Den allsmäktige Buddha har gått bort, men den upphöjda Dharma, som han utan förbehåll lämnade i arv åt mänskligheten, existerar fortfarande i sin ofördärvade renhet.

Fast Buddha inte lämnade några skriftliga nedteckningar av sin undervisning har hans lärjungar bevarat den genom att minnas och muntligen överföra den från generation till generation.

Omedelbart efter hans död höll 500 ledande arahanter, kunniga i Dharma och Vinaya ("monastisk disciplin"), ett möte för att läsa upp Undervisningen så som den ursprungligen lärdes ut av Buddha. Ärevördige Ananda Thera, som hade åtnjutit det speciella privilegiet att få höra alla Buddhas föredrag, reciterade Dharma, medan ärevördige Upali uppläste Vinaya. Tipitakan sammanställdes och arrangerades i sin nuvarande form av dessa arahanter.

Tipitakan nedtecknades för första gången i buddhismens historia på palmblad under den fromme singhalesiska kungen Vattagamani Abhayas regeringstid, ungefär år 83 f kr på Sri Lanka. Denna omfångsrika Tipitaka, som innehåller det väsentligaste i Buddhas lära, beräknas vara ungefär elva gånger så stor som Bibeln. En slående kontrast mellan Tipitakan och Bibeln är att den förra inte utvecklats gradvis som den senare.

Som själva ordet anger består Tipitakan av tre "korgar" (delar). De är Disciplinens Korg (Vinayapitaka), Samtalens Korg (Sutrapitaka) samt Den Högsta Lärans Korg (Abhidharmapitaka).

Vinayapitakat, som betraktas som ankaret i äldsta celibatorden - Sanghan - behandlar huvudsakligen regler och förordningar som Buddha utfärdade, då behov uppstod, för den framtida disciplinen inom munkgemenskapen (Bhikkhusangha) och nunnegemenskapen (Bikkhunisangha). Den beskriver i detalj Sasanas (religionens) gradvisa utveckling. En redogörelse för Buddhas liv och tjänande ges också. Indirekt ger den en del viktig och intressant information om antikens historia, indiska seder, konster, vetenskap osv.

Vinayapitaka består av följande fem samlingar:

1. Parajika - Större överträdelser
2. Pacittiya - Mindre överträdelser
3. Mahavagga - Stora kapitlet
4. Cullavagga - Lilla kapitlet
5. Parivara - Sammandrag av Vinaya

Parajika och Pacittiya sammanfattas under rubriken Vibhanga ("klassificering"). De övriga tre sammanfattas under rubriken Khandhaka ("Avdelning"). Suttapitaka består huvudsakligen av lärotal som Buddha själv höll vid olika tillfällen. Där finns medtagna en del föredrag som hölls av några av hans framstående lärjungar, som den ärevördige Sariputta, Ananda, Moggallana m fl. Den är som en bok med recept, eftersom de predikningar som införlivats i den gavs för att passa skilda angelägenheter och temperament hos olika personer. Det kan finnas uttalanden som skenbart är motsägande men de får inte misstolkas, ty Buddha yttrade dem för att de skulle passa ett speciellt ändamål. Samma fråga kunde han t ex antingen besvara med tystnad (då frågeställaren endast var frågvis) eller ge ett noggrannt svar på då han visste att frågeställaren var en uppriktig sökare. De flesta predikningarna var huvudsakligen avsedda att vara till hjälp för Bhikkhus, behandlar det heliga livet och förklarar undervisningen. Det finns även ett flertal andra föredrag som behandlar lekmännens både materiella och andlige utveckling.

Denna pitaka indelas i fem nikayas eller samlingar, nämligen:

1. Dighanikaya: Samlingen av långa tal
2. Majjhimanikaya: Samlingen av meddellånga tal
3. Samyuttanikaya: Samlingen av besläktade tal
4. Ahguttanikaya: Samlingen av lärotal i nummerordning
5. Khuddakanikaya: Samlingen av korta tal

1. Khuddakapatha: Kortare texter
2. Dharmapada: Sanningens väg
3. Udana: Jubelverser
4. Itivuttaka: "Så sade"-tal
5. Sutranipata: Samlade lärotal
6. Vimanavatthu: Berättelser om himmelska boningar
7. Petavatthu: Berättelser om Petas
8. Theragatha: Brödernas psalmer
9. Therigatha: Systrarnas psalmer
10. Jataka: Födelseberättelser
11. Niddesa: Utläggningar
12. Patisambhidammaga: Analytisk kunskap
13. Apadana: Arahanters liv
14. Buddhavamea: Buddhatraditionen
15. Cariyapitaka: Sätt att uppträda

Abhidharmapitaka är den viktigaste och mest intressanta av de tre, då den innehåller den djupa filosofin i Buddhas lära, i motsats till de förtydligande och enklare lärotalen i Suttapitaka.

I Suttapitaka finns den konventionella läran (voharadesana) medan man i Abhidharmapitaka finner den yttersta läran (paramatthadesana).

