Jag tänker här tala om psykologistudier, men jag måste förvarna er eftersom psykologin jag ska tala om skiljer sig från allt ni tidigare har hört under det namnet.
Till att börja med måste jag säga att så gott som aldrig tidigare i historien har psykologin stått på så låg nivå som nu. Den har förlorat alla sina band med sitt ursprung och sin mening så att det till och med är svårt att definiera termen psykologi; dvs, att säga vad psykologi är och vad man studerar. Och det är så trots att det aldrig tidigare funnits så många psykologiska teorier och skrifter i ämnet.
Psykologi kallas ibland en ny vetenskap. Detta är helt fel. Psykologin är, kanske, den äldsta vetenskapen, och, olyckligtvis, i sin mest väsentliga form en glömd vetenskap.
För att förstå hur psykologi kan definieras är det viktigt att få klart för sig att psykologi, förutom i moderna tider, aldrig har existerat under sitt eget namn. Av en eller annan anledning har psykologin alltid misstänkts för att vara en felaktig eller nedbrytande tendens, antingen religiöst, politiskt eller moraliskt och har därför tvingats använda olika förklädnader.

I tusentals år har psykologi förekommit under namnet filosofi. I Indien är alla former av Yoga, som väsentligen är psykologi, beskrivet som ett av de sex olika systemen av filosofi. Sufi läror, som även dom huvudsakligen är psykologiska, anses dels vara religiösa och dels metafysiska. I Europa blev, för inte alls länge sen, många verk om psykologi klassade som filosofi. Och trots det faktum att nästan alla underavdelningar av filosofi, som logik, kognitiv teori , etik, estetik, refererade till den mänskliga hjärnans och sinnenas funktioner, betraktades psykologin som underlägsen filosofin och ansågs behandla lägre eller mer triviala sidor av den mänskliga naturen.
Parallellt med sin existens under namnet filosofi, har psykologin existerat under ännu längre tid hopkopplad med en och annan religion. Det betyder inte att religion och psykologi någonsin har varit en och samma sak, eller att kopplingen mellan religion och psykologi har varit uppmärksammad. Men det finns inget tvivel om att så gott som alla kända religioner - och jag menar då inte moderna pseudoreligioner - har utvecklat någon form av psykologisk lära, ofta sammankopplade med speciella övningar, så att studiet av religionen i sig inkluderade studier i psykologi.
Det finns många ypperliga verk om psykologi i mer eller mindre ortodox religiös litteratur från olika länder och epoker. Till exempel, i den tidiga kristendomen fanns det ett antal böcker av olika författare som gick under samlingsnamnet Philokalia, som används i vår tid i den östliga kyrkan, framför allt som instruktioner för munkar.
Under den tiden psykologi var kopplat till filosofi och religion existerade det också i konsten. Poesi, drama, skulptur, dans, och även arkitektur, användes för att förmedla psykologisk kunskap.
Till exempel, de gotiska katedralerna var i huvudsak verk om psykologi.
I forntiden, innan filosofi, religion och konst antagit de former som vi nu känner, existerade psykologin i form av Mysterier, sådana som de i Egypten och gamla Grekland.
Senare, efter att mysterierna försvunnit, existerade psykologin i form av symboliska läror som i vissa perioder var knutna till den tidens religion och i vissa perioder inte, som Astrologi, Alkemi, Magi, och de mera moderna: Frimureri, Ockultism och Teosofi.

