I Petersburg arbetade jag med skrivandet hela sommaren. Jag förberedde mina böcker för nya utgivningar, läste korrektur, osv. Detta var den hemska sommaren 1915 då spänningen steg hela tiden och som jag, trots stora ansträngningar, inte kunde låta bli att påverkas av. Kriget rasade nu på Ryskt territorium och närmade sig oss. Allting började rasa ihop. De dolda självmordstendenserna som hade spelat så stor roll i Ryssland blev mer och mer framträdande. Ett styrkeprov pågick. Grafikerna strejkade. Mitt arbete stoppades upp och jag började tro att katastrofen skulle vara över oss innan jag hunnit slutföra mitt arbete. Men mina tankar kretsade ofta kring samtalen i Moskva. Vissa stunder då allting verkade hopplöst kommer jag ihåg att jag sa till mig själv, "Jag ger upp allting och beger mig till G. i Moskva." Med denna tanke kändes allting lite lättare.
Tiden gick. En dag, det hade hunnit bli höst, kallades jag till telefonen och fick höra G.’s röst. Han hade kommit till Petersburg och skulle stanna några dagar. Jag åkte genast iväg och träffade honom och mellan flera andra samtal han hade med människor som av olika anledningar ville träffa honom pratade vi med varandra på samma sätt som vi hade gjort i Moskva.
När han åkte tillbaks nästa dag sa han att han snart skulle komma tillbaka. Och vid nästa besök, efter att jag hade berättat om en grupp människor jag brukade träffa i Petersburg, där alla möjliga ämnen diskuterades, från krig till psykologi, sa han att bekantskaper med liknande grupper kunde vara värdefullt, eftersom han planerade att starta grupper i Petersburg liknande de han hade i Moskva.
Han åkte till Moskva och lovade komma tillbaka om fjorton dagar. Jag berättade om honom för några av mina vänner och vi väntade in hans ankomst. Han återvände på ett kort besök, men jag lyckades i alla fall presentera honom för några av mina vänner. Han berättade att han hade planer på att organisera arbetet i en större skala, ge föreläsningar, arrangera en rad experiment och demonstrationer, och locka till sig människor med en mer varierad bakgrund. Allt detta påminde mig om saker jag hört i Moskva. Men jag kunde inte förstå vad för slags "experiment" och "demonstrationer" han talade om, detta klarnade först senare.
Jag kommer ihåg ett samtal - som vanligt med G. - på ett litet kafé nere på Nevskij. G. berättade mer detaljerat om hans arbete med att organisera grupper, och omderas roll i arbetet. Ett par gånger använde han ordet "esoterisk," som jag inte hade hört honom säga innan, och jag blev intresserad av vad han menade med det. Men när jag försökte avbryta honom för att fråga vad han menade med ordet "esoterisk" undvek han att svara.
"Det är inte viktigt; du kan kalla det vad du vill," sa han. "Det är inte det som är poängen; poängen är att en ‘grupp’ är början till allting. En person kan inte göra någonting, inte uppnå något. En grupp med en riktig ledare kan göra mer. En grupp människor kan göra saker som en ensam människa aldrig kan göra.
"Du inser inte din egen situation. Du sitter i fängelse. Den enda önskan du kan ha, om du är en förståndig människa, är att fly. Men hur ska man kunna fly? Det är nödvändigt att gräva en tunnel under muren. En person kan inte göra det. Men anta att det finns tio eller tjugo personer som kan jobba i skift samtidigt som dom kan skydda varandra kan dom åstadkomma en tunnel och fly.
"Vidare kan ingen fly från fängelset utan hjälp från personer som redan har flytt därifrån. Bara de kan säga på vilket sätt det är möjligt att fly, och de kan smuggla in verktyg eller vad som nu är nödvändigt. Men en ensam fånge kan inte hitta dessa människor eller komma i kontakt med dem. En organisation är nödvändig för det. Ingenting kan uppnås utan en organisation. G. återvände ofta till det här exemplet om "fängelset" och "flykt från fängelset." Ibland började han det, och hans favoritliknelse var, om en person som sitter i fängelse skulle ha en chans att fly överhuvudtaget, måste han först och främst inse att han sitter i fängelse. Så länge han inte inser det, så länge han tror att han är fri, har han ingen möjlighet alls. Ingen kan hjälpa eller befria honom med våld, mot hans vilja. Om ett fritagande skulle vara möjligt, är det bara möjligt som ett resultat av mycket arbete och stora ansträngningar, och, framför allt, medvetna ansträngningar, mot ett bestämt mål.

Efter hand introducerade jag fler och fler människor till G. och varje gång han kom till Petersburg arrangerade jag samtal och föreläsningar, som han medverkade i, antingen hemma hos någon eller i en redan existerande grupp. Trettio, fyrtio personer brukade komma. Efter januari, 1916, började G. besöka Petersburg regelbundet var fjortonde dag, ibland med några av eleverna från Moskva.
