Albrecht
von Wallenstein
(1583–1634) Gåtfull fältherre och
landägare
|
![]() |
|||||||
Albrecht Wenzel Eusebius von Wallenstein,
hertig av Friedland, hertig av Mecklenburg, österrikisk härförare
och statsman, av en gammal, men ingalunda rik böhmisk adelssläkt,
föddes 24 september (nya stilen) 1583. Hans föräldrar omfattade
den evangeliska läran. Wallenstein själv anslöt sig några
och tjugu år gammal till den katolska, utan att likväl vare
sig då eller sedermera de religiösa frågorna för
honom hade någon större betydelse. Efter ett par års universitetsstudier
och resor, särskilt uti Italien, ägnade Wallenstein sig åt
krigaryrket. Redan genom sitt första gifte (1609) förvärvade
han betydande förmögenhet. 1617 infann han sig i spetsen för
en skara värvade trupper hos dåvarande ärkehertigen av
Österrike, sedermera kejsaren Ferdinand II, som var invecklad i fejd
med venetianarna. Så knöts en förbindelse, som skulle föra
Wallenstein till storhet och makt, men också i sinom tid till undergången.
Djärv och våldsam, ärelysten och originell, stundom nästan
bisarr, glänsande och frikostig, dessutom en ivrig adept av den tidens
astrologi, drog han redan nu blickarna till sig, liksom han gjorde det
allt framgent. På samma gång var han en god hushållare
och röjde i allt, som rörde hans ekonomi, långt gående
egennytta. Sin landsherre förblev han trogen, och vid böhmarnas
uppror 1619 skilde han sin sak från sina landsmäns för
att öppet och utan tvekan sluta sig till Ferdinand. Också kunde
han efter slaget på Vita berget (1620) på ruinerna av fränders
och landsmäns lycka grunda en familjebesittning utan like, i det att
han för en spottstyver tillhandlade sig en mängd av de landsflyktige
böhmarnas konfiskerade egendomar. Så uppstod den stora godskomplexen
Friedland i nordvästra Böhmen, som 1623 gjordes till ett riksfurstendöme
och några år senare till ett hertigdöme för Wallensteins
räkning. Hertigen av Friedland var Böhmens rikaste man och tillika
kejserlig ”gubernator” över detta land. Kort före sin upphöjelse
i fursteståndet hade han ingått sitt andra gifte, med en dotter
till greve Harrach, en av kejsar Ferdinands förtrogne. I förvaltningen
av sina vidsträckta besittningar visade han synnerlig duglighet.
Under loppet av det 1618 utbrutna tyska kriget hade ställningen efter några år börjat bli betänklig nog för kejsaren. Han hotades i sina arvländer både från Ungern och Schlesien; mot honom och det förbundna Spanien sammandrog sig jämväl en koalition av flera europeiska makter. Det var då, som Wallenstein erbjöd sig att på egen hand uppsätta en krigshär, som skulle stå till kejsarens fullständiga disposition, utan att betunga hans finanser. Förslaget antogs trots motstånd från ett parti vid hovet, och Wallenstein blev kejsarens fältherre våren 1625. I härens organisation och underhåll — det senare beroddes genom ett väl ordnat kontributions- och inkvarteringssystem, för vilket hela tyska riket fick tjäna som underlag — visade Wallenstein ånyo sin stora administrativa förmåga. Denna armé, inom vilken de tyska elementen sannolikt voro i minoritet, skall redan efter några månader ha överskridit 24,000 man. Med sina trupper uppträdde han i Nord-Tyskland, där han vid Dessaubron sprängde Mansfelds här (15 april 1626), samt vände sig därefter mot Ungern, där han visserligen icke infriade de förhoppningar kejsaren fäst vid detta fälttåg — hans ställning vid hovet i Wien var t.o.m. svårt hotad —, men dock åstadkom ett fredsslut med Bethlen Gábor. 