår värld
blev dock snart ointressant för gudarna och urtrollen lämnades
åt sitt öde men sin vana trogen fortsatte de att krossa och
förstöra allt de såg. Med årtusendena blev de tåligare
och tåligare mot solen och dagsljuset och fastän de aldrig gillade
den kunde de nu vara ute i ljuset utan att bli förstenade. Trollen
blev aldrig så starka som de en gång varit och för varje
generation förlorade de lite av sina egenskaper då magin rann
ur dem. Framaförallt skiljdes de mer och mer ifrån stenen och
blev inte lika hårda och omöjliga att slå ihjäl.
Eftersom trollen ogillade
dagen sökte de sig till olika platser där de kunde gömma
sig från det obehagliga solljuset eller i alla fall hålla sig
undan i från det värsta. Så ledes sökte sig vissa
urtroll till stora, mörka underjordiska gångar och grottor,
andra hittade skydd i djupa mörka barrskogar eller i nergrävda
i illaluktande träsk. Bergstrollen eller Olog-hai sökte sig till
mörka dalgångar, djupa raviner eller stora bergsmassiv som gav
bra skydd. Återigen gick många sekler och generationer och
trollen började särpräglas efter den miljö de bosatt
sig på Av dessa olika trolltyper som upkom var de som mest liknade
sina stenhårda, 5meter höga förfäder Olog-Hai. Antagligen
eftersom de tillhörde de enda av raserna där det inte var en
nackedel att vara storvuxen.
Styre:
Olog-Hai lever i små
grupper sällan på mer än 15 individer med en kärn
familj och deras systrar, bröder med fruar och män. Den starkaste
i gruppen bestämmer men det mesta görs antingen tillsammans eller
individuellt. Det är som i orchsamhällen där en överklass
och underklass finns. Männen sköter jakt och försvar av
stammen medan kvinnorna samlar rötter och bär eller tar hand
om sina barn.
Olog-Hai brukar även
värvas av orchsamhällen antingen genom lockelsen av fri mat och
mycket rusdrycker eller genom strid då besegrade ologs tas som krigsfångar.
Hos orcherna är det endast de lugnaste ologsens som kan få ströva
fritt många måste sitta i bojor eller i bur.
Dock är ologs på
grund av sin betydelse i krig näst högst rankade i ett orchsamhälle
efter Uruk-Hai.
Föda:
Olog-Hai har väldigt
svårt att skaffa sig föda och det upptar störe delen av
natten att jaga eller samla. Ologsen odlar inget själv och håller
ingen boskap, allt de äter kommer ifrån naturen varför
en misslyckad jakt innebär en natt utan mat. Varje Olog-Hai grupp
har stora jaktområden vilket behövs för att försörja
sig. Huvudkosten består av rådjur, älg, hjort, ren, björn
och vildsvin. Maten äts rå, grillas eller kokas och mat lagras
under vinterhalvåret genom att det hålls kallt inne i någon
kall bergskreva eller i snön.
Ologsens läger ligger
oftast i närheten av någon bäck eller källa dit man
går och dricker om man blir törstig.
Hos orcherna får
ologsen äta samma mat som uruksen och därtill dricka en mängd
olika rusdrycker.
Kunskaper:
Olog-Hai har inte mycket
att lära omvärlden, deras kläder är inte mer än
trasor och 
skinnbylten,
deras vapen stora träpåkar, stensläggor eller spjut med
stenspetsar.
De kan visserligen göra
upp eld och tala knapphänt svartiska men annars verkar de helt främmande
för allt. De är dumma, lättlurade och har alla möjliga
konstiga idéer. Få av dem kan räkna längre än
till tre och de verkar inte ha någon tidsuppfattning eller möjlighet
att planera. I stort sett allt görs impulsivt eller på instinkter.
Grottroll
(troll):
Grottrollen
tillhör de märkligaste och ovanligaste utav trollraserna. De
skiljer sig mycket ifrån de andra både i utseende och storlek
och somliga skulle säkert hellre vilja sätta in dem inom katgorin
vättar istället. Grotttroll brukar även kallas för
grådvärgar eller duergar.
Utseende:
Grottrollen
är små och har spinkiga armar och korta, krumma ben, huvudet
sitter ihop med den päronformade kroppen med en knappt märkbar
hals. De är täckta med en tjock, raggig grå päls över
hela kroppen förutom näsa, öron och de kloliknande händerna
med bruna kraftiga klor. Deras ögon är stora, runda och blänker
som speglar vid svagt ljus med grönt ljus. Deras näsor är
skära och liknar gristrynen och deras öron är stora och
spetsiga. Munnen är smal och fylld av många små sylvassa
tänder. Grottrollen har ganska fyrkantiga och stora huvuden med platt
panna och ansikte, liten haka och utstående öron och tryne.
Medellängden för männen är 160cm och för kvinnorna
150cm. I vissa trakter är de kända av människan under namnet
"grådvärgar". Enda gången man stöter på dem
är om man råkar gräva sig in i deras gångar eller
efter ett ras då någon av deras hålor kommit till dagen.
Klädsel
och mode:
Grottrollen
har inga kläder utan den tjocka pälsen ger dem den värme
och skydd som de behöver. En del smyckar sig med kristaller eller
stenar som de knyter med läderband runt halsen, armarna eller pannan.
Oftast är även någon ovanlig kristall eller ädelsten
teckenet som visar vem som är ledare för gruppen.
Historia:
Då
trollen gömde sig för solen och dagsljuset på olika sätt
valde vissa att krypa in i stora underjordiska håligheter och grottsystem.
I många fall förirrade de sig eller utvägen rasade igen
så de inte kom ut igen. Undan för undan blev grottrollen mindre
och mindre så att de dels skulle kunna krypa och gå i
små utrymmen lättare dels så att de inte behövde
lika mycket föda. De fick extra starka mörkersinnen och har bäst
mörkersyn, IR-syn och hörsel av alla svartblod.
Styre:
Grottrollen
verkar leva i stora hopar på upp till flera hundra och stöter
man på dem så vimlar det av dem som råttor. De har ingen
direkt ledare alla gör vad de känner för men de är
inpräglade flockdjur och gör alltid som den stora massan. Ingen
vet eller verkar bry sig om vilka som är deras föräldrar
eller släktingar de har någon som diar dem när de är
små och så fort de kan äta själva blir de självständiga
individer och glömmer vem som födde dem och räknar att hela
flocken är deras familj.
Grottroll
är fega varelser och fastän de är överlägset fler
kan de fly iväg dock gör de som resten och anfaller en kastar
sig alla andra in i striden också. De verkar nästan kunna lukta
sig till rädsla och blir anfallssugna då de känner att
någon blir rädd.
