Det har varit en intressant månad. 99-problemet visade sig inte bli så omfattande som många hade befarat. Några få incidenter har rapporterats. Märkligt nog var Sverige ett av få länder som fick uppmärksamheten riktad mot sig när det visade sig att polisen på Landvetter inte kunde skriva ut temporära pass, att en del taxametrar i taxibilar gjorde felaktiga beräkningar och att telefonväxlarna på många av de större sjukhusen inte uppförde sig som de skulle ha gjort. Rapporter om 99-incidenter kom också från bl a Singapore, Australien, Frankrike, Kanada och USA. Men i huvudsak var dessa incidenter små och kunde åtgärdas relativt snabbt. De kunde åtgärdas fort därför att samhället i övrigt fungerade felfritt. Vi hade fortfarande elektricitet, transporterna och telekommunikationerna fungerade. Det är alls inte lika säkert att samma förhållanden råder i januari 2000.

Jag misstänker att en mängd 99-incidenter inte rapporterades. Detta gör jag av den enkla anledningen att jag vet att det inträffade en del mindre incidenter på det företag som jag arbetar vid. Men dessa rapporterades aldrig till allmänheten. Det finns ju ingen anledning att ge folk onödig anledning att oroa sig.

En sak som de oberoende undersökningsinstituten (Gartner Group, Cap Gemini m fl) är överens om är att USA och Kanada ligger längst fram i 2000-omställningen. I Europa ligger Storbritannien, Holland och Sverige bäst till, men ändå inte riktigt lika långt fram som USA. Australien är också på nästan samma nivå som USA och Kanada. När man har denna "vetskap" att USA ligger så bra till, är det med oro man tar till sig alarmerande rapporter om att många sektorer i USA ligger långt, långt efter. Det hjälper inte att exempelvis banksektorn allena har löst SINA problem. Om inte telekommunikationer och elförsörjning fungerar hjälper bankernas ansträngningar föga. ALLA MÅSTE ta sitt ansvar och se till att samhällskritiska funktioner fungerar.

NERC-rapporten som presenterades i USA i mitten av januari gav vid en första anblick en mycket positiv bild av den amerikanska kraftsektorns framsteg. Media var uppenbart i desperat behov av positiva nyheter och svalde rapportens ljusa formuleringar med hull och hår. Men var rapporten verkligen så positiv att man kan utesluta allvarliga störningar år 2000? Nej, definitivt inte. Rapporten konstaterade att elproducenter och elleverantörer i USA i genomsnitt har 44% av sina system säkrade. För det första blir denna genomsnittsberäkning mycket missvisande. Ingen kedja är starkare än dess svagaste länk. Detta gäller i synnerhet för kraftsektorn och om elproducenterna i snitt uppnått 44% säkrade system innebär det också att många av dem ligger sämre till. För det andra kan man ställa sig frågan om det verkligen finns anledning att jubla över själva siffran "44%". Om man tar hänsyn till att många av dessa bolag påbörjat sitt 2000-arbete under 1997 eller kanske ännu tidigare har man alltså 56% kvar av arbetet (i genomsnitt!) med mindre än 12 månader kvar till världshistoriens mest fixa deadline. Och sedan återstår det viktigaste; genomförande av fullskaliga tester med alla system för att verkligen se att systemen är säkrade. Dessa tester måste med andra ord samköras med de myndigheter och bolag som kraftproducenterna inte själva råder över, t ex telekomföretag.

NERC-rapporten visade också tydligt att man nu påbörjat en lek med ord. Tidigare rapporter har haft målet att samtliga elproducenter ska vara "y2k compliant" per den 31 december 1999. Nu säger man att man ska vara "y2k ready" den 31 december 1999. Det är viss skillnad det. "Y2k ready" innebär inte nödvändigtvis att man har säkrat alla sina system, utan att man i stället försöker kompensera detta genom upprättade beredskapsplaner. De har alltså insett att de omöjligt säkert kan säga att de kommer ha sina system helt 2000-säkrade.

