Följande histora är Rick Woodells berättelse om sina erfarenheter som Amway-distributör i Yager/Britt's sponsorlinje just som Yager och Britt hade börjat tjäna stora pengar på verksamheten.

Det var i april 1971 när en av mina vänner kom in i affären där jag arbetade som kassör. Upphetsat berättade hon för mig hur Bill Britt just hade tjänat 300.000 kronor på att sälja någonting som hette Amway-produkter. Jag kände inte Bill Britt personligen men hade hört talas om honom. Naturligtvis lät det fantastiskt men jag förstod inte vad det hela hade att göra med mig.

Några veckor senare berättade hon vad fantastiskt Amway var och att jag borde försöka mig på det själv. Jag hade ingen lust att börja sälja tvål genom dörrknackning, men jag var intresserad av alla förslag hur jag skulle kunna förbättra mina finanser. Hon lät mig låna hennes "Karriärpärm". Ärligt talat var jag inte imponerad. Det verkade alldeles för jobbigt. Jag lämnade tillbaka pärmen till henne och tackade för lånet.

Låt mig säga att jag vid den tidpunkten i mitt liv var som en mogen frukt, lätt att plocka för Amway. Jag hade ett arbete utan utsikter till befordran. Långa dagar, dålig lön och ett mördande tråkigt arbete.

Månaden därpå berättade en medarbetare för mig att det fanns en ny, fantastisk möjlighet att tjäna pengar. Varje gång vi sågs berättade han något nytt för mig. Jag visste det inte då, men han höll på att bearbeta mig systematiskt. Han berättade många saker om Amway, och hur alla sorters människor blev rika på att sälja Amways varor. Han körde mig till ett informationsmöte hos hemma hos Bill Burch (en Direkt Pärla sponsrad av Bill Britt), och där såg jag försäljningsplanen för första gången.

Bill Burch ritade upp planen och demonstrerade sedan en del av produkterna. Teoretiskt sett verkade det som om planen skulle fungera, men det byggde på att alla distributörer gick ut och sålde varor för 500 kronor varje månad. Sedan visade han sin arbetspärm. Den var full av kopior på checker från Bill Britt och Amway. Det gjorde mig intresserad. Även om han bara fick behålla hälften av vad han fick in, så var det ändå mycket mer än jag tjänade som kassör. Det var mer pengar än min far någonsin hade tjänat som reklamchef.

Jag försökte visa planen för ett antal människor. Alla nekade att bli distributörer. Min sponsor övertalade mig då att åka med honom till Charlotte för att vara med på något som kallades "rally".

Uppriktigt sagt var det en elektrifierande upplevelse. Det var ungefär 1500 människor där. Jag hade inte en aning om att det var så många människor inblandade i detta.

Med på mötet var Dexter Yager, Bill Britt och en hel del andra höjdare på Direkt-nivån. En sak borde ha förvånat mig. Varför var alla dom här människorna uppe på scenen? Borde det här inte ha varit en bra dag att prensentera försäljningsplanen för nya människor och på så sätt utveckla verksamheten? Jag blev sagd att dom var där bara av en anledning: Att hjälpa oss att bli lika framgångsrika som de! Jag blev sagd att de kunde vara precis var dom ville vara men att dom hade bestämt sig för att ta sig tid och hjälpa oss att växa.

En sak måste jag hålla med om: Dexter hade en jävla imponerande scenshow. Det var mycket sjungande och vittnesbörd från höga distributörer. Speciellt rörande var Willie Bass, en kille som bara gått fyra år i skolan. Uppenbarligen hade Amway betytt mycket positivt i hans liv. Jag blev verkligen rörd i mitt innersta. Jag ville så gärna hitta någon som honom, visa honom planen, och se honom uppnå samma saker som Willie hade gjort. Efter massmötet åkte vi till ett hamburgerställe som hette "Big E" där Dexter förtrollade oss alla. Varje gång han sa nåt, så stack en distributör på låg nivå fram en mikrofon, som om varje ord kom från Guds brinnande buske.