1627 rensade han Schlesien från de fiendestyrkor, som ännu stodo där, och kunde nu kasta sin armé mot norr, mot Östersjökusten. Samtidigt uppgjorde han storartade, hela Europa omfattande planer, som under växlande former skulle sysselsätta hans fantasi ända till det sista, om det ock icke är så lätt att avgöra, i vad mån han med verkligt allvar omfattat dessa olika projekt. Återställandet av kejsarens förlorade herravälde i Tyska riket på riksständernas bekostnad, osmanernas kuvande och Konstantinopels erövring, grundandet av en kejserlig sjömakt på Östersjön, fred mellan Polen och Sverige samt Danmarks överlåtande åt Gustaf Adolf som tyskt län — se där några av de högtflygande tankar, som sysselsatte den kejserlige härförarens själ under hans fälttåg. Att han därvid ej glömde sig själv, medan hans kejserlige herres förbindelser till honom för varje år ökades, är naturligt. 1627 förvärvade han sig också det schlesiska furstendömet Sagan; 1628 fick han Mecklenburg i pant, sedan dess hertigar fördrivits, och snart upphöjdes han formligen till hertig av Mecklenburg. Redan förut hade han utnämnts till ”general över det baltiska och oceaniska havet”. Det var vid denna tid han också umgicks med planen att genom en kanal förena Östersjön och Nordsjön. Wallenstein stod vid 1620-talets slut på höjden av makt och lycka, men ofärden var ej långt borta. Hans uppträdande i Tyskland och hans planer på kejsarens maktställning hade skaffat honom hätska motståndare i de tyske furstarna, de katolske knappt mindre än de protestantiske, och i Gustaf II Adolf, för vilken han tidigt hyste en halvt vidskeplig respekt, fann han en överman. Stralsunds undsättning från Sverige 1628 betecknade ett svårt slag för planerna på en kejserlig Östersjömakt, och det var Wallenstein själv, som genom sina hjälpexpeditioner till Polen och på annat satt påskyndade Gustaf Adolfs uppträdande i Tyskland (sommaren 1630). Kort därefter spred sig underrättelsen om Wallensteins avsättning på kurfurstedagen i Regensburg (augusti 1630), där hans motståndare under påverkan även av franska intriger förmått kejsaren att fråntaga fältherren befälet. Djupt kränkt, drog han sig tillbaka till sina besittningar i Böhmen. Därmed begynner sista skedet av Wallensteins bana. Enligt de anklagelseskrifter, som efter hans död offentliggjordes för att rättfärdiga mordet på honom, enligt den berättelse framför allt, som den böhmiske emigranten Raschin då som kronovittne avgav, skulle då sista åren av hans liv knappt ha företett annat än en fortlöpande vävnad av svek och trolöshet mot hans kejserlige herre. Frågan därom skulle länge sysselsätta många forskare. Bevisande samtida aktstycken förelågo länge så sparsamt, att man i början av 1880-talet trodde sig kunna så gott som alldeles fritaga Wallenstein från varje skuld (så Hallwich). Det var först E. Hildebrands fynd av vissa aktstycken i svenska Riksarkivet sommaren 1883 och upptäckten av den svenske diplomaten Lars Nilsson Tungels papper i biblioteket i Hannover, som spredo ett säkrare ljus över dessa förhållanden, om än dunkla punkter ännu finnas. Det står till en början fast att förhandlingar under våren och sommaren 1631 ägde rum emellan Gustaf II Adolf och Wallenstein, i syfte att understödja den senare med en armékår om 10–12 tusen man med vilken han skulle uppträda mot kejsaren i dennes arvländer. Första tanken därpå synes ha utgått från svenskt håll. Planen har i varje fall en tid accepterats av Wallenstein. Men slaget vid Breitenfeld (september 1631) förändrade ställningen. Gustaf II Adolf vägrade nu att sända någon starkare truppstyrka till Böhmen, och förbindelserna avbrötos snart fullständigt. I stället lät Wallenstein förmå sig att 1632 för andra gången överta högsta befälet över en kejserlig här, som han själv skulle uppsätta, med högsta ledningen åtminstone av alla krigsrörelser. Det är mera ovisst, huruvida han hade lika oinskränkt fullmakt att underhandla om fred. Någon anledning att under det följande året (1632) betvivla hans trohet mot kejsaren föreligger icke. Det var under detta år han 24 augusti vid Alte Veste nära Nürnberg, vilken stad han sökte taga, tillbakavisade Gustaf II Adolfs angrepp och 6 november förde befälet i slaget vid