När det gällde organiseringen av dessa möten var det en del jag inte förstod. Det verkade som om G. gjorde allting onödigt problematiskt. Till exempel, det var sällan han tillät mig ordna ett möte i förväg. Ett möte slutade vanligtvis med budskapet att G. skulle återvända till Moskva dagen efter. Nästa morgon sa han att han hade beslutat sig för att stanna till kvällen. Hela dagen förlöpte på olika kaféer dit de människor kom som ville träffa G. Det var först på kvällen, en timme eller en och en halv timme innan vi brukade ha våra möten, som han brukade säga till mig:
"Varför inte ha ett möte i kväll? Ring upp dom som vill komma och säg åt som att vi är på det eller det stället."
Jag brukade rusa till telefonen men, det var klart, sju eller halv åtta på kvällen var de flesta redan upptagna med något och jag kunde oftast bara samla ihop några stycken. Och de som bodde utanför Petersburg, i Tsarskoye, etc., lyckades aldrig komma till våra möten.
Senare förstod jag detta annorlunda mot vad jag gjorde då. Och G.’s motiv blev efter hand klart för mig. Han ville inte på något sätt göra det lätt för folk att bekanta sig med hans idéer. Tvärtom så ansåg han att bara genom att övervinna problem och svårigheter, oavsett hur ovidkommande och slumpmässiga de var, skulle människor värdesätta hans idéer.
"Människor värdesätter inte det som är lätt överkomligt," sa han. "Och om en person redan har känt någonting, tro mig, han kommer sitta och vänta hela dagen vid telefonen i hopp om att någon ringer och bjuder in honom. Eller så ringer han själv upp och hör sig för. Och den som väntar sig att han ska bli tillfrågad, och tillfrågad i förväg så att han kan planera sina egna göromål, låt han gå där och vänta. Det är klart, för dom som inte är i Petersburg är det extra svårt. Men det kan inte hjälpas. Senare, kanske, ska vi ha bestämda möten på i förväg utvalda dagar. För tillfället är det omöjligt att ha det. Människor måste bevisa att dom värdesätter det som får höra." Allt detta och även mycket annat hade jag då mycket svårt att förstå. Men föreläsningarna och, överlag, allt det G. sa den här perioden, både under mötena och vid sidan av, intresserade mig mer och mer.

Vid ett tillfälle, på ett av dessa möten, frågade någon om möjligheten till reinkarnation, och om man kunde tro på kommunikation med de döda.
"Det är mycket som är möjligt," sa G. "Men det är nödvändigt att förstå att människans väsen, både i livet och efter döden, om det existerar efter döden, kan vara av olika kvalitet. ‘Människomaskinen’ med vilket allting bara beror på yttre inflytanden, med vilket allting bara händer, som nu är en, och i nästa ögonblick en annan, och i nästa ögonblick en tredje, har ingen framtid överhuvudtaget; han begravs och det är allt. Av jord är du kommen och jord skall du åter varda. För att kunna göra anspråk på framtida liv i någon form måste det ske en viss form av kristallisering, en viss sammansmältning av människans inre kvaliteter, ett visst oberoende av yttre inflytanden. Om det finns någonting i människan som kan stå emot yttre inflytanden, kanske detta ting i sig självt kan stå emot även den fysiska kroppens död. Tänk själva, vad skulle kunna stå emot den fysiska döden i en person som svimmar eller glömmer bort allting när han skär sig i fingret. Om det finns någonting i en människa när hon dör, kanske det överlever; om det inte finns något, så finns det heller inget som kan överleva. Men även om något överlever, kan dess framtid te sig på många olika sätt. I vissa fall där en genomgående kristallisering inträffat kan det som människor kallar ‘reinkarnation’ vara möjligt efter döden, och, även en tillvaro på det som kallas ‘den andra sidan.’ I båda fallen är det en fortsättning av livet i den ‘astrala kroppen.’ Eller med hjälp av den ‘astrala kroppen.’ Ni vet vad uttrycket ‘astral kropp’ betyder. Men de system som ni är bekanta med och som använder det uttrycket påstår att alla människor har en ‘astral kropp.’ Det är helt fel. Det som kan kallas den ‘astrala kroppen’ tillägnar man sig med hjälp av sammansmältning, dvs, med hjälp av ett otroligt hårt inre arbete och inre kamp. Människan är inte född med det. Och bara några få människor tillägnar sig en ‘astral kropp.’ Om det formas någon så kan den fortsätta leva efter den fysiska kroppens död, och den kan födas igen i en annan fysisk kropp. Detta är ‘reinkarnation.’ Om den inte föds på nytt, dör den också efter en tid; den är inte odödlig men den kan leva långt efter den fysiska kroppens död.
