UNDER SKORPIONENS TECKEN: Sovjetmaktens uppkomst och fall

    Print

    Andra, utökade upplagan är nu slutsåld.
    I denna bok lämnas förbluffande uppgifter om frimurarnas hemliga roll i den internationella politiken, de blodiga omvälvningarna i Frankrike år 1779 och i Ryssland år 1917. Lenin och Trotskij var hemliga frimurare och illuminater, som lydde frimurarnas internationella råd. Författaren följer den kommunistiska tankens historia från 1700-talets illuminater fram till Moses Hess och hans lärjungar Karl Marx och Friedrich Engels. Illuminaternas rörelse grundades den 1 maj 1776 i Ingolstadt, Bayern. Framställningen koncentreras på de s k ryska revolutionerna år 1917. Även Sverige utnyttjades som operationscentral för bolsjevikerna. Boken visar också hur händelserna i Ryssland åren 1917-1991 fortfarande påverkar världens öden.
       I boken försöker författaren hitta svar på flera väsentliga frågor: Hur uppstod och utvecklades den kommunistiska idén? Varför finansierades de "ryska revolutionerna" i mars och november 1917 av mäktiga internationella finanskretsar? Vilket var syftet med den samhällsförstörelse som följde, och på vilket sätt gynnade den de bakomliggande krafterna?
      Efter sovjetmaktens fall den 24 augusti 1991 har de ryska arkiven börjat avslöja sina hemligheter för de häpna historikerna. Omskakande uppgifter strömmar hela tiden fram, men endast en rännil har nått oss i Västeuropa. Framför allt saknas helhetsbilden. Det är den som Jüri Lina söker ge i denna bok, som till stor del bygger på nyligen frisläppt ryskt material. Boken är illustrerad.
       "Under Skorpionens tecken" torde ändra läsarens uppfattning om verkligheten. Läsaren torde komma till insikt om en hel annan verklighet, varifrån man ständigt vill styra oss med osynliga trådar.

     Två upplagor på svenska är slutsålda. De intresserade kan köpa boken på engelska (andra, utökade upplagan) genom att betala in 250 kronor på pg 456 99 88 - 1, Jüri Lina.


     /span>


     

    OM UNDER SKORPIONENS TECKEN

      Under Skorpionens tecken är en vidunderlig bok. Redan undertiteln verkade lova för mycket. Men jag blev inte besviken. Författaren har lyckats att på det förhållandevis lilla utrymmet ge b�de det myller av detaljer och den nödvändiga översiktlighet som tillsammans gör en historisk framställning i hög grad levande.

      Lina börjar med att i ett par kapitel följa den kommunistiska tankens historia från 1700-talets illuminater fram till Moses Hess och hans lärjungar Marx och Engels. Kapitlen om Lenin och Trotskij därefter ger åtskilliga föga kända fakta. Hur många vet t. ex. att båda var höga frimurare?

      Framställningen koncentreras därefter på händelseförloppet fram till maktövertagandet i november 1917 (den s. k. ryska revolutionen). Vid sidan av de allmänt kända uppgifterna om den tyska regeringens hjälp redovisar Lina utförligt den omfattande finansiella hjälp som tyska, brittiska och amerikanska bankintressen lämnade bolsjevikledarna. Han blottlägger även det nätverk av släktband och andra personliga relationer, som gjorde det möjligt för mäktiga finansgrupper att operera tvärs genom gränserna mellan första världskrigets två stridande block.

      Lina är en duktig pedagog, då han visar hur den oförsonliga fiendskap, som spelades upp mellan finans- och revolutionsintressena, endast var ett sken att bedraga massorna med: Revolutionen som affärsidé

      Framställningen av tiden efter 1917 ägnas främst åt sovjetmaktens namnlösa terror mot den egna befolkningen. Linas alla detaljerade uppgifter till trots förblir detta något ofattbart. Vi vet ju alla hur svårt det är att fatta, att fyra ungdomar mördas i en restaurangkö. Hur blir det då när vi får uppgifter om att en europeisk stat i vår tid förövat mord på tiotals miljoner människor och organiserat svältdöd (Ukraina och Nordkaukasien 1932-33), allt annat att förtiga?