USA:s president, Bill Clinton, nämnde 2000-problemet i sitt årliga "State of The Union"-tal. Han kallade det för ett "stort, stort problem". Jag väntar fortfarande på att den svenska regeringen ska uppmärksamma Sveriges invånare på vad vi står inför. Och det finns fortfarande ingen internationell samordning. Även om det nu sannolikt är för sent att förhindra en djup global finansiell kris som direkt följd av 2000-problemet, borde det ändå ligga i vårt gemensamma intresse att minska skadorna och skapa beredskapsplaner.

• Alla länder i världen kommer att påverkas av y2k-relaterade incidenter. Problem i ett land eller en sektor kan få omfattande och allvarliga globala konsekvenser på grund av beroendeförhållanden mellan länder och sektorer.
• Effekterna kommer drabba olika länder olika hårt, men med största sannolikhet kommer länder med kalla vintrar att drabbas mycket hårt av förluster i kraftförsörjningen.
• Det finns få indikationer på att länder uppmuntrar till beredskapsplanering i händelse av allvarliga y2k-relaterade incidenter.
• Länder utanför USA ligger efter USA med flera månader i sitt 2000-arbete - i de flesta fall mer än så.
• År 2000-reparation tillförs inte tillräckliga medel i de flesta länder, inklusive flera västeuropeiska.
• Begränsningar i tid och resurser kommer att försvåra motåtgärder i de flesta länder.
• Regeringar i många länder har först på senare tid, många först rentav under de senaste månaderna, börjat planera för 2000-reparationer, och många fortsätter att kraftigt underskatta tid och kostnad för reparationer, och ännu viktigare, man underskattar testning. Eftersom många länder ligger så långt efter betyder det att testerna av reparationerna kommer att komma mycket sent och oväntade svårigheter i denna fas lär därför bli svåra att bemöta.
• De största institutionerna i varje sektor, särskilt inom den finansiella, ligger bäst till i 2000-omställningen. Små- och medelstora företag och organisationer ligger långt efter inom varje sektor.
• De flesta länder och företag har misslyckats med att addressera problematiken med inbäddade system.
• Den sämsta förberedelsen för år 2000 finns i Östeuropa, Ryssland, Latinamerika, Mellanöstern, Afrika och i ett flertal asiatiska länder, inklusive Kina.
• Globala länkar i telekommunikationer, finansiella system, flygtransporter, tillverkningskedjor, oljeförsörjning och handel betyder att y2k-problemen inte isoleras till enskilda länder, och inga länder kommer att vara immuna mot sammanbrott i dessa sektorer.

USA borde vara mycket angeläget att skynda på 2000-omställningen i de oljeproducerande länderna. Med tanke på att man mobiliserar sina militära styrkor vid minsta hot mot länder som producerar olja, borde det ligga i USA:s intresse att säkra det globala oljeflödet. Venezuela, Saudiarabien, Mexiko, Nigeria, Angola och Gabon rapporteras ligga synnerligen illa till. Det är inte bara själva oljeutvinningen som är hotad. Hela kedjan från borrning, pumpning och raffinering, till transportering av oljan innehåller en mängd inbäddade mikrochip. Både hamnanläggningar och tanker-fartyg är beroende av inbäddade system. Det är i nuläget inte svårt att se ett kraftigt stigande oljepris framöver. Men å andra sidan, skulle 2000-effekterna bli riktigt, riktigt allvarliga globalt, kanske efterfrågan på olja sjunker och verkar återhållande på oljepriset. Vem vet, men jag skulle verkligen inte råda någon att investera i oljebranschen på grund av den osäkerhet som oljebranschen i synnerhet står inför.