Föda:
Det
har länge varit en gåta vad alla dessa små illasinnade
varelser livnär sig på där inne men man har kommit på
att för att överleva måste de äta allt de kommer åt.
Djupt nere i underjordiska sjöar och strömmar kan de få
tag på paddor, bleka fiskar och stora kräftdjur som de fångar
med händerna eller enkla nät. I stora grottsalar kan de hitta
fladdermöss, stora spindlar och andra kryp. Vad man också vet
är att grottrollen är kannibaler, så fort någon i
flocken dör eller blir skadad eller sjuk uppstår stort slagsmål
vem som ska få äta av sin döende flockmedlem. Trots detta
går grottrollen för det mesta hungriga och om de får syn
på något djur eller väsen klassar de det direkt för
något som kan ätas och bedömmer snabbt risken om det är
värt risken att försöka döda det. Få grottroll
vågar sig upp ur sina gömslen då de är väldigt
fega och är livrädda för solljuset. All mat äts rå
och så fort som möjligt så att ingen annan i flocken hinner
få det.
Boende:
Grottrollen
har ingen fast boplats de flackar runt i de stora underjordiska gångarna
och lägger sig ner i en stor lurvig hög då de som på
ett gemensamt kommando blir trötta. Det kan hända att de har
favoritplatser som de stannar lite längre på men måste
snart dra vidare för att hitta mat.
Kunskaper:
Man
kan tro att dessa varelser saknar allt intellekt och bara går på
instinkterna, äta, dricka, sova men grottrollen har ett utpräglat
språk som ingen förutom de själva begriper. De är
även 
experter
på allt som finns inne i bergen och även om de inte gör
något med det så kan de känna igen alla stenarter, kristaller
och metaller och hur och var de kan hitta dem. Somliga grottroll verkar
födas med en speciell gåva, någon form av tankekraft som
de kan skicka till fiender så att de fylls av rädsla och terror.
Detta är mycket farligt eftersom resten av grottrollen då känner
av rädslan hos sin fiende och i stora sjok kastar sig över offret.
Träsktroll
(troll):
Träsktrollen är
en ovanlig syn och okända av de flesta, deras största och bästa
vapen är deras intelligens som överstiger alla andra trollraser
och även orcher och somliga vätteraser. Träsktrollen har
anpassat sig så bra till träsken att de aldrig behöver
lämna det och de anser att världen utanför bara är
fylld av problem och bråk.
Utseende:
Träsktrollen är
smala och seniga med långa spindelliknande armar och ben, deras fötter
är stora och breda och händerna har långa smala fingrar.
De har små men mycket starka och uthålliga muskler. Ansiktet
har spetsig näsa, lång haka och bred mun med två små
huggbetar i underkäken. Deras gröna ögon är smala och
långa och de har svart, brunt eller gröngrått hår.
Kvinnorna får framträdande
kindben, mindre haka och kortare näsa än männen.
Detta utseende gör
att träsktrollen ser lömska och listiga ut med ett jävulskt
leende på läpparna hela tiden. Medellängden hos männen
är 210cm och för kvinnorna 200cm. På grund av att träsktrollen
har ett välutvecklat samhälle och inga tyngre arbetsuppgifter
lever de ofta uppemot 150år.
Klädsel och mode:
Träsktrollen har
lärt sig att verkligen ta till vara på allt vad träsken
kan ge och har rikliga tillgångar till en viss sorts vass där
den cigarrliknande toppen används till mjuka och sköna kläder.
Slutprodukten blir ett tyg något i likhet med linne fast något
grövre.
Populärt bland både
män och kvinnor är ett par knälånga byxor som är
gjorda ifrån skinnet ifrån Snappkäftar, en krokodilliknande
varelse som gömmer sig i det mörka vattnet. Dess skinn är
så slitstarkt att byxor av detta material håller länge.
På vintern tar de på sig pälsar, eller tjocka ylleplagg
som kommer utanför träsken och därför är väldigt
värdefulla föremål då få vill bege sig utanför
träsken.
Vid fest klär sig
träsktrollen i vackra färgglada kläder, männen bär
tröjor, vackert broderade västar och knälånga pösbyxor
medan kvinnorna har vackra klänningar i alla regnbågensfärger
med fina mönster. Dessa kläder är gjorda av de finaste vasskotten
och är len och mjuk.
Både män och
kvinnor bär halsband, armband, ringar och broscher av guld, silver,
pärlor och ädelstenar och kvinnorna målar sig i ansiktet
med olika sorters smink.
Både männen
klipper ofta håret på huvudet kort men lämnar det långt
i nacke och på sidorna och kvinnor låter allt sitt hår
växa kångt som de sedan sätter upp i sinnrika, vackra frisyrer.
Männen som i vissa
fall får skägg på sina äldre dar låter detta
växa och blir respekterade för sin ålder och vishet.
Historia:
Träsktrollen drog
sig in i träsken för att undvika ljuset och grävde sig ner
i träsken eller gömde sig under stora rotsystem. Med tiden blev
deras kroppar specialanpassade för detta område, kroppen blev
lättare och smidigare då de ej behövde använda lika
mycket råstyrka i 
kombination
med att fötter och händer blev större och kroppsvikten mindre
fick de även lättare att gå på den sumpiga marken
utan att sjunka ner hela tiden. Eftersom det var svårt att skaffa
föda inne i träsken oavsett hur stark man var fick de verkligen
tänka ut smarta sätt hur man skulle fånga sina byten. Samhällen
bildades där man hjälptes åt att samla föda och specialliserade
sig inom olika områden.
Styre:
Träsktrollen har
en officiell hövding men stora som små beslut görs utav
ett samlat råd som med regelbundna mellanrum håller möte.
Rådet utgörs utav de högst aktade och skickligaste inom
varje yrkesområde om och någon inom byn vill framföra
något vänder han sig till rådsmedlemmen inom sitt yrke.
Hövdingen och rådet anses somde högsta och förnämaste
inom stammen. Träsktrollen ingår äktenskap men har rätt
att gifta sig med flera makar eller makor.
Ett barn får utföra
ett prov för att bli upptagen till de vuxnas värld, det brukar
vara en stor fest med mycken glamm och lekar då modiga och skickliga
får chans att visa upp sig. Barnen väljer oftast det yrke som
deras fäder eller mödrar har men i somliga fall kan de bli antagna
som lärlingar hos någon annan.
