Fältpolis: Bakgrund

2. Bakgrund

2.1 Första världskriget och mellankrigstiden

Den 3 augusti 1914 utgavs Kungl. Maj:ts nådiga kungörelse angående krigspolisen för hären, vilken fastslog att "Krigspolisen består av dels fält- och etapp-polis ävensom fästningspolis, dels fältgendarmeriavdelningar". Dess allmänna uppgift skulle vara att dels utöva ordningshållning inom ett tilldelat område och utöva polisuppsikt över personal tillhörande krigsmakten, dels, i samverkan med den civila ordningsmakten, utöva den allmänna polisuppsikt som kunde bli uppdragen åt krigspolisen.⁷ Under utförandet av den förstnämnda uppgiften ålåg det krigspolisen särskilt:

att söka undanröja anledningar till och förekomma brott och oordningar;
att biträda vid upprätthållandet av ordningen å förbindelseleder, inom förläggningsorter, vid proviantering, sjukavlämning och dylika förrättningar, vid upprymning av stridsfält, å etappstationer osv.;
att efterspana och omhändertaga efterliggare;
att omhändertaga sjuka, som blivit efter sina avdelningar, utan vårdare varande hästar, efterlämnade persedlar, m. m. dyl.;
att ombesörja anträffade liks identifiering och omhändertagande i övrigt, döda hästars nedgrävande, m. m. dyl.;
att visa vilsekomna till rätta;
att, om så undantagsvis erfordras, biträda vid utförande av rekvisitioner och vid övervakande av krigsfångar; samt
att, då så är möjligt, insamla underrättelser om fienden;
att hindra övergrepp mot befolkningen;
att övervaka straffade ävensom för spioneri eller annat brott misstänkta personer och, där så erfordras, taga dem i förvar;
att efterspana och fasttaga rymmare;
att övervaka iakttagandet av militära och andra föreskrifter rörande allmän ordning och säkerhet;
att omhänderhava bevakningen m. m. av anhållna och häktade, vilka icke skola förvaras i militärhäkte;
att, då så förordnas, tjänstgöra som åklagare; samt
att, om så särskilt anbefalles, anordna militärhäkten och handhava tjänsten vid dessa.⁸

Tjänsten avsågs att utföras genom vakter eller patruller. Som framgår krävde en del uppgifter en inte oväsentlig polisiär utbildning, medan andra var mer beroende av en viss mängd krigspolismän. Därför skulle i fält- och etappolisen samt i fästningspolisen endast ingå polisutbildad personal, och fältgendarmeriavdelningarna skulle utgöras av vid armén fast anställd personal och värnpliktiga. Kategorierna fältpolis och etappolis avsågs innehålla både detektivpersonal och andra polismän. Deras huvudsakliga verksamhet var att i arméfördelningskvarter respektive i en armés etappväsende bedriva den krigspolistjänst som fordrade just särskild polisutbildning. Skiljelinjen dem emellan var "under vanliga förhållanden köen (vid tillbakamarsch täten) af truppernas stora träng". Avseende fältgendarmeriet angav kungörelsen att mest fördelaktigt vore att varje arméfördelning kunde tilldelas en egen avdelning fältgendarmeri, men att tillgången knappast skulle medge detta.⁹

Denna författning synes emellertid ha fått mycket ringa tillämpning under första världskriget. Enligt överste Carlos Adlercreutz, chef för generalstabens utrikesavdelning 1936-1937 och försvarsstabens underrättelseavdelning 1937-1942, inkallades ett antal polismän, särskilt detektivpersonal, till höga staber samt fästningsområdena, men i övrigt kunde inga polisiära insatser spåras i generalstabens arkiv. Det existerade dock en överenskommelse med Civildepartementet om viss polispersonals fortsatta tjänstgöring vid generalstaben och marinstaben. En förberedd organisation för fält- och etappolis samt fältgendarmeri tycks således helt ha saknats. Adlercreutz var av den åsikten att det hade funnits gynnsamma tillfällen att åtgärda detta under kriget, men att det ej utfördes. Med hänsyn till utrikespolitiska förhållanden och möjliga inrikespolitiska återverkningar uppfattade Adlercreutz detta som oförklarligt och beklagligt. Han menade att dåtidens militära förbands lämplighet för polisiär ordningshållning var minimal, då gällande rättsregler var högst teoretiska och skillnaden mellan civil och militär maktutövning inte var fastslagen. Vidare ansåg han att de svenska truppförbandens militära värde sjönk vid 1920-talets början genom kortare utbildning och en nedgående anda. Han konstaterade slutligen:

I efterhand bedömt, kunde ju också den senare begynnande upplösningen av krigstukten inom särskilt den ryska krigsmakten ha givit anledning till reella åtgärder för krigspolisens stärkande genom en organisation, ej blott på papperet.¹⁰

För marinen kompletterades 1914 års krigspolisreglemente 1919 med tillämpningsbestämmelser beträffande kustfästningarna, och 1927 utkom ett särskilt krigspolisreglemente för marinen.¹¹ I stora delar var detta till ordalydelsen identiskt med 1914 års, men saknade dock beskrivning av personalens sammansättning och därför nämndes inget om eventuellt ingående värnpliktigt manskap.

2.2 Studier i Sverige

Genom 1925 års polislagstiftning fastslogs att Kungl Maj:t var rikets högsta civila polismyndighet och länsstyrelsen den högsta i länet. Statens resurser för att komplettera den kommunala polisen var dock begränsade, och bestod delvis av militär trupp. I maj 1931 inkallades en mindre militär styrka till Ådalen i Ångermanland för att upprätthålla ordning vid en lokal arbetskonflikt. Genom missförstånd, nervositet och inte minst brist på utbildning, resulterade detta i dödsskjutningen av fem personer. Som en följd av denna händelse inrättades en svensk statspolis 1932.¹²

Med anledning av Ådalskravallerna gjordes en översyn inom generalstabens inrikesavdelning beträffande gällande författningar rörande militär personals användning och uppträdande för upprätthållande av allmän ordning, samt rätten att bruka vapen. Avdelningen inhämtade också utländska erfarenheter, särskilt om militärt ingripande vid upplopp eller liknande i bebyggda samhällen.¹³

Under senare delan av 1930-talet började generalstabens utrikesavdelning, och dess efterföljare, försvarsstabens underrättelseavdelning, att se över behovet och användbarheten av någon form av militär polisorganisation. Tidigare inhämtade utländska erfarenheter pekade på behovet av att i krigstid lösa militära polisuppgifter. Frankrikes i fred uppsatta gendarmeri på landsbygden hade sedan länge utgjort en förstärkning i krigstid för att lösa militära polisuppgifter. Organisationen baserades dock på före detta fast anställda, en kategori som redan var hårt anlitad i Sverige. Storbritanniens krigspolisorganisation var något mindre intressant, då landets försvar var uppbyggt på en yrkesarmé. Istället var det Tyskland som kom att bli förebilden. Uppbyggnaden där var likartad den franska, men byggde på senare erfarenheter inhämtade under landets inre oroligheter på 1920- och 1930-talen. Enligt Adlercreutz kom främst fältpolisens uppgifter att grunda sig på utländska erfarenheter, men inte dess organisation.¹⁴

2.3 Utländska jämförelser

Vid krigsutbrottet 1914 innehöll varje brittisk division i expeditionskåren en Assistant Provost Marshal tillsammans med 25 beridna militärpoliser. Vid varje armékår fanns ytterligare sex militärpoliser. Någon definierad plan för hur dessa skulle användas i ett krigsområde fanns emellertid inte. Ganska snart upptäcktes dock vilken nytta militärpolisen kunde göra för att hålla vägar öppna, ansvara för skyltning, hindra plundring och ta hand om eftersläntrare. Under slaget vid Loos 1915 genomfördes för första gången militär trafikreglering i nutida bemärkelse. I de bakre områdena användes militärpolisen för att upprätthålla ordning i förläggningsområden, hamnar och på järnvägsstationer. Militärpolisen svarade också för att ta hand om civila i nyligen befriade områden. Dess numerär som 1914 var omkring 500, växte till drygt 13 000 under 1918. Mellankrigstiden med mekaniseringen av den brittiska armén gjorde behovet av trafikreglering än större, och det innebar att 1939 var militärpolisens roll bättre preciserad än 1914. Militärpolisförbanden blev utrustade med lastbilar och motorcyklar, och fanns på armé-, kår- och divisionsnivå. Förbandet kom också att användas i samband med i- och urlastning av trupp, men även för att söka efter desertörer, ofta i samverkan med den civila polisen.¹⁵

När USA förklarade Tyskland krig 1918 stod det klart att krigets ökade komplexitet nu krävde en särskilt utbildad militärpolis. En omfattande uppgift blev att hålla obehöriga personer borta från militära operationsområden. Militärpolisen kom också att kontrollera permissionssedlar, gripa rymmare, undersöka svartabörsaffärer, bedrägerier och stölder inom krigsmakten. General John J. Pershing menade att för att klara av militärpolistjänst krävdes en god intelligens, utbildning och fysisk förmåga. "En menig soldat i denna kår måste äga alla de kvaliteter som vanligtvis återfinns hos en underofficer", skrev han.¹⁶ Det dröjde dock till 1941 innan Military Police Corps formellt blev en integrerad del av den amerikanska armén. Under det andra världskriget kom kåren att nå upp i en personalstyrka på omkring 210 000 man och tjänstgjorde på alla fronter.¹⁷

Finland hade ingen egentlig krigspolis före 1939. Utbildningen fick därför påbörjas hastigt vid krigsutbrottet och varade i några veckor vid en "krigspolisutbildningscentral" i Jyväskylä. Först vid vinterkrigets slut kunde det första reglementet utkomma. Den karelska armén kom efter hand att disponera ett par kompanier krigspoliser, medan armékårer tilldelades ett kompani och divisioner en pluton. Varje kompani bestod av en stab och fyra polisplutoner. Strävan var att kompani- och plutonchefer skulle vara reservofficerare och polismän till yrket. I kompaniet ingick också tre brottsutredare och 1-2 hundar. Förbandet var endast lätt beväpnat och dåligt utrustat med fordon. I samband med anfall ansågs krigspolisen oundgänglig för att bland annat svara för den inledande fånghanteringen, förhindra plundring och mordbrand, rensa byggnader, bevaka officiella verk och institutioner, samt rensa upp slagfältet. Vid tillbakaryckning tillkom uppgifterna att ordna evakuering och hålla vägar öppna. Under kriget kom krigspolisen att användas i hög grad för fångbevakning, men också till väg- och tågkontroller. Vid besättandet av Petrozavodsk och Karhumäki upprättade den polisstationer och registrerade kvarvarande civilbefolkning. Endast vid enstaka tillfällen användes krigspolisen som stridande trupp. Någon uppgift att stilla uppror eller upplopp i själva Finland hade krigspolisen inte. Först under fortsättningskriget kom mer stadga att bildas inom krigspolisen genom att civila polismän inkallades. Detta fick dock till följd att den civila polisverksamheten försvagades. Under kriget fick krigspolisen därför överta ansvaret för all polisverksamhet vid stationer och järnvägar.¹⁸

Sedan 1866 hade Tyskland förfogat över ett Feldgendarmerie, vars främsta uppgifter var att kontrollera de egna soldaterna, övervaka civilbefolkningen i besatta områden, och svara för marschreglering. Rekryteringen skedde bland civila lantgendarmer med förstärkning av underofficerare och -befäl ur kavalleriet. Under första världskrigets gång utvidgades fältgendarmorganisationen från 33 till 115 förband och i slutet av kriget uppsattes ett gendarmeriregemente. Med kadrar ur den civila ordningspolisen planlades från 1930-talet uppsättning av ett nytt fältgendarmeri i händelse av krigsutbrott med ansvar för polisfrågorna inom Wehrmacht. En armé skulle tilldelas en eller flera avdelningar, kårer och divisioner en pluton, och fält- och ortskommendanturer var sin grupp. Huvuduppgiften var trafikpolistjänst vid förflyttningar till och inom stridsområdet, trafikreglering i orter, vägkorsningar och vid enkelriktade vägar, samt att säkerställa underhållstrafiken. I övrigt kontrollerade fältgendarmeriet disciplinen, upprättade samlingsplats för fångar, och genomsökte byggnader som utnyttjats av fientliga förband. Det var också ansvariga för avväpningen av och uppsikten över civilbefolkningen på fientligt territorium. I bakre områden kunde fältgendarmeriet kontrollera tjänstledigheter, undersöka fientliga stupade, undanskaffa flygblad eller oskadliggöra blindgångare. Vid behov kunde även det civila luftskyddet förstärkas. Bland de tyska ordnings- och säkerhetsförbanden återfanns också Landespolizei och Geheime Feldpolizei. Den förstnämnda hade sitt ursprung i det kasernerade Schutzpolizei, organiserat i s k Hundertschaft. Det var en civil polisorganisation, som 1933 ombildades till Landespolizei för tjänstgöring på landsbygden. Med början 1935 överfördes denna successivt till armén. Vid krigsutbrottet 1939 uppsattes slutligen Geheime Feldpolizei bestående av polistjänstemän tilldelade Wehrmacht. Dess uppgift var främst att bedriva kontraspionage inom krigsmakten.¹⁹

2.4 Ändring av krigspolisorganisationen

Den krigspolis, som enligt 1914 års reglemente skulle bestå av polisutbildad personal, var avsedd att bemanna krigsbefattningar i polisavdelningar vid högre staber samt polisgrupper vid infanteriregementena. All civil polispersonal utom den som avsågs just för polisväsendet vid krigsmakten kunde enligt uppskovskungörelsen komma att omfattas av uppskov från inkallelse vid mobilisering.²⁰ Trots det innebar krigsmaktens behov av personal med polisutbildning en åderlåtning av den civila poliskompetensen. Detta kom att skapa en intressekonflikt mellan de civila polismyndigheterna och krigsmakten.

Vid uppsättandet av statspolisen övertog denna delvis de uppgifter krigspolisen hade enligt 1914 års reglemente. Detta medgav enligt försvarsstaben en minskning av krigspolisorganisationen till förmån för den civila polisen. Jämfört med 1936 års krigsorganisation som omfattade 246 krigspoliser, föreslogs våren 1939 från försvarsstaben en minskning till 86, och något senare till 52 krigspoliser. Detta skulle genomföras genom indragning av armékårstabernas polisavdelning och en kraftig reducering av antalet poliser i övrigt i armékårs-, fördelnings- och brigadstaber samt infanteriregementenas självständiga polisgrupper.²¹

Likväl uppstod svårigheter att täcka personalbehovet. Överståthållarämbetet menade att det skulle innebära en oacceptabel uttunning av Stockholmspolisen om 28 % av kriminalöverkonstaplarna och 21 % av kriminalkonstaplarna "berövades poliskåren". Detta aktualiserades under slutet av 1939 då den förstärkta försvarsberedskapen medförde inkallandet av poliser till högre staber. För försvarsstaben syntes det ofrånkomligt med en ytterligare minskning av krigspolisorganisationen och ett nytt förslag lades fram i januari 1940. Det innebar att uttagningen av poliser skulle fördelas mellan Överståthållarämbetet och andra myndigheter, samt att krigspolisbefattningarna indrages från fördelnings- och kavalleribrigadstaberna. Antalet krigspoliser skulle härefter utgöra 35. Därutöver hade redan tidigare infanteriregementenas självständiga grupper fastställts att uttagas ur regementenas egen personal. I mars 1940 bekräftades slutligen den föreslagna organisationen.²²

Den 18 mars 1940 hemställde försvarsstaben till Konungen om att 1914 års krigspolisreglemente skulle upphävas, då det var avfattat för en "numerärt mångdubbelt större polisstyrka". Det ansågs därjämte i många delar inte längre vara tillämpligt, bland annat med tanke på den sedan 1938 inrättade allmänna säkerhetstjänsten. Bifogat hemställan fanns ett förslag till ett nytt krigspolisreglemente.²³ Med ett viktigt undantag kom förslaget månaden efter att utgivas som 1940 års krigspolisreglemente, vilket fastslog att krigspolisen vid armén skulle omfatta:

polispersonal som särskilt tilldelats högkvarteret och armékårstab, stabspolis, samt vid infanteriregementena uppsatta självständiga polisgrupper.²⁴

Stabspolispersonal skulle tillhandahållas vid mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap, medan den självständiga polisgruppen bestod av "fast anställd eller värnpliktig personal vid truppförbandet". Vid mobilisering ingick fortfarande fästningspolisen i krigspolisen.

Undantaget från försvarsstabens förslag var att som 6 § hade föreslagits att krigspolisman under tjänsteutövning skulle äga "polismans skydd och befogenhet".²⁵ 1914 års reglemente hade motsvarande formulering där krigspolisman skulle åtnjuta "det skydd, som tillförsäkras offentlig myndighet enligt allmänna strafflagen och skiltvakt enligt strafflagen för krigsmakten".²⁶ Detta privilegium var borttaget i det fastslagna reglementet.