Här är det nödvändigt att notera att alla psykologiska system eller doktriner, både de som existerar eller existerade öppet och de som var dolda eller förklädda, kan delas upp i två huvudkategorier.
För det första: system som studerar människan som de finner henne, eller som de antar eller föreställer sig att hon är. Den moderna ‘vetenskapliga’ psykologin eller vad som är känt under det namnet hör till den kategorin.
För det andra: system som inte studerar människan utifrån vad hon är, eller vad hon verkar vara, utan utifrån vad hon kan bli; dvs, utifrån hennes möjliga utveckling.
De sistnämnda är i verkligheten de ursprungliga, eller i varje fall de äldsta och endast de kan förklara det glömda ursprunget och betydelsen av psykologi.
När vi förstår vikten av att studera människan utifrån hennes möjliga utveckling, förstår vi att första svaret på frågan: Vad är psykologi? - blir att det är studiet av principerna, lagarna och fakta om människans möjliga utveckling.
I dessa föreläsningar utgår jag endast från den synvinkeln.
Vår första fråga blir - Vad betyder utveckling av människan, och den andra, är några speciella förhållanden nödvändiga för det?
Vad beträffar den moderna synen på människans ursprung och tidigare utveckling måste jag direkt säga att den inte kan accepteras. Vi måste inse att vi inte vet någonting om människans ursprung och vi har inga bevis för människans fysiska eller mentala utveckling.
Däremot, om vi ser på människans mer eller mindre kända historia; dvs, mänskligheten tio eller femton tusen år tillbaka hittar vi omisskännliga tecken på högt utvecklade människor, vars närvaro bevisas av forntida monument och begravningsplatser som inte ens kan återskapas av dagens människor.
Vad beträffar den förhistoriska människan eller varelser liknande människan men på samma gång mycket annorlunda, vars ben ibland hittas i fyndigheter från istiden eller före den, kan man lika gärna anta det helt realistiska alternativet att dessa ben tillhör helt annorlunda varelser, som har dött ut för länge sen.
Om vi förnekar en tidigare evolution av människan måste vi också förneka en framtida mekanisk evolution; dvs, evolution som sker av sig själv enligt lagarna om arv och urval, och utan människans egna ansträngningar och förståelse av sin möjliga utveckling.

Vår grundläggande idé skall vara att människan som vi känner henne inte är en fullkomlig varelse; att naturen utvecklar henne till en viss punkt och sen lämnar henne, antingen till en fortsatt utveckling, med hjälp av sina egna ansträngningar och hjälpmedel, eller att leva och dö som hon blev född, eller att degenerera och förlora kapaciteten till utveckling.
Utvecklingen av människan i detta fall betyder utvecklandet av vissa inre kvaliteter och egenskaper som vanligen förblir outvecklade, och som inte kan utvecklas av sig själva.
Erfarenhet och observationer visar att utveckling endast är möjlig under vissa speciella förhållanden, med ansträngningar av en viss karaktär av personen ifråga, och med tillräcklig hjälp från människor som tidigare gjort liknande ansträngningar och redan uppnått en viss grad av utveckling, eller åtminstone en viss kunskap om metoderna.
Vi måste börja med idén att utan ansträngningar är utveckling omöjligt; utan hjälp, är det också omöjligt.
Efter det måste vi förstå att på vägen mot utveckling måste människan bli ett annorlunda väsen , och vi måste lära oss och förstå i vilken betydelse och på vilket sätt människan måste bli ett annorlunda väsen; dvs, vad ett annorlunda väsen innebär.
Därnäst måste vi förstå att alla människor inte kan utvecklas och bli annorlunda väsen. Utveckling är en fråga om personliga ansträngningar och i förhållande till den stora massan är utveckling sällsynta undantag. Det kanske kan låta underligt men vi måste inse att det inte bara är sällsynt, utan det blir mer och mer sällsynt.
Dessa påståenden ger förstås upphov till många frågor:-
Vad menas det med att på vägen mot utveckling måste människan bli ett annorlunda väsen?
Vad innebär ett ‘annorlunda väsen?’
Vilka inre kvaliteter eller egenskaper kan utvecklas i människan och hur kan det göras?
Varför kan inte alla människor utvecklas och bli annorlunda väsen? Varför denna orättvisa?