      Sovjetmaktens fall den 24 augusti 1991 gjorde det för första gången möjligt att publicera mängder av dittills hemligt material om denna makt och dess utövare under drygt 70 år. En styrka med Linas bok är att han ger oss ett, vad det verkar, fylligt referat av det som hittills publicerats av ryska historiker men som inte nått oss i Västeuropa mer än i små rännilar.

      Lina är est, bosatt i Sverige sedan 1979, då han tvangs i exil från Sovjet-Estland efter upprepade konflikter med den politiska polisen KGB. Sista kapitlet av sin bok ägnar han också åt fosterlandets öde under sovjetmakten. Här bygger Lina på egna studier i estländska KGB:s arkiv, numera öppnat för forskarna. Han har därför kunnat redogöra för några enskilda människoöden som undgått de stora terrorvågornas anonymitet. Det är en skakande läsning. Vad annat var att vänta?

      Jag tror att Jüri Linas Under Skorpionens tecken är en av dessa sällsynta böcker, som lämnar ett varaktigt intryck på varje läsare.


    Lars Adelskogh, chefredaktör för Nexus.

    Ur tidskriften Nexus nr 1, 1999

     




    Under Skorpionens tecken
    Jüri Lina
    Referent

      I ett och för sig värdefullt TV-program nyligen om Lenin och hans kommunistiska diktaturregim fick tittarna inte klart för sig betydelsen av den internationella finans- och frimurarmaffians finansiella stöd åt massmördaren och hans lika ondskefulla kumpaner. Den saken har emellertid sovjetexpert Jüri Lina redogjort för i sin nyutgivna, väsentligt utökade upplaga av boken Under Skorpionens tecken.

      Bolsjevikregimen, vars omänskliga grymheter i jätteskala författaren dokumenterar med stor noggrannhet, inte minst med stöd av frisläppta ryska dokument, var från början till slut finansierad av sin påtådda fiender, den västliga storfinansen, som ett led i dess sedan 1770-talet omsorgsfullt utformade planer på upprättande av en totalitär världsdiktatur. Detta bland annat genom kontroll över medier och valuta, anstiftande av börskrascher, krig och revolutioner samt bedrivande av hänsynslös ränteutsugning på skattebetalarnas bekostnad.

      Att den aningslösa allmänheten inte fått veta något om detta på grund av den dolda censuren i media, är kanske inte så konstigt. Hur många känner till en sådan sak, som att den internationella finanseliten nu kontrollerar hela 80 procent av världskapitalet, eller att industrilädernas statslån stigit till det astronomiska beloppet av hundratusen miljarder svenska kronor? Om den fortsatta plundringen av skattebetalarna genom låne- och ränteslaveriet tillåts att fortsätta, får de enormt privilegierade snart all världens makt och rikedomar i sina händer - såom planerat.

      Ett räntefritt ekonomiskt system skulle enligt författaren vara ett bra alternativ, men det räcker nog inte med det. Vad som skulle behövas är en rättvis fördelning, lagstiftning om rimliga gränser för inkomster och förmögenhet samt överförande av bankväsende och storföretag i statlig, kommunal eller kooperativ ägo. Radikala ingrepp in den nuvarande orättvisa ägarstrukturen alltså, plus garantier för åsikts- och yttrandefrihet och därmed verklig demokrati. Men detta måste i sin tur förutsätta utträde ur den av storfinansen behärskade EU, vars likheter med den totalitära Sovjetunionen författaren framhåller. Hans bok borde läsas uppmärksamt av alla dem som hoppas på en bättre framtid efter tusenårsskiftet!