Lützen, där han måste lämna fältet åt svenskarna. Men annorlunda förhöll det sig med hans trohet under loppet av 1633. Wallenstein synes efter svenske konungens död ha haft för avsikt att själv återställa freden i Tyska riket på grundvalen av tillståndet före kriget. En sådan plan skulle emellertid säkerligen röna motstånd vid det av jesuiterna ledda kejserliga hovet. Vid detta började dessutom mäktiga fiender att motarbeta honom, i främsta rummet kurfursten Maximilian I av Bayern och det spanska hovet. Wallensteins ställning var ej längre orubbligt säker. Så mycket mer kunde han behöva stödet av de protestantiske kurfurstarna i Sachsen och Brandenburg, i nödfall av svenskarna och kanske även av fransmännen, så ogärna han än vände sig till dessa. Så började han ett sällsamt och tvetydigt dubbelspel, underhandlande än med Sachsen och Brandenburg, än med de böhmiske emigranterna, än genom dessa eller andra personer med Oxenstierna. Redan på våren 1633 lät den böhmiske emigranten greve von Thurn, då högsta befälhavare över den svenska styrkan i Schlesien erbjuda honom böhmiska kronan, om han ville avfalla från kejsaren. Utan att tydligt uttala sig därom sökte Wallenstein förmå de böhmiske emigranterna att skilja sin sak från Sveriges, men då detta misslyckades, hade han ingenting emot, att den böhmiske emissarien underrättade Oxenstierna om det samtal, som han haft med Wallenstein och vari denne visserligen på ett föga lojalt sätt yttrat sig om kejsaren, liksom han utgjutit sin harm mot kurfursten av Bayern. Innan svar från svenske rikskanslern hunnit anlända, hade Wallenstein med sin här inbrutit i Schlesien, men där öppnat underhandlingar med sachsiske befälhavaren Hans Georg von Arnim, för att söndra sachsarna från Sverige. Detta misslyckades fullkomligt; förhandlingen med Oxenstierna var föga allvarligt menad, och på sommaren 1633 togo krigsoperationerna omsider sin början, ehuru med ringa framgång för de kejserlige. Vad som försökts i juni upprepades på ett ännu märkvärdigare sätt i augusti. Wallensteins ställning vid det kejserliga hovet syntes allvarsamt hotad; planen att i västra Tyskland låta en självständig spansk här, oberoende av honom, operera hade stegrat hans förbittring till det yttersta, och i mitten av augusti sökte han ett nytt sammanträde med Arnim, som slutade med ett förslag att med sachsare och svenskar göra gemensam sak mot Spanien och i nödfall mot kejsaren för att framtvinga en allmän fred. Arnim skulle med Wallensteins goda minne bl. a. bege sig såväl till de protestantiske kurfurstarna som till Oxenstierna för att underrätta dem om ställningen. Så skedde ock. Men omedelbart därefter inträffade ett omslag. Wallenstein närmade sig åter det kejserliga hovet, och när Arnim efter sin rundresa åter infann sig hos den kejserlige fältherren, avbröts förhandlingen helt tvärt med yrkandet på en förening med Sachsen och Brandenburg för att köra svenskarna ur Tyskland. Då Arnim ej kunde gå in därpå, utbröto fientligheterna på nytt. Genom detta tvetydiga beteende hade Wallenstein emellertid hos Oxenstierna och Sveriges bundsförvanter med skäl väckt den djupaste misstro. ”Hans skämt hade varit alltför grovt”. Men även hos kejsaren hade han, kanske redan nu obotligt, skadat sin sak. Efter brytningen med Arnim följde överrumplingen av svenskarna vid Steinau 11 oktober (nya stilen) 1633 och Wallensteins framgångsrika tåg genom Schlesien in i Brandenburg. Då lyckades Bernhard av Weimar i november erövra Regensburg och kunde nu hota de kejserliga arvländerna. Det var en fullkamlig överraskning. Wallenstein måste återvända, men då han undvek ett fältslag och i stället lät sin här intaga vinterkvarter i Böhmen, fingo hans vedersakare åter vind i seglen. Till dem hade slutit sig kejsarens son Ferdinand, som själv strävade efter högsta befälet, och vid början av 1634 var det avgjort, att