Jag ska försöka svara på dessa frågor och jag börjar med den sista.
Varför kan inte alla människor utvecklas och bli annorlunda väsen?
Svaret är mycket enkelt. Eftersom de inte vill det. Eftersom de inte vet om det och inte kan förstå vad det betyder utan en lång förberedelse, även om de får reda på det.
För att kunna bli ett annorlunda väsen måste människan vilja det väldigt mycket och under en mycket lång tid. En övergående önskan eller en vag önskan baserad på en tillfällig otillfredsställelse av yttre förhållanden skapar inte en tillräckligt stark impuls.
Utvecklingen av människan är beroende av hennes förståelse av vad hon kan uppnå och vad hon själv måste ge.
Om människan inte vill eller inte vill tillräckligt starkt, och inte gör nödvändiga ansträngningar, kommer hon aldrig utvecklas. Så det finns ingen orättvisa i detta. Varför skulle människan få något hon inte vill ha? Om människan hade varit tvingad att bli ett annorlunda väsen även om hon var nöjd med det hon redan har, då hade det varit orättvist.
Nu måste vi fråga oss vad ett annorlunda väsen innebär. Om vi granskar allt material vi kan hitta som rör denna fråga, finner vi påståendet: för att bli ett annorlunda väsen måste människan tillägna sig många nya egenskaper och krafter som hon inte är i besittning av nu. Detta är ett vanligt påstående vi finner i alla typer av system som erkänner möjligheten av ett psykologiskt eller inre växande hos människan.
Men det är inte tillräckligt. Även de mest detaljerade beskrivningarna av dessa krafter hjälper oss inte på något sätt att förstå hur de uppkommer eller var de kommer ifrån.
Detta är den felande länken i de allmänt kända teorierna, även i de jag nämnde som baserade på möjligheten av ett inre växande hos människan.
Sanningen ligger i det faktum att innan människan kan tillägna sig några nya egenskaper eller krafter som hon inte känner till eller är i besittning av nu, måste hon tillägna sig andra egenskaper hon inte heller är i besittning av, men som hon tror sig ha; dvs, hon tror att hon känner till dem och att hon kan använda och kontrollera dem.
Detta är den felande länken, och detta är den springande punkten.
För att kunna utvecklas, som beskrivet, dvs, en väg baserad på ansträngningar och hjälp, måste människan tillägna sig kvaliteter som hon redan tror sig ha, men som i själva verket bara är självbedrägeri.
För att förstå detta bättre, och för att få reda på vad det är för egenskaper och krafter människan kan tillskansa sig, både helt nya och oväntade och de som hon redan tror sig inneha, måste vi börja med människans generella kunskap om sig själv.
Och här kommer vi till ett mycket viktigt faktum.
Människan känner inte sig själv.
Hon känner inte till sina egna begränsningar eller sina egna möjligheter. Hon känner inte ens till hur lite hon känner sig själv.
Människan har uppfunnit många maskiner, och hon vet att en komplicerad maskin ibland kräver år av studier innan man kan använda den eller kontrollera den. Men hon applicerar inte denna kunskap på sig själv, trots att hon är en mycket mer komplicerad maskin än någon maskin människan har uppfunnit.
Hon har alla möjliga felaktiga idéer om sig själv. För det första inser hon inte att hon själv faktiskt är en maskin.
Vad innebär det att människan är en maskin?
Det innebär att hon inte kan frambringa några oberoende rörelser, varken inom eller utom sig själv. Hon är en maskin som sätts i rörelse av yttre inflytanden och yttre stötar. Alla hennes rörelser, handlingar, ord, idéer, känslor, sinnesstämningar och tankar produceras av yttre inflytanden. Människan själv är bara en automat med ett lager av minnen av tidigare erfarenheter, och en viss mängd reservenergi.
Vi måste inse att människan inte kan göra någonting.
Men människan inser inte detta och tillskriver sig själv förmågan att göra. Detta är den första illusionen människan har om sig själv.
Det här måste mycket klart bli förstått. Människan kan inte göra. Allting människan tror att hon gör, bara händer. Och det händer på samma sätt som att det ‘regnar,’ eller ‘töar.’
I det Engelska språket finns det inga opersonliga verbformer som kan användas i relation till mänskligt agerande. Så vi måste fortsätta att säga att människan tänker, läser, skriver, älskar, hatar, startar krig, slåss, och så vidare. Men i realiteten händer bara allt detta.
Människan kan inte röra sig, tänka eller tala av egen kraft. Hon är en marionett som det dras i av osynliga trådar. Om hon skulle förstå det, skulle hon kunna lära sig mer om sig själv, och möjligen skulle saker kunna börja förändras för henne. Men om hon inte inser och förstår sin totala mekaniskhet, eller om hon inte vill acceptera det faktumet, kan hon inte lära sig någonting mer, och ingenting kan förändras för henne.
Människan är en maskin, men en mycket märklig maskin. Hon är en maskin som, under rätta förutsättningar, och med rätta metoder, kan veta att hon är en maskin, och när hon tillfullo insett det, kan hon finna vägar till att upphöra att vara en maskin.
Först av allt måste människan veta att hon inte är en; hon är många. Hon har inte ett permanent och oföränderligt ‘jag’ eller ego. Det skiftar hela tiden. Ena ögonblicket är hon en, i nästa en annan, och i nästa ytterligare en annan, osv, nästan oavbrutet.
Illusionen av förening eller enhet i människan skapas först och främst av förnimmelsen av en kropp, och av namnet, som i normala fall alltid förblir detsamma, och av ett antal mekaniska vanor som blir inplanterade av undervisning eller tillägnade genom imitation. Eftersom hon alltid känner samma kropp, alltid hör samma namn och upplever samma vanor och benägenheter som hon hade innan, tror hon att hon är en och samma person hela tiden.
I realiteten finns det ingen enhet i människan och det finns inget kontrollerande centrum, inget permanent ‘jag’ eller ego.
Detta är en bild av en människa:

Varje tanke, varje känsla, varje sinnesförnimmelse, varje begär, varje gillande och varje ogillande är ett ‘jag’. Dessa ‘jag’ är inte sammankopplade och är inte koordinerade på något sätt. Var och en av dem är beroende av förändringar i de yttre omständigheterna och skiftande intryck. Vissa följer mekaniskt efter någon annan, och vissa framträder alltid i sällskap med andra. Men det finns ingen ordning eller något system i det.
Det finns vissa grupper av ‘jag’ som på ett naturligt sätt är sammankopplade. Vi ska tala om dessa grupper senare. Nu måste vi försöka förstå att det finns grupper av ‘jag’ som är sammankopplade endast av slumpmässiga associationer, slumpmässiga minnen, eller helt inbillade likheter.
Varje ‘jag’ representerar vid varje givet ögonblick en mycket liten del av ‘hjärnan,’ ‘medvetenheten,’ eller ‘intelligensen,’ men var och en av dem anser sig representera helheten. När en person säger "jag" och det låter som han menar hela sig själv, även om han själv tror att han menar det, är det bara en övergående tanke, en övergående känsla eller ett övergående begär. Efter bara en timme kan han ha glömt bort det helt och hållet, och med samma övertygelse uttrycka en motsatt åsikt, motsatt syn, eller ett motsatt intresse. Det värsta av allt är att han inte kommer ihåg det. I de flesta fall tror han på det senaste ‘jaget’ som har uttryckt sig, så länge det varar: dvs, så länge ett annat ‘jag’ - ibland utan någon som helst koppling med föregående - inte uttrycker sin åsikt eller syn starkare än det föregående ‘jaget.’

Låt oss nu återgå till två andra frågor:
Vad innebär utveckling? Och vad innebär det att människan kan bli ett annorlunda väsen? Eller, med andra ord, vad för slags förändring är möjlig i människan, och hur och när börjar denna förändring?
Det har redan sagts att förändringen börjar med de krafter och egenskaper som människan redan anser sig äga, men som hon i realiteten inte äger.
Detta innebär att innan människan kan tillägna sig några nya krafter och egenskaper, måste han i sig själv utveckla de kvaliteter som hon tror sig ha, och som hon har så stora illusioner om.
Man kan inte börja en utveckling baserad på lögner om sig själv, eller på självbedrägeri. Människan måste veta vad hon har och vad hon inte har. Det innebär att hon måste inse att hon inte är i besittning av kvaliteterna som beskrivits, som hon tillskriver sig själv; dvs, kapacitet att göra, individualitet, eller enhet, permanent ego, och till det Medvetenhet och Vilja.
Det är nödvändigt för människan att veta detta, eftersom så länge hon tror sig ha dessa kvaliteter kommer hon inte att göra de rätta ansträngningarna för att tillägna sig dem, precis som att man inte betalar en massa pengar för en sak om man redan tror att man äger den.
Den viktigaste och mest vilseledande av dessa kvaliteter är medvetenhet. Och förändringen i människan börjar med omvärderingen av hennes förståelse av betydelsen av medvetenhet och efter det med hennes gradvisa övertagande av kontrollen.
Vad är medvetenhet?
I vanligt språkbruk används ordet ‘medvetenhet’ som en synonym till ordet ‘intelligens’ i bemärkelsen hjärnaktivitet.
I realiteten är medvetenhet en speciell form av ‘medvetenhet’ hos människan, oberoende av mentala aktiviteter - först och främst, medvetenhet om sig själv, medvetenhet om vem hon är, var hon är, och vidare, medvetenhet om vad hon vet, vad hon inte vet, osv.
Endast människan själv kan veta om hon är medveten eller inte ett visst ögonblick. Detta bevisades för länge sen i en viss tankeriktning i Europeisk psykologi som insåg att endast människan själv kan veta vissa saker i relation till sig själv.
Överfört till frågan om medvetenhet betyder det att endast människan själv kan veta om hennes medvetande existerar eller inte i ett visst ögonblick. Det betyder att närvaron eller frånvaron av medvetande i människan inte kan bevisas genom observationer av hennes yttre agerande. Som jag sa, detta fastställdes för länge sedan, men man förstod inte vidden av det eftersom man alltid kopplade ihop det med förståelsen av medvetenhet som mentala processer eller hjärnaktivitet. Om en person inser att fram till ögonblicket av denna insikt var han inte medveten, och sen glömmer bort den insikten - eller kommer ihåg den - är inte detta medvetenhet. Det är bara ett minne av en stark insikt.
Nu vill jag fästa er uppmärksamhet på ett annat faktum som har förbigåtts av alla moderna psykologiska riktningar.
Det är det faktum att människans medvetenhet, vad det än betyder, inte är kontinuerlig. Den kommer och den försvinner. De starkaste ögonblicken av medvetenhet skapar minnen. Andra ögonblick kommer människan helt enkelt inte ihåg. Detta, mer än någonting annat, producerar illusionen om en kontinuerlig medvetenhet.
Vissa av de moderna psykologiska riktningarna förnekar medvetenhet helt och hållet, förnekar även nödvändigheten av en sådan term, men det är helt enkelt ett stort missförstånd. Andra skolor - om man nu kan kalla dem det - talar om olika tillstånd av medvetenhet - och menar med det, tankar, känslor, rörelse impulser och sinnesförnimmelser. Detta grundar sig på fundamentala missförstånd eftersom man blandar ihop medvetenhet med psykiska funktioner. Om det ska vi tala senare.
I de flesta fall bygger det moderna tänkandet på den gamla tesen att medvetenhet inte har några gradskillnader. Det allmänna, oftast tysta, accepterandet av denna idé, även om det motsades av senare upptäckter, förhindrade många möjliga observationer av variationer av medvetenhet.
Faktum är att medvetenheten har ganska synliga och märkbara grader, helt klart synliga och märkbara i en själv.
För det första, tidslängden: hur länge man var medveten.
För det andra, uppkomstfrekvens: hur ofta man blir medveten.
För det tredje, utsträckning och skärpan: av vad man blev medveten om, som kan variera väldigt mycket beroende på erfarenheterna hos människan.
Om vi bara betraktar de två första, kan vi förstå idén om den möjliga utvecklingen av medvetenheten. Idén är kopplad till det viktigaste faktumet som man väl kände till i gamla psykologiska skolor, som till exempel författarna till Filokalia, men som man helt har förbisett i Europeisk filosofi och psykologi de senaste två eller trehundra åren.
Det är faktumet att medvetenheten kan göras kontinuerlig och kontrollerbar med hjälp av speciella ansträngningar och speciella studier.

Jag ska försöka förklara hur medvetenheten kan studeras. Ta en klocka och titta på sekundvisaren, försök att bli medveten om dig själv, och koncentrera dig på tanken, ‘ jag är Peter Ouspensky,’ ‘jag är nu här.’ Försök att inte tänka på något annat, bara följ sekundvisarens rörelse och var medveten om dig själv, ditt namn, din existens och att du befinner dig där du är. Håll alla andra tankar borta.
Du kommer, om du är envis, kunna göra det i två minuter. Detta är gränsen för din medvetenhet. Och om du försöker upprepa experimentet strax efteråt kommer du se att det är ännu svårare än den första gången.
Detta experiment visar att en person, i hans naturliga tillstånd, kan med stora ansträngningar vara medveten om ett ämne ( sig själv ) i två minuter eller mindre.
Den viktigaste slutsatsen man kan dra efter att ha gjort detta experiment på rätt sätt är att människan inte är medveten om sig själv. Illusionen att hon är medveten om sig själv skapas av minnen och tankeprocesser.
Till exempel, en person går på teatern. Om han är van vid det är han inte speciellt medveten om att han är där när han väl är där, även om han kan se saker och observera dom, njuta av föreställningen eller tvärtom, komma ihåg den, komma ihåg människor han mötte, osv.
När han kommer hem minns han att han var på teatern, och självklart tror han att han var medveten hela tiden. Han hyser inga tvivel om sin medvetenhet och han inser inte att hans medvetenhet kan vara helt frånvarande när han fortfarande beter sig normalt, tänka, observera.
Generellt sett har människan möjlighet till fyra tillstånd av medvetenhet. De är: Sömn, vaket tillstånd, själv-medvetenhet, och objektiv medvdetenhet.
Men även om människan har möjlighet till dessa fyra tillstånd av medvetenhet lever hon faktiskt bara i två tillstånd: ena delen av livet tillbringas i sömn och den andra delen i vad som kallas ‘vaket tillstånd,’ som egentligen inte skiljer sig mycket från sömnen.
I det allmänna livet vet inte människan någonting om objektiv medvetenhet, och inga experiment i den riktningen är möjliga. Det tredje tillståndet eller ‘själv-medvetenhet tror människan redan att hon har, fast hon egentligen bara kan bli medveten om sig själv i mycket sällsynta glimtar och inte ens då är det troligt att hon lägger märke till det eftersom hon inte vet vad det skulle innebära att kontinuerligt vara i det tillståndet. Dessa glimtar av medvetenhet kommer i exceptionella ögonblick, i mycket känsloladdade tillstånd, i farliga situationer, i helt nya och oväntade omständigheter och situationer; och ibland under helt normala förhållanden. Men i sitt vanliga eller ‘normala’ tillstånd har inte människan kontroll över det på något sätt.
Vad beträffar vårt vanliga minne eller stunder av minnen, så minns vi faktiskt bara stunder av medvetenhet, men vi inser inte att det är så.
Vad minnen betyder rent tekniskt sett, och de olika slagen av minnen som finns, ska jag förklara senare. Nu vill jag bara att ni skall vända er uppmärksamhet till era egna observationer av ert minne. Ni kommer att märka att ni kommer ihåg saker på olika sätt. Vissa saker kommer ni ihåg mycket tydligt, vissa mycket vagt och vissa saker kommer ni inte ihåg alls. Ni bara vet att det har hänt.
Ni kommer att bli mycket förvånade när ni inser hur lite ni verkligen minns. Anledningen till att det är så är att ni minns bara de stunderna ni var medvetna.
Om det tredje tillståndet av medvetenhet kan vi alltså säga att människan har tillfälliga stunder av själv-medvetenhet, som efterlämnar tydliga minnen av omständigheterna kring det, men hon har ingen kontroll över dem. De kommer och går av sig själva, kontrolleras av yttre omständigheter, och tillfälliga associationer och minnen av känslor.
Frågan uppkommer: Är det möjligt att få kontroll över dessa flytande ögonblick av medvetenhet, att frambringa dem oftare, att hålla dem kvar längre, eller till och med få dom att bli permanenta? Med andra ord, är det möjligt att bli medveten?
Detta är den viktigaste frågan, och det måste bli förstått från allra första början av vårt studium att denna fråga även som en teori har missats helt av alla moderna psykologiska skolor utan undantag.
För med rätt metoder och med de rätta ansträngningarna kan människan få kontroll över sin medvetenhet, och kan bli medveten om sig själv med allt vad det innebär. Och vad det innebär kan vi i vårt nuvarande tillstånd inte ens föreställa oss.
Bara när detta har blivit förstått kan studier i psykologi på allvar bli möjligt.
Studierna måste börja med en undersökning av vad det är som hindrar medvetenhet i oss själva, för medvetenheten kan bara ökas när åtminstone några av de hindren tagits bort.
I de följande föreläsningarna ska jag tala om dessa hinder, och det största hindret är vår okunnighet om oss själva, och vår felaktiga övertygelse om att vi känner oss själva åtminstone tillräckligt mycket för att vara säkra på oss själva, när vi i själva verket inte känner oss själva alls och inte ens i den minsta detalj kan vara säkra på oss själva.
Vi måste vid det här laget förstå att psykologi faktiskt betyder själv-studier. Detta är den andra definitionen på psykologi.
Man kan inte studera psykologi som man studerar astronomi; dvs. Som något utanför sig själv.
Samtidigt måste man studera sig själv som om man studerade en ny och komplicerad maskin. Man måste känna till maskinens olika delar, dess huvudfunktioner, förhållandena för att den ska fungera på rätt sätt, felkällor, och många andra saker som är svåra att beskriva utan en speciell terminologi, som också är nödvändigt att kunna för att lära sig maskinen.
Den mänskliga maskinen har sju olika funktioner:

Förutom dessa finns det två funktioner till som det inte finns något namn på i vårt vanliga språk och som bara visar sig i högre tillstånd av medvetenhet; det första - högre emotionella funktioner, som framträder i tillståndet av själv-medvetenhet, och det andra, högre mentala funktioner, som framträder i tillståndet av objektiv medvetenhet. Eftersom vi inte är i dessa tillstånd av medvetenhet kan vi inte studera dem eller experimentera med dem, och vi kan bara lära oss något om dem indirekt från de som har uppnått eller har erfarenhet av dem.
I den religiösa och filosofiska litteraturen finns det många anspelningar på högre medvetenhetstillstånd och högre funktioner. Problemet med dessa antydningar är bristen på urskiljning mellan de högre medvetenhetstillstånden. Det som kallas samadhi eller extatiskt tillstånd eller upplysning, eller, i modernare verk ‘kosmiskt medvetande’, kan relatera antingen till det ena eller det andra - ibland till erfarenheter av själv-medvetenhet och ibland till erfarenheter av objektivt medvetande. Och märkligt nog verkar det finnas mer material om det högsta tillståndet; dvs, objektivt medvetande, än det finns om det mellanliggande tillståndet; dvs, själv-medvetenhet, trots att det förra borde komma efter det senare.
Själv-studier måste börja med studiet av de fyra funktionerna; tanke, känslo, instinkts och rörelse funktioner. Sex-funktionerna kan bara studeras när de första fyra funktionerna är tillräckligt förstådda. I motsats till vissa moderna teorier är sex-funktionerna sekundära; dvs, de framträder senare i livet när de första fyra funktionerna redan är fullt manifesterade, och de är betingade av dem. Därför kan studiet av sex-funktionerna bara bli värdefulla när man har vetskap om de fyra första funktionerna i alla dess manifestationer. Samtidigt måste det göras klart att allvarliga störningar eller abnormiteter i sex-funktionerna gör självutveckling och även själv-studier omöjliga.

Så nu måste vi försöka förstå de fyra huvudfunktionerna.
Jag vill utgå ifrån att ni har klart för er vad jag menar med de intellektuella eller tankefunktionerna. Alla mentala processer inkluderas här: registreringen av intryck, formandet av föreställningar och koncept, resonerande och slutledningar, jämförelser, bekräftande, förnekande, formandet av ord, tal, inbillning, osv.
Den andra funktionen är känslor eller emotioner: glädje, sorg, rädsla, förvåning, osv. Även om ni är säkra på att detta är klart för er, och på vilket sätt känslor skiljer sig från tankar råder jag er att kontrollera alla era uppfattningar som rör detta. Vi blandar ihop tanke och känsla i vårt vanliga tal och tänkande; men för att börja studera sig själv är det nödvändigt att klart veta vad som är vad.
De följande två funktionerna, instinkts och rörelse funktionerna, kommer ta längre tid att förstå, eftersom de inte i något vanligt psykologiskt system är beskrivna eller uppdelade på rätt sätt.
Orden ‘instinkt,’ instinktiv,’ används vanligen i fel betydelse och ofta i ingen betydelse alls. Ofta anser man funktioner vara instinktiva när de i realiteten hör till rörelse funktionerna, och ibland känslo funktionerna.
De instinktiva funktionerna i människan kan delas upp i fyra olika slags funktioner:

1. Allt inre arbete i organismen, all fysiologi så att säga; matsmältningen och assimilerandet av föda, andning, blodcirkulation, allt arbete i de inre organen, celldelningen, eliminerandet av slaggprodukter, körtelfunktioner, osv.
   
2. De så kallade fem sinnena: syn, hörsel, lukt, smak, känsel, och alla andra sinnesförnimmelser som förnimmelser av tyngd och vikt, av temperatur, av torrhet och fuktighet, osv; alltså, alla neutrala sinnesförnimmelser - förnimmelser som i sig själva varken är behagliga eller obehagliga.
   
