1. Inledning

    År 1941 påbörjades den första utbildningen av s k fältpoliser, bestående av särskilt utvalda värnpliktiga jämte reservanställd personal med civil polisbakgrund. Utbildningen av fältpolisförband kom att pågå under hela beredskapstiden. Den fortsatte sedan efter 1945 med utbildning vid I 1, K 3 och K 1, och fortgår ännu idag, nu under benämningen militärpolis.

    Den viktigaste frågeställningen är varför det organiserades särskilda fältpolisförband under beredskapstiden. Innan detta ägde rum reglerades krigspolistjänsten genom ett reglemente från 1914, vilket ersattes med ett nytt 1940.1 Dessa förordningar åsyftade framförallt en enhet med civilt polisutbildad personal, men där nämndes också en kategori, kallad fältgendarmeriavdelningar (1940 självständiga polisgrupper), bestående av fast anställd personal och värnpliktiga. Dessa senare kategorier synes dock aldrig ha uppsatts. Ansågs dessa föranstaltanden inte vara tillräckliga, vilket ledde till uppsättandet av kompanier och plutoner med fältpoliser inom armén?

    Uppsatsen redogör för vilka slags uppgifter fältpolisförbanden avsågs användas för, vilka följaktligen inte ansågs kunna fullgöras av andra enheter. Vidare kommer fältpolisens utbildning och organisation samt dess faktiska användande under beredskapstiden att behandlas. I vilken mån fullgjordes de huvudsakliga uppgifterna, eller användes förbanden främst för annan tjänst, och i så fall varför?

    Redogörelsen tar sin början runt år 1937, då frågan om upprättandet av någon form av militära polistrupper synes ha väckts inom försvarsstabens underrättelseavdelning. Framåt i tiden begränsas undersökningen till 1945, då utbildningen av de 1942 beslutade fältpolisförbanden var fullgjord. Endast kortfattat berörs den fortsatta fältpolisverksamheten efter 1945.

    1.1 Forskningsläget

    Om svensk fältpolis (militärpolis) är förvånansvärt litet skrivet. Hakon Leche, chef för försvarsstabens inrikesavdelning 1945-1954, nämner i sin granskning av kavalleriets nutidshistoria kortfattat att fältpolisen genom riksdagsbeslut 1955 kom att överflyttas till truppslaget, och redogör därför sparsamt för dess historia.2 Än mer fåordig är artikelförfattaren Bo Wijkmark i Svea livgardes krönika.3 I en skildring av K 3 moderna historia berörs endast perioden från 1956 då fältpolisutbildningen flyttades dit.4 Någon nutida historik över K 1 är ännu inte författad.

    Inte heller i verk om beredskapstiden eller svensk säkerhetstjänst har fältpolisen lämnat några större spår efter sig. I den "officiella" historiken över Sveriges militära beredskap ägnas en uppsats, signerad Hakon Leche, åt de militära insatserna på säkerhetstjänstens område. Dessa handlades inom försvarsstabens underrättelseavdelning, och från 1942 av en egen avdelning - inrikesavdelningen - inom vilken också fältpolisen inordnades. Fältpolisen nämns närmast i förbigående.5

    Huvuddelen av de handlingar som berört fältpolisen från försvarsstabens inrikesavdelning finns bevarade i efterföljarens, säkerhetsavdelningens arkiv, vars delar från beredskapstiden fortfarande förvaras av Försvarsmakten. I Krigsarkivet förvaras arkiven från arméstabens organisationsavdelning respektive utbildningsavdelning, vilka berördes vid det praktiska uppsättandet av fältpolisförbanden. Handlingar från dessa tre avdelningar utgör de viktigaste källorna. Av betydelse är naturligtvis också den statliga utredning som föreslog uppsättandet av fältpolisförband, och som återfinns i Försvarsdepartementets konseljakter i Riksarkivet. Generalstabens inrikesavdelnings arkiv och försvarsstabens underrättelseavdelnings arkiv i Krigsarkivet innehåller rese- och militärattachérapporter samt utredningar. På samma plats finns också privatarkivet efter överste Carlos Adlercreutz, chef för försvarsstabens underrättelseavdelning 1937-1942, dvs den tid då fältpolisorganisationen byggdes upp. Bland annat gjorde Adlercreutz ett försök till historik över fältpolisen. I olika regementsarkiv har slutligen vissa fältpolisenheter lämnat spår efter sig.

    Som kvarlevor kan också de fåtaliga tryckta reglementariska instruktionerna för fältpolisen betraktas.

    Berättelser från fältpolisens verksamhet av typen "minnen från beredskapstiden" synes endast i liten omfattning ha författats. Endast tre exempel har påträffats.6

    Utländsk militärpolis är likaledes sparsamt dokumenterad med enstaka omnämnanden i tidskrifter och böcker. De främsta undantagen är Storbritannien och USA där tillgången till historiker och tidskriftsartiklar är tämligen god. För utländska jämförelser har dylika, jämte nämnda rese- och militärattachérapporter, samt uppslagsverk begagnats.

    1. Svensk Författningssamling [SFS] 1914:109, utfärdad 1914-08-03; 1940:292, utfärdad 1940-04-26.
    2. Leche, Hakon: Det svenska kavalleriet. Ett truppslags nutidshistoria och framtid. P A Norstedts & Söners Förlag, Stockholm, 1979: s 181, 183-184.
    3. Kungl Svea livgardes historia 1719-1976. Stockholm, 1976: s 46-47.
    4. Livhusarerna. Ett svenskt kavalleriregementes nutidshistoria. Red: Bengt Åhslund. Livregementets husarers historiekommitté, Karlsborg, 1986: s 249-255, 491-493.
    5. Sveriges militära beredskap 1939-1945. Red: Carl-Axel Wangel. Militärhistoriska Förlaget, Stockholm, 1982: s 601-602.
    6. Krigsarkivet: Beredskapsminnen från Andra världskriget. Vol 4a. C-E. Tage Danebro; Eriksson, Erik: "Beredskap som fältpolis 1942-1945" (författad 1986), Fältjägaren, nr 66, Östersund, 1995; Williams, Åke: Krigsmäns erinran. Beredskapen 1939-1945. Göteborgs-Posten/Tre Böcker, Göteborg, 1989.

    Nästa avsnitt
    Till innehållsförteckningen

    Åter till förstasidan.