Utdrag ifrån boken
 

Hur tappra orcher får en hård match
En ny bekantskap och ett märkligt riddjur
Dagalusherna inne i dvärgarnas gruvor
Dvärgarnas rädsla inför det annalkande överfallet

Inledning:

Gamle hövding Bûbgnarr satt på sin maskätna tron och grubblade.
Ingenting kunde få hans dystra bryderier ur hans tjocka skalle, han som brukade roas av sinnrik tortyr av snagas eller att förlusta sig i sitt stora harem av vackra, unga kvinnor av alla kända raser. Hans två favorit tortyrmästare Shovkauff och Umba hade desperat försökt få honom att skratta genom att krossa fingrar, peta ut ögon, flå skinn och koka krigsfångar så att deras plågsamma tjut ekade i hövdingasalen. Men ingenting hade hjälpt och tillslut hade han skickat iväg dem med trumpna miner och de enda som var glada var fångarna.
Nu hade han suttit här i sex nätter och grämt sig över det budskap han fått ifrån en av sina kring rännande kapuler, dessa illistiga, gulögda, svartblod som stod under men samtidigt över de stoltaste och mäktigaste av alla svartblod, Uruk-Hai. Över eftersom de var enastående spanare, skickliga på att förklä och gömma sig och deras tysthet, skarpsynthet och ypperliga hörsel var legendarisk. Under eftersom de var klenare och inte alls lika skickliga soldater. Eftersom de var så eftertraktade för sina färdigheter fick de hållas så länge de spionerade och spanade för Uruk-Hai och slapp strida eller göra skitjobben som Snaga-Hai.
På något mirakulöst vis hade kapulen fått reda på att ett nytt, högeffektivt vapen för att slakta svartblod höll på att tillverkas av de små, argsinta, giriga, skäggbollarna, det vill säga av dvärgarna. Än så länge var det ett topphemligt projekt som endast ett fåtal dvärgar visste om men snart skulle vapnet vara färdigtillverkat och katastrofen ett faktum. Vapnet var enligt vissa rykten något helt unikt som tillverkats av ett ämne sänt ifrån gudarna för att en gång för alla förinta alla elaka, ruskiga svartblod men om detta var sant kunde ingen bekräfta. Vapnet och de dvärgar som var inblandade måste tillintetgöras så mycket var säkert men att marschera dit med hela klanen var ingen idé.
Nej då kanske vapentillverkarna skulle lyckas smita och fly till ett annat dvärgsamhälle där de kunde återuppta sitt arbete. En liten grupp utvalda svartblod skulle det vara som kunde smyga sig in i dvärgarnas gruvor relativt tyst och sedan göra slut på dem. Så långt hade allt gått rätt snabbt att räkna ut men nu gällde det bara att hitta någon som var så dum och enfaldig att han vågade utföra uppgiften men så pass klipsk att lyckades utföra den. Ty att smyga in en handfull svartblod mitt in i ett dvärgsamhälle var nog det mest idiotiska och farofyllda man kunde företa sig. Människor och alver var inte ens dagalusher rädda för eftersom de var klena, lättskrämda och dåliga på att slåss. Speciellt alver som man bara behövde bita i armen så började de grina och sprang och gömde sig under sin drottnings kjolar. Nej alver var bara irriterande när de satt och fegade sig uppe i sina träd och sköt pilar och rabblade massa hokus pokus. Människorna var så lagom macho tills de kom till slagfältet då var de inte lika sturska längre. Dvärgarna däremot var svartblodens eviga gissel ty de var bra mycket starkare än de flesta uruks, hade god mörkersyn och var ypperliga yxmördare redan vid barnsben. Att slå på en dvärg var som att slå på en stubbe och hade de väl fått något i skallen gav de sig inte förrän alla var döda.
Vem skulle han kunna lura  till detta uppdrag som ändå hade lite vett innanför pannbenet och kunde räkna till mer en tio utan att ta av sig kängorna och ta tårna till hjälp? En grupp kapuler hade nog varit smidigast men det var helt uteslutet då de skulle vägra och lämna hans stolta klan, "Ash blog  morchubar bugd".
Att skicka Snaga-Hai och lura dem att de skulle bli upphöjda till Uruk-Hai om de utförde uppdraget var helt uteslutet. Senast han hade skickat en grupp att plundra en alvby uppe i en gammal ek hade det urartat i pajkastning och matkrig efter erövrandet och de hade kommit tillbaka med tillknycklad, mosad mat istället för de värdeföremål som han hade gett dem order om.
Hade det varit ett döda-allt-du-ser uppdrag hade en skara Olog-Hais passat utmärkt då de älskade att krossa, mangla och pulvrisera och var för dumma för att känna smärta. Fast de skulle förmodligen bara gå fram till dvärgarnas huvudentré och fråga om de fick slå ihjäl de som höll på med att tillverka hemliga vapen och även om de skulle lyckas platta till ett femtiotal skägglurkar innan de själva dog skulle det vara till ingen nytta.
Nej det här går inte tänkte Bûbgnarr jag får ta en Uruk-Hai som törstar efter större makt och mer status sedan får han personligen välja ut, få se nu….Bûbgnarr höll upp sina valkiga klohänder
 och beslutade till sist att tio medhjälpare blir lagom.
-Rash agh thrakat gurb ûk staba lata durub Ugrash, lat pagog Snaga nuchur!
-(Stick och hämta min yngsta underhövding Ugrash, ditt dumma Snaga kryp!)
Kvickt hördes tassandet ifrån barfota fötter kila iväg för att utföra den order som Bûbgnarr vrålat ut i luften. Mycket bättre till mods skrek han att få mat och inom kort kom åtta vackra snaga kvinnor
smygande på det fuktiga golvet med grillat vildsvin, skogsrötter och starkt mustigt svartblosmjöd. Han lät sig väl smaka medan kvinnorna masserade hans axlar, rygg och fötter han var ju trots allt stammens hövding och hade därmed rätt till de bästa kvinnorna, bästa maten, största grottan och bästa underhållningen. Dock kunde stackars Bübgnarr hur väl han än levde i sitt stora, mörka, varma, välinredda palats inte bli av med sin alltmer ihärdiga tandvärk som uppstått nu på hans äldre dagar. Det enda sättet han visste för att mildra sin smärta var att se andra våndas så snart fick tystnaden som gått och lagt sig stiga upp igen och åter hördes det eviga droppandet av vatten ifrån taket och torterade fångars skrik och gnäll blandade med en svarblodshövdings muntra skrockanden.