Krigspolisens allmänna uppgift definierades nu till "att inom anvisat verksamhetsområde upprätthålla ordningen samt förhindra och uppdaga brott" och tjänsten skulle fullgöras som kriminaltjänst eller ordningstjänst.²⁷ Krigspolisens särskilda uppgifter "utöver vad behörig chef (befälhavare) anbefaller" angavs till att:

a) efterspana och omhändertaga rymmare och personer som blivit skilda från sina förband;
b) föranstalta om åtgärder till förhindrande av sanitära olägenheter;
c) biträda vid identifiering och omhändertagande av döda;
d) biträda vid bevakning av anhållna och häktade; samt
e) biträda vid tjänsten å upplysningsplats.²⁸

Härmed hade några av de mer personalkrävande uppgifterna försvunnit, såsom att biträda vid upprätthållandet av ordningen, att insamla underrättelser om fienden och att hindra övergrepp på civilbefolkningen.

2.5 Sammanfattning

1914 års krigspolisreglemente gav förutsättningar för uppsättandet av en ansenlig krigspolisorganisation, vilket emellertid aldrig utnyttjades. Det politiska klimatet i Sverige under 1920-talet medgav ingen förstärkning även om det från militärt håll kunde påvisas ett behov. Vådan av att anlita polisiärt outbildad trupp vid upprätthållande av ordning och säkerhet lät tyvärr visa sig framförallt genom Ådalshändelsen.

Utländska erfarenheter visade ett behov av militära förband för övervakning av ordning och säkerhet inom krigsmakten. Dessa hade dessutom med framgång utövat trafikreglering och givit understöd till civilbefolkningen i krigsdrabbade områden.

Ett resultat av Ådalshändelsen blev att användandet av militär trupp för civil ordningshållning ytterligare reglerades, men några åtgärder för att förstärka poliskompetensen inom krigsmakten vidtogs inte. I stället skedde en reducering av krigspolisorganisationen för att inte undandra de civila polismyndigheterna nyckelpersonal i händelse av mobilisering. Krigspolisen kom därför att från och med juni 1940 innehålla civilt polisutbildad personal endast i högkvarter och armékårsstaber, medan infanteriregementenas självständiga polisgrupper normalt bestod av icke polisutbildad personal uttagen direkt ur truppförbandet.

Någon resurs inom den svenska krigsmakten med polisiär kompetens för att lösa personellt krävande uppgifter såsom ordningshållning inom större områden eller avstyrande av upplopp fanns därmed inte. Krigspolisen tillerkändes inte heller längre något juridiskt skydd under sin tjänsteutövning från och med 1940 års krigspolisreglemente.

SFS 1914:109: 1-2 §§.

SFS 1914:109: 2 § 2 mom.

SFS 1914:109: 1, 7-9 §§.

Krigsarkivet: Carlos Adlercreutz arkiv [KrA: Adlercreutz]: vol 28. B.11 Den militära polisen.

SFS 1919:681, utfärdad 1919-10-31; 1927:63, utfärdad 1927-03-18.

SFS 1925:170, utfärdad 1925-06-06; 1925:407, utfärdad 1925-09-26; 1932:447-450, utfärdade 1932-09-16; Bolin, Sture: "Ådalskonflikten", Svensk uppslagsbok, 2:a uppl, band 32, sp 369-370. Förlagshuset Norden, Malmö, 1955; Arvidsson, Ulf: "Polisväsen. Svensk historik", Nationalencyklopedin, band 15, s 191. Bra Böcker, Höganäs, 1994.

Krigsarkivet: Generalstabens arkiv (hemliga arkivet), inrikesavdelningen [KrA: Gst/In (H)]: B II vol 3. Utredningar 1919-1936.

KrA: Adlercreutz: vol 28. B.11 Den militära polisen.

Sheffield, Gary D.: The Redcaps. A History of the Royal Military Police and its Antecedents from the Middle Ages to the Gulf War. Brassey's (UK), London, 1994: s 49-89, 99-106.

General Headquarter's Order No. 200, 1918-11-09, citerad i Pinkerton, Billy B.: "The Military Police Corps. 'On the battlefield and in garrison'", Military Police Journal, vol 7, vintern 1980-1981 [Pinkerton]: s 54.

Pinkerton: s 52-56; Hasenauer, Heike: "MPs in History", Soldiers, vol 48, juli 1993: s 20-21.

Krigsarkivet: Försvarsstabens arkiv (hemliga arkivet), underrättelseavdelningen [KrA: Fst/Und (H)]: E III:6 vol 9. Rese- och studierapporter 1942. Rapport från studieresa i Finland (lt Ewert Trofelt), 1942-02-14; Korte, Olavi: "Sotilaspoliisin koulutus suomessa", Sotilaspoliisi, Helsingfors, 1979: s 6-8.