3. Alla fysiska känslor, dvs, alla fysiska förnimmelser som antingen är behagliga eller obehagliga: alla typer av smärta eller obehagliga känslor som obehaglig lukt eller obehaglig smak, och alla typer av behagliga fysiska förnimmelser som behaglig lukt, behaglig smak,osv.
   
4. Alla reflexer, även de mest komplicerade, som skratt och gäspningar; alla typer av fysiska minnen som minnen av smak, minnen av lukter, minnen av smärta, som i realiteten är inre reflexer.

Rörelse funktionerna innefattar i sig alla yttre rörelser, som att gå, skriva, tala, äta och även minnena av dem. Till rörelse funktionerna hör också de rörelser vi i dagligt tal kallar ‘intinktiva,’ som att greppa fallande objekt utan att tänka.
Skillnaden mellan instinkts och rörelse funktionerna är mycket klar och kan lätt förstås om man kommer ihåg att alla instinktiva funktioner utan undantag är nedärvda och man behöver inte lära sig dom; däremot är inga av rörelse funktionerna nedärvda och man måste lära sig dom precis som ett barn lär sig gå, eller som man lär sig att läsa och skriva.
Förutom dessa normala rörelse funktioner finns det också vissa märkliga rörelse funktioner som utför ett meningslöst arbete i den mänskliga maskinen som inte är naturligt, men som upptar en mycket stor plats i människans liv och utnyttjar en stor del av hennes energi. Dessa är: formandet av drömmar, inbillning, dagdrömmeri, tala med sig själv, allt talande för talandets skull, och överlag, alla okontrollerade och okontrollerbara manifestationer.
De fyra funktionerna - intellektuella, emotionella, instinktiva och rörelse - måste först bli förstådda i alla deras manifestationer och senare bli observerade i en själv. Sådan självobservation, dvs, självobservation som baseras på rätt grunder, med en preliminär förståelse av de olika medvetenhetstillstånden och de olika funktionerna, innebär grunden till ett själv-studium; dvs, början till psykologi.

Det är viktigt att komma ihåg att när man observerar olika funktioner är det nyttigt att samtidigt observera deras relation till olika tillstånd av medvetenhet.
Låt oss ta tre tillstånd av medvetenhet - sömn, vaket tillstånd, och möjliga glimtar av själv-medvetenhet, och de fyra funktionerna - tanke, känsla, instikt och rörelse. Alla fyra kan manifestera sig i sömnen, men deras manifestationer är osammanhängande och opålitliga; de kan inte användas på något sätt, de bara går på av sig själva. I tillståndet av vaken medvetenhet eller relativ medvetenhet, kan de till en viss grad hjälpa oss i vår orientering. Deras resultat kan jämföras, verifieras, benas ut, och även om de skapar många illusioner, så har vi i vårt nuvarande tillstånd inget annat och vi måste göra det bästa som går. Om vi skulle känna till mängden av felaktiga observationer, felaktiga teorier, felaktiga slutsatser och sammanfattningar vi gör i detta tillstånd, skulle vi sluta att tro på oss själva överhuvudtaget. Men människan inser inte hur bedrägliga hennes observationer och teorier kan vara och hon fortsätter att tro på dem. Det är detta som förhindrar människan att observera de sällsynta ögonblick när hennes funktioner manifesterar sig i samband med glimtar av det tredje medvetenhetstillståndet; dvs, av själv-medvetenhet.
Allt detta betyder att var och en av de fyra funktionerna kan manifestera sig vart och ett av de tre medvetenhetstillstånden. Men resultaten blir helt olika. När vi lär oss att observera dessa resultat och deras olikheter, kommer vi förstå den rätta relationen mellan funktionerna och medvetenhetstillstånden.
Men innan vi ens funderar över skillnaden i funktioner i relation till olika medvetenhetstillstånd är det nödvändigt att förstå att människans medvetenhet och människans funktioner är två helt skilda fenomen, av helt olika natur och är beroende av olika orsaker och att den ena kan existera utan den andra. Funktioner kan existera utan medvetenhet, och medvetenhet kan existera utan funktioner.

Tillbaka till Gurdjieff på svenska

This page hosted by Get your own Free Home Page