Vardagen ombord
Många har en mycket förvrängd bild av sjörövarlivet. Den hålls för fascinerande, ja, till och med romantisk. I själva verket var det inte alltid som man fick njuta av att härja och slåss, redan de långa färderna till havs gjorde livet tungt. I själva verket var det redan en bragd då man lyckades hålla sig vid liv och god hälsa – sjukdomarna, den dåliga näringen och stormarna kunde kräva många liv från de olika stora manskapen. Självklart var det inte bara sjörövarna som fick tampas med slika problem – alla som rörde sig på havet måste vara beredda på att möta de svårigheter den hade att bjuda.
Maten
Det rymdes inte oändligt med mat i ett fartyg, och ofta planerades rutterna enligt matförråden. Att förvara maten var inte heller rätt – inte ens saltat kött håller hur länge som helst, och skalbaggarna gick hårt åt skeppsskorporna som bakats av vatten och mjöl. Ibland tog man med djur, t.ex. hönor, ombord, och hade man tur lyckades man fånga fisk eller sköldpaddor under färden. Det var dock svårare att få tag på färsk frukt och grönsaker, och man förstod inte ens till fullo hur viktiga de var. Förutom vatten (som lätt for illa i trätunnorna) drack man mängder av öl, rom och äppelvin. Ombord kunde man ha endast 15 000 liter vatten, men hela 50 000 liter med öl! Rom dracks mera sällan än öl, men en portion rom motsvarade ändå två flaskor med dagens rom!
Sjukdomarna
Det var inte ovanligt att man blev sjuk under de långa färderna till havs. Råttorna spred farliga sjukdomar, och skämd mat blev likaså mången sjömans död.
Skörbjugg kallade man en sjukdom som ledde till att tänderna lossnade, man fick sår överallt och huden blev sjukligt blek, smalbenen svällde upp och de insjuknade led av diarré. Först 1753 förstod man att citrusfrukter hjälpte till – orsaken bakom sjukdomen var helt enkelt brist på c-vitamin.
Gulfebern spreds av moskiterna. Den insjuknade led av hög feber, och kunde kasta upp blod – denna sjukdom kunde gott leda till döden.
Dysenteri orsakade våldsamma smärtor och långvarig diarré.
Kallbrand kunde man få som följd av olika sjukdomar. Då var det skeppsläkaren eller timmermannen som fick såga bort den skadade lemmen.
Sjöfarten
Många faror lurade längs segelfartygens rutter. Vindar, stormar, havsströmmar, grynnor, rev, eldsvådor och till och med isberg kunde orsaka stora skador. Alltid kunde man inte heller lita på kartorna. Navigatörn valde den säkraste rutten med hjälp av olika instrument. Oktanter och sekstanter användes till att bestämma positionen, även kompassen användes. Djupet mättes med en enkel lod – som djupenheter användes famnar (en famn var ca. 1,66 m). Hastigheten mättes med hjälp av ett loggbräde och en logglina som hade knopar med 15 meters avstånd. Man lät linan löpa fritt bakom fartyget och efteråt räknade man hur många knopar som hunnit löpa ut. Hastigheten var sedan lika många mil i timmen som knopar per 30 sekunder.
Då vädret var vackert och vinden stadig, då även märsvakterna fick sig en rast, då tvättade man byke, gjorde handarbeten, spelade och sjöng. Då hastigheten var låg kunde man likväl fiska – i alltför hög fart hann fiskarna inte nappa. Observera, att dueller och vågspel var strängt förbjudna ombord.
Regler
Utan regler skulle man inte komma långt, alltså hade även de vildaste sjörövarkaptenerna vissa bestämmelser ombord på sina skepp. På många skepp hade man ett skriftligt kontrakt om hur skatterna skulle fördelas. Ofta fick kaptenen och styrmannen två gånger så stor del av rovet som resten av besättningen. Man kunde också dela ut ersättning för förlorade lemmar enligt vissa överenskommelser, och de skadade togs om hand. Ofta var det också noggrant föreskrivet vad man fick och inte fick göra – kvinnor, vågspel och slagsmål skulle lämnas till hamnen. Ibland höll man också omröstningar gällande viktiga beslut och rutter.
Straff
Straff ombord
Måhända att sjömännen hade för mycket tid eller fantasi – åtminstone hittade de på ett otal med fruktansvärda straffmetoder. Straff fick man för att man brutit någon regel eller då man hittades ombord som en smygpassagerare. Straffen berodde på brottet – i bästa fall kunde man slinka undan med att svabba däck eller att lämna bort några måltider. Man kunde dock även råka ut för följande slaggs bestraffningar:
Då man slagits i järnbojor ute på däck fick man känna naturkrafternas hela styrka – regn, vind, stormar, hetta och svält hörde till saken.
Piskstraff var vanliga såväl bland pirater som i flottor. Ofta använde man en ”kattpiska” – en knippe med 50 cm långa rep varav alla hade tre tjärade hårda knutar som ibland förstärkts med fiskekrokar eller muskötkulor. Efter piskandet kunde man ännu gnida salt eller ättika i såren. Det rutmönster som piskandet lämnade efter sig på den bestraffades rygg kallades bland sjömännen för ”en rutig skjorta”. ”Den niosvansade katten” eller ”Cat o’ Nine Tails” var en variant av kattpiskan som bestod av jämnt nio svansar av häst- eller koläder.
Vid kölhalning bands brottslingen i ett rep, kastades i havet och drogs under fartygets köl. De med goda lungor eller tur klarade sig vid liv.
Det finns inga säkra bevis på att man tvingat någon att gå på plankan. Det är möjligt att detta endast förekommer i böcker och filmer!
Man kunde också släpa på den dömde stackaren efter fartyget, ibland med huvudet under vattenytan. Att sy in någon i en säck som sedan slängdes i havet ledde till döden lika säkert som att binda fast tyngder på fötterna, eller att använda lagbrytaren som övningsmål för skytte.
Även eld kunde användas vid bestraffning – ibland stack man brinnande luntor mellan fingrar och tår, ibland nöjde man sig med att hänga upp brottslingen ovanför fartygets kokeld.
Ifall manskapet ville ge den bestraffade en chans att överleva, men inte ombord, kunde man lämna denne på en öde ö. Det fanns då en stor risk att den ensamma sjömannen svalt ihjäl eller att helt enkelt blev galen.
Straff för sjörövare
Ifall en sjörövare åkte fast kunde han räkna med att bli bestraffad – straffen var dock lite olika från land till land. Det vanligaste, framförallt i England, var att man blev hängd, och ibland lämnade man de värsta sjörövarnas kroppar att hänga i järnburar efter hängningen (det var därför som man tog mått på en del fångar före avrättningen). Det kunde ta ett par år före kroppen köttet helt hade fallit bort från benen – vädret och fåglarna hjälpte självklart gärna till. Spanjorerna använde garottering (strypning med rep eller strypstock) för att avrätta sjörövare, det beryktas också att spanjorerna ibland kunde hugga av fångarnas lemmar och smeta in dem med honung för att låta fåglar och insekter ta hand om de fastbundna stackarna. Speciellt i Frankrike var det vanlig att tillfångatagna sjörövare sändes som slavar till kolonierna.
Frigivningar delades ibland till dem som tvingats till sjöröveri och som ändå inte deltagit i attacker eller använt vapen mot andra.
På 1700-talet, före in-game-datumet har man avrättat följande betydelsefulla sjörövare:
1701 i maj: Kapten William Kidd och 8 andra engelska, samt 24 franska sjörövare i London.
1704 i juni: John Quetch och 6 andra i Boston
1705 i augusti: Thomas Green och 6 andra i Edinburgh
1717 i oktober: 8 av Sam Bellamys män i Boston
1718 i mars: 13 av Svartskäggs män i Virginia
Strider och anfall
Att hängmattorna samlades i finknäten och att kanonerna så småningom gjordes i ordning var säkra tecken på ett annalkande anfall. Sjörövarna litade stort på sina seglingskunskaper och sin modiga besättning, och de injagade skräck i handelsflottornas kaptener, som ofta tog till flykten inför hotet att bli dödad, tillfångatagen eller torterad. Vinden spelade en stor roll i striderna till sjöss. Stod man uppe i vind i jämförelse med fiendeskeppen hade man bättre möjligheter att manövrera – man fick välja ifall man tog emot en utmaning eller ifall man istället skulle fly. Ett skrov som låg nära vattenytan då fartyget lutade mot fienden hindrade också kanoneld att skada fartygets sidor under den verkliga vattenlinjen – det kunde dock också hindra de lägsta kanonerna från att skjuta på fienden. Att ligga lägre i vind än fienden skänkte mera skydd på däck, det var lättare att hantera och att dra in kanonerna och dessutom blåste den tjocka kanonröken snabbt bort.
Erfarna sjöbjörnar kunde dra nytta av dessa möjligheter. Vindar, taktik och timing – liksom också besättningens samarbete – var alla viktiga. Ofta närmade man sig dessutom fiendeskeppen under falsk flagg, och den egna flaggan hissades först då man nått sitt rov (se mera: Hissa flaggan!)
Ifall striden gick enligt planerna kunde de attackerande snart stiga på det andra fartygets däck. Man kastade änterhakar i det andra fartygets rigg, och med hjälp av dessa drog man de båda skeppen närmare varandra. För att skapa mera oordning kunde man kasta brinnande tjära eller granater laddade med vasst splitter på fiendens däck – elden och röken spred sig lätt och de barfotade sjömännen skadade sig i de vassa skärvorna. I närstriderna användes sedan svärd, dolkar, yxor musköter och pistoler. Vissa kaptener kunde till och med sänka sitt eget skepp för att mana sina män till desperat kamp utan flyktmöjligheter.
Ifall sjörövarna lyckades med sitt anfall fick det besegrade manskapet ibland välja mellan att själv bli sjörövare eller döden. Ifall de lyckades ta en flottans officer till fånga blev denne behandlad på samma sätt som han själv behandlat sina män. Timmermannen och segelmakaren reparerade skeppets skador medan skeppsläkaren skötte om de sårade.
Sjörövarna anföll inte endast andra fartyg till sjöss, utan också rika hamnstäder. Många kuststäder försågs dock med starka befästningar för att skydda kolonierna från attacker såväl från havet som från land.
Livet på landbacken
Det var inte alltid så att en sjöman precis älskade havets våg – det var helt enkelt ett nödvändigt steg för att bli rik. Många väntade på att komma iland efter de tunga veckorna ute på havet, och såg det som en chans att belöna sig själva ordentligt för ett välgjort arbete. De pengar man lyckats röva åt sig spenderades på vågspel, dryckjom och trevliga kvinnor. Nu var det dags att släppa loss! Alltid var det inte lätt att samla den festande besättningen tillbaka ombord. Speciellt flottans fartyg hade sina egna värvningspatruller som samlade ihop seglingsdugliga män från hamnen, lät dem dricka sig stupfulla eller släpade dem annars bara till fartyget för följande resa. Den engelska flottans fartyg besökte därför oftast endast engelska krigshamnar – i övriga fall lät man fartyget ligga till ankars någonstans en bit bort från hamnen, besättningen stannade ombord och endast ett fåtal män fick följa med till hamnen med skeppsbåtarna.
I land seglade man också då man var tvungen att reparera fartygen eller då man skulle fylla på matförråden. Man försökte hålla dessa naturhamnar dolda för fienden, för ett skepp som dragits upp på land var ett enkelt byte. Mera sällan hände det också att sjörövarna landsteg för att gömma sina skatter.