Föda:
Träsktrollen har
en riklig kost till det vanligaste hör deras livsviktiga sumpkrabbor
som de föder upp mjölkar rom av och slaktar. De odlar jättelika
svampar, rotfrukter och olika sorters sädesslag där det finns
tillräckligt med torr mark även ris kan förekomma. Biodlingar
ger rikligt med honung för framställning av mjöd. De jagar
ödlor, snappkäftar, ormar och andra djur som bor i träsken
och fiskar alla sorters fiskar i sjöar och vattendrag. Vissa stammar
har även höns och kor som boskap. De tillagar all mat genom kokning,
stekning, grillning, saltning, torkning eller rökning.
I deras basmat förekommer
en jämn blandning av vegetarisk och animalisk mat.
Boende:
Träsktrollen bor
i byar med hövdingens hydda i mitten som även fungerar som samlingslokal.
Hyddorna är runda
med spetsigt tak och byggs av träslanor som finns i träsken.
Utanför och innanför träribborna fästes buntat vass
så de blir tät emot kyla, vind och ljus. Som ett sista led täcks
all vass med grålera. Taket täcks med vass och lera och behöver
oftast bytas vart tredje år. Hyddorna har en liten ingång med
dörr eller draperi och en röklucka som kan dras igen. Inredningen
är enkel man sover på stora säckar fyllda med ris eller
halm dessa säckar kan även formas om till låga stolar som
de används till runt det låga matbordet. Endast i samlingshyddan
finns ordentliga stolar och tjocka ekbord. I övrigt finns kanske nån
hylla, ett skåp eller en kista.
Kunskaper:
Träsktrollen har
många och stora kunskaper, speciellt inom allt som rör deras
älskade träsk.
De saknar intresse att
utforska omvärlden då de andra svartblodsraserna ej kan visa
dem något nytt och alver, dvärgar och människor bara vill
slåss och utrota.
Till att börja med
kan nämnas att träsktrollen lärt sig att tämja sumpkrabborna.
Dessa djur är upp till två meter i diameter och är nästan
två meter höga. Dessa märkliga djur är till stor nytta
för träsktrollen, de används som riddjur med otroliga egenskaper
som till exempel kan de gå baklänges, åt sidorna, simma
och använda sina kraftiga klor som vapen eller redskap.
De används även
vid tunga arbeten då de är oerhört starka. Då de
slaktas äts köttet och rommen, skalet används som rustningar
tåligare än de tjockaste stålrustningar och lättare
än ringbrynjor.
Träsktrollen känner
även till konsten att odla sädesslag, rotfrukter och de flera
meter höga jättesvamparna som ger massor med mat. Fiske sker
med nät, ljuster eller mete och de lurar mycket vilt i sina fällor.
Järnmalm bryts ur
sjö och träskbotten på vintern och smids till redskap,
smycken och vapen.
Guld silas i floderna
medan silver och ädelstenar byts med andra svarblodsraser. Dessa smides
till de vackraste smycken svartblod kan uppbringa.
Tyg kan framställas
av vasskott och färgas i alla upptänkliga färger som tillverkas
av otaliga leror, jordarter, växter och bär.
Inom sjukvård är
de skickliga och kan bota de flesta åkommor och skador liksom de
känner till många gifter som finns i träsken. De har även
shamaner som det sägs kan se in i framtiden, hela, förbanna,
tala med gudarna och andra magiska ting.
Skogstroll
(troll):
Skogstroll
är de som vanligen folk tänker på och de flesta uppdiktade
berättelser om troll är syftade på just skogstroll förmodligen
då alver och människor har mer att uträtta inne i skogarna
än i berg och träsk.
Utseende:
Vid
en första anblick ser skogstroll ut som stora, runda mossiga stenar,
skogstrollen blir upp till 240cm men de har en framåtböjd hållning
och ofta hjulbenta, böjda ben. De har massiv kroppsbyggnad och är
ofta lite lönnfeta med kroppar som runda tunnor. Armarna är långa
och händerna stora medans deras ben är korta och knubbiga men
stadigt står de på stora fötter.
Huden
är ljusbrun med en nyans av grönt eller grönt och deras
hårfärg svart eller mörktbrun som blir gråare med
åldern. De har rätt kraftig hårväxt på armar
och ben och männen får långt skägg. De har stora
spetsiga öron, stor, rund potatisnäsa och insjunkna små
grisögon. Pannan är hög och med många veck, de har
en något större haka än människor men huggbetar som
knappt syns. Skillnaden mellan kvinnor och män ser man mest på
männen som gärna har skägg och kvinnorna som har stora,
hängande bröst. Skogastrollen blir gamla, de lever lugnt och
går sällan hungriga i skogens stora skafferi, därför
blir de uppemot 200år gamla.
Kläder
och Mode:
Skogstrollen
gör sina kläder av vad som finns att tillgå i skogen, de
använder gärna pälsar, skinn och läder ifrån
många olika sorters djur. Även näver används till
mössor och skor.
De
syr sina kläder ordentligt och får dugliga, passformade kläder
som håller bra men inga material färgas utan får behålla
de mönster och färger som naturen försett dem med. Skogstrollen
samlar på allt som de tycker är vackert och har det gärna
fastsytt på kläder eller hängandes i bältet. Det kan
röra sig om stora kottar, vackra ben, kranier, fjädrar, horn
och annat de kan hitta i skogen. Vad som de dock skattar högre än
allt annat är allt som glimmar, helst silver och guld. De stjäl
ifrån kringresande folk eller gör räder i avlägsna
gårdar eller byar, de är egentligen inte ute efter att döda
massa alver eller människor men de drar sig inte för något
om det gäller att roffa åt sig detta glitter. De klär sig
sedan med glädje med sina nya glimmande halsband, armband, ringar
och örhängen. Och sådant de ej kan ha på kroppen
gömmer de i sina hem och vakar på. Ibland kan de även mot
tjänster och uppgörelser få glitter av människorna
mot att de fångar en viss mängd, fisk eller vilt.
Historia:
Skogstrollen
begav sig in i de mörka skogarna efter gudarna tröttnat på
dem och fann sig rätt så snart tillrätta, här kunde
de finna rejält med mat och om man bara gömde sig ordentligt
under dagen så var det inte alltför besvärligt. Skogstrollen
behöll sin massiva storlek och blev endast något mindre än
bergstrollen, deras hukande gång kom som ett flera tusen års
resultat av att undvika så mycket grenar och kvistar som möjligt.
Styre:
Skogstrollen
håller ihop i små grupper på upp till tjugo individer,
att kalla det för stammar kan man knappast kalla det då de ej
har någon egentlig hövding och inga tecken eller symboler inom
stammen. De har god fot med andra grupper i sitt närområde och
flyttar ibland runt
mellan grupperna eller bildar en egen grupp. Gruppen består av vänner
och släktingar med fruar, män och barn, ingen är självskriven
ledare utan alla hjälps åt och man gör det som verkar mest
vettigt, eller minst ansträngande. Kvinnorna skaffar sig make i rätt
tidig ålder och flyttar till hans grupp eller till den grupp han
går till. Hon har hand om matlagning och barnskötsel medan mannen
skaffar mat.