Hur tappra orcher får en hård match:

Dagalusherna gick en bra bit före de övriga för att ta reda på de bästa vägarna, de hade gruppens medtagna rep i beredskap om de skulle bli tvungna att klättra upp för någon bergsvägg och sedan säkra resten av gruppen. Trots att bestigningen var enkel var den jobbig och snart värkte lår och vader även på de senigaste. Flåsande och svettiga kämpade de sig steg för steg uppåt med sina tunga packningar och vapen på ryggen.
-Ogg! Skrek plötsligt Bolgdraz och tog sig om baken.
-(Aj!)
-Kvá ba plisat lat gur U, sa han sedan högt till Gashivokk som gick bakom honom.
-(Varför stack du mig?)
-Ogg! Vrålade Shumfurz.
-Ogg, Ogg! tjöt Oitplash. Zog plisat hysht sluthat gur io lat, skrek han vredgat till en oförstående Kvagnarrat som höll sig med en lidande grimas om öronen.
-(Aj,aj!……Sluta stickas annars puttar jag ner dig.)
-Ogg, ogg, nar zog! Gnällde ynkligt Bolgdraz.
-Ogg, vok gurti jurat sadáuk raz tosh buzzra! Skrek Shumfurz och sprang iväg i full fart.
-(Aj, hjälp vi blir anfallna av getingar!)
Därