Absurt nog så genererade vår tveklöst
bästa spelning hittills den tveklöst sämsta recensionen
hittills.
Så här skrev Västerbottenkuriren
"Wichita Linemen hade bara två ordinarie medlemmar men lyckades
ändå genomföra en godtagbar spelning.
Här är det en stillsamcountrypop som gäller, och
musikaliskt är det hyfsat bra. Men - liksom Moda Tem har man en
katastrofalt dålig publikkontakt. Elementära saker som presentation
av bandmedlemmar och låtnamn, eller att tacka för applåderna
skiter man bara i."
Olle kommenterar recensionen såhär
på vårt diskussionsforum:
"Jag tackade minsann visst efter låtarna! Och presenterade
i alla fall två av medlemmarna! #¤$\§ *!%&@"
Låtarna
For all the marbles
Recovered from a frostbite
the Lower you go
Fine lines
Killing attractions
Between what he's saying and what he regrets
Det här var roligt. Vi blev blixtinkallade att
agera förband till en Uppländsk singer/songwriter.
På grund av att vi bara fick en veckas varsel så hann
vi inte samla hela bandet. Så herrar Gidlöf / Andersson samt
Åsa spelade utan rytmsektion.
Låtarna
the Ghost of Cliff Barnes
Killing attractions
Fine lines
Chasing sunflowers
Fathers & sons
Bedtime blankets
Pretty ghosts
Recovered from a frostbite
Sticks & stones
Låtarna
the Ghost of Cliff Barnes
Killing attractions
Chasing sunflowers
Fathers & sons
Bedtime blankets
Pretty ghosts
Recovered from a frostbite
Sticks & stones
Recensioner
Vi får betyget 4 öron av 5 möjliga
och höjer oss därmed ett snäpp i Arbetarbladet.
"Wichita Linemen har även de en medlem utbytt. Ordinarie
basisten hade fått musikförbud på grund av problem
med örat. trots detta är är de den ena av kvällens
två höjdpunkter vad mig anbelangar. Som tidigare
nämnts låter det mycket Midnight Choir och Kings of convenience
men också om Seattle-bandet Walkabouts mer stillsamma sida.
Det faktum att de tagit sitt gruppnamn från en låt av en
av countrymusikens tidigaste förgrundsgestalter, Jimmy Webb, säger
också en del om musiken. Vid sidan av grundsättningen med
gitarr, bas, trummor och elpiano kryddar de musiken av och till med
banjo, mandolin och dragspel vilket gör spelningen lite mer varierad.
Wichita Linemen gör, liksom kvällens andra höjdpunkt,
en rejält oväntad cover.
Så stillsamt har man aldrig hört The Strokes 'Last
night' förut!"
-Ralph Bretzer, som även tog fotot ovan.
Läs
hela artikeln
Gefle Dagblad jämför våra
basgångar med dansband *hrmf* men vi väljer att tro att
det var vänligt menat.
"Kvällens lugnaste och utan tvekan mest originella akt var
sandviksbandet Wichita Linemen. Countryinfluerad pop framfördes
med bas och trummor, dessutom presenterades ovanliga instrument som
banjo, dragspel och mandolin för Kungens besökare. Att medlemmarna
i bandet ens lyckats lära sig att spela ovan nämnda instrument
är ju bara det ett konststycke i sig och tyder på mycket
musikalitet och engagemang. Basgångarna i den amerikanska
countrymusiken påminner en aning om de i den svenska dansbandsmusiken,
något jag alltid trott att jag var allergisk mot men i detta originella
sammanhang fungerade det utmärkt. Dessutom bör basisten
ha credit för att han, trots kort varsel inför spelningen,
ställde upp som ersättare i gruppen. Trummisen viftade också
på bra med visparna och förde musiken i en perfekt balansgång
mellan lugna och lite mer fartiga låtar. En cover av The Strokes
'Last Night' framfördes också i helt ny tappning. Mycket
skickligt och alldeles lagom mysigt, en perfekt mellanakt för dagen."
- Erik Johansson
Läs hela
artikeln
Gästartister:
Andreas Bergqvist - trummor
Henrik Thorén - mandolin och munspel.
Låtarna
Pretty ghosts
Bedtime blankets
Fathers and sons
For keeps
Sad epilouge
-----------PAUS-----------
Chasing sunflowers
Turning leaves
Recovered from a frostbite
Last night (Strokescover)
Bulletproof
Låtarna
Pretty ghosts
Chasing sunflowers
Sad epilouge
For keeps
Bedtime blankets
Bulletproof
Arbetarbladet gav oss betyget 3 öron
av 5 och kommenterade det hela såhär:
Andra bandet för kvällen, Wichita Linemen, bjuder på
skön countryrock som till en början låter mycket R.E.M.
men som senare mynnar ut i någonting som närmast kan liknas
vid Neil Young´s lugnare skivor. Deras låtar är både
varma och vackra och det är när det lugnar ner sig lite som
sången verkligen kommer till sin fulla rätt. Pianisten hoppar
runt mellan både mandolin och dragspel för att ge låtarna
lite andra nyanser och det låter riktigt bra, speciellt med dragspel.
-Rickard Sjöblom
Läs
hela artikeln
Gefle Dagblad var lite mer entusiastiska och
hade rubriken "Riktigt bra av Wichita Linemen" över artikeln
"Wichita Linemen har jag både hört och sett förut,
de var bra redan i höstas. Det märktes att grabbarna i
Wichita Linemen utvecklats musikaliskt, och trots dåligt med
reptillfällen (bandet är geografiskt splittrat) genomför
de en riktigt bra konsert. Lätt rock med countryinfluenser och
dragspel! Yepp, riktigt roligt faktiskt, deras demo håller mycket
hög klass och det skulle förvåna mig om vi inte får
höra mer av det här. Varför inte på Cityfesten?"
- Johan Apel
Ja du Johan, det undrar vi också....
Så här stod det i tidningen:
Under Karlavagnens tysta ban samlas en brokig skara unga och gamla
för en musikstund i Sjömanskyrkan. Det är Nebraska.
/.../ WL bjuder på rakryggad pop, med högre av det mesta,
i kontrast mot musiken som inledde kvällen. Kaffet och mackan smakar
bra med bandets friskhet i öronen. Det är ändå
så att sångarens röst kommer mest till sin rätt
när han byter sin akustiska gitarr mot en banjo och drar ner tempot
en smula. Piano, banjo och Olof i en schysst symbios. Western, ja visst!
Ett hoppslut bjuder Wichita Linemen på och lämnar över
till trion Cutter.-Sven Melin, Arbetarbladet
Läs
hela artikeln (där även Olles soloprojekt "Petticoat"
recenseras)