I en artikel för någon dag sedan var det en reporter som försökte utreda vad som är fakta och vad som är fiktion i rapporteringen kring 2000-problemet. Hans slutsats var ungefär; om det är någon som tjänar pengar på att måla upp hemska scenarier så är förmodligen det han eller hon säger fiktion. 2000-konsulter är onda, ty de skor sig på att tala om att det finns ett problem som bara de kan åtgärda. Det är den typiska inställningen bland reportrar… hittills. Det första jag vill säga i kommentar till detta är att min site inte på något sätt ger mig några intäkter. Snarare tvärt om. Jag håller siten vid liv helt på ideell basis. Det andra jag vill säga är; gör inte misstaget att försöka önska bort 2000-problemet. Hur gärna man än vill se en fortsättning på nuvarande samhällsordning, är det naivt att tro att 2000-problemet försvinner genom att förneka dess existens.

I grund och botten har vi människor hela tiden stävat efter att få det bättre ställt och ett bekvämare liv. De flesta nu levande människor har aldrig upplevt riktigt svåra tider. I synnerhet gäller detta kanske oss här i Sverige som varit förskonade från två världskrig. De flesta av oss har inte upplevt tider som inneburit en VÄSENTLIG försämring av levnadsstandarden. Jag har själv inte gjort det, men risken är stor att jag kommer att få uppleva det ganska snart.

Jag vill tacka alla er som skickar in reaktioner på min site. Jag har fått en hel del feedback både på innehåll och utseende. De flesta mails jag får är positiva till att siten finns. Den främsta kritiken jag fått hittills är att det är så få "positiva" nyheter under "Senaste nytt". För visst finns det positiva nyheter också. Jag är av uppfattningen att även om vissa företag och myndigheter faktiskt lyckas få sina interna system helt klara innan 1 januari 2000, kommer detta inte att spela någon större roll. Dessa företag och myndigheter är 100% beroende av att samhällets infrastruktur i övrigt är helt intakt. Och det är just detta jag i dagsläget är mycket tveksam till. Därför kommer en eller annan isolerad positiv nyhet inte att spela någon större roll i det stora hela. Det krävs massiva mobiliseringar på internationell nivå för att helhetsbilden ska ha förutsättningar att ändras. 2000-problemen kan inte lösas lokalt. Det är ett globalt problem. Många av de rapporter som länkats och kommenterats på denna site är av sådan natur att de innebär att flera samhällskritiska och infrastrukturella funktioner kommer att drabbas av svåra problem världen över och att detta tveklöst kommer att leda till kedjeeffekter som sprider sig till andra sektorer och som därmed i förlängningen leder till att även företag som haft sina egna system i ordning ändå inte kan upprätthålla en fungerande verksamhet då de är beroende av att olika externa system fungerar. Om man tänker efter tar det inte speciellt lång tid att inse att beroendeförhållandena i samhället är oräkneliga.

Den kinesiska regimen insåg nyligen att landet behöver ta krafttag i sitt 2000-arbete. För att garantera att flyget fungerar 1 januari 2000 tvingar man de högre cheferna inom de kinesiska flygbolagen att flyga 1 januari 2000. Risken att förlora sitt liv kanske är ett starkt incitament… Jag tycker synd om de kinesiska flygcheferna. Det "enda" de kan göra är att säkra flygbolagens och flygplatsernas egna system. De råder inte över förberedelserna i andra sektorer som flyget är beroende av, t ex kraftsektorn och telekommunikationer. Jag fick ett förslag från en läsare att man skulle tvinga samtliga högre beslutsfattare i samhället, i samtliga länder och inom samtliga sektorer att följa det kinesiska exemplet, att flyga 1 januari 2000. Eftersom hela samhället är så sammanlänkat kommer haverier i en sektor så småningom oundvikligen att nå flyget. Idén kanske inte är så dum.

Det vore intressant att höra från Er andra vad Ni har för erfarenheter av 2000-omställningen på Era respektive företag eller myndigheter, positiva eller negativa. Om intresse finns tänkte jag publicera era historier under någon lämplig rubrik. Alla bidrag kommer givetvis att behandlas anonymt.

Y2k Mayhem 1999-01-24