"Sammansmältning, inre enhet, tillägnas genom ‘friktion,’ genom kampen mellan ‘ja’ och ‘nej’ i människan. Om en person lever utan den inre kampen, om allting bara händer utan att han opponerar sig, om han bara vänder kappan efter vinden, så kommer han fortsätta att vara det han är. men om en inre kamp sätter igång inom honom, och i synnerhet om det finns en bestämd riktning i kampen, då, kommer gradvis permanenta drag formas sig, han börjar ‘kristallisera.’ Men kristallisering är möjlig både på rätt grund och på fel grund. ‘Friktion,’ kampen mellan ‘ja’ och ‘nej,’ kan lätt äga rum på fel grund. Till exempel, en fanatisk tro på någon eller några idéer, eller ‘rädslan för att synda,’ kan frambringa en fruktansvärd kamp mellan ‘ja’ och ‘nej,’ och människan kan kristalliseras på sådana grunder. Men det blir då en felaktig och ofullständig kristallisering. En sådan människa kommer inte ha möjlighet utvecklas vidare. För att få tillbaks möjligheten att utvecklas vidare måste han smältas ned igen, och det kan bara göras genom ett fruktansvärt lidande.
"Kristallisering är möjligt på vilken grund som helst. Ta till exempel en stråtrövare, en riktigt duktig, genuin stråtrövare. Jag kände en sådan i Kaukasus. Han kunde stå med sitt gevär bakom en sten vid vägkanten i åtta timmar utan att röra sig. Skulle ni kunna det? Hela tiden pågick det en kamp inom honom. Han är törstig och varm, myggen sticker honom; men han står still. Ett annat exempel är munken; han är rädd för djävulen; hela nätterna igenom slår han sitt huvud mot stengolvet och ber. På så sätt skapas en kristallisering. På detta sätt kan människor generera i sig själva en enorm inre styrka; dom kan uthärda tortyr, dom kan få det dom vill. Det innebär att det nu är någonting i dem som är solitt, något som är permanent. Sådana människor kan bli odödliga. Men vad är det för vits med det? En människa av det här slaget blir ett ‘odödligt ting,’ även om en viss medvetenhet ibland bevaras i honom. Men även det, måste man komma ihåg, händer mycket sällan."

Jag kommer ihåg att under samtalen som följde den kvällen slog det mig att så annorlunda många hade uppfattat det G. hade sagt; vissa hade bara lagt märke till G.’s sekundära och oväsentliga kommentarer och kom endast ihåg dessa. Det väsentliga i det G. sa förbisågs av de flesta. Bara några få ställde frågor som rörde det väsentliga. En av de frågorna kommer jag ihåg.
"På vilket sätt kan man frambringa kampen mellan ‘ja’ och ‘nej’ i en själv?" frågade någon.
"Offer är nödvändigt," sa G. "Om ingenting offras finns det heller inget att vinna. Och det är nödvändigt att offra något som är värdefullt just vid det tillfället, och att offra en lång tid och att offra mycket. Men, inte för alltid. Detta måste bli förstått eftersom ofta blir det inte förstått. Offer är bara nödvändigt när kristalliseringsprocessen pågår. När kristalliseringen är färdig är självförnekelser, försakanden och offer inte längre nödvändigt. Då kan människan göra det hon vill. Hon står inte längre under några lagar, hon är sin egen lag."

Från de som kom till våra möten formades snart en liten grupp som inte missade ett enda tillfälle att få lyssna till G. och som även träffades regelbundet i hans frånvaro. Detta var början till den första Petersburg gruppen.
Under den här perioden tillbringade jag ganska mycket tid med G. och tyckte att jag började förstå honom bättre. Man slogs av hans okonstlade och naturliga sätt som gjorde att man helt glömde bort vad han var för oss, representationen av det okända och mirakulösa. Vidare kände man mycket starkt i honom den absoluta frånvaron av tillgjordhet i någon form eller någon önskan att göra intryck. Tillsammans med det kände man också frånvaron av något egoistiskt intresse i vad han än gjorde, ett absolut ointresse inför lättja eller bekvämlighet, och en kapacitet att inte spara sig själv i något arbete vad det än var för arbete. Ibland gillade han att vara i muntert och livat sällskap; han tyckte om att arrangera stora middagar; köpa hem stora mängder vin och mat av vilket han praktiskt taget inte åt eller drack något av själv. Många fisk intrycket av att han var en gourmand, en person som tyckte om att njuta av livet, och det verkade ofta som att han ville skapa det intrycket, även om alla av oss redan såg att han "spelade en roll."
Vår känsla av just detta "skådespeleri" hos G. var särskilt starkt. I vår grupp sa vi ofta att vi aldrig såg honom som han är och att vi heller aldrig skulle göra det. I vilken annan person som helst hade så mycket "skådespeleri" skapat ett intryck av falskhet. I honom skapade "skådespeleriet" ett intryck av styrka, men, som jag redan nämnt, inte alltid; ibland blev det för mycket av det.
Jag gillade i synnerhet hans sinne för humor och den absoluta frånvaron av pretentioner på att vara någon sorts "helig man" eller en som var i besittning av "mirakulösa" krafter, fast han hade, blev vi övertygade om senare, kunskaper och förmågor till att skapa ovanliga fenomen av psykologisk natur. Men han bara skrattade åt dom som förväntade sig mirakel från honom.
