Juveniles for Jesus & Moses kicks ass
För några veckor sedan fick jag mitt arbete definierat. Jag satt på en middag i Stockholm, och artig som jag är frågade jag förstås den långhårige drasuten mitt emot mig vad han pysslade med, och han svarade något i stil med att höll på att försöka göra en långfilm, innan han frågade vad jag höll på med. Nu skulle jag ju förstås ha kunnat svara något ballt, som att jag var tysk porrfilmsproducent, eller en av skådisarna från TV-serien Solo, men väluppfostrad som jag är, sa jag som det är;
- Tja, jag recenserar videofilmer och seriealbum, och skriver om kultfilmer i en dagstidning, och skriver lite om TV-spel i en TV-spelstidning, och är med om att arrangera en filmfestival som bara visar skräck och sci-fi.
Killen mittemot mig förklarar genast vad det är för jobb jag har. Nämligen, en tolvårings drömjobb. Och så är det ju. Och är man inte egentligen tolv år innerst inne?
...Fast utanpå är jag betydligt äldre. När jag för några månader sedan fyllde år till mogen ålder, tyckte mina polare att det var dags för mig att ändra livstil. Bli lite vuxen. Därför fick jag en kristen present. En råkristen, till och med.
Visst verkar det väl rätt fräckt att vara kristen, De verkar ju ha det så bra, de där kristna. Alltid så lyckliga. Och det är ju också ganska manligt att vara kristen. Tänk bara, vem vill inte vara en bredaxlad cowboy i technicolor som får hela sin släkt utplånad av indianer, och som hämnas och skjuter ihjäl, dödar, och slaktar alla stinkande rödskinn, sedan skjuter ner de vita avskummen som sålt vapnen till indianerna, och som slutligen rider upp till Boot Hill för att lyfta på hatten för The Big Boss in the Sky. Det är ju rätt hårt, faktiskt.
Okej, men vad var det då jag fick i födelsedagspresent? Jo, tre videokassetter från spaltbekantingarna Something Weird Video, nämligen Christian Youth Scare Films volume 1-3. Det här är inga band man skojar bort. Varje kassett innehåller nämligen tre eller fyra kortfilmer från sent 50-tal och tidigt 60-tal, och det rör sig om religiösa propagandafilmer riktade till tonåringar som producenterna, Family Films (!), tycker behöver en fast, trygg (dvs kristen) punkt i tillvaron. Detta förklarar en pastor, som är filmernas Religious director, i en liten inledande film. Sedan börjar härligheterna. Fantastiska filmer om äppelkindade, något överåriga tonåringar; till och med de som ska vara värstingar är hur clean cut och präktiga som helst. Det är ungefär samma skådisar i alla filmerna.
I Teenage Conflict sitter unge Joe och bygger en radio som kan ta emot pip från en satellit. Han och hans syster blir så uppfyllda av detta, att de glömmer bort sin kristna tro. Tack och lov tycker en gammal granne, en känd vetenskapsman upp, och ger dem tron åter. I Teenage Witness vill Terry gå med i skolans hårdaste killgäng, För att få göra detta, lär han gängledaren allt man behöver kunna om låssmideri. Värstingen utnyttjar dessa kunskaper i kriminellt syfte, med Terry frälser honom, och allt blir bra. Teenage Code handlar om Bill, som glömmer bort att läsa på till ett prov. En värsting ger honom en fusklapp, men Bill kan inte ta emot den, och väntar sig hjälp av Gud.
I Teenage Christmas bygger några käcka ungdomar från kyrkans ungdomsgrupp en gigantisk julkrubba utomhus, men några småglin kastar snöbollar på krubban och förstör den. Istället för att skälla ut ungarna, berättar ungdomarna historien om Jesus' födelse för dem, allt blir bra, och de sjunger julsånger. Jean heter en tjej i Teenage Loyalty, som ska hålla ett föredrag om Afrika inför kyrkans ungdomsklubb. Nu är hon mer intresserad av en fest, så hon glömmer bort att jobba med föredraget. Tack och lov får hon hjälp av en kristen utbytesstudent. Teenage Choice är helt fantastisk, här snattar en liten unge en väckarklocka (?!), men blir tagen av en polis, som sätter honom i söndagsskola. Då fixar sig allt! Och helt osannolikt fantastisk är Red Trap, som handlar om hur Kristus frälser oss från kommunism!!!
De tre kassetterna innehåller, förutom nämnda filmer, tre fyra stycken till, och de är alla helt mindblowing och nästan science fiction!
När en av mina polare som jag fick kassetterna av nyligen fyllde år, passade jag på att ge honom en härligt kristen present, nämligen Cecil B. De Milles (dåtidens Roland Emmerich) De Tio Budorden med Charlton Heston som Moses. En stenhårt manlig film. Först går Moses omkring och är kortklippt och har en bajskorv fastklistrad på huvudet, sedan dyker Vincent Price upp och har stekmössa och är fjollig, och då sparkar Moses skiten ur Price. Moses förvisas ut i öknen, där han hittas av några kåta brudar, och så läxar Moses upp några fårtjuvar med sin stav, innan han hittar en brinnande buske och hör Guds röst. Då har Moses plötsligt blivit frälst, och ser ut som en tysk countrysångare. Moses letar upp Yul Brunner, som har en strut på huvudet, och trollar fram en orm, och sedan delar han på Röda Havet och hämtar stentavlor och har sig. På slutet har det plötsligt gått 40 år, och då har Moses fått ett tomteskägg.
Skitfräckt. Nä, om man skulle ta och bli kristen. Fast vid närmare eftertanke, de där som övergav Moses, och istället hade häftiga orgier runt guldkalven verkade ju ha så kul, så jag ger nog fan i det.
Nästa sida
Tillbaka till INNEHÅLL
Länkar
Get your own Free Home Page