    Sune Hjort
    Ur Piteå-Tidningen, den 17 mars 1999

     

1 Myter om falska kommunister och de skenkristna
2 Illuminaterna – lömskhetens triumf
   Illuminaternas ideologiska bakgrund
   De första avslöjandena
   Morden på Schiller och Mozart
   Illuminaterna som infiltratörer
   Jesuiternas totalitarism som förebild
   Illuminaternas första statskupp
   Illuminaternas väg till världsmakten
3 Karl Marx – ondskans helgon
   Moses Hess – lärofader till Marx och Engels
   Bakgrunden till Marx' människosyn
   Förbluffande medgivanden av
   Marx, Disraeli med flera
   Marx och Engels som illuminater
  "Revolutionsåret" 1848 – den första vågen
  Mars 1848 – den genomtänkta planen
  Den andra vågen 1848-49
  Terror-illuminismen går vidare
  Verkligheten bakom myterna
  Marx som publicist
  Marxismens moraliska bankrutt
4 Den okände Vladimir Uljanov
   Lenin som frimurare
  De första frimurarna i Ryssland
  Lenins väsen
  Lenins terror
  Terrorn och dess ideologiska bakgrund
  Lenins sista dagar
5 Lev Trotskij – cyniker ochsadist
  Trotskij som frimurare
  Trotskijs lärare Parvus
  Försöken till statskupp år 1905
  Trotskij utomlands
  Trotskij som skoningslös despot
  Trotskijs kamrater
  Amiral Sjtjastnyjs undergång
  Upproret i Kronstadt
  Trotskij som grå eminens
  Trotskij som antiintellektuell
  Mordet på Sergej Jesenin
  Stalin som segerherre
  Mordet på Trotskij
6 Hur kommunisterna kom till makten
  Bakgrunden till första världskriget
  Var kommer de ryska judarna ifrån
  Februarikuppen 1917
  Likheter med störtandet av shahen
  Lenins och Trotskijs återkomst
  Avslöjandena i pressen
  Kornilovs revolt
  Maktövertagandet
  Den tyska hjälpen
  Början på den statliga terrorn
7 Genom mordlabyrinten
8 Kremls blodtörstiga varg – Lazar Kaganovitj
  Kaganovitj som grå eminens
  Förstörelsen av den ryska kulturen
  Svältkatastrofen och andra brott
  Den stora terrorn
  Berias insatser
  Mordet på Stalin
  Maktkampen efter Stalins
9 Förenta Staternas bistånd till Sovjetunionen
  "Interventionen" som skenmanöver
  Svältnöden som vapen
  Affärer med bolsjevikerna
  Kollektiviseringen som vapen
  Uppbyggandet
  Amerikanernas allt intensivare insatser
  Krigshjälpen till Moskva
  Utländska slavar i Sovjetunionen
  Stalins "heliga" krig
  Bistånd under "det kalla kriget"
  Avvecklingen av Sovjetunionen
  Nedmontering av kommunismen i Östeurop
  Förenta Staterna hjälpte kommunisterna till makten även i Kina
10 Kommunisternas maktövertagande i Estland
  Några sammanfattande slutsatser
  Personförteckning
UTDRAG UR JÜRI LINAS SPÄNNANDE BOK
"UNDER SKORPIONENS TECKEN – Sovjetmaktens uppkomst och fall"

     

    Bolsjevikernas maktövertagande

      Den 6 oktober (23 september) valdes Trotskij till ordförande för Petrograds arbetar- och
    soldatsovjet, trots att han varken var arbetare eller soldat. Bland frimurarna är allt möjligt.
    Samtidigt krävde USA av Kerenskij allt större insatser i kriget. Den provisoriska regeringen
    gjorde det dock motvilligt. Krigsministern Alexander Verchovskij avgick i protest. Det är intressant att notera att amerikanernas krav genast upphörde, då bolsjevikerna hade tagit över.