Han var en oerhört mångsidig man; han visste allt och kunde göra vad som helst. Han berättade en gång att han från sina resor i östern hade tagit med sig att antal mattor, och många var dubletter och en del av dem hade inget konstnärligt värde. Under sina besök hade han upptäckt att priset på mattor var högre i Petersburg än i Moskva, och varje gång han kom hade han med sig en bal med mattor som han sålde i Petersburg.
Enligt en annan version köpte han helt enkelt mattorna i Moskva och sålde dom Petersburg.
Jag förstod aldrig riktigt varför han gjorde detta, men jag kände att det hade med idén om "skådespeleriet" att göra.
Säljandet av dessa mattor var i sig mycket märkligt. G. satte in annonser i tidningarna och alla möjliga sorters människor kom för att handla mattor. Vid sådana tillfällen tog de honom, självklart, för en vanlig Kaukasisk mattförsäljare. Jag satt ofta och betraktade honom i timmar när han pratade med sina kunder. Ibland såg jag hur han spelade på deras svaga sidor.
En dag när han hade bråttom, eller om han bara var trött på att agera mattförsäljare, erbjöd han en dam, uppenbarligen rik men mycket snål, som hade valt ut ett antal fina mattor och som köpslog frenetiskt, alla mattor i rummet för ungefär en fjärdedel av det priset som de mattor hon valt ut kostade. Först blev hon överraskad sen började hon köpslå igen. G. log och sa att han skulle tänka på saken och ge henne ett svar nästa dag. Men nästa dag var han inte längre kvar i Petersburg och damen fick ingenting alls.
Liknande saker hände nästan varje gång. Med dessa mattor, i rollen som resande försäljare, fick man återigen intrycket av en man som var förklädd, en slags Haroun-al-Raschid, eller som mannen i den osynliga hatten i sagoberättelsen.
En gång, när jag själv inte var där, hade en "ockultist" av typen charlatan kommit dit. Han spelade en viss roll i olika spiritualistiska kretsar i Petersburg och blev sen professor under bolshevikerna. Han började med att säga att han hade hört en hel del om G. och hans kunskap och ville nu bekanta sig med honom.
G. spelade rollen som den genuina mattförsäljaren. Med den bredaste Kaukasiska dialekten och med Rysk brytning började han övertyga "ockultisten" om att han hade misstagit sig och att han bara sålde mattor; han började genast rulla upp några mattor och försökte sälja till honom.
"Ockultisten" gick därifrån fullt övertygad om att hans vänner hade spelat honom ett spratt.
"Det var uppenbart att den kanaljen inte hade ett vitten," sa G., "annars hade jag vridit ur honom priset för två mattor."
En Perser brukade komma till honom och laga mattor. En dag såg jag G., mycket koncentrerad, stå och iaktta hur han gjorde sitt arbete. "Jag vill förstå hur han gör och än så länge förstår jag inte," sa G. "Ser du den där kroken han har? Hemligheten ligger i den. Jag ville köpa den av honom men han ville inte sälja den."
Nästa dag kom jag lite tidigare än vanligt. G. satt på golvet och lagade mattor precis som Persern hade gjort. Ylletrådar i alla möjliga färger låg utspridda runt honom och handen hade han en likadan krok som persern haft. Det visade sig att han hade skurit till den med en billig pennkniv och, under morgontimmarna, listat ut mysteriet om mattlagning.
Han berättade en hel del om mattor som, sa han ofta, representerade en av de äldsta konstformerna. Han berättade om urgamla traditioner i förbindelse med tillverkningen av mattor i vissa delar av Asien; om hela byar som arbetade tillsammans med en enda matta; hur byborna på vinterkvällarna samlades i en stor byggnad och, uppdelade i grupper, sittande eller stående på golvet i ett system som var bestämt av traditionen. Var och en av grupperna började sen sitt arbete. En grupp plockade stenar och skärvor ur ullen. En annan slog ullen med pinnar. En tredje kammade ullen. En fjärde spann. En femte färgade den. Den sjätte eller kanske den tjugosjätte väver den aktuella mattan. Män, kvinnor, och barn, gamla män, gamla kvinnor, alla har sina egna traditionella uppgifter. Och allt arbete görs till musik och sång. Spinnerskor med spindlar i händerna dansar en speciell dans till sitt arbete, och alla rörelser hos alla som är engagerade i något arbete är som en enda stor rörelse i en och samma rytm. Varje by har sina egna speciella melodier och danser som bevarats i tusentals år.
När han berättade det fick jag en tanke att mönstren och de olika färgerna på mattorna kanske var kopplade till musiken, att det var musik uttryckt i linjer och färger, noter som skulle kunna reproduceras. Jag tyckte inte att den tanken var omöjlig då jag ofta kunde "se" musik i form av komplicerade mönster.
I några tillfälliga samtal fick jag reda på lite om G.’s tidigare liv.