Föda:
Det
är lätt att skaffa mat i skogen särskilt då det ej
några större grupper som ska dela på maten älg, rådjur,
hjort, hare, fasan jagas med pilbåge eller spjut. Det händer
även att Björn, ulv, räv och lo också hamnar på
menyn. Fiske är även det en viktig del av matförsörjningen
liksom insamling av alla sorters rötter, svampar och bär. Skogstrollen
lagar för det mesta maten i gryta där kött, rötter,
svamp och bär blandas beroende på vad man får tag på.
Maten kan även grillas över öppen eld. Under sommaren samlar
man extra mycket mat så att det ska räcka under vinterhalvåret,
bär, rötter, svamp och nötter läggs i stora näverkorgar
och kötter torkas. Vatten är den vanligaste drickan även
om trollkärringarna även kan göra saft av bären.
Boende:
Skogstrollen
bygger sig ett gemensamt tillhåll under några mörka granar,
mellan en grupp stora stenar, under jordvältor eller tar över
björnarnas idé och får då ett gott mål mat
på köpet. I bohålan samlas allt glitter och golvet är
oftast täckt av pälsar och skinn i alla fall där man ska
sova. Husgeråd och redskap stjäls eller byts av alver och människor
och används så länge det bara går.
Kunskaper:
Skogstrollen
är mästare på att hitta mat ute i skogen de vet var alla
ätliga rötter och bär växer och plockar utan tvekan
svamp som går att äta. De kan jag amed pil och båge och
lägga snaror. Av näver kan de tillverka ryggsäckar, korgar
och skor och av pälsar och skinn syr de enkla men ordentliga kläder.
Skogstrollen är nog inte så speciellt dumma men har svårt
att tänka abstrakt och är lättlurade. Fast framförallt
är de nog mest lata och vill inte gärna slita i onödan eller
tänka för mycket. Nej då är det bättre att ta
eller byta till sig det man vill ha.
Dagalush
(vätte):
Det finns mängder
av olika raser inom underarten vättar vad som mest kategoriserar underarten
vättar är deras ringa storlek, deras gula ögon och illistiga
intellekt. Vanligast och oftast sedda är dagalusherna som ofta även
ingår i Uruk-Hai samhället. Ibland människosläkten
brukar dagalusher även kallas för svartalfer.
Utseende:
Dagalusherna eller goblins
som de även kallas är inte längre än 150cm för
männen och 140cm för kvinnorna de har grönbrun hy och spenslig
kroppsbyggnad. Näsan är lång och spetsig och öronen
är långa och spetsiga. Ögonen är smala och illistiga
och munnen har små vassa tänder. Håret är svart och
stripigt och de saknar skäggväxt. Kvinnorna har små bröst,
större höfter och smalare axlar än männen. Dagalusher
är klena men väldigt illistiga och uppfinningsrika och kan oftast
lura andra raser till vad de vill ha. De är klåfingriga, tjuvaktiga
och vill gärna göra elaka hyss så fort de får chansen.
Dagalushmännen blir ungefär 50år i genomsnitt och kvinnorna
58år.
Kläder och mode:
Dagalusherna klär
sig i tjockt tyg, vadmal och ylle ibland ser man vissa i enklare rustningar
av ben eller läder men dagalusherna är ej en så krigisk
ras. Männen har en rock med långa ärmar och stor huva som
går ner till knäna på vintern har de även hosor och
filtskor men resten av året går de barfota och utan hosor.
Kvinnorna har en liknande rock men deras går ända ner till vaderna.
Dessa rockar är oftast enfärgade i någon mörk färg
som svart, lila, mörkröd eller blå men har vackra bårder
och broderier beroende på ägarens välstånd och status.
Dagalusherna gillar att smycka sig ju dyrbarare dessto bättre, kvinnorna
vill gärna ha mycket glitter och guld medan männen utöver
enklare guld och silversmycken visar sin pondus med fina trä och ben
samlingar.
Historia:
De flesta vätteraser
har ett väldigt vagt ursprung man vet sällan vad de kommer ifrån
och vilka deras förfäder har varit. De tycks jämt ha funnits
och ställt till förtret för andra dagslevande väsen
svartblodsraser. Man tror att det för oerhört länge sedan
fanns ett litet, litet däggdjur med svans som överlevde genom
att gömma sig och äta as och rester. Ifrån detta lilla
djur härstammar sedan alla vätteraser och även Uruk-Hai.
Detta vill dock inte Uruk-Hai veta av och kanske kommer det för alltid
bara vara vilda spekulationer om vättars och orchers ursprung. Om
denna teori är sann skulle i sådant fall dagalusherna efter
kapulerna ha följt orchernas släktled längst. De blev av
med den onödiga svansen växte sig större så att de
kunde jaga men fortskred att vara så klena och små att de endast
med hjälp av antal och list kunde besegra större byten. Dagalusherna
levde därför i större grupper vilket gav dem styrka att
försvara sig mot fiender som var starkare.
Styre:
Dagalusher som ej ingår
i ett orchsamhälle lever ett fritt och obesvärat liv inne i djupa
barr och lövskogar. Där bor de i små byar som har en hövding
som bestämmer över byns angelägenheter dock inte helt utan
de andras tillåtelse. Hyddorna är kupolformade och byggs av
granris, ormbunkar eller andra lövträd så att de blir täta
och håller regn och väta ute. Alla hyddor byggs som en stor
ring med ingångarna inåt där ett stor torg är samlingsplatsen.
Hyddorna är sällan högre än två meter och fyra
meter i diameter så de håller värmen även under vintern.
Dagalusherna
har få egna tillhörigheter mer än sina kläder, vapen,
hushållsredskap och verktyg. Dagalusherna samlar dock gärna
på allt värdefullt de kan men då alla är mer eller
mindre tjuvar är det bäst att man har allt värdefullt på
sig. Då en dagalushman ska gifta sig måste han övertala
kvinnans far att han är en redbar man, detta görs lättast
genom en generös gåva i guld, silver eller annat av värde.
Förutom hövdingen är häxdoktorerna viktiga och respekterade,
dels för sin kontakt med de döda och naturens andar och dels
för deras kunskaper inom, örter, svampar och magi. Kvinnorna
har till uppgift att samla föda i skogen, laga mat och fostra ungarna.
Hon är dessutom ägare av bohyddan och skulle de gifta inte alls
komma överens så är det mannen som får lämna
hyddan med sitt pick och pack.
De dagalusher som lever
i ett orchsamhälle står inte högt i kurs och gör samma
skitjobb som Snaga-Hai. Oftast har de tagits som slavar eller krigsfångar
och får rätta sig efter de hårda regler som gäller
hos orcherna. Dock kan de med list skaffa sig vissa privilegier eller utses
som rådgivare då de är mycket intelligentare än de
flesta orcher.
Föda:
Dagalusherna jagar all
typ av vilt ute i skogarna och lyckas på det sättet hålla
sig mätta framgångsrikt. Det förekommer mycket fiske och
som tillskott samlas alla möjliga sorters ätliga växter,
bär och svampar. Dagalusherna lagar god mat över öppen eld
och blandar rikligt mellan animalisk och vegetarisk mat. I orchsamhällena
får dagalusherna samma mat som Snaga-Hai, det vill säga resterna
ifrån sitt värdfolk.
Boende:
Dagalusherna bor i kupolformade
hyddor byggda av granris eller olika sorters lövträd. Ingången
är liten och i mitten av hyddan finns en liten eldstad och över
den en röklucka. Dagalusherna sover på tjocka fällar direkt
på marken och äter runt eldstaden. I kistor eller skrin förvaras
hushållets ägendommar. Hyddorna ligger väg i väg med
ingångarna inåt i en stor cirkel som bildar en tom samlingsplats
i mitten av byn. Hyddorna är sällan högre än två
meter och bredare än fyra meter i diameter. I orchsamhällena
bor dagalusherna på samma sätt i utkanterna av övriga byn.
Kunskaper:
Dagalusherna har god
kännedom om allt ätligt i skogarna och är duktiga på
att sätta upp fällor och jaga med pil och båge eller driva
byten mot stup eller gropar. De löser de flesta problem på ett
enkelt och smidigt sätt och är väldigt uppfinnigsrika och
läraktiga. Dagalusher tillverkar inte själva järn eller
andra metallföremål men byter det mot vackra smycken, korgar,
lerskålar, träsniderier och benföremål. Deras främsta
bytespartners är skogstrollen som mer än gärna betalar med
metallföremål som de tagit eller fått ifrån människorna
då de vet att arbete ifrån dagalusher är av gos kvalité.
Dagalusherna är även duktiga på att tämja djur och
inom vissa grupper tränas falkar och ulvar så att de kan jaga
åt dagalusherna. Dagalusherna är duktiga inom sjukvård
och botar de flesta åkommor och besvär liksom enklare skador.
Det sägs att deras magiker är ibland de mäktigaste av alla
svartblodsraser och att de kan framkalla demoner, uppväcka de döda
och lägga förbannelser på folk. Om detta är dock lite
kännt och hålls hemligt.
Kapul
(vätte):
Kapulerna är ökända
för sin skicklighet i att, smyga, spionera och gömma sig, de
har den skarpaste hörseln utav alla svartblod ungefär lika känsliga
som hos katter. De har även gott luktsinne vilket gör dem till
bra spårare. De är smarta och listiga som få och
har ett eget teckenspråk om de behöver komunicera utan att det
hörs.
Utseende:
Kapulerna har ett nästan
värdigt och högdraget utseende som en slags svartblodens alver.
De blir inte mycket längre än 160cm och har en smidig, muskulös
kropp med rak hållning. Hudfärgen är askgrå och håret
brunt, mörkrött, svart som med åldern blir vitt. Öronen
är stora och spetsiga, näsan är lång och böjd,
hakan spetsig, munnen smal och bred med spetsiga huggbetar, ögonen
smala och ögonbrynen tunna och vinklade. Kvinnorna har behaghull och
slank kropp, vänligare ögon, kortare näsa och fylliga bröst.
Kapulerna är ett friskt och stolt folk som använder kunskap och
teknik istället för råstyrka. Kapulmännen blir i genomsnitt
några år över 100 och kvinnorna uppemot 110 år.
Kläder och mode:
Kapulerna klär sig
i naturens färger såsom grönt, brunt, grått, svart
och blått kläder som lätt smälter in med omgivningen.
De gör sina skor av tunnt skinn och de liknar mycket indianernas mockasiner.
Övriga kläder görs av tunnt mjukt skinn och ylle som de
byter till sig av orchsamhällen. Kvinnor som män bär byxor
och knälånga jackor, kläderna är åtsittande
och smidiga att röra sig i på vintern bär de liknande uppsättning
kläder men som är fodrade med ulvpäls, den tätaste
päls man känner till i nordliga trakter. Kläderna har diskreta
men konstfulla broderingar och bårder och de är en av de få
svartblodsraser som har fickor på sina kläder. Som regel har
deras jackor en huva som de drar upp då de jagar eller spionerar
så att deras hår ej ska trassla in sig i grenar. Kapulerna
har till vardags inga smycken på sig men till fest och cermonier
flätar de ut sina långa hår och tar på sig allt
glitter de äger. Oftast är inte smyckena så stora och pråliga
utan små och mycket dekorativa.
Historia:
I det stamträd som
börjar med det lilla urdjuret med svans och slutar med orcherna så
kom kapulerna att bli den sista ras som förgrenade sig ifrån
orcherna. De blev större än andra vätteraser och hudfärgen
tappade sin gröna ton och ersattes med grå. Kapulerna var klipska
och insåg liksom dagalusherna att de hade läätare att skaffa
sig föda om de samarbetade än om de var enstöringar. Naturens
gång och urval gjorde med årtusendena att kapulerna fick extra
god hörsel och lukt och bland dessa effektiva jägare utvecklades
med tiden förutom svartiskan även "det tysta språket".
Styre:
Kapulerna är nomader
och känner sig hemma överallt i skog, berg, slätt som träsk
och kan hitta rikligt med föda vart de än beger sig. Alla stora
beslut inom gruppen görs gemensamt, beslut som om man ska vandra vidare,
samarbeta med traktens orcher osv. Alla kapulmän är 
till
grunden jägare men vissa med speciell lägning eller begåvning
kan även syssla med andra saker som smide, hantverk, läkekunskap,
eller magi. Kvinnorna som är likställda med männen men tvingas
vara hemma då de naturligt fostrar barnen, syr kläder, fiskar,
tillverkar hushållsredskap och lagar mat men kan även de bli
skickliga inom samma områden som männen. På vintern då
det kan vara svårt att färdas drar sig kapulerna söderut
och slår sig ner på ett ställe tills det blir vår
igen. Då sysslar de med smide, hantverk och tillverkning av kläder
och redskap.
Föda:
Kapuler varken odlar
något eller bedriver boskapsskötsel, de lever helt på
vad naturen kan ge och spar mat under sommar och höst så att
det räcker under vintern. Maten tillagas över öppen eld,
grytor är vanliga men även grillning och stekning.
Boende:
Kapulerna tillverkar
tält utav skinnen ifrån djur de jagar, tälten liknar de
jurtus som mongolerna har men är mindre och lättare. Tälten
är cirkelformade med en pinne i mitten, ett konformat tak går
till hälften så långa pinnar i ytterkanterna där
tälten sedan går vertikalt ner till marken. Tälten sätts
ihop av många delar och vid flytt delas bördan upp på
alla som bor i tältet. Tälten måste repareras ungefär
vartannat år så man tar halva tältet varje år och
ställer den sidan mot norr där det blåser kallast. Många
kapulgrupper har tama ulvar som de spänner packning på inför
vandringar. Kapulerna har inga möbler, endast fällar som de sover
på och lägger på marken inne i tälten. Kapulerna
är oerhört snabba på att sätta upp och riva sina tält
och inom två timmar kan ett kapulläger vara klara för avfärd.
Kunskaper:
Kapulerna är de
mest kunniga inom området att skaffa sig mat i naturen då de
inte är begränsade inom en naturtyp utan kan dem alla. De jagar
med pil och båge, fällor och driv mot stup. Fiske sker med metspön,
nät eller ljuster. Kapulerna har lyckats tämja de skräckinjagande
ulvarna och fått dem så tama att de kan rida och spänna
packning på dem. Eftersom kapulerna vandrar runt har de ofta goda
kunskaper om världen och de olika folkens förehavanden och eftersom
de är ypperliga spioner och smygare kan de få nys om mest hemliga
uppgifter. Kapulerna bryter inga metaller men vaskar guld i bäcken
och hämtar järn ur myrarna fast mycket metall får de även
genom byteshandel. De är skickliga smeder framförallt då
det gäller att göra finkänsliga små guld, silver och
koppararbeten. Kapulerna har ett teckenspråk som alla kan och som
används då tysthet är av vikt tex. vid jakt och spaning.
Inom läkekonsten
har de god kännedom och botar det mesta även enklare operationer
kan utföras av kapulerna. Deras magiker sägs framförallt
kunna hela, föra folk i sömn och göra saker och personer
osynliga.
Kobolds, dessa små ettriga vättar som ställer till förtret och vars ekande hånskratt ekar i natten. Det är inte ofta man ser dessa varelser öppet och kan få en klar bild över hut de ser ut ty de är skygga, snabba och sällan stilla.
Utseende:
Koboldmännen är
inte längre än 130cm och kvinnorna runt 120cm. De är tunna
och taniga med smala armar och ben. Fingrar och tår är långa
och slutar i vassa klor, deras hud är brungrå eller smutsfärgad
och de har ingen hårväxt inte ens på huvudet. Öronen
är spetsiga och bakåtriktade, ögonen är smala och
guldgula, näsan är liten och kattliknande och munnen som ett
skarpt sträck fylld med sylvassa, små tänder. Kvinnor och
män har väldigt lika utseende och det är endast storleken
och de bredare höfterna hos kvinnorna som skiljer dem åt. Kobolds
blir sällan över 30år gamla.
Kläder och mode:
Kobolds klär sig
väldigt sparsamt, dåligt sydda västar eller tunikor utav
nån gammal filt eller pälsbit och knälånga byxor
som är enkla och hängiga. Kläderna är enkelt färgade
i grått, brunt, svart eller grönt och saknar dekorationer eller
broderingar. Dock saknar de inte helt sinne för 
att
smycka sig, de syr fast ben, kranier, snäckskal, fjädrar eller
annat ifrån naturen efter godtycke och smak. En dekoration är
dock mer eller mindre obligatorisk och visar grupptillhörighet, svansen.
Alla inom samma grupp syr fast svansen ifrån en djurart till exempel
"rävfolket" syr fast rävsvansar, "Vargfolket" vargsvansar och
"Råttfolket" tar svansen ifrån jättesorkar och syr fast
på byxorna. Denna dekoration skiljer koboldstammarna åt och
har även ställt till mycken huvudbry för människor
och alver som länge trodde att kobolds hade svans. Kobolds bär
sällan vapen utan slåss med sina vassa tänder och skarpa
klor, men de vapen som används är spjut och små dolkar.
Historia:
Kobolds vek av ifrån
stamträdet och bildade därmed en egen ras innan både dagalusher,
kapuler och orcher. De samlades i stort antal och litade blint på
flocken och att de skulle förvilla rovdjur genom att de var många.
Små som de är har de många naturliga fiender så
som, ulv, björn, lo och rårupa och därför var de tvungna
att bli snabba så de kunde springa ifrån dem. Med hjälp
av sina spänstiga ben kan de springa tre gånger så snabbt
som människor och hoppa upp två meter i luften. När de
jagar sker det tillsammans och de fäller bytet genom att alla kastar
sig över det och hugger och biter tills det dör, ett enkelt men
primitivt sätt om man är många och snabba.
Styre:
Kobolds håller
ihop i stora stammar från hundra upp till femhundra individer. Stammen
leds av en stark, dominant man som leder gruppen tills han blir för
svag och konkureras ut av en starkare rival. Det sker mycket bråk
och slagsmål inom gruppen om rang, mat och kvinnor. Även med
andra koboldgrupper kan det bli häftiga strider då kobolds har
ett hett temprament och lätt glömmer hur små de är.
Då en man och en kvinna har slagit sig ihop hör de ofta ihop
livet ut och slipper bråk ifrån andra inom gruppen. De delar
på den mat de lyckas fånga och föder upp ungarna tillsammans
även om modern har huvudansvaret medan mannen jagar med de andra och
skaffar mat till hela familjen. Barnen blir snabbt självständiga
och redan efter tre år är de fullvuxna och lämnar sina
föräldrar för att sök gemenskap med andra jämnåriga.
Föda:
Kobolds slår sig
ner på ett ställe och stannar där tills det inte finns
något mer kvar att äta, då drar de sig vidare till nya
marker. De jagar mycket småvilt, harar, kaniner, ekorrar och rävar
men även råttor, fåglar, ormar, ödlor, grodor och
igelkottar. Fångsten grillas över öppen eld på spett
men kan i värsta fall även ätas rå. Det händer
att kobolds äter upp sina fiender om de vunnit över en fiendestam
men de äter inte upp individer inom stammen. Som dricka dricks vatten
eller blod ifrån byten.