Jag kunde inte sova den natten. Jag var så uppjagad. Min sponsor och jag körde tillbaka till Chapel Hill, och jag kom slutligen i säng klockan åtta på morgonen. Jag var så uppjagad att jag ringde upp en ny kontakt som jag knappt kände, åkte till hans hus och visade honom försäljningsplanen. Han och hans fru blev distributörer för Amway.

Mötena gick inte så bra. Trettio möten utan att någon var intresserad. Om man räknar på all tid jag lade ned, bensin o.s.v. jämfört med vad jag skulle kunnat tjäna genom extraarbete, ja, det är en hel del pengar. Till slut lyckades de sponsra någon, som i sin tur sponsrade någon. Dom nya distributörerna pratade mycket om vilka affärer de skulle göra. Jag var beredd att hjälpa dem visa försäljningsplanen för andra, men det vara bara prat från deras sida. Det blev aldrig några möten. Hörde aldrig av dom här distributörerna igen.

På två år sponsrade jag sex personer. En av mina downline sponsrade tre andra på två dagar, och innan jag visste ordet av hade jag en grupp i Columbia, S.C. En av medlemmarna skrev en check, och den saknade täckning. Till slut fick jag betalt, men det var en massa besvär. Mer bensin och slitage på bilen!

Nu have jag nått 300 PV-nivån (point value, varje vara från Amway har ett PV, utifrån vilket bonus beräknas). Det lilla jag tjänade på detta åts mer än väl upp av resor till möten, böcker och inköp av kassettband. Som tur var kostade kassetterna bara 15 kronor på den tiden. Möten kanske 25 eller 50 kronor.

Vad var problemet? Jag gjorde allt som min upline (sponsor + alla högre upp) sa till mig att göra, och mer därtill. I december 1971 körde jag till och med till Ft. Lauderdale bara för att höra Rich DeVos. Jag var den ende medlemmen i hela Britts organisation som gjorde det. Precis som Dexter sa till mig, så gav jag inte tappt, visade planen om och om igen. Det hjälpte inte. Om jag hade frågor så kunde dom ställas på möten(vilka jag måste betala för att vara med på!)

På det andra stormötet som jag var med på började mina ögon att öppnas. Jag var så ivrig att träffa Dexter Yager igen. (Han har den effekten på människor). Jag kunde få med mig någon från min grupp, så där var bara jag, min fru och min sponsor.

Det var fantastiskt den här gången också, men några små saker störde mig. Mycket lägligt placerad stod ett stånd där böcker om positivt tänkade och motiviationskassetter såldes. När man köpte där skulle checken skrivas på Dexter Yager. Jag hade jobbat tillräckligt länge inom försäljning för att inse att i dessa kvantiter, så sålde inte Yager till självkostnadspris. Där jag brukade arbeta sålde vi samma kassetter för 2.50. Jag är säker på att Yager kunde köpa till grossistpris och betalade ännu mindre för kassetterna. Vinsten var minst 10 kronor per kassett. Och tusentals kassetter köptes av folk som ville bli Diamanter (Diamant är en hög position inom försäljningshierarkin).

Jag började lära känna Dexter lite bättre denna gång. Faktum är att när jag hade hört folk prata om honom i så respektfulla ordalag så förväntade jag mig att han var en äldre man. Han var 32. Verkar som om Britt lärde känna honom 1969. Dexter fick honom att köra till Charlotte, N.C. (omkring 16 mil) och visa honom planen. Han gjorde det genom att säga till Bill Britt att han var 30 år och tillhörde de högsta 2 procenten av landet inkomstmässigt.

Bill Britt hade inte mycket framgång i början. I hans egna ord: "Nio personer sade nej rakt av." Det blev annorlunda när Dexter Yager kom med i bilden. I och med att han var hög kommunaltjänsteman i Carrboro, N.C. lyckade han kommendera fem äkta par till sitt hem som Bill Britt kunde presentera planen för. Så här brukar det knappast gå till i vanliga fall. Tänk om alla nya Amway-distributörer hade sån tur. Jag har inget emot Bill's framgång men han hade en hel del fördelar som inte den vanlige Svensson Amway-distributören har.