Han tillbringade sin barndom på gränsen till Mindre Asien under mycket märkliga, nästan bibliska förhållanden. Flockar av oräkneliga får. Vandringar från plats till plats. Kontakter med märkliga människor. En grupp som framför allt gjorde intryck på honom var Yeziderna, "Djävulsdyrkarna," som från tidig barndom hade intresserat honom med deras ofattbara sedvänjor och märkliga beroende av okända lagar. Han berättade, bland mycket annat, att han som barn ofta iakttagit hur Yezidi pojkar inte kunnat komma ut från magiska cirklar som ritats upp i sanden runt dem.
Han levde sina unga år i en atmosfär av sagor, legender, och traditioner. Det mirakulösa omkring honom var ett faktum. Förutsägelser om framtiden, som alla människor omkring honom trodde på, blev uppfyllda och gjorde att han trodde på många andra saker också.
Allt detta tillsammans skapade i honom i mycket unga år en dragning till det mystiska, det ofattbara, och det magiska. Han berättade att han som relativt ung hade gjort flera långa resor i Östern. Vad som var sant i dessa historier kunde jag aldrig lista ut exakt. Men, som han sa, under sina resor hade han stött på många fenomen som övertygat honom om existensen av en viss kunskap, om vissa speciella krafter och möjligheter som inte var tillgängliga för den vanliga människan, och om människor som var i besittning av mirakulösa krafter. Gradvis började hans frånvaro från hemmet och hans långa resor följa ett visst bestämt mål. Han började söka kunskap och de människor som var i besittning av kunskap. Och, som han sa, efter stora vedermödor fann han källan till denna kunskap tillsammans med en grupp människor som också var på jakt efter det mirakulösa.
I dessa historier om honom själv lät en hel del motsägelsefullt och föga troligt. Men jag hade redan insett att inga vanliga krav kunde ställas på honom, inte heller kunde man få in honom i en vanlig kategori. Man kunde inte vara säker på någonting när det gällde G. Han kunde säga en sak en dag och någonting helt annat dagen efter, och ändå, kunde man inte på något sätt anklaga honom för motsägelser; man var tvungen att försöka förstå och koppla samman allt han sa.
När det gällde skolorna och var han hade funnit kunskapen som han utan tvivel ägde berättade han nästan ingenting och om han gjorde det var det alltid på ett ytligt plan. Han nämnde Tibetanska kloster, Chitral, Mount Athos; Sufi skolor i Persien, i Bokhara, och i östra Turkestan; han nämnde dervisher från olika ordnar; men alltid på ett mycket odetaljerat sätt.

Under ett samtal med G. i vår grupp , som mer eller mindre blivit permanent, frågade jag: "Om nu gammal kunskap har bevarats och om det, generellt sätt, existerar kunskap som skiljer sig helt och hållet från vår vetenskap och filosofi och som till och med överträffar den, varför är den så omsorgsfullt dold, varför har den inte blivit allmänt känd? Varför är dessa människor som äger den kunskapen så ovilliga att dela med sig av den för allas bästa, så att man bättre kan kämpa mot ondska, självbedrägeri, och likgiltighet?"
Detta, tror jag, är en fråga som de flesta som kommer i kontakt med idén om esoterism funderar över.
"Det finns två svar på det," sa G. "För det första är inte denna kunskap dold; och för det andra, det kan inte, av sin natur, bli allmän egendom. Vi ska granska det första påståendet till att börja med. Jag ska bevisa för er efteråt att kunskap" ( han betonade det ordet ) "är långt mer tillgängligt för dom som är kapabla att assimilera den än vad man vanligtvis tror; och problemet är att människor inte vill eller kan ta emot kunskapen.
"Men först måste en annan sak bli förstådd, nämligen, att kunskap inte kan tillhöra alla, inte ens till många. Sådan är lagen. Ni kan inte förstå det eftersom ni inte förstår att kunskap, precis som allting annat i världen, är materia. Det är materia, och det innebär att det har alla de karaktäristiska kännetecken materia har. Ett av de kännetecknen är att materia alltid är begränsat, dvs, att kvantiteten materia på en given plats och under givna förhållanden är begränsad. Även ökensanden och vattnet i oceanerna har en definitiv och oföränderlig kvantitet. Så, om kunskap är materia innebär det att det finns en begränsad mängd. Man kan säga att under en viss tidsperiod, till exempel ett århundrade, har mänskligheten en viss mängd kunskap till sitt förfogande. Men vi vet att kunskapsmaterialet har helt skilda kvaliteter beroende på om det delas upp i små eller stora kvantiteter. Om man får det i stora kvantiteter vid ett visst tillfälle, dvs, att en människa får det, eller en liten grupp människor, blir det mycket bra resultat; i små kvantiteter däremot, dvs, ett stort antal personer får tillgång till kunskap, ger det inget resultat alls; eller till och med negativa resultat, motsatsen till det man förväntade sig. Alltså, om en viss mängd kunskap distribuerades till miljoner människor, skulle varje individ få mycket lite, och denna försumbara mängd skulle inte ändra på något i hans liv eller i hans förståelse av världen. Och oavsett hur stort antalet människor är som får denna mängd kunskap, skulle det inte förändra någonting, förutom att det kanske skulle göra dom ännu knepigare.
