Många har hört talas om Buddha och även sett statyer och avbilder av honom, men få vet vem han var. Här följer en liten berättelse om en av de mest spännande historiska personer vi känner till. På fullmånedagen i maj år 623 f kr föddes i nuvarande Nepal en indisk Sakyaprins vid namn Siddharta Ghautama, som skulle komma att bli den störste religiösa läraren i världen. Sedan han uppfostrats i lyx och fått en utbildning som anstod en prins gifte han sig och fick en son. Hans kontemplativa natur och gränslösa medlidande tillät honom inte att njuta av de flyktiga materiella nöjena i en kunglig familj. Han kände inte något lidande, men kände en djup medömkan för den lidande mänskligheten. Bland bekvämlighet och välfärd insåg han lidandets allmängiltighet. Palatset med alla dess tidsfördriv var inte längre någon tilltalande plats för den medlidsamme prinsen. Tiden var mogen för honom att ge sig av. Med insikt om de sinnliga njutningarnas fåfänglighet avsade han sig vid tjugoåtta års ålder alla världsliga nöjen, och iklädd en askets enkla, gula dräkt, ensam och utan pengar, vandrade han ut för att söka sanningen och friden. Det var en avsägelse som saknade historiska föregångare, ty han gav sig inte av då han var gammal utan i sin krafts dagar. Han lämnade inte fattigdom utan överflöd. Då man i gamla tider trodde att ingen frid kunde vinnas, om man inte levde i sträng askes, praktiserade han ihärdigt alla former av hård livsföring. "Genom att lägga nattvak till nattvak och botgörelse till botgörelse" gjorde han ett övermänskligt försök i sex långa år. Hans kropp reducerades nästan till ett skelett. Ju mer han plågade sin kropp, desto längre kom han från målet. Den smärtsamma, framgångslösa, stränga livsföring han strävsamt praktiserade visade sig absolut fåfäng. Han var nu genom personlig erfarenhet fullständigt övertygad om den fullständiga gagnlösheten i självspäkning, som försvagade hans kropp och resulterade i själslig slöhet. Sedan han dragit lärdom av denna ovärderliga erfarenhet beslöt han slutligen att följa en självständig kurs och att undvika de båda ytterligheterna självhängivelse och självspäkning. Den förra bromsar ens andliga utveckling, den senare försvagar ens intellekt. Den nya väg som han själv upptäckte var mittens väg, Majjhima Patipada, som sedan blev ett av de utmärkande dragen i hans lära. En morgon, medan han var djupt försjunken i meditation, utan hjälp eller ledning från någon övernaturlig kraft och endast förlitande sig på sin strävan och vishet, utraderade alla orenheter, renade sig själv och vann, då han insåg hur tingen verkligen förhåller sig, upplysning (Buddhaskap) vid 35 års ålder. Han föddes inte som en Buddha, utan blev en Buddha genom sin egen strävan. Som det fullkommliga förkroppsligandetav alla de goda egenskaper han predikade, utrustad med en djup vishet som motsvarade hans gränslösa medligande, fri från alla personliga motiv, ägnade han återstoden av sitt dyrbara liv åt att tjäna mänskligheten, både som exempel och som lärare. Efter att under 45 långa år ha indervisat mycket framgångsrikt dukade Buddha, liksom varje annan mänsklig varelse, under för förändringens obevekliga lag och gick slutligen bort i sitt 80:e år, uppmanande sina lärjungar att betrakta hans lära som sin lärare. Buddha var människa. Som människa föddes han, som människa levde han och som människa nådde han sitt livs slut. Fast han var en mänsklig varelse blev han en extraordinär människa (acchariyamanussa), men han gjorde aldrig anspråk på att vara gudomlig. Buddha betonade denna viktiga punkt och lämnade ingen som helst möjlighet åt någon att begå misstaget att tro, att han var en odödlig gudomlig varelse. Lyckligtvis finns det inget förgudligande i Buddhas fall. Det bör emellertid påpekas, att det inte fanns någon lärare "så gudlös som Buddha, ändå ingen så gudalik". Buddha är varken en inkarnation av den hinduiska guden