    Här måste jag betona att enligt Antony Sutton olika dokument i amerikanska UD:s arkiv bevisar att den amerikanske ambassadören David Francis i Petrograd var välinformerad om bolsjevikernas planer. I Vita Huset visste man minst sex veckor i förväg, när bolsjevikerna skulle överta makten. Detta datum hade fastställts till den 26 oktober (8 november), vilket råkade sammanfalla med Trotskijs födelsedag. I USA kände man alltså till dessa planer redan omkring den 13 (26) september 1917.


       USA:s president Wilson visste i förväg att bolsjevikernas maktövertagande skulle förlänga första världskriget. Han gjorde ingenting för att stoppa dessa planer. Tvärtom gjorde han allt för att gynna dem. USA var ju den enda makt som kammade hem en enorm vinst på kriget. Alla andra stater förlorade jättestora penningsummor och blev skyldiga USA 14 miljarder dollars. Man har räknat ut att de internationella finanskretsarna totalt tjänade 208 miljarder dollars på första världskriget.


    Också den brittiska regeringen kände till bolsjevikernas planer, ty även Storbritannien rekommenderade sina undersåtar att lämna Ryssland minst sex veckor före maktskiftet. (Antony C. Sutton, "Wall Street and the Bolshevik Revolution", Morley 1981, s. 45.) Alltså visste man väl både i Washington och London vilka man hade att göra med.
       Den 8 november närmade sig, och bolsjevikerna gjorde allt för att sprida apati bland arbetarna och soldaterna för att senare utnyttja detta. De försökte även locka folk med trollformeln: "Fred!" Det kändes inte längre så förrädiskt.


    Bolsjevikpartiet var då inte särskilt stort. Dessutom bestod det ju framför allt av en illuministisk kärna, de särskilt aktiva 4000 medlemmarna, som agerade. Samtidigt fortsatte Pravdas upplaga att minska. I oktober föll den raskt från 220 000 till 85 000.


       Enligt Margarita Fofanova återvände Lenin till Petrograd den 5 oktober och inte den 20 oktober, som man officiellt har hävdat. Han bodde hos Fofanova fram till maktövertagandet. Myndigheterna visste väl att Lenin var i Petrograd. En officiell person fick detta bekräftat av Lenins syster Maria. Den provisoriska regeringen försökte inte på något sätt förfölja eller gripa Lenin.


       Bolsjevikernas planer att överta makten var inte alls någon hemlighet för allmänheten, allra minst för den provisoriska regeringen. Ty Zinovjev och Kamenev skrev helt öppet därom den 31 oktober i tidningen Novaja Zjiznj. Också Lenin hade offentligt talat om det vid flera tillfällen. Historikern E. M. Halliday medgav i sitt verk "Ryssland i revolution" (Malmö 1968, s. 114) att myndigheterna kände till bolsjevikernas planer i detalj. Så varför gjorde de ingenting, om det inte var ett samspel?


       För flera historiker var det gåtfulla inte det att bolsjevikerna offentligt hade diskuterat sitt maktövertagande i pressen, utan det faktum att den provisoriska regeringen inte vidtog några som helst åtgärder för att skydda sig själv, tvärtom. Kerenskij vägrade att kommendera specialtrupper till Petrograd, då man föreslog detta. (Michail Geller och Alexander Nekritj, "Utopin vid makten", London 1986, s. 37.)


       Självfallet samlades inte de ledande bolsjevikerna den 5 november (den 23 oktober) i Nikolaj Suchanovs (Gimmel) lägenhet för att fatta sitt beslut om att organisera en väpnad stormning av Vinterpalatset. Vissa bolsjevikledare skulle ha sagt att en väpnad aktion var helt onödig, ty på den andra sovjetkongressen den 7 november (25 oktober) skulle de få makten ändå.


       Detta verkar vara en efterkonstruktion, eftersom Trotskij redan den 25 (12) oktober hade bildat en militärrevolutionär kommitté. Till detta organ överlämnades makten i all tysthet redan den 3 november (21 oktober). (M. Geller och A. Nekritj, "Utopin vid makten", London 1986, s.  38.)