"Men om man däremot tar stora kvantiteter kunskap och koncentrerar det till ett litet antal människor, då kommer den kunskapen ge storartade resultat. Ur denna synvinkel är det bra mycket fördelaktigare att kunskapen förvaltas av ett litet antal människor istället för att spädas ut till massorna.
"Om man tar en viss mängd guld och beslutar sig för att förgylla ett antal objekt med det., måste man veta, eller räkna ut, det exakta antalet objekt som kan förgyllas med den mängden guld man har. Om man försöker förgylla för många, kommer guldet bli ojämnt pålagt, fläckvis, och det kommer se värre ut än vad det gjorde innan de blev förgyllda; man skulle kunna säga att man förlorar allt guld.
Distributionen av kunskap baseras på exakt samma principer. Om kunskap ges till alla kommer ingen få något. Om det bevaras bland några få kommer var och en inte bara få tillräckligt för att kunna behålla det, utan tillräckligt för att kunna öka det dom redan fått.
"Vid en första anblick verkar den här teorin mycket orättvis, eftersom ödet för dem som, så att säga, förnekas kunskap för att andra ska kunna tilldelas en större mängd, verkar vara alldeles för hårt mot vad det borde vara. Men faktum är att det inte alls är det; I distributionen av kunskap finns det inte ens den minsta orättvisa.
"Faktum är att den enorma majoriteten människor inte vill ha någon kunskap överhuvudtaget; dom vägrar ta del av den och tar inte ens emot ransonen dom tilldelas, i den allmänna distributionen, för att användas i livet. Detta är särskilt tydligt i tider av allmän galenskap , som krig, revolutioner, osv, när det verkar som om människorna har förlorat även den lilla mängd sunt förnuft dom trots allt har, och förvandlas till kompletta robotar och överlåter sig själva till massförstörelse, m.a.o. ger till och med upp sin självbevarelsedrift. På grund av detta blir enorma mängder kunskap över, så att säga, det blir inte använt och kan distribueras till dom som inser dess rätta värde.
"Det är ingen orättvisa i detta, eftersom de som får kunskap inte tar något som tillhör någon annan; dom tar bara det som andra betraktar som värdelöst och som i annat fall skulle gått till spillo.
"Mängden kunskap någon samlar upp står i proportion till mängden kunskap andra förkastar.
"Det förekommer perioder i mänsklighetens historia, som vanligtvis sammanfaller med början till slutet för kulturer och civilisationer, när massorna förlorar allt förnuft och börjar förstöra allt som byggts upp under århundraden. Under sådana perioder, som ofta sammanfaller med geologiska katastrofer, klimatförändringar, och liknande fenomen av planetär karaktär, frigörs stora mängder kunskapsmateria. Detta nödvändiggör i sin tur ett uppsamlande av den kunskapsmaterien som annars skulle gå förlorad. Så arbetet med att samla ihop denna utspridda kunskap sammanfaller alltså med de första tecknen på kulturers och civilisationers undergång.
"Denna aspekt av frågan är helt klar. Massan vill varken ha eller söker kunskap, och massornas ledare försöker, i sitt eget intresse, förstärka rädslan och ogillandet av allting som är nytt och okänt. Slaveriet som mänskligheten lever i grundar sig i denna rädsla. Det är svårt att föreställa sig hur fasansfullt detta slaveri verkligen är. Vi förstår inte vad människorna förlorar. Men för att förstå orsakerna till detta slaveri behöver man bara betrakta hur människorna lever, vad deras livsmål består av, vad deras begär består av, deras passioner, och strävanden, vad dom tänker på, vad dom talar om, vilka dom tjänar och vad de dyrkar. Fundera på vad den kultiverade mänskligheten i vår tid spenderar sina pengar på; bortsett från vapen, vad som betingar de högsta priserna, var de största folksamlingarna finns. Om man tänker en stund på dessa frågor kommer man snart till insikt om att den överväldiga majoriteten människor, som de är nu, med de intressen de har, inte kan förvänta sig att ha det på något annat sätt än vad de har nu. Men, som jag redan har sagt, det kan inte vara på något annat sätt. Föreställ er att för hela mänskligheten tilldelas det ett halvt kilo kunskap per år. Om denna kunskap ska fördelas till alla kommer var och en få så lite att de fortfarande skulle vara lika korkade som de var innan. Men, tack vare att så få vill ha denna kunskap så får de som vill ha, låt oss säga, ett litet korn var, och får möjligheten att bli lite mer intelligent. Alla kan inte bli intelligenta även om de ville. Och även om de blev intelligenta skulle det inte spela någon roll. Det finns en övergripande jämvikt som inte kan rubbas.