Boende:
Kobolds är nomader
som slår sig till ro så länge det finns mat i trakten,
de håller till i berg, skogar och slätter men föredrar
det sistnämnda då där finns minst naturliga rovdjur och
de har lättare uppsikt så ingen smyger sig på. De avskyr
dagens ljus liksom alla svartblod och gräver därför långa
tunnlar i marken som de kryper ner i under dagen. Tunnlarna gräver
de med sina kraftiga klor och är ungefär en meter höga,
de är ofta ett virrvarr av tunnlar och små rum och då
tunneln eller rummet tillslut blir fyllt av bajs och piss gräver de
nya. Inne i koboldnästen luktar det därför väldigt
illa.
Kunskaper:
De har inte mycket kunskaper
som är speciellt intressanta för omvärlden. kobolds är
visserligen inte dumma men för otåliga och ointresserade för
att bry sig om att lära sig något. De saknar i stort sett helt
redskap förutom en och annan kniv som används gemensamt för
att skära till kött och vässa spjut. Tunnlarna gräver
de för hand så där behövs heller inga redskap.
kobolds vet hur man gör
upp eld och talar ett tjattrande obegripligt språk men en del kan
även svartiska då det anses som viktigt.
Gnolls tillhör en föga känd och ovanlig ras inom underarten vättar. De är skygga, försiktiga och håller sig för det mesta undan. Gnolls är varken fega eller dumma och om de blir trängda eller tvingade att slåss är de fruktansvärda motståndare, starka och duktiga med yxor, spjut och andra stångvapen. Få har sett gnolls och ännu färre överlevt deras välplanerade räder. Det kan dock antas att gnolls bär skullden till en del av de platser som effektivt utrotats på allt levande och i brist på bevis brukar räknas som handlingar av de ondsinta, strategiska Uruk-Hai.
Utseende:
Gnolls
har visserligen gula ögon och spenslig kroppsbyggnad men i övrigt
skiljer de sig markant både i utseende och storlek jämtemot
de "vanliga" vätteraserna. Männen blir uppemot
två meter och kvinnorna ungefär tio centimeter kortare. De har
långa, slanka armar och ben, små axlar och tunn bål.
Ändock är de relativt starka, ungefär som en människa.
Deras ben slutar i ett par tassliknande fötter med klor medan armarna
har händer med tre korta kraftiga fingrar och en tjock tumme. Mest
anmärkningvärt och utmärkande är deras ansikte som
bäst beskrivs liknandes en babian. De har spetsiga öron, smala,
gula ögon på var sida om den stora, långa nosen. De har
kraftiga, stora hörntänder på både över och
underkäken. Männen har ofta kraftig hårväxt som är
grå, svart, brun eller mörkt röd. Kvinnorna har slankare
form, små bröst och breda höfter. De saknar nästan
helt hår på kroppen men får långt hår på
huvudet.
Männen
blir vanligtvis 50 år och kvinnorna sällan över 60 år.
Kläder
och mode:
Gnolls
har tjockt skinn och tunn päls vilket naturligt gör dem tåliga
emot kyla. Kvinnor som män bruka nöja sig med tunna, täta
byxor som slutar vid vaderna och en enkel väst eller jacka som slutar
vid armbågarna. Under vintertid är det vanligt att de även
bär vida mantlar. Medan männen klär sig i mer praktiska
och naturfärgade kläder brukar kvinnorna färga sina kläder
i rött, gult, ljusblått eller violett och ha färglada fransar
och volanger. Ett populärt kvinnligt drag är även att låta
västen eller jackan vara så kort att magen blir bar, speciellt
då de är med barn då detta är extra hedersvärt
som gnollkvinna. Gnolls bär gärna smycken som de stulit eller
bytt till sig och då framförallt ädla metaller och kristaller
i form av ringar, halsband, armband, broscher, örhängen och nosringar.
En väl besmyckad gnoll är ofta detsamma som en skicklig krigare
och en medlem högt upp i gruppens rangordning. Trots att gnolls lever
i stora områden och vitt skilda har de vissa ideal och moden, till
dessa hör som tidigare att bära mycket smycken och värdeföremål
och att visa magen för kvinnorna. Andra ideal är långt
glansigt hår, stora bröst och breda höfter hos kvinnorna
och breda axlar, kraftig nacke och yvigt skägg hos männen. Med
jämna mellanrum under året träffas alla grupper under bestämda
riter. Vid sådana tillfällen söker man nya partners, byter
grupp och sluter allianser.
Historia:
Gnolls
närmaste släktingar är kapulerna men i dagsläget har
de få likheter. I en långt svunnen tid, innan orchsläkterna
uppkommit tillhörde kapulerna eliten inom svartbloden. Så det
var därför inte så konstigt att onda makter just kom att
använda sig av dem vid skapandet av än effektivare väsen
att tjäna i deras maktgiriga syften. En av dessa groteska, framavlade
väsen var gnolls, en korsning mellan kapuler och varulvar. Tanken
var att blanda kapulernas hörsel och intellekt med varulvarnas styrka
och känsliga luktsinne. För ett tag lyckades de 
maktgirigas
planer och horder med gnolls härjade, skövlade och ödelade
allt i sin väg men tillslut kom det oundvikliga som en dag inträffar
alla alltför äregiriga tyranner, landet de lagt under sig blir
för stort och svårt att hålla samman. Imperiet föll
och tyrannens armé krossades. Gnolls och andra allierade oknytt
splittrades och utrotades av människor och dvärgar tills endast
ett fåtal mindre grupper fanns kvar och ständigt fick fly eller
gömma sig. Gnolls slog ihop sig i små grupper som specialiserade
sig på att leva ute på de stora slätterna och ängarna.
Där
kunde de lätt spåra byten med sitt goda luktsinne och springa
ifatt de flesta djur då de hör till de snabbaste och uthålligaste
av alla svartblod. Gruppen vandrade fritt från plats till plats där
det fanns gott om mat och höll sig undan från andra svartblod
liksom alver, dvärgar och människor.
Styre:
Gnolls
håller ihop i mindre grupper som sällan växer sig större
än 25 individer. grundaren av en ny grupp blir automatiskt dess ledare
och har generellt egenskaper som storvuxen, stark, skicklig krigare och
goda ledaregenskaper. Han bestämmer om i stort sett allt, när
det är dags att vandra vidare, vilka som ska jaga, hur räder
ska utföras och mot vilka. Flera gånger per år möts
alla grupper på förutbestämda platser, då står
det fritt att byta grupp och skaffa ny partner eller att några gnolls
sluter sig samman och bildar en ny grupp. Då en gruppledare dör
utses antingen en ny ledare inom gruppen eller så hoppar medlemmarna
över till andra grupper.
Föda:
Gnolls
är i huvudsak jägare och livnär sig på allt de kan
fånga. Hare, kanin, rådjur, älg, hjort, ren, björn,
bäver och olika fåglar men även olika sorters fisk. Som
nödlösning äter de även en del rötter och svampar.