Tillbaka till mötet. Jag hade trott att den viktigaste orsaken för ett sådant här möte vara att lära oss hur vi skulle sponsra distributörer och sälja produkter. Det var lite ostrukturerat, minst sagt. Det fanns lite om hur man skulle ta kontakt med människor, ingenting alls om hur man ska sälja Amway och 95% handlade om hur vi ska leva våra personliga liv. Och hur vi borde se till att landet återvänder till Gud. Dexter stack inte under stol med att han var kristen. Själv hade jag inget emot det, men det verkade inte riktigt passande att ta upp det under ett möte om affärer.
Vid ett vanligt affärsseminarium får man lära sig hur man sköter ett företag. Där ägnar man sig inte åt privata saker. Här var det tvärt om.

Dexter gjorde en mycket föraktfull kommentar om människor som tar emot socialbidrag, vilket jag tyckte var dåligt. Visst finns det människor som missbrukar socialhjälp men det finns ju handikappade och gamla. Varje fall måste värderas för sig, man kan inte bara kalla folk för lata.

Hursomhelst hade Dexter och Birdie en imponerande show den kvällen. Det var mycket inspirerande att höra deras berättelse om hur de kämpat sig upp från fattigdom till att bli rika. Dom verkade säga att om jag bara arbetade hårdare så fanns lyckan och framgången runt hörnet. Kom hem klockan åtta på morgonen och bestämde mig för att jobba ännu hårdare.

Jag var fortfarande bekymrad. Jag hade börjat i Amway för att min dröm var att äga en Mercedes Benz 600 Pullman. Det var deras dyraste modell. På den tiden kostade den 165.000 kronor. Det är inte mycket för en sådan fin bil! När jag berättade för Dexter att det var den bilen jag ville ha sa han direkt till mig att jag borde köpa en Cadillac. Hur skulle jag kunna arbeta för fri amerikansk företagsamhet om jag körde en utländsk bil? Hans logik verkade lite skev. Jag dricker importerat kaffe. Jag dricker importerad whisky. Betyder det att jag inte älskar U.S.A.? För guds skull! Jag trodde att det här var en business som gjorde en fri!

Jag stannade till vid Bill Burch's bensinstation (kommer du ihåg, det var han som var Direkt Pärla, sponsrad av Bill Britt) och Bill Britt körde in på stationen. Han visste inte att jag var där så han sa till Bill Burch att han just kom från Dexter Yagers hus, och att Dexter hade visat honom en resväska med 750.000 kronor i kontanter. När han upptäckte att jag hade hört vad han sa, så sa han till mig att aldrig berätta för någon annan om detta. Det här var ju en business där det var meningen att vi skulle vara framgångsrika. Så varför detta hysch hysch?

Den kvällen gjorde jag lite överslagsberäkningar. Dexter Yager var bara en en dubbel-Diamant på den tiden. Jag gissade att hans inkomster från Amway låg på mellan 750.000 och 1.000.000 kronor. Men på stormötena berättade han om sitt sätt att leva, sina bilar och resor. Det var omöjligt att leva på det sättet på en årsinkomst av 1.000.000 kronor. Och om Amway bara betalade honom 1.000.000 kronor, varifrån fick han resten av pengarna? Jag tänkte på det senaste mötet jag varit på. Det måste ha varit 20.000 personer där. Om var och en betalade 75 kronor, så var det 1.500.000 bara det. Och så var det alla böcker och band som han sålde. Det var en hel del med den här så kallade "businessen" som inte vara uppenbart ett första påseende.