"Detta är den ena aspekten. Den andra, som jag redan nämnt, består av det faktumet att ingen döljer något; det är inget mysterium i detta överhuvudtaget. Men tillägnandet eller överföringen av kunskap kräver hårt arbete och stora ansträngningar både från den som tar emot och från den som ger. Och de som innehar denna kunskap gör allt de kan för att kommunicera och göra kunskapen tillgänglig för så många som möjligt, att förenkla människors närmande till den, och förbereda dem för att ta emot sanningar. Men kunskap kan inte med våld ges till någon och, som jag redan sagt, en undersökning, utan förutfattade meningar, av den genomsnittliga människans leverne, vad som fyller upp hennes vardag och vad som intresserar henne, kommer genast visa om man verkligen kan anklaga de som besitter kunskap för att dölja den, av att inte vilja ge kunskapen till människorna, eller för att vara ovilliga att lära ut det som de själva vet.
"Den som vill ha kunskap måste själv anstränga sig för att hitta källan till kunskapen och att närma sig den, dra fördel av den hjälp och de indikationer som alla får, men som människorna, i regel inte vill se eller uppfatta. Kunskap kan inte komma till en person utan en ansträngning från vederbörande. Dom förstår det mycket väl när det gäller vanlig kunskap, men när det gäller riktig kunskap, om dom erkänner möjligheten till att det existerar, förstår dom inte det. Alla vet mycket väl att om, till exempel, en person vill lära sig Kinesiska, kommer det ta åtskilliga år av hårt arbete; alla vet att det åtminstone krävs fem år för att få grepp om grunderna i medicin, och kanske dubbelt så lång tid för musik och måleri. Och trots det finns det dessa idéer som säger att man kan få kunskap utan att anstränga sig, att man till och med kan tillägna sig det i sömnen. Existensen av sådana idéer gör att man måste göra detta tillägg i förklaringen om varför kunskapen inte kan komma av sig själv till människorna. Samtidigt är det viktigt att man förstår att oberoende ansträngningar för att uppnå någonting i den här riktningen inte kan ge några resultat. Man kan bara få kunskap från någon som redan har kunskap. Detta måste bli förstått från allra första början. Man måste lära sig av den som vet."

Vid ett av de efterföljande mötena utvecklade G. det han hade sagt tidigare om reinkarnation och det framtida livet. Samtalet började med att en av de närvarande frågade:
"Kan man säga att människan är odödlig?"
"Odödlighet är en av kvaliteterna vi tillskriver människor utan att ha en tillräcklig förståelse av ordets betydelse," sa G. "Andra liknande kvaliteter är ‘individualitet,’ i betydelsen inre enhet, ett ‘permanent och oföränderligt jag,’ ‘medvetenhet,’ och ‘vilja.’ Alla dessa kvaliteter kan tillhöra människan" (han betonade ordet "kan"), "och det innebär inte att de tillhör henne, eller tillhör alla.
"för att förstå vad en människa är, dvs, på hennes nuvarande utvecklingsnivå, är det nödvändigt att till en viss grad försöka föreställa sig vad hon kan bli, dvs, vad hon kan uppnå. Endast genom att förstå den korrekta utvecklingsprocessen som är möjlig kommer man sluta tillskriva människan det hon för tillfället inte är i besittning av, och som hon, kanske, bara genom stora ansträngningar och hårt arbete kan tillägna sig.
"Enligt en mycket gammal lära, som man kan finna spår av i många system, både gamla och nya, består en människa som har utvecklats så mycket som en människa har möjlighet att utvecklas, en människa i den rätta bemärkelsen av ordet, av fyra kroppar. Dessa fyra kroppar är komponerade av ämnen som gradvis blir finare och finare, som ömsesidigt genomtränger varandra, och formar fyra oberoende kroppar som står i en viss relation till varandra men som har kapaciteten till ett oberoende agerande
"Anledningen till att det är möjligt för fyra oberoende kroppar att existera i den mänskliga organismen är att den fysiska kroppen har en så komplicerad uppbyggnad att en ny oberoende organism kan, under speciella förhållanden, växa fram i den, en organism som är ett mycket bättre och mer bekvämt medium eller instrument för medvetandeaktivitet än den fysiska kroppen. Medvetenheten som uttrycker sig i denna nya kropp är kapabel till att styra och ha full kontroll över den fysiska kroppen. I denna nya kropp kan, under särskilda förhållanden, en tredje kropp växa fram, som även den har speciella egenskaper. Medvetenheten som manifesterar sig i den tredje kroppen har full kontroll över de första två kropparna; och den har möjlighet att erhålla kunskap som är ouppnåeligt för de andra två kropparna. I den tredje kroppen det, återigen under särskilda förhållanden, växa fram ytterligare en kropp, som skiljer sig lika mycket från den tredje som den tredje gör i förhållande till den andra och som den andra gör till den första. Medvetenheten som uttrycker sig i den fjärde kroppen har full kontroll över de tre andra kropparna och sig själv.
"Dessa fyra kroppar definieras på olika sätt i olika läror."

