| Skrapning eller inte |
| Tid och tempo, allting ska gå så fort idag. Inte minst tekniken har drivit upp tempot. Detta påverkar också vården av kvinnor som får missfall. Med hjälp av ultraljud kan läkaren ställa diagnos redan innan ett missfall inträffar. Beskedet kommer utan föregående varning och kan bli en chock. Kvinnor har genom generationer klarat av sina missfall själva. Naturen har fått ha sin gång och kvinnorna har väntat på att kroppen ska stöta bort resterna från graviditeten. Någon gång på 1940-talet började man göra skrapningar istället. De flesta gynekologer var män och de tog till sig den här tekniken. Idag är tendensen på många sjukhus att kvinnorna återigen uppmuntras att på egen hand sköta tidiga missfall. När det gäller tidiga missfall, till och med vecka 11, råder de för det mesta kvinnorna att låta naturen ha sin gång. Om kvinnan har fått en störtblödning brukar däremot skrapning vara det bästa, annars kan det leda till blodbrist. Skrapning har under många år varit rutin vid missfall oavsett om det varit en riklig eller sparsam blödning. Resterna från graviditeten har skrapats ut för att kvinnan ska sluta blöda. Fördelarna vid ett naturligt förlopp, när kroppen själv gör sig av med missfallet, kan sammanfattas så här. *Man behöver inte göra något akut ingrepp och föra in främmande instrument i slidan vilket alltid innebär en infektionsrisk. När läkaren skrapar ut livmoderslemhinan blir det ett sår och en riklig blödning. I enstaka fall kan det bli skador på livmodern. *Kvinnan slipper narkos. För en frisk kvinna innebär narkos visserligen en liten risk men man kan aldrig helt utesluta komplikationer. Erfarenheterna från Karolinska sjukhuset visar också att kvinnan i regel mår psykiskt bättre när hon själv tar hand om missfallet. Vid skrapning har kvinnan så lite tid att bearbeta det som hänt. Känslorna och reaktionen kommer kanske senare. Nackdelarna är att förloppet blir betydligt längre, det vill säga blödningen varar längre. Den kan pågå mellan några dagar och 2-3 veckor. Det normala är mellan en vecka och tio dagar. För åtta av tio kvinnor som kommer in på grund av tidigt missfall mellan vecka åtta och elva fungerar det utan skrapning. När kvinnorna kommer till akuten är missfallet redan igång och det mesta har i regel redan stötts ut. Läkaren tittar om livmodershalsen är öppen och undersöker med ultraljud vad som finns kvar av graviditeten. Patienterna reagerar olika inför ett missfall. En del tycker att det är skönt att låta naturen få ha sin gång. Andra tycker att det är jättejobbigt att behöva vänta i två-tre veckor innan blödningen är över. Kvinnor med "missed abortion" vill inte gå med ett dött foster i livmodern. De är stressade och förtvivlade och vill få bort fostret genast. De vill inte vänta tills de får tid för uppmjukning av livmodertappen och skrapning. |
 |
 |
 |
 |