LIFE IN A TIN CANNES
En väldigt kort roman
Kapitel ett
Det var ett ovanligt dåligt år i Cannes filmmässigt sett. De bra filmer jag såg, kan jag räkna på en hand, till och med på två fingrar, för de var Gods and monsters och Gamera 2. Visserligen har jag mig själv att skylla. Jag menar, istället för att gå och se hongkongskräckactionrullen Beast Cops, väljer jag Sinbad and the battle with the dark knights med Richard Grieco och Mickey Rooney.
Men rent allmänt var det uselt ställt med film, inte bara på marknaden. Filmerna i den officiella serien klassificerades som mycket mediokra av de flesta journalisterna på plats i Cannes, det kunde man t ex läsa i alla de stora filmtidningar som kom ut dagligen. Fast nu när jag kom hem, läste jag att Gunnar Rehlin tydligen tyckte att filmerna var hyfsade.
Allra, allra bäst i Cannes var det allra första femminuters avsnittet av Trey Parkers tecknade kultserie South Park, som visades innan Tromas Tromeo and Juliette. Men Tromeo..., som gått i Cannes så länge jag åkt dit, var väl inte så jättebra. Tromas nyaste film hette Pep Squad, och var en ganska seriös blandning av fjantkomedi och drama av en 23-årig regissör. Det funkade inte så bra.
Dolph Lundgren har aldrig gjort en dålig film. Trodde jag. Tills jag såg The Minion. Herregud, Dolph såg ut att skämmas i sin roll som modern tempelriddare på jakt efter en ond ande från helvetet i denna film gjord av folk med franska namn. Men jag gillade slutet, när alla tempelriddarna, iförda skottsäkra västar med kors på, slåss mot demonen i en kyrka.
Rowdy Roddy Piper som ond präst i framtiden kan aldrig vara helt fel, tänkte jag, och såg PM Entertainments Shepherd med C. Thomas Howell som hjälte. Oj, hade jag fel eller hade jag fel. En skitbra idé om en framtidsstad under jorden styrd av olika religiösa sekter fumlas bort och blir långsam, pretentiös, och en praktkalkon med extremt låg budget.
Roger Corman var i Cannes, och hyllades med en Corman-dag, då ett gäng av hans filmer visades, som Death Race 2000, Mask of the Red Death och Boxcar Bertha.
Kapitel två
Peter Johnston heter en irländsk kille som är en jävel på att marknadsföra filmer. I fjor sprang han omkring och skrev "Eliminator" på trottoarerna, och i år skrev han "Two Bad Mice". Peter fick resan till Cannes betald enbart för att marknadsföra denna film, och visst lyckades han. Jag gick och såg filmen på dess sista visning, och det var knökfullt i salongen av folk som sett Peters meddelanden på stan, där fanns tom ett TV-team som filmade det hela.
Men när filmen var slut hade tre fjärdedelar av publiken gått. Two Bad Mice sög. Filmen visade sig vara ett råpretentiöst surrealistiskt drama om knarkare och annat löst folk i London, och skådespeleriet var av modell extremt allvarlig amatörteatergrupp.
Kapitel tre
Porren var tillbaka i Cannes. Tjohooo!!! Men att komma in på Hot D'Or, den årliga porrprisutdelningen var fullkomligt omöjligt, det gick inte ens att komma in på presslunchen. Men när jag en dag satt och fikade med Ronny, presenterade han mig för Juli Ashton. Hon såg rätt skabbig ut.
Några dagar senare höll den franske porrproducenten Marc Dorcel en fest (han bjöd på tårta, fyllde han kanske år?), som var sponsrad av Magnum-glass (?!), och där var man ju. Tillsammans med Janne Hedin. Juli Ashton beställde åtta glas champagne samtidigt. Sedan dansades det disco med Jenna Jameson och Serenity. De såg rätt skabbiga ut. Till skillnad från den europeiska nakendansösen.
Kapitel fyra
Tillbringade ett par timmar i Amsterdam på hemvägen. Herregud, består den staden enbart av pushers och tjackhoror? Det mest sleaziga ställe jag någonsin varit på.
Tillbaka till INNEHÅLL
Till nästa sida
Länkar
Get your own Free Home Page