G. ritade ett diagram, återgivet i figur 1, och sa:
"Den första är den fysiska kroppen, i den Kristna terminologin den ‘köttsliga’ kroppen; den andra, i kristen terminologi, är den ‘naturliga’ kroppen; den tredje är den ‘andliga’ kroppen; och den fjärde, i den kristna esoteriska terminologin, är den ‘gudomliga’ kroppen. I den teosofiska terminologin är den första den ‘fysiska’ kroppen, den andra den ‘astrala,’ den tredje den ‘mentala,’ och den fjärde den ‘kausala’, (dvs, kroppen som bär orsakerna till sina handlingar inom sig själv, som är oberoende av yttre orsaker, och är viljans kropp).
"I vissa österländska lärors terminologi är den första kroppen ‘vagnen’ (kroppen), den andra kroppen är ‘hästen’ (känslor, begär), den tredje ‘kusken’ (intellektet), och den fjärde ‘herren’ (Jag, medvetenhet, vilja).
"Sådana liknelser och paralleller finner men i de flesta system och läror som erkänner något mer i människan utöver den fysiska kroppen. Men så gott som alla dessa läror, som på ett mer eller mindre välbekant sätt repeterar dessa olika definitioner och uppdelningar, har glömt eller utelämnat deras viktigaste kännetecken, vilket är: att människan inte är född med dessa finare kroppar, och att dom bara kan kultiveras på ett artificiellt sätt, förutsatt att de interna och externa förhållandena är gynnsamma.
"Den ‘astrala kroppen är inget oumbärligt redskap för människan. Det är en lyxartikel som bara några få har råd med. En människa kan leva riktigt hyggligt utan en ‘astral kropp.’ Den fysiska kroppen besitter alla de nödvändiga funktionerna för livet. En människa utan ‘astral kropp’ kan till och med förmedla intrycket av att vara en mycket intellektuell och även andlig människa, och bedrar inte bara andra utan även sig själv.
"Detta gäller förstås i ännu högre grad den ‘mentala kroppen’ och den fjärde kroppen. Den vanliga människan är inte i besittning av dessa kroppar eller deras motsvarande funktioner. Men hon tror ofta, och får andra att tro, att hon är det. Anledningen till detta är, för det första, det faktum att den fysiska kroppen arbetar med samma substanser som de finare kropparna består av, det är bara det att dessa substanser inte har kristalliserats i henne, tillhör inte henne; och för det andra, den har alla de funktioner som de finare kropparna har, fast de skiljer sig självklart från dem i mycket hög grad. Den huvudsakliga skillnaden mellan funktionerna hos en människa som bara har tillgång till den fysiska kroppen och en som har tillgång till alla fyra kroppar är, i det första fallet, den fysiska kroppens funktioner styr alla andra funktioner, med andra ord, allting styrs av kroppen som, i sin tur, styrs av yttre inflytanden. I det andra fallet, befälet eller kontrollen emanerar från den högre kroppen. "Funktionerna i den fysiska kroppen kan bli representerade som en parallell till funktionerna i de fyra kropparna."
G. ritade upp ett annat diagram (Fig. 2), som representerade de parallella funktionerna hos en människa med bara en fysisk kropp och en människa med fyra kroppar. "I det första fallet," sa G., "dvs, i relation till funktionerna hos en människa med bara en fysisk kropp, är automaten beroende av yttre inflytanden, och de andra tre funktionerna är beroende av den fysiska kroppen och de yttre inflytandena den tar in. Begär och det man inte begär - ‘jag vill,’ ‘jag vill inte,’ ‘jag gillar,’ ‘jag ogillar’ - dvs, funktioner som har sitt säte i den andra kroppen, styrs helt och hållet av slumpmässiga chocker och inflytanden. Tänkandet, som motsvarar funktionerna i den tredje kroppen, är helt och hållet en mekanisk process. ‘Vilja’ är frånvarande i den vanliga mekaniska människan, hon har bara begär; och en större eller mindre beständighet i begären och önskningarna kallas en stark eller svag vilja.

"I det andra fallet, dvs, i relation till funktionerna hos en människa med fyra kroppar, är automatiken i den fysiska kroppen beroende av de andra tre kropparna. Istället för den disharmoniska och ofta motsägelsefulla aktiviteten hos olika begär, finns där ett enda jag, helt, odelbart, och permanent; det är en individualitet, som dominerar den fysiska kroppen och dess begär och är kapabel till att övervinna både dess motsträvighet och motstånd i allmänhet. Istället för den mekaniska tankeprocessen finns där medvetenhet. Och det finns vilja, dvs, en kraft, inte bara bestående av olika och ofta motsägelsefulla begär tillhörande olika "jag," utan utgående från en medvetenhet och underordnad en individualitet eller ett enda och permanent JAG. Endast en sådan vilja kan kallas "fri," för den är oberoende av slumpen och kan inte förändras eller bli styrd utifrån.

fortsättning på nästa sida

This page hosted by Get your own Free Home Page