Johann Tserclaes Tilly 
(1559–1632) 

Katolska ligans störste fältherre 
 
  Greve de Tilly, född i februari 1559 på slottet Tilly i Brabant (Belgien), död 20 april 1632 i Ingolstadt. Av fadern bestämd för det andliga ståndet, lämnades Tilly till jesuiterna att uppfostras. Men driven av oövervinnelig lust för krigsyrket, inträdde han vid 21 års ålder i spansk krigstjänst och deltog i kampen mot de för sin frihet kämpande nederländarna. Med överstelöjtnants grad trädde Tilly 1598 i Österrikes tjänst och deltog 1600–02 i kriget mot turkarna, från 1601 i spetsen för ett av honom själv värvat vallonskt regemente. Sedermera gick Tilly i bayersk tjänst och gav kurfursten Maximilian I verksam hjälp vid ombildningen av hans krigsmakt. Sedan katolska ligan bildats (1609), utnämndes han till överbefälhavare för dess stridskrafter. Trettioåriga krigets utbrott (1618) gav honom tillfälle till omfattande praktisk verksamhet. I spetsen för 30,000 man ryckte han på sommaren 1620 in i Oberösterreich, skyddade kejsaren för hans upproriska undersåtar, gick därefter in i Böhmen, vann slaget på Vita berget (8 november 1620) och undertryckte därmed det böhmiska upproret. 1621–24 vann han avgörande framgångar över markgreve Georg Fredrik av Baden-Durlach (vid Wimpfen 26 april 1622) och hertig Kristian av Braunschweig (vid Höchst 10 juni samma år och vid Stadtlohn 6 augusti 1623) samt upphöjdes till belöning därför till riksgreve. Därpå erhöll han i uppdrag att kuva hela norra Tyskland, och då Danmarks konung, Kristian IV, kastade sig in i kampen mot katolikerna vann Tilly, ehuru underlägsen, en fullständig seger över honom (vid Lutter am Barenberge 17 augusti, gamla stilen, 1626). Tillsammans med Wallenstein underlade han sig därefter hela norra Tyskland och Danmarks fastland. Efter Wallensteins avsättning (1630) blev Tilly generalissimus över alla kejserliga trupper och fick Gustaf II Adolf till motståndare. Magdeburgs erövring (10 maj 1631) blev nu hans första bedrift. Han ryckte därefter mot Gustaf Adolf, men kunde icke locka denne ur hans befästa läger vid Werben, varför han drog sig ned åt Thüringen. I Sachsen, dit kejsaren sände honom i slutet av augusti 1631 mötte han snart sin fiende, och vid Breitenfeld led den gamle segervane fältherren ett grundligt nederlag (7 september 1631). Långsamt drog Tilly sig tillbaka till Bayern och tog slutligen ställning vid det befästa Rain bakom Lech för att hindra Gustaf Adolf att intränga i Bayern. Han blev där slagen 5 april 1632, sårades svårt och dog till följd av sina sår. Från ungdomen uppfostrad i sträng lydnad, fordrade han sådan utan skonsamhet av sina underlydande. Han var god soldat, begåvad, skarpsynt och skicklig fältherre samt dessutom, vilket icke alltid var så vanligt den tiden, en oegennyttig och hederlig man. Till sin religiösa ståndpunkt var han fanatisk katolik.
  Litteratur: H. de Villermont: Tilly (2 band, 1859); och O. Klopp: Tilly im dreissigjährigen Kriege (2 band, 1866; ny bearbetning i 3 band 1891–96); som båda gå för långt i försvaret av hans handlingar; K. Wittich: Magdeburg, Gustav Adolph und Tilly (2 band, 1874); J. Mehler: General Tilly der Siegreiche (2. uppl. 1915); G. Gilardone: Tilly, der Heilige im Harnisch (1932). 
Tillys (av Schwanthaler modellerade) staty restes 1843 i Münchens Feldherrenhall.
 
Carl O. Nordensvan (Nordisk Familjebok, 2. uppl., band 29)
  Tillbaka till Dodo von Knyphausen