Maten kokas, steks, grillas eller äts rå. Framåt hösten
lagrar de mat genom att torka eller röka den. Även om gnolls
inte äter växter eller grönsaker känner de till många
kryddor och örter som ger köttet godare smak.
Boende:
Gnolls
är sällan länge på samma plats och bygger därför
endast enkla vindskydd av vad som finns till hands i området. De
äger få personliga ägodelar mer än sina smycken, kläder
och vapen och det är imponerande att se hur en gnollgrupp inom loppet
av en kvart kan vara klara för avmarsch med sina små skinnryggsäckar
som enda packning. Under vintern brukar de dock söka sig till nån
grotta eller håla under de kallaste månaderna, då brukar
de även tillverka sina kläder, hushållsföremål
och vapen.
Kunskaper:
Gnolls
är duktiga och praktiska med nästan samma intellekt som kapulerna,
de känner till en mängd örter och växter förgiftar,
söver eller som hjälper mot enklare åkommor. De kan tillverka
och färga både linne och ylle och syr vackra och ordentliga
kläder för vardag som fest.
Smycken
tillverkar de inte utan de stjäls eller plundras men de dikar järn
ur myrar och vet hur man smider, härdar och anlöper dem till
hårda och bra vapen och redskap. Järn är dock tidsödande
och är därför ovanligt och värdefullt, varför
gnolls sällan bär stålrustningar eller svärd såvida
de inte kommit över dem ifrån andra raser. Av järnet de
tillverkar smids yxblad, spjutspetsar, knivar och små redskap.
Resar är som tur var väldigt ovanliga och somliga påstår att de är på utdöende. Men en fullvuxen rese är ett skräckinjagande vidunder och få är de varelser som kan stå emot deras vrede.
Utseende:
En
fullvuxen rese blir upp till fem meter höga och har en massiv, muskulös
kroppshydda. Resar är otroligt starka, utan problem kan de bana sig
igenom skog och vräker träd åt sidan eller slå sig
igenom tjocka borgmurar med endast knytnävarna. Deras axlar är
breda, ben och armar tjocka och händerna stora med kraftiga knogar.
De har låg panna, djupt sittande, gröna ögon, kort, bred
näsa och en stor bulldogsliknande mun med stora huggbetar. Deras hud
är mörkbeige och håret brunt, grått eller svart.
Kvinnorna har bredare höfter och stora hängande bröst och
blir sällan över fyra meter. Resar har en lång livslängd,
uppemot 400år.
Kläder
och mode:
Ogres
har svårt att skaffa sig kläder då det krävs så
mycket för att få ihop så det räcker. Med sin tjocka
hud och kraftiga hårväxt nöjer de sig oftast med ett höftskynke
eller en rock utan ärmar. Dessa plagg gör de utav pälsar
ifrån björnar eller mammutar. I de fall man ser ihopsydda plagg
är det taffligt och dåligt gjorda fast kvinnorna lägger
ner mer tid på att få bra och täckande plagg. Resar är
enstöringar och träffar sällan sina likar därför
har de inget gemensamt mode eller symboler för att visa grupptillhörighet.
Många av dem gillar dock att smycka sig med kranier, ben och betar
för att visa upp hur farliga de är och vilka troféer de
lyckats skaffa sig. Speciellt bland männen är detta vanligt för
att imponera på kvinnorna.
Historia:
Gudarna
som skapade urtrollen med hjälp av sten och hetta skapade i sitt slutskede
även resarna och överträffade sig själva. Resarna blev
ej förstenade vid solljus men kom likväl att sky det som pesten
varför man sällan ser dem under dagtid. Då gudarna tröttnat
och lämnade världen stod resar och troll kvar i ofantliga aréer
utan fältherrar. Arméerna splittrades snabbt och alla gick
åt sitt håll. Resar är av naturen arga och vildsinta och
trivs bäst alena då de inte dröjer länge innan de
ryker ihop med allt i sin omgivning även andra resar. Genom tiderna
har en del maktlystna personer försökt använda resar som
vapenmakt och försett dem med gigantiska yxor, sköldar och rustningar.
Men snart har de insett hur hopplöst det är dels att förse
dessa bjässar med mat och dryck och dels då resar inte kan samarbeta
med någonting utan för eller senare löper amok och dödar
allt den ser.
Styre:
Resarna
är enstöringar och följer enbart sina egna drifter som till
det mesta går ut på att skaffa sig föda. Då de av
händelse stöter på en artfrände blir det genast bråk
om det är av samma kön och om det är en man och en kvinna
kan det hända att de kommer bra överens och parar sig. Men det
är aldrig långvarigt och redan inom en vecka så skiljs
de igen som bittraste ovänner. Kvinnorna föder barnen och uppfostrar
dem i ungefär fem år därefter får de klara sig själva.
Föda:
Större
delen av resarna vakna tid går åt till att skaffa sig föda,
de behöver kopiösa mängder mat och då är det
enbart kött som står på menyn. I skog och berg jagar och
fångar de alla sorters större djur såsom rådjur,
älgar, renar, hjortar, björnar och ulvar de anses även vara
den huvudsakliga orsaken till varför drakar och gripar numer är
så sällsynta, ty knappt den störste drake
har en chans mot resarna och deras eld gör föga skada. Resarna
gör även räder mot människor, alver och orcher, ensamma
kan de rusa rakt in i en hel by och ta allt som finns att äta inklusive
människorna, alverna eller orcherna. Resarna är nämligen
oerhört svåra att ta kål på, pilar och svärd
verkar knappt tränga igenom deras hud och endast katapulter och arbelaster
verkar göra skada. Endast ögon och öron är känsliga
för pilar. Även om detta inträffar håller sig dock
resarna till enklare byten såsom ödsliga bondgårdar.
Resar
känner ej till begreppet att tillaga mat, de äter upp all mat
som de fångar på direkten, krossar ben och brosk med
sina kraftiga käkar och sväljer allt med hull och hår.
Boende:
Resar
är som sagt inget flockdjur och bor inte i byar eller grupper sällan
är det ej heller lönt att stanna längre på ett och
smma ställe då maten snabbt tar slut där resarna har dragit
fram.
resarna
är därför dömda att alltid vara på vandring och
flackar vida omkring. Då de behöver sova eller vila slår
de sig till ro i någon tät skogsdunge, en bergskreva eller i
någon övergiven ruin. Väder och vind verkar inte bekomma
dem och de sover djupt utan att behöva oroa sig för någonting.
Kunskaper:
Denna
kategori är egentligen onödig då man kort kan säga
att resar inte har några kunskaper mer än att de kan slå
sönder i princip allting och göra sig enkla kläder.
