Solstrålarna hade precis krupit uppför horisonten, in på hotellet. Ljuset spred sig i det rymliga rummet och belyste den sista orörda flaskan med konjak som stod på det lilla bordet intill fönstret. En varm vind svepte in i rummet och fick de silkestunna gardinerna att graciöst röra sig. Längre bort i hörnet, dit ljuset än inte nådde, kunde man skymta en hand framstickande under ett täcke. Mest syntes stora mängder mjukt dun. Mörkrött färgat av blod som hade flödat från de två välplacerade hålen vid bröstet. Halspartiet var sönderslitet och brännmärken från vapnet tydde på att ett visst motstånd skett. Det krossade glaset reflekterades av ljuset som belyste det för övrigt totalt nedblodade golvet. Den ljusa tapeten med de små skära blommorna skulle aldrig igen bli sig lik. Inte heller den andra, kostymklädda mannen skulle spana efter säkerhetsrisker igen. Han halvsatt där i den svarta skinnfåtöljen. Ansiktsuttrycket berättade kortfattat om chocken när han för sent upptäckt pianotråden gripa tag runt sin hals. De svarta glasögonen satt inte riktigt som de skulle.
Någon knackade plötsligt på dörren och röster i en livlig överläggning kunde urskiljas. Strax därefter hördes en mer kraftfull knackning. Nycklar plockades fram och dörren öppnades – för att omedelbart smällas igen. Ett upprivet gällt läte hördes. Sirenerna närmade sig brottsplatsen. Men polisen skulle inte förstå att även jag snart skulle vara där igen. Jag tjänade nämligen pengar på att misslyckas, rättvisa var min sysselsättning.
Den något äldre poliskommissarien stegade vant in i rummet och sökte runt med blicken i lugnt tempo. Det såg alltid värre ut i dagsljus. Han hade varit med förr och det var inte första gången han sett sådant här. Genom att snegla på sin chef framförde han det fiktiva missnöjet att bli inkallad på sin lediga dag. Allvarsamt satte han dock på sig sina gummihandskar, tog ett litet andetag, slöt ögonen och gav order om att inleda den omöjliga utredningen. Han kunde inte sköta sitt jobb. Det fanns inte en endaste ledtråd. Ingen hade hört något. Ovädret hade gjort sitt.
När det gamla uret på väggen slagit elva satte sig kommissarien vilsamt tillrätta i den vadderade stolen. Äntligen hemma. Bläddrandes i kvällspressen läste han noggrant och metodiskt igenom de delar som för honom var intressanta. Han lutade sig tillbaka och läppjade på den fina konjaken vars rättmätiga ägare inte förtjänade. Det här var en ny företeelse och han kände ett visst vemod över att ha tagit även den sista - på arbetstid och allt! Dock, efter att tidigare ha konstaterat att prisklassen var befryndad med sin egen månadslön, så tog han sig den lilla friheten även en andra gång. Nåväl. Tankarna fokuserades nu på en sammanställning av pressens uppfattning gällande det inträffade mordet på den sjukligt perverse krigsförbrytaren. Självklart visste inte journalisterna vad han gjort, bara att han hade ett förflutet inom den serbiska militärens specialstyrkor. Och att han sedan krigets slut hade förklarats försvunnen. Men kommissarien kände till vem han var, och sagesmännen visste säkerligen vad han gjort. Mördaren hade använt samma hemlighetsstämplade uppgifter. Det var en sak som han, tillsammans med sina kompetenta kollegor, fastställt under dagens intensiva utredningar. Men längre än så här skulle de inte komma sanningen. Det hade jag redan tidigare sett till.
Den sena kvällen var mörk. Regnet öste ned mot marken och den sena hösten kändes närvarande. Jag var tvungen att sköta utredningen på mitt sätt. Min erfarenhet var eftersträvad, och mina kollegor såg upp till mig. Även om jag var trött och sliten väntade jag mig inte att behöva efterträdas de närmast kommande åren. Ordningsmakten ville lära sig allt genialt jag trots allt kunde, men min visdom var inte avsedd att läras ut. Det går inte, eftersom få utvalda är redo för det. Jag insåg min uppgift för över tolv år sedan.
Den avtrubbade torpeden hade hånat min utredning i flera veckor. Alla visste att han var skyldig, även hans dyra advokat - som antagligen den okände arbetsgivaren betalat. Frikänd blev han dock utan svårighet. Jag glömmer aldrig den där blicken. Föraktet riktat mot, de sedan dess, föräldralösa barnen. Obeskrivligt. Han tog senare på kvällen tydligen livet av sig genom att hoppa från balkongen i sin bostad, belägen i toppen bland de exklusivare våningarna i innerstaden. Den utredningen lades kort därefter ner, det hade varit kommissariens beslut. Ingen hade ifrågasatt orimligheten att han frivilligt tagit sitt liv, inte ens jag själv.
Sedan dess har det fortgått. Jag har utsett mig själv till mästerman och använder min position och kunskap för att skipa rättvisa på ett annat sätt än samhället ofta ger företräde åt. Det här var min uppgift, och jag skulle fortsätta tills den dagen då det inte längre skulle vara regn som föll till marken. Många oväder och lediga dagar väntade innan jag kunde dra mig tillbaka.
Jag öppnade behärskat den andra konjaksflaskan och tog en stor klunk av dess exklusiva innehåll. Rättvisan var på min sida. Blodsmaken kom som en bekräftelse.
© Magnus Brodén, Farsta Gymnasium TE2, 2002