För den vise är Abdidharman en oumbärlig vägvisning, för den andligt utvecklade en intellektuell njutning och för forskande akademiker föda för tanken. Medvetandet definieras. Tankarna analyseras och klassificeras, främst ur etisk synpunkt. Sinnestillstånden finns uppräknade. Sammanställningen av varje typ av medvetande framställs i detalj. Hur tankar uppstår beskrivs minutiöst. Ovidkommande problem som intresserar mänskligheten, men som saknar betydelse för ens renande, åsidosätts avsiktligt.

Materien diskuteras i korthet. Materiens grundenheter, egenskaper och ursprung, förhållandet mellan psyke och materia förklaras.

Abhidarman undersöker psyke och materia, de båda sammansatta faktorerna i en så kallad varelse, för att bidra till förståelsen av hur sakerna verkligen förhåller sig, och längs dessa riktlinjer har en filosofi utvecklats. För att man skall kunna inse det yttersta målet, Nirvana, har på grundval av denna filosofi ett etiskt system utvecklat sig.

Abhidarmapitaka består av sju böcker:

1. Dharmasangani: Klassificering av Dharmas
2. Vibhanga: Boken om uppdelningar
3. Kathavattu: Kontroversiella punkter
4. Puggalapannatti: Beskrivning av individer
5. Dhatukatha: Diskussion med syftning på elementen
6. Yamaka: Boken om par
7. Patthana: Boken om förhållandeskap

I Tipitaka finner man mjölk åt spädbarnet och kött åt den starke, ty Buddha lärde ut sin doktrin både åt massorna och åt intelligentsian. Den upphöjda Dharma som bevarats i dessa heliga skrifter behandlar sanningar och fakta och rör inte teorier och filosofier, som bara kan accepteras som profana sanningar idag bara för att kastas överbord i morgon. Buddha framlade inga nya häpnadsväckande filosofiska teorier för oss, inte heller inlät han sig på att skapa någon ny materiell vetenskap. Han förklarade vad som finns inom och utom oss i den mån det rör vår frigörelse, och förklarade ytterst en väg till frigörelse som är unik. Han har dock förekommit mången modern vetenskapsman och filosof.

Schopenhauer har i sin bok "Die Welt als Wille und Vorstellung" (Världen som vilja och föreställning) framlagt sanningen om lidandet och dess orsak i västerländsk form. Spinoza försäkrar, fastän han inte förnekar att en permanent verklighet existerar, att all fenomenell existens är övergående. Enligt hans uppfattning övervinns sorgen "genom att man finner ett kunskapsobjekt som inte är förgängligt, inte varar blott en dag, utan är oföränderligt, permanent och evigt". Berkeley (anglikansk biskop och filosof på 1700-talet) bevisade att den så kallade odelbara atomen är en metafysisk fiktion. Hume (skotsk filosof på 1700-talet) drog efter en obeveklig analys av sinnet slutsatsen, att medvetandet består av flyktiga mentala tillstånd. Bergson (fransk filosof) förfäktar doktrinen om förändring. Prof. James hänvisar till en medvetandeström.

Buddha förklarade dessa doktriner om Förgänglighet (Anicca), Lidande (Dukkha) och Icke-själ (Anatta) för 2 500 år sedan, medan han vistades i Gagnes dalgång.

Man måste förstå, att Buddha inte predikade om allt han kände till. Vid ett tillfälle då Buddha passerade genom en skog tog han en handfull löv och sade: "Bhikkhus )Buddhistisk munk av högsta rang), det jag lärt er är jämförbart med löven i min hand. Det jag inte lärt er är jämförbart med mängden löv i skogen."

Han lärde ut det han ansåg vara absolut nödvändigt för ens renande, utan att göra någon åtskillnad mellan en esoterisk och en exoterisk doktrin. Han var karakteristiskt nog tyst inför frågor som var ovidkommande för hans ädla uppgift.

Buddhismen överrensstämmer utan tvekan med vetenskapen, men de bägge bör behandlas som parallella läror, eftersom den ena främst sysslar med materiella sanningar och den andra begränsar sig till moraliska och andliga. Intresseområdena är olika.

Den Dharma han lärde ut skall inte endast bevaras i böcker, inte heller är den ett ämne avsett att studeras ur historisk eller litterär synvinkel. Tvärtom skall den läras och utövas i ens dagliga liv, ty utan tillämning kan man inte värdera sanningen. Dharma skall studeras och än mer tillämpas, och framför allt inses. Direkt insikt är dess högst mål. Som sådan jämförs Dharma med en flotte, som endast är avsedd för flykt undan födelsens och dödens ocean (Samsara).

Buddhismen kan därför inte kallas en filosofi i strikt betydelse, ty den är inte endast "kärleken till, som förorsakar ett sökande efter, vishet". Buddhismen kan ungefärligen liknas vid en filosofi, men den är mycket mer omfattande.

Filosofi sysslar huvudsakligen med kunskap och rör inte tillämpning, medan Buddhismen lägger speciell vikt vid tillämpning och insikt.