Vishnu, som somliga tror, eller en frälsare som oförbehållsamt räddar andra genom personlig frälsning. Buddha uppmanar sina lärjungar att förlita sig på sig själva för sin frigörelse, ty både renhet och och orenhet beror på dem själva. Då han klargör sitt förhållande till sina efterföljare och betonar vikten av självtillit och individuell strävan, säger Buddha helt enkelt: "Ni måste sträva själva, Tathagatas är bara lärare". Buddhorna visar vägen. Det kommer an på oss själva att följa den vägen för att nå fram till vårt renande. Att förlita sig på andra för räddning är negativt, men att förlita sig på sig själv är positivt. Att vara beroende av andra innebär att uppge sin egen strävan. I Mahaparinirvana sutra säger Buddha, då han uppmanar sina lärjungar att lita på sig själva: "Var era egna öar, var er egen tillflykt, sök inte tillflykt hos andra". Dessa betecknande ord upphöjer det egna. De avslöjar hur väsentlig den personliga strävan är för att man skall kunna fullborda sitt syfte, och hur ytligt och fåfängligt det är att söka förlossning hos välvilliga räddare och att eftersträva illusorisk lycka i ett liv efter detta genom att blidka inbillade gudar eller genom obesvarade böner och meningslösa offer. Vidare gör Buddha inte anspråk på att ha ensamrätt på Buddhaskapet, som i själva verket inte är något privilegium för någon speciellt välsignad person. Han nådde det högsta möjliga tillstånd av fullkomning någon kan eftersträva och utan en lärares slutna näve (Acariyamutthi*) avslöjade han den enda vägen som leder dit. (*="lärarens slutna näve" syftar på vissa religiösa lärares sed att undanhålla sina lärjungar viss undervisning eller information. Från sådan esoterism tog Buddha bestämt avstånd) Enligt Buddhas lära kan vem som helst eftersträva detta högsta fullkomlighetstillstånd om han gör den nödvändiga ansträngningen. Buddha fördömer inte människor som genom att kalla dem usla förrädare, tvärtom glädjer han dem genom att säga att de i grund och botten är renhjärtade. Enligt hans uppfattning är världen inte syndig, utan vilsegången på grund av okunnighet. Istället för att göra sina efterföljare modlösa och reservera det upphöjda tillståndet endast åt sig själv uppmuntrar och leder han dem att försöka efterlikna honom, ty Buddhaskapet finns latent hos alla. På ett sätt är vi alla potentiella Buddhor. En som eftersträvar att bli en Buddha kallas en Bodhisattva, vilket bokstavligen betyder "vishetsvarelse". Detta Bodhisattva-ideal är den vackraste och mest förfinade levnadsbana som någonsin lagts fram för denna egocentriska värld, "ty vad är ädlare än ett liv i tjänande och renhet?" Som människa uppnådde han Buddhaskap och förkunnade världen människans ofattbara möjligheter och skapande kraft. I stället för att över människan placera en osedd allsmäktig gud, som godtyckligt kontrollerar mänsklighetens öden, och göra henne underdånig en högsta kraft så lyfte han upp mänsklighetens värde. Det var han som lärde att människan kan uppnå sin frigörelse och sitt renande genom egen strävan, oberoende av förmedlande präster. Det var han som lärde den egocentriska världen det osjälviska tjänandets ideal. Det var han som revolterade mot det förnedrande kastväsendet, lärde mänskligheten jämlikhet och gav lika möjligheter åt alla att utmärka sig på livets alla områden. Han förkunnade att portarna till framgång och välstånd står öppna för alla, i livets alla omständigheter, för hög eller låg, för helgon eller brottsling, som vill börja på nytt och eftersträva fullkomning. För alla män och kvinnor som förtjänade det, oavsett kast, hudfärg eller rang, grundade han en celibatorden. Han tvingade inte sina anhängare att bli slavar vare sig under hans lära eller under honom själv, utan medgav fullständing tankefrihet. Han tröstade de bedrövade med sina ord. Han skötte de sjuka som övergivits. Han hjälpte de fattiga som försummades. Han