Paul Mattick om K-H Roths "Den 'andra' arbetarrörelsen"
K-H Roth 'Die "andere" Arbeiterbewegung und die Entwicklung der kapitalistischen Repression von 1880 bis zur Gegenwart - Ein Betrag zum Neuverständnis der Klassengeschischte in Deutschland. Mit ausführlicher Dokumentation zur Aufstandsbekämpfung', Trikont Verlag, München, 1974
Frågan om hur kapitalets och arbetarklassens med den sammanhängande sammansättning förhåller sig till klasskampens former och potential är av yttersta vikt att analysera. I den italienska sk Operaismon (ung. ”arbetarismen”) sattes denna analys mer eller mindre förtjänstfullt samman i konceptet ”klassammansättning” (se riff-raff #3-4, 2003). En bok som på 70-talet i Tyskland sökte knyta an till detta begrepp i en analys av den tyska klasskampens historia var K-H Roths Die ”andre” Arbeiterbewegung (Den ”andra” arbetarrörelsen); i den förklaras revolutionens tillkortakommanden med att arbetarklassens kamp dominerades av de facklärda arbetarnas yrkesstolthet och reformism. Rådskommunisten Paul Mattick (1904-78) kritiserar i följande ”anmälan” från 1976 det ”hafsverk” där ”faktum” förvrängs för att passa Roths ”förutfattade tes” om fack- respektive massarbetarnas kampformer och -möjligheter. Frågan är emellertid fortfarande av avgörande betydelse, varför vi gjort oss mödan att översätta denna essä, som vi måste tillägga att vi inte nödvändigtvis sympatiserar med till hundra procent.
”Om det finns en framtid så tillhör den inte ’massarbetaren’ utan arbetarklassen”.f.k. sept. 2004
Som uttryck för de kapitalistiska produktionsförhållandena är arbetarrörelsen samtidigt en arbetarnas rörelse, som måste utveckla sin klassmedvetenhet innanför de kapitalistiska marknadsförhållandena. Den allmänna konkurrensen innefattar arbetarnas inbördes konkurrens. Även om de många kapitalen formar totalkapitalet uppträder kapitalen inte som totalkapitalist, och även om alla arbetarna utför ett totalarbete finns det ingen totalarbetare. Men vad som än är resultatet av kapitalkonkurrensen och konkurrensen om arbetsplatserna är och blir reproduktionen av det kapitalistiska samhället reproduktionen av de kapitalistiska produktions- och klassförhållandena, varpå marknadsförhållandena beror.
Den av kapitalackumulationen bestämda kapitalistiska arbetsdelningen erbjuder
inte bara de olika kapitalen, utan också olika grupper av arbetare möjligheten
att driva igenom speciella intressen innanför de givna klassförhållandena.
Således är arbetarrörelsen en rörelse, som beror på
klassmotsättningarna, men är samtidigt en rörelse, som vid sidan
av klassintressena också representerar särskilda fack-/yrkesintressen.
Det allmänna proletära intresset, som existerar innanför ramarna
för det kapitalistiska samhället, blev av Marx betecknat "politisk
ekonomi - men från arbetarnas ståndpunkt", nämligen som
varandes en kamp mot den kapitalistiska mervärdesproduktionen. Liksom bourgeoisiens
är arbetarnas politiska ekonomi bunden till kapitalets existens. Det handlar
här ännu om en höjd eller sänkt utsugningsgrad, inte om
utsugningen själv. Man måste därför blott förstå
klassmedvetenhetens och arbetarrörelsens utveckling som en revolutionär
process, som med lönarbetet till sist ville övervinna samhällets
klassuppdelning.
Denna förväntning har fram till idag inte blivit infriad. Tillvaratagandet
av de direkta särskilda intressena innanför det kapitalistiska produktionsförhållandet
framstod för arbetarna som långt viktigare än deras revolutionära
övervinnande, som blott lät sig hänföras till en osäker
framtid. Den klassmedvetenhet, som utvecklades, blev inte någon revolutionär
klassmedvetenhet. De i denna förbindelse ouppfyllda förväntningar
kräver en förklaring. Det måste speciellt ha slagit Friedrich
Engels, författare till boken Den
arbetande klassens läge i England. Den av honom beskrivna utarmade
arbetarklassen, till vilken man kunde knyta en revolutionär förhoppning,
hade inom loppet av några få årtionden blivit till en arbetarklass,
som avvisade varje revolutionär rörelse, och som kände sig hemma
innanför de givna förhållandena. Den förklaring, som Engels
fann, var inte, som man egentligen kunde förvänta sig, den stigande
produktiviteten och därmed utsugningen av de engelska arbetarna, som tillät
en samtidig höjning av löner och profiter, utan däremot korrumperandet
av arbetarna genom deras villiga deltagande i den imperialistiska utsugningen
av världen, som praktiserades av det engelska kapitalet. Denna idé
togs senare upp av Lenin för att ge uttryck för hans egna besvikelse
över arbetarnas beteende. Den imperialistiska kapitalismen skulle ha frambringat
en arbetararistokrati, som inte längre var tillgänglig för revolutionära
föreställningar och som var medansvarig för den Andra internationalsens
"förräderi".