Wallenstein skulle skiljas från sitt kommando. Wallenstein kunde ej vara okunnig om stämningen vid hovet; det var då han i Pilsen, där högkvarteret var, 12 januari 1634 lät anställa det ryktbara dryckeslaget för sina officerare, varunder ett antal av hans överstar förmåddes underteckna en trohetsförbindelse till honom. Underrättelsen om denna s.k. revers i Pilsen gjorde det värsta intryck i Wien, och 24 januari utfärdades det första avsättningsdekretet mot Wallenstein, ehuru det ej genast offentliggjordes. Wallenstein hade emellertid redan före nyåret öppnat nya underhandlingar med kurfurstehoven, som delvis voro kejsaren bekanta, men som också hade sin hemliga sida, en udd emot honom, liksom ännu mera mot Spanien och Bayern. Till och med till Oxenstierna, till hertig Bernhard, till franske gesanten Feuquières avgingo bud. Överallt möttes de med misstroende. Under tiden fullbordades den kejserlige härförarens öde. Hans förnämsta generaler och officerare, Gallas, Piccolomini, Aldringen, voro redan vunna av kejsaren. I början av februari 1634 fick Aldringen kejsarens befallning att bemäktiga sig Wallenstein ”död eller levande”, och 18 februari utfärdades det andra avsättningsdekretet, vari han utan omsvep stämplades som förrädare. Man anordnade redan konfiskeringen av hans förmögenhet. Det visade sig nu, att Wallenstein ej kunde räkna på sina officerares trohet, och alltför sent sökte han frivilligt få nedlägga sitt befäl. Med några få trogna måste han 22 februari fly ur Pilsen till Eger för att närma sig svenskarna i Övre Pfalz. Tre dagar senare, 25 februari nya stilen, mördades han jämte sina närmaste vänner Adam Erdmann Trzka, Christian von Ilow och Wilhelm Kinsky av några skotska och irländska officerare, som följt honom dit. Gärningsmännen belönades rikligt av kejsaren. |
||||||||
Wallensteins personlighet
har av eftervärlden varit i hög grad omstridd, och en väldig
litteratur föreligger om ”Wallensteinsproblemet”. Det var L. von Ranke,
som med sin Geschichte Wallensteins (1869) banade väg för
den åskådning, som söker förklara den i mycket gåtfulle
mannens verk och bana i de historiska källornas ljus. Bland senare
forskare representera särskilt H. Hallwich den apologetiska, A. Gindely
den kritiskt nagelfarande riktningen. Av arbeten, som behandla den på
sin tid livligt omstridda frågan om Wallensteins lojalitet under
sista skedet av hans levnad, må nämnas H. Hallwich: Wallensteins
Ende (1879); E. Hildebrand: Wallenstein und seine Verbindungen mit
den schweden (1884; jämför Historisk tidskrift 1883);
A. Gædeke: Wallensteins Verhandlungen mit den Schweden und Sachsen
1631–1634 (1884); samt G. Irmer: Die Verhandlungen Schwedens und
seiner Verbündeten mit Wallenstein und dem Kaiser von 1631 bis 1634
(I–III, 1888–91). Sedan denna fråga kunnat betraktas som i huvudsak
löst, har den vetenskapliga diskussionen mer inriktats på Wallensteins
första tid som kejserlig general (1625–30). Viktiga bidrag äro
här A. Gindely: Waldstein während seines ersten Generalats
im Lichte der gleichzeitigen Quellen 1625–1630 (I–II, 1886); och H.
Hallwich: Fünf Bücher Geschichte Wallensteins (I–III,
1910); Hallwich har därjämte publicerat ett digert aktmaterial
till belysning av Wallensteins historia 1630–34 (i Fontes rerum Austricarum,
1914). Överskådligt sammanträngd är K. Wittichs framställning
i Allgemeine deutsche Biographie. Om Wallensteins ställning
till den svenska politiken 1626–30 jämför N. Ahnlund: Gustaf
Adolf inför tyska kriget (1918).
Övrig litteratur: M. Ritter: ”Der Untergang Wallensteins” (i Historische Zeitschrift, 97, 1906); H. von Srbik: Wallensteins Ende (1920); A. Ernsberger: Wallenstein als Volkswirt im Herzogtum Friedland (1929); G. Mann: Wallenstein (6. uppl., 1995). |
||||||||
H. R. T. Emil Hildebrand (Nordisk Familjebok,
2. uppl., band 31)
|
||||||||
Tillbaka till Dodo von Knyphausen |