11.

Proceduren med blöja till skolan upprepades på torsdagen och fredagen också. Så småningom blev det fredag eftermiddag. Det var den tid då deras verkliga bestraffning skulle börja. Annelies mamma hade sagt åt sin dotter att följa med Maria hem efter skolan. Det gjorde hon. När hon kom dit såg hon att hennes mamma redan var där.
"Välkomna små flickor", sade Annelies mamma. "Hur har ni haft det idag då? Har någon sett era små rultiga blöjstjärtar?"
"Nej..." Maria svarade.
"Då antar jag att man kan säga att ni har haft tur än så länge. Men nu tror jag inte att turen kommer att hålla i sig så värst mycket längre. Nu har det blivit dags för ert riktiga bebisliv."
"Hela den här helgen kommer vi att behandla er som riktiga små bebisar", fortsatte Marias mamma. "Idag blir det ingen avtagning av blöjan fast ni haft den på er hela dagen. När ni behöver kissa så får ni kissa i blöjan. Ni kommer inte heller att få bestämma vilka kläder ni ska ha på er. I princip kommer ni inte att få bestämma någonting alls. Om ni bara är det allra minsta olydiga så blir det smisk på bara stjärten och skamvrå.""
"Ta nu av er alla kläder utom blöjan", sade Annelies mamma. "Maria kan behålla ankstjärtsbyxan på också. Annelie kommer snart att få en likadan."
Maria och Annelie tittade hjälplöst på varandra. Annelie fogade sig först och klädde av sig och Maria följde snart efter.
"Ska vi låta dem ha klänning eller soldress?", frågade Marias mamma.
"Jag vill gärna se hur klänningarna passar. Dem har jag haft mycket jobb med." Annelies mamma plockade lite i en påse och höll sedan upp en liten klänning framför sig. På en ettårig flicka skulle den ha varit fullständigt bedårande, den var mycket kort och mycket vippig, så kort att ankstjärten skulle sticka ut under den hur mycket flickorna än försökta dra i den och göra den längre, rosa naturligtvis, hade puffärmar med spetsar i kanterna, spetskrage, en isydd underkjol med flera lager volanger och spetsar, knytband i smocket under bröstet. Varje bebisflickas dröm alltså, eller snarare varje bebisflickas mammas dröm.
Maria och Annelie var trots allt inga bebisar så man kan inte säga att de blev så förtjusta över att få se vika kläder deras mammor bestämt att de skulle ha.
"Men mamma", sade Annelie, "det här är faktiskt ett för hårt straff. Vi kan väl inte gå klädda i sådana där klänningar? Vad ska människor tro om de får se oss?" Hon vädjade till sin mammas rationalitet.
"Inte vet jag och inte bryr jag mig om det heller. Om någon frågar mig så kommer jag att berätta precis hur det är och jag är säker på att de flesta kommer att tycka att ni får precis vad ni förtjänar. Och om jag vore du så skulle jag inte ifrågasätta mig en gång till. I så fall kommer du att få riktigt ont i stjärten. Så ont att du kommer att behöva dubbla blöjor för att kunna sitta."
Annelie förstod att det var allvar. Hon blev tyst.
Innan mammorna hjälpte sina döttrar att sätta på sig klänningarna fick Annelie också på sig en ankstjärtsbyxa. Hennes mamma klappade henne på blöjstjärten och sade att den passade henne precis. Hon lade sin egen hand på stjärten och kände spetsvolangerna ryscha sig där bak på trosan, skämdes så att hon trodde hon skulle dö. Blöjan i sig var hemsk nog, men med den här trosan på kändes det ännu värre. Hon kom ihåg hur hon tänkt när hon fick syn på Marias ankstjärt på onsdagen, att den faktiskt var mer pinsam än själva blöjan eftersom blöjan faktiskt var gjord för vuxna och eftersom vuxna faktiskt hade blöja ibland. Ankstjärtsbyxor var bara för bebisar...
Inte blev det bättre när klänningarna kommit på. Maria såg sig i spegeln och konstaterade att hon på pricken liknade en liten bebisflicka. Klänningen som hennes mamma tagit på henne var alldeles för kort för att räcka över hennes spetsprydda stjärt, hon insåg att alla som såg henne omedelbart skulle lägga märke till hennes blöjklädda tillstånd. Hon tittade på Annelie och såg att hon såg lika barnslig ut. Om de bara hade vetat det här. Då hade de aldrig gjort som de gjorde med Mikael. Men nu var det för sent att göra något åt det.
Annelie kände att hon var jättekissenödig allaredan. Om hon inte fick gå på toaletten så skulle hon snart kissa på sig, det insåg hon. Men hon vågade inte fråga nu när både hennes egen mamma och Marias mamma låtit så bestämda.
"Först ska bebisarna få varsin nappflaska med välling och sedan ska de få lägga sig och vila en stund", sade Marias mamma. Små bebisar behöver vila när de varit igång så här länge."
De fick varsin nappflaska att snutta på. gjorde det under tystnad, det fanns likosm ingenting att säga tyckte de. Ingenting som inte skulle ha verkat dumt och fånigt.
"Är ni mätta och belåtna nu så ska ni få lägga er en stund", sade Annelies mamma. "En timma eller så."
Ingen av flickorna svarade.
"Är ni mätta eller vill ni ha en flaska till? Det får ni gärna i så fall."
"Jag är mätt", sade Maria.
"Jag också", sade Annelie som redan var så kissnödig att hennes blåsa var på väg att brista.
"Då så. Då går vi upp på Marias rum."
Marias mamma gick först, sedan kom flickorna tultande, sist Annelies mamma.
"Ni får ligga bredvid varandra i Marias säng", sade Marias mamma. "Det blir väl skönt för er?"
Flickorna fick lägga sig ner i sängen. Så blev de omstoppade och fick varsin napp i munnen.
"Sov gott små blöjbebisar", sade Annelies mamma. "Försök att vila nu. Det kommer att bli jobbigt för er sedan."
"God natt", fortsatte Marias mamma.
Så gick de.
Först var det alldeles tyst. Sedan sade Maria; "Hur känns det Annelie?"
"Det känns så hemskt. Jag tycker inte att vi förtjänat det här. Det finns säkert inga andra i vår ålder som blir behandlade som bebisar i hela världen."
"Undrar om det var din eller min mamma som kom på det?"
"Det spelar väl ingen roll. De var säkert med på det båda två." Hon blev tyst en stund innan hon kunde förmå sig att fortsätta; "Vet du Maria, jag kan snart inte hålla mig längre."
"Är du så kissnödig?"
"Ja. Hon började gråta. "Jag kommer att vara tvungen att kissa i blöjan, precis som en liten bebis. Jag har inte kissat på mig på tio år säkert."
"Försök att inte tänka på det."
"Men jag kan inte låta bli..."