Sådana förklaringar refererade ännu till arbetarna i allmänhet
eller till privilegierade skikt av arbetarklassen, men inte till den skillnad
mellan yrkes-, specialarbetar och icke yrkeslärda skikt, som uppstår
i förbindelse med arbetsdelningen. Även om livs- och arbetsförhållandena
för olika kvalificerade arbetare skilde sig, så var dessa olikheter
dock för små för att förleda till antagandet, att rena
yrkesintressen skulle kunna hämma klassmedvetenheten. Tvärtemot antogs
det, att arbetarnas fackföreningsmässiga kamp skulle väcka och
utveckla deras klassmedvetenhet. Inte heller arbetarrörelsens reformism
refererade till någon bestämd yrkesgrupp av arbetarna, utan tvärtemot
till den allmänt omfattande illusionen, att den arbetande klassens situation
progressivt lät sig förbättras innanför kapitalismen: en
illusion, som gynnades av den faktiska utvecklingen. Först under senare
tid har man försökt, inte att förstå förändringarna
i arbetarrörelsen utifrån kapitalets allmänna utveckling, utan
utifrån produktionsprocessens ändrade teknik, som påstås
ha fört med sig en "annan" än den hitintills kända
arbetarrörelsen.
Roths och Behrens bok ägnas åt denna "andra" arbetarrörelse.
Den tes, som framförs av dem och andra, är mycket enkel: Den moderna
kapitalistiska tekniken gör upp med fackarbetarna för att ersätta
dem med billigare, icke-facklärd arbetskraft, som t ex i löpandebandsproduktionen.
Dessa icke-yrkeslärda eller snabbt upplärda arbetare är pga automatiseringen
av produktionsprocessen i allmänhet utbytbar, och kan illustreras under
begreppet "totalarbetare" eller "massarbetare". I motsats
till de utdöende yrkesarbetarna har "massarbetarna" inte på
något sätt något förhållande till produktionen;
de är totalt "främmandegjorda" inför arbetet och ser
sig själva som ett rent bihang till maskineriet, som diktatoriskt bestämmer
deras liv. Fullkomligt annorlunda än de av yrkesstolthet uppfyllda yrkesarbetarna
befinner sig "massarbetarna", som följd av deras omänskliga
ställning i produktionsprocessen, i total opposition till det kapitalistiska
samhället. Det är "massarbetarna", som radikalt vill bryta
med den gamla arbetarrörelsen, som är bunden till yrkesarbetet, för
att ur sin egen situation skapa sig adekvata aktions- och organisationsformer.
Tesen stöder sig på den strejkberedskap, som under de sista åren,
särskilt i Italien, har varit särskilt utpräglad bland löpandebandsarbetarna,
och på dessas strävanden med hjälp av autonoma aktionskommittéer
utvidga den ekonomiska kampen ut över de snäva lokala gränser,
som föredträds av fackföreningarna. Dessa anmärkningsvärda,
om än lokala exempel anses av Roth och Behrens inte bara vara en förvarning
för det som komma skall, utan används även till att förklara
hela arbetarrörelsens misslyckande hittills med yrkesarbetarnas förmyndarskap
över den. För dem skall det också blott ha varit de icke-yrkeslärda
eller upplärda arbetarna, som t ex gruv- eller varvsarbetarna, som förde
en verkligt klassmedveten kamp mot kapitalet, medan yrkesarbetarna utgjorde
den "bärande balken" i den reformistiska socialdemokratin och
i de klassamarbetande fackföreningarna.
Författarna kan naturligtvis inte förneka, att fackarbetarna har byggt
upp sina organisationer i kamp mot kapitalet. Men de fasthåller, att denna
minoritet i den samlade arbetarklassen, på grund av sin särställning
i produktionen, skulle ha att behärska arbetarrörelsen som helhet.
Arbetarklassens revolutionära misslyckande skulle här ha sin mest
väsentliga orsak. Vad historien hittills har uppvisat av revolutionära
begivenheter skulle helt och hållet presterats av "totalarbetarens
rättslösa pariaskikt". Om inte av dagens multinationella löpandebandsarbetare,
så dock av de upplärda arbetare, som står främmande för
alla fackliga föreställningar och vars kamp hela tiden riktade sig
mot mer än det rent fackföreningsmässiga intresset av högre
lön och bättre arbetsförhållanden. "Revolutionssoldaterna
från Den röda Ruhrarmén hade", enligt författarnas
uppfattning, "inget till övers för yrkesarbetarna, som var fixerade
vid arbetets stat [Staat der Arbeit]", liksom inte heller "de icke-yrkeslärda
arbetarnas stödtrupper" hade något att göra med "yrkesarbetaravantgardens"
begränsade rådsinitiativ, som blott hade fabriksautonomin som mål.
Man skulle därför kunna tala om "två vid sidan av varandra
existerande strömningar i arbetarkampen", nämligen den arbetarkamp,
som förs av den traditionella arbetarrörelsen, och om en kamp, som
försiggick och försiggår utanför och emot den officiella
arbetarröreslens begränsade intressen. Därmed riktar sig kampen
mot kapitalet samtidigt mot den gamla arbetarrörelsen för att göra
den "andra" arbetarrörelsen utslagsgivande. Och detta så
mycket mer ju mer som den "arbetsgivarfackföreningsledda motoffensiven
mot massarbetarna" redan är satt in genom en "medvetet iscensatt
klassuppdelning". Således är "en nästan hundraårig
arbetarkampsprocess efter 1970 avslutad med det resultatet, att den traditionella
arbetarrörelsen oigenkännligt och med demonstrativ öppenhet står
på den andra sidan av barrikaden."
Detta är väl knappast någon nyhet, även om det förblir
oförsåligt, hur man, när det inte finns några barrikader,
kan stå på den andra sidan av dem. De sista årens klasskamp,
de otaliga legala och vilda strejkerna, genomfördes inte blott av "massarbetarna",
utan däremot av arbetare från alla fack, inklusive fackarbetarna,
av privat- och statsanställda funktionärer till postfunktionärer
och poliser. Förklaringen till att kampen förblev under fackföreningsmässig
kontroll eller, där den undvek detta, återigen fördes tillbaka
till den, har intet att göra med yrkesarbetarna eller löpandebandsarbetarna,
utan med den enkla förklaring, att det handlade om fackföreningsmässig
kamp, inte om kamp mot det kapitalistiska systemet självt.
Inte heller "massarbetarna" har hitintills brutit igenom sina aktioners
fackföreningsmässiga karaktär; de har, där de har existerat
under en lång tid, bildat industriförbund, som inte i någon
mindre grad har vuxit samman med det kapitalistiska systemet än de traditionella
arbetarorganisationerna. Man behöver blott tänka på de stora
industriförbunden i den amerikanska massproduktionen för att snart
inse, att de förväntningar, som av Roth och Behrens knyts till "massarbetarna",
är precis lika illusoriska som de, som på sin tid var knutna till
fackarbetarna. Men Roth och Behrens förväntar sig mera, nämligen
upplösandet och ödeläggandet av den samlade arbetarrörelsen,
som den förståtts hittills, och utvecklandet av "helt nya kampformer",
med vilka den oorganiserade eller, även mot arbetarorganisationen, upproriska
"massarbetaren" gör sig gällande.
Om dessa "nya kampformer" sägs tämligen lite, och det som
sägs, t ex om fabriksockupationen som strejkmedel, refererar inte blott
till "massarbetarna", utan till de mest skilda arbetarkategoriers
aktioner. Därutöver hänvisas blott till former för arbetarkamp
under fascistiska betingelser, som framstår som obstruktion, olovlig frånvaro
och dolt sabotage. Man försöker att ge intryck av, att arbetarna under
alla omständigheter, och utan att officiella arbetarorganisationer lägger
sig i, icke blott gör motstånd, utan för sin kamp effektivare
än det var möjligt under den gamla fackföreningskontrollen. Således
kastar sig Roth och Behrens ut i det vanvettiga påstående, att naziregimen,
som följd av arbetarkampen som fördes under den, drevs ut i en reell
kris, som endast kunde övervinnas genom utlösandet av kriget. Blixtkriget
uppfattas av dem som ett "instrument för en nysammansättning
av arbetarklassen", för att via insättandet av utländska
tvångsarbetare knäcka de tyska arbetarnas revolutionära vilja.
På detta sätt förvrängs faktum med våld och mot all
logik till oigenkännlighet för att passa denna förutfattade tes.
Det är nästan inget av de hänvisningar, som görs av dem,
som inte visar sig vara felaktiga tolkningar av de medtagna fakta. Och vid de
tillfällen, där hänvisningarna inte kommer från dem, hänvisar
de till propagandistiska lögner från den avgående arbetarrörelsens
exilbyråkrati, som verkade i Paris, Prag eller Basel.
Om boken själv är ett olidligt hafsverk, så är det problem,
som den berör, dock av största vikt för arbetarklassen. Att den
traditionella arbetarrörelsen inte blev till den revolutionära rörelsen
har sedan 1914 stod klart för envar. Men att den fortsätter att existera
i allt mer reaktionär form kan dock inte föras tillbaka på fackarbetarnas
kontroll över den, utan däremot till kapitalets oväntade maktutövning
och styrka. Ur stånd att genoföra revolutionen försökte
arbetarna att inrätta sig som bra som möjligt inom kapitalismen. Syftet
blev för den traditionella arbetarrörelsen det egna instrumentet,
det fortsatte att vara verksamt, också dessa organisationerna gled ur
arbetarnas kontroll och föll i händerna på egenmäktiga
byråkrater. Det var nu inte arbetarna själva, utan däremot deras
"representanter" i fackföreningarna och parlamentet och även
i de "revolutionära" partierna, som bestämde arbetarrörelsens
teori och praktik och därmed arbetarklassens inriktning. Eftersom denna
form för arbetarrörelsen endast kan bestå på de kapitalistiska
produktionsförhållandenas grund, blev det nödvändigt med
ett stöd det för kapitalistiska samhället. Dess egna existens
var bunden till upprätthållandet av kapitalet, även om den innanför
marknadsförhållandena måste tillvarata sina medlemmars intressen
för att kunna fortsätta bestå som arbetarrörelse.
I tider, då det sätts frågetecken kring kapitalets existens,
dvs i kriser eller revolutionära situationer, ställer sig de kapitalistiskt
integrerade arbetarorganisaionerna av ren självbevarelsedrift på
kapitalets sida. Ett socialistiskt samhälle har varken plats för partier
eller fackföreningar. Därmed är all revolutionär kamp, som
ställer sig socialismen som mål, nödvändigtvis också
en kamp mot de gamla arbetarorganisationerna. Kampen handlar om det samtidiga
avskaffandet av marknads- och produktionsförhållandena, och därmed
också om upphävandet av de skillnader i arbetarklassen, som frambringas
genom den kapitalistiska arbetsdelningen.
Men denna kamp står ännu inte på dagordningen. I den nuvarande
krissituationen, som i alla de föregående, är och förblir
de officiella arbetarorganisationernas uppgift att hjälpa kapitalet ur
krisen, vilket endast låter sig göras på arbetarnas bekostnad.
De representerar således arbetarna i det att de kränker deras omedelbara
intressen. Under sådana omständigheter är de mer än troligt,
att arbetarna kommer att tillgripa sig aktionsformer, som är oförenliga
med de sedvanliga fackföreningsmässiga metoderna, och sätta emot
sina egna organisationer, för att med mer adekvata organisationer tillvarata
sina egna intressen. Och eftersom "massarbetarna", som Roth och Behrens
uppehåller sig vid, är den mest utbytbara gruppen av arbetare, kan
det likaledes förväntas, att de kommer att stå i spetsen för
de kommande klassuppgörelserna.
Det är emellertid fel att antaga, att klasskampen under den närmsta
tiden kommer att stå i "massarbetarnas" tecken. Utvecklingen
går i en annan rikting. Arbetes produktivitet har nått en punkt,
där antalet arbetare, som faktiskt är sysselsatt i produktionen, utgör
en minoritet av den samlade arbetarklassen, medan de arbetare, som är sysselsatta
i cirkulationen och på andra ställen utgör flertalet. Men de
arbetare, som står utanför den direkta produktionen tillhör
också arbetarklassen. Den eländiggörning, som är förbunden
med krisen, drabbar alla arbetare och tvingar dem till motstånd. Klassuppdelningen
är bestämd av produktionsförhållandena, inte av den skiftande
tekniken och den därav bestämda arbetsdelningen. Om det finns en framtid,
så tillhör den inte "massarbetaren", utan arbetarklassen.
Kurasje #12, 1976
Se även Phillipe Bourrinet "Om K-H Roth, 'Den 'andra' arbetarrörelsen'"