Det fanns mycket som bekymrade mig. Min far gillade inte Amway. Han tyckte det luktade skunk, tror jag. Men eftersom han skulle ha varit negativ vad jag än gav mig in på, så brydde jag mig inte om vad han tyckte. På ett annat möte sa Bill Britt uttryckligen att man måste vara en idiot om man inte förstod vad bra Amway var och gick med. Jag berättade för Bill om min far och Bill sa att jag borde skriva "Min far är en idiot" på ett papper och hänga upp det på väggen i sovrummet. Så mycket var budordet "älska din fader och din moder" värt.

En av de viktigaste försäljningsargumenten för Amways produkter är att de är nedbrytbara i naturen. De orsakar mindre skada i miljön än andra produkter. Det var ironiskt att se dessa människor distrubuera dessa produkter samtidigt som de köpte stora mängder bilar för vinstpengarna(jag tror Dexter sa att han ägde femtio bilar).

Jag gjorde mitt livs största misstag i april 1972. Jag sade upp mig från mitt jobb som kassör och tänkte arbeta med Amway på heltid. Jag hade sparat tre månadslöner och alla stora distributörer sa att jag kunde bli Direkt (Amway-titel) på tre månader. "Mycket lätt!" Pengarna skulle vara slut efter den tiden så ingen kan säga att jag inte var motiverad att lyckas eller att jag inte jobbade tillräckligt hårt.

Tre månader senare var jag verkligen en "fattig förlorare". Människorna jag sponsrade sålde ingenting, andra slutade. Jag kom ingen vart. Mina uplines försäkrade mig att framgången var mycket nära. Det var förödmjukande när jag upptäckte att en check jag skrivit saknade täckning. Det hade aldrig hänt mig förut. Jag hade inget fast arbete, ingen inkomst. Ja, jag hatade mig vanliga jobb, men jag hade i alla fall fått betalt regelbundet. Räkningarna fortsatte att komma och jag var tvungen att försöka få uppskov med dom. Det var vinter och jag var rädd för att bli vräkt. Jag var för stolt för att åka hem till mina föräldrar.

I efterhand kan jag säga att jag hade ingen annan att skylla på än mig själv. Ingen sa faktiskt åt mig att jag borde sluta mitt vanliga arbet. Men hela tiden nedvärderade folk som Dexter och Bill Britt fast arbete och det uppmuntrade mig att sluta. Jag gillar ett citat av Dexter:

Ingen kan fatta ett intelligent beslut utan att veta ALLA fakta!" Ja, just det. Det håller jag med om. Vad jag önskar att Internet hade funnits för tjugoåtta år sedan. Då kunde jag ha upptäckt:

Mindre än en distributör på tusen tjänar mer än 120.000 per år. Även om du lyckas bli Direkt kan du ändå förlora pengar på grund av löpande utgifter. Tänk inte ens på att sluta ditt fasta jobb i detta läge.

Din chans att bli Diamant är ungefär en på tiotusen. Du kan bli miljonär i Amway, men det kommer inte att vara från försäljning av varor eller genom att sponsra distributörer. Det kommer att vara från försäljning av kassettband och arvoden som talare vid möten.

Jag tycker dessa fakta är ganska viktiga. Jag skulle ha viljat känna till dem. Säkert skulle dom som funderar på att bli distributör vilja känna till dem.

1973 summerade jag vad jag lyckats åstadkomma på dom där två åren. Jag hade förlorat ett jobb, förstört vänskapsband, jag hade en låda en motivations-kassetter, jag hade avbetalningar på en liten Toyota, jag oroade mig för hyran. Jag förnyade inte avtalet som distributör. Men jag gick till en stormarknad och köpte min första negativa (varor som Amway inte säljer kallas 'negativa') vara på två år. Jag vet inte hur jag ska beskriva det men det var en känsla av frihet. En tung börda hade lyfts från mina axlar.

Jag skaffade ett jobb och började långsamt bygga upp mitt liv igen.

Epilog

Har min historia ett lyckligt slut? Ja, det finns liv efter Amway. Vet du vad jag tycker är underbart? Att inte behöva sälja Amway till alla människor jag möter. Jag har varit gift nästan fjorton år. Min fru arbetar heltid och är en underbar mor till vår son som är tolv år.