förädlade de vilseleddas liv, renade brottslingars fördärvade liv. Han uppmuntrade de svaga, enade de oeniga, upplyste de okunniga, klargjorde det mystiska, vägledde de som levde i andligt mörker, upplyfte de låga, hedrade de ädla. Både rika och fattiga, helgon och brottslingar älskade honom lika högt. Despotiska och rättfärdiga kungar, berömda och okända furstar och adelsmän, generösa och giriga miljonärer, högmodiga och ödmjuka lärda män, nödställda människor, nedtrampade tiggare, ondskefulla mördare, avskydda kurtisaner, alla drog nytta av hans visa och medlidsamma ord. Hans ädla exempel var en källa till inspiration för alla. Hans lugna och fridfulla uppenbarelse var en lugnande syn för fromma ögon. Hans budskap om fred och tolerans välkomnades av alla med obeskrivlig glädje och var till evig hjälp för var och en som var lycklig nog att få höra och kunna efterleva det. Var än hans lära trängde in lämnade den ett outplånligt intryck på respektive folks karaktär. Det kulturella framåtskridandet i alla buddhistiska nationer berodde huvudsakligen på hans upphöjda lära. I själva verket växte alla buddhistiska länder, som Sri Lanka, Burma, Thailand, Kambodja, Laos, Vietnam, Nepal, Tibet, Kina, Mongoliet, Korea, Japan, m fl upp i buddhismens vagga. Fast mer än 2 500 år förflutit sedan den störste lärarens bortgång utövar hans unika personlighet ändå ett stort inflytande på alla som lär känna honom. Hans järnvilja, hans djupa vishet, allomfattande kärlek, gränslösa medlidande, historiska avstående, fullkomliga renhet, tilldragande personlighet, hans föredömliga metoder för att sprida läran och hans slutliga framgång - alla dessa faktorer har förmått cirka en femtedel av jordens befolkning att betrakta Buddha som sin högste religiösa lärare. Sri Radhakrishnan (indisk författare och filosof) säger i en glödande hyllning till Buddha: "I Gautama Buddha har vi ett vad beträffar inflytande på människosläktets tankar och liv oöverträffat mästarsinne, heligt för alla såsom en grundare av en religiös tradition, vars grepp knappast är mindre omfattande eller djupt än någon annans. Han tillhör världens tankehistoria, alla kultiverade människors gemensamma arv, ty att döma av hans intellektuella redbarhet, moraliska uppriktighet och andliga insikt är han otvivelaktigt en av historiens största gestalter." I "The three Greatest Men in History" skriver H.G. Wells: "I Buddha ser man tydligt en man, enkel, from, ensam, kämpande för ljus - en levande männsklig personlighet, inte en myt. Han gav också ett budskap av allmännyttig karaktär till mänskligheten. Många av våra bästa moderna ideer står i mycket nära samklang med det. Allt elände och missnöje beror på själviskhet, lärde han. Innan en människa kan få frid måste hon sluta leva för sina sinnen eller för sin egen skull. Då blir hon en stor gestalt. Buddha manade, på ett annat språk, människan till osjälviskhet 500 år före kristus. På vissa sätt står han oss och våra behov närmare. Han belyste bättre än Kristus vår individuella betydelse och tjänst och var mindre tvetydig i frågan om personlig odödlighet." St. Hilaire (Fransk författare och filosof) anmärker: "Den perfekta förebilden för alla goda egenskaper han predikar...Hans liv har inte en fläck." Fausböll (dansk indolog på 1800-talet. Hans latinska översättning av Dhammapada var den första översättningen till västerländskt språk av buddhistiska kanoniska texter) säger: "Ju mer jag känner honom, desto mer älskar jag honom." En av hans ödmjuka efterföljare skulle säga: "Ju mer jag känner honom desto mer älskar jag honom. Ju mer jag älskar honom, dest mer känner jag honom. Tillbaka till Buddhism-sidan Tillbaka till Svenska Tibetsidan Back to the Free Tibet Website [OBSERVERA] Informationen på denna webbplats uppfattas som korrekt av dess innehavare. Skriv i min Gästbok Läs min Gästbok Skriv till mig: xldude69@NOSPAMyahoo.com (Ta bort "NOSPAM")