12.

När timman gått kom mammorna tillbaka upp på rummet.
"Nu ska vi åka och köpa välling och barnmat till er", sade Marias mamma. Deras mammor tänkte alltså ta med dem ut på stan i det här förödmjukande tillståndet. "Men innan vi åker vill vi veta om det har kommit kiss i blöjan på någon av er."
Annelie rodnade i hela ansiktet. Hennes blöja var alldeles våt av kiss, men hon kunde inte förmå sig att säga det.
"Annelie, jag tror att jag ska fråga dig en gång till", sade hennes mamma. "Har du kissat i blöjan?"
Annelie rodnade ännu lite till, men kunde inte svara. Hon klarade inte av att säga att hon kissat i blöjan.
"Eftersom du inte svarar så måste jag känna efter. Kom hit till mig."
Annelie tultade skamset fram till sin mamma. Hon lyfte på klänningen med den ena handen och stack ner den andra handen i blöjan. Hon kände omedelbart att blöjan var alldeles blöt. "Det var väl det jag trodde", sade hon, "bebisen har kissat i blöjan utan att säga till."
Annelie började gråta.
"Jag antar att vi måste byta på dig innan vi går. Fast du kanske hellre vill gå omkring med kiss i blöjan eftersom du inte säger till när du kissat på dig. Är det så?"
Annelie skakade på huvudet. "Nä", snyftade hon fram.
"Vad menar du med nej?"
"Att jag inte vill vara blöt i blöjan." Nu grät Annelie som ett litet barn. "Jag vill inte vara blöt i blöjan."
"Lyft på klänningen då, så jag kan ta av dig kisseblöjan."
Annelie tvingades att lyfta på klänningen och ställa sig med benen brett isär medan hennes mamma drog ner ankstjärtsbyxorna och tog av henne den plaskvåta blöjan.
"Fy så våt den var", sade hennes mamma, samtidigt som hon vek ihop den nedkissade blöjan och slängde den i papperskorgen. "Bebisen borde verkligen ha sagt till när det kommit så mycket kiss. Eller hur?"
Annelie nickade. "Ja."
"Vilket straff ska bebisen ha för att bebisen inte sade som det var då?"
"Jag vet inte."
"Inte jag heller just nu. Jag ska fundera på det till vi kommer tillbaka. Det enda jag har blivit säker på nu är att vi måste ta på bebisen en tjockare blöja innan vi kan gå ut på promenad. Det måste vi göra, för nu litar jag inte alls på att bebisen klarar av att hålla tätt längre."
Annelie förstod inte riktigt vad Marias mamma menade. Hon trodde knappast att det skulle kunna finnas tjockare blöjor än den hon alldeles nyss hade haft på sig.
"Som tur är har jag ett paket med maxiblöjor också. Om vi lägger i ett par sådana också så kanske det blir bättre." Marias mamma gick iväg till garderoben för att hämta nya blöjor till Annelie.
När hon kom tillbaka hade hon tre blöjor med sig, en alltiettblöja av samma sort som förut och två stycken oplastade maxiblöjor som egentligen var avsedda att bäras tillsammans med plastsnibb. Hon gav dem till Annelies mamma som vecklade ut alltiettblöjan och lade den på golvet och placerade de andra blöjorna ovanpå den första. "Nu kan bebisen komma och sätta sig här", sade hon bestämt.
Annelie kände klumpen i magen växa sig större, men hon insåg att hon inte hade något val. Hon drog upp klänningen till midjan och satte sig på blöjorna.
"Lägg dig ner med benen isär." Annelie gjorde dom hon blev tillsagd och mamma drog upp blöjorna mellan Annelies ben. Hon fäste häfttejpen på bägge sidor av blöjan och såg till så att resåren i midjan och i grenen satt åt ordentligt. "Så", sade hon när hon var nöjd med sitt arbete. "Nu kan inte blöjan läcka i första taget. Du kan ställa dig upp nu."
Annelie reste på sig och insåg till sin förskräckelse att blöjorna var så tjocka och otympliga att hon inte kunde få ihop benen ordentligt. Bak i stjärten putade blöjorna ut som på en riktig liten bebis. "Jag kan inte gå ut så här", sade hon med skräck i rösten.
"Det kan du visst. Precis så måste man gå klädd när man inte ens klarar av att tala om att man kissat i blöjan."

Fortsättning följer...

tillbaka