       Alla redan nu kända fakta pekar på en i förväg genomtänkt komplott och inte på någon spontan aktion...
    Lenin var inte synlig i Smolnyj mellan den 2 och 7 november. Han behövdes inte. Det var Trotskij som organiserade allting. Lenin försvann sent på kvällarna från Margarita Fofanovas bostad. Det var endast Stalin som visste någonting om Lenins gåtfulla försvinnanden. Kvällen den 6 november (24 oktober) fanns Lenin inte heller hos Fofanova. Men han var inte i sovjetbyggnaden i Smolnyjslottet heller. Detta bekräftades i boken "Om Nadezjda Krupskaja", som publicerades i Moskva 1988. Krupskaja hade kommit från Smolnyj till Fofanovas lägenhet för att leta efter Lenin. Han var inte där. Även historikerna M. Geller och A. Nekritj drar samma slutsats: Lenin fanns inte ens sent på kvällen den 6 november i Smolnyj. Enligt andra källor dök han upp först på kvällen den 7 november. Han hade tagit spårvagnen till Smolnyj. Då sade han till Trotskij på tyska: "Es schwindelt!" Han hade blivit herre på täppan! Och genast började Lenin hota med avrättningar, om man inte lydde honom helt. Det var fortfarande Trotskij, som ledde spektaklet.


       Sovjetkongressen i Smolnyjs flickskola leddes av Fjodor Dan (egentligen Gurvitj, 1871-1947), en av mensjevikernas ledare. Redan klockan 10:40 på morgonen den 7 november hade konspiratörerna kungjort att den provisoriska regeringen hade störtats och att sovjeterna tagit över makten. Sovjetkongressen accepterade att det skulle bildas en ny regering – folkkommissariernas råd (Sovnarkom). Förslaget fick 390 röster av 650. Regeringen skulle sammansättas endast av bolsjeviker med Lenin i spetsen. Mensjevikernas ledare J. Martov lämnade tillsammans med sina partikamrater kongressen.


       Det var egentligen den militärrevolutionära kommittén, som hade gripit makten. Som förebild utnyttjade bolsjevikerna de revolutionskommittéer som jakobinerna bildade under den så kallade franska revolutionen. Kommittén i Petrograd bestod av 18 kommissarier...
       Lenin och hans regering fick tillfälligt makten. Därför kallade han också sin regering för provisorisk, tills man vid valet den 17 november skulle utse den konstituerande församlingen.
    Därefter hände det något obegripligt – egentligen inträffade det senare på eftermiddagen den 7 november inte någonting. Historikerna kan inte förstå varför man dröjde med att överta Vinterpalatset. Också sovjetkongressen gjorde en paus. Trotskij gick in i ett annat rum för att vila sig. Officiellt hävdades det att Lenin också fanns i byggnaden, och att han sov i ett annat rum denna eftermiddag.


       Under denna tid verkade Lenin endast vara Trotskijs blodhund. Även på sovjetkongressen syntes endast Trotskij, som då och då kom ut och samtalade med någon delegat. Man såg inte till Lenin. Han skickade endast enstaka lappar till Vladimir Antonov-Ovsejenko, Nikolaj Podvojskij och några andra på kongressen. (Sergej Melgunov, "Hur bolsjevikerna grep makten", Paris 1953.)


       Enligt myten hade det redan tidigt på morgonen den 7 november (den 25 oktober) samlats 5000 matroser kring Vinterpalatset för att förbereda en stormning. I själva verket togs denna byggnad över med några hundra "revolutionärer", däribland 50 rödgardister, som i lugn och ro bara marscherade in i Vinterpalatset.


    Vart tog alla dessa tiotusentals "revolutionära soldater" vägen, som man i historieböckerna så varmt har berättat om? Det var ytterligare en myt. Ty Vinterpalatset stormades aldrig. Det behövdes inte. Men att vid en viss noga uträknad tidpunkt kunna överta maktens residens skulle för Trotskij och Lenin bli en viktig symbolisk handling med astrologisk betydelse.
    Därför ville Trotskij ändå samla så många människor som möjligt. Från Baltiska Varvet hämtades 235 arbetare. Från Putilov-verken tog man med sig endast 80, trots att där officiellt hade registrerats 1500 rödgardister. Totalt arbetade där 26 000 arbetare. Alla viktigare objekt i staden togs över av ett par tusen "revolutionärer"...


       De första rödgardisterna samlades först klockan 16:30 vid Vinterpalatset, enligt den ryske exilhistorikern Sergej Melgunov. Rödgardisternas chef Vladimir Nevskij (som senare blev folkkommissarie för kommunikationsfrågor) fick order om att vänta. Vid 18-tiden beordrade rektorn för artilleristernas kadettskola i Michailovsk sina kadetter att lämna Vinterpalatset. Även kosackerna avlägsnade sig, enligt Sergej Melgunovs bok "Hur bolsjevikerna kom till makten" (Paris 1953, s. 119). Till slut blev endast den kvinnliga bataljonens två kompanier och 40 krigsinvalider kvar. Detta kan man inte förklara på något annat sätt än att den provisoriska regeringen gjorde allt för att så fredligt som möjligt överlämna Vinterpalatset till bolsjevikerna. Samtidigt hade ju den provisoriska regeringen ingen som helst makt kvar. Därför var det hela endast ett stort spektakel.


       Teatrarna gav sina föreställningar, restaurangerna var öppna. Ingen märkte att någonting egendomligt var i görningen. Inte heller broväktarna visste om det verkliga läget. För att trygga fria transportleder mellan de olika stadsdelarna, lät Trotskij och Lenin för säkerhets skull muta samtliga broväktare.


       Tiden bara gick och det hände ingenting. Alla väntade. Enligt  myten hade bolsjevikerna lämnat ett ultimatum till den provisoriska regeringen, som vägrade att besvara detta. Men hur kunde de lämna något ultimatum till en regering, som redan den 3 november frivilligt hade överlämnat makten till den militärrevolutionära kommittén? Trotskij hade dessutom den 7 november klockan 14:35 bekräftat att den provisoriska regeringen inte existerade längre. Klockan 10 hade man på sovjeternas kongress proklamerat: "Den statliga makten ligger hos den militärrevolutionära kommittén!"


       Varför detta spektakel var nödvändigt för Trotskij kommer snart att stå klart för den uppmärksamme läsaren. Trotskij ville att föreställningen skulle te sig mera dramatisk än den var. Därför lät han avfyra ett antal artillerigranater från Peter-Paulsfästningen medan spårvagnarna fortsatte att rulla över Troitskij-bron, enligt den brittiske ambassadören sir George Buchanan (som förresten var inblandad i störtandet av tsaren). Det märkvärdiga var också att dessa granater aldrig träffade Vinterpalatset. Officiell förklaring: man siktade för dåligt. Men varför kunde man inte bland alla dessa "revolutionära" militärer hitta en enda som kunde sikta? Alltså: de som kunde sikta hade plötsligt förlorat sin förmåga. Alla dessa krevader krossade endast en fönsterruta. Varför avfyrades just 35 granater? Hade detta tal någon viss kabbalistisk betydelse?


       Rödgardisterna väntade med att gå in i Vinterpalatset, trots att det inte fanns några vaktar, som skyddade sidodörren, enligt M. Geller och A. Nekritj ("Utopin vid makten", London 1986, s. 41.) Petrograds garnison gjorde inte heller någonting för att ingripa. Den bara tittade på spektaklet.


       Rödgardisterna promenerade på staden och tvingade även en del matroser till Vinterpalatset, bland dem Indrikis Ruckulis, som då var en 27-årig lettisk officer från Kronstadt och befälhavare för en grupp matroser. Han hotades till livet, då han vägrade att följa med. Han påstod att det från pansarkryssaren Aurora inte avfyrades någon lös granat för att ge signal till stormningen. (Expressen, 17 oktober 1984.) Alltså var även detta en myt.
    Någon stormning av Vinterpalatset ägde aldrig rum. Allting gick lugnt till. Inget blod spilldes. Rödgardisterna bara väntade, tills det blev dags att marschera in. De väntade till klockan halv två på natten, enligt Indrikis Ruckulis och flera andra källor. Det öppnades eld för syns skull i en kvart. Ingen skadades under detta "slag", enligt en ung marxist, Uralov, som var på platsen. Det fanns ju inte några, som man kunde skada. Bolsjevikernas eldgivning besvarades aldrig.


    Historikerna Michail Geller och Alexander Nekritj har hittat vittnesmål, som bekräftar att rödgardisterna och matroserna genom sidodörrar gick obehindrat in i Vinterpalatset. Kvinnobataljonens kvarvarande medlemmar gjorde alltså inte något motstånd, utan "kapitulerade" direkt. När bolsjevikerna helt lugnt hade gått in genom obevakade ingångar, promenerade de omkring i hallar och korridorer, hälsade vänligt på "försvararna", som inte bjöd något motstånd. (E. M. Halliday, "Ryssland i revolution", Malmö 1968, s. 120.) Till och med E. M. Halliday bekräftar, att någon strid aldrig kom till stånd. Endast i Moskva försökte man bjuda motstånd, trots att alla kadetter hade lämnat Kreml redan vid sjutiden på kvällen. Man sköt mot Kreml fram till klockan tre på morgonen.


       Vladimir Antonov-Ovsejenko (1883-1937), som var kamrat till Trotskij, hade fått i uppdrag att bortföra den provisoriska regeringen. Även härvid hände det något mycket förbluffande. Om detta berättades det i Radio Rossija den 12 augusti 1991 klockan 14.
       Antonov-Ovsejenko kom med sina rödgardister fram till malakitsalongen strax före klockan två och ställde sig att vänta bakom den dörr, som ledde till den provisoriska regeringens sammanträdesrum. Regeringen (utom Kerenskij) hade mot allt förnuft samlats där. Varför? Antonov-Ovsejenko bara stod och tittade på klockan. Rödgardister och matroser stod också och väntade på Antonov-Ovsejenkos signal. Så stod de där och dröjde i omkring tio minuter. Senare skickade han ett telegram till Lenin: "Vinterpalatset togs över 2:04."


       Då klockan blev 2:10, sade Antonov-Ovsejenko till rödgardisterna: "Nu är det dags!" (Pará!) Han öppnade dörren och sade något mycket kryptiskt: "Mina herrar! Er tid är ute!"
    Vi kan utgå ifrån att bolsjevikerna officiellt tog över den 8 november (26 oktober, enligt den gamla tideräkningen) 1917 klockan 2:04. Vid en närmare astrologisk kontroll upptäcker vi att solen just då låg exakt mitt i Skorpionens tecken (14°58').


       I sovjetmaktens horoskop låg MC (medium coeli) 4°28' i Tvillingarna (som ju betyder makten), alltså en aspekt, som gynnade maktövertagandet. (MC är horoskopets zenit och visar avsikter.) För övrigt var detta horoskop det sämsta tänkbara för de blivande undersåtarna. Det visar att allting byggde på bedrägeri. Endast teknisk utveckling gynnades, andliga värden förkastades helt. Bara de terroristiska makthavarna hade sina fördelar. Enligt horoskopet hade sovjetmakten inte något positivt alls att komma med. Man borde ha aktat sig för en sådan livsfarlig makt. Den förde bara enorma problem och olyckor med sig.

     

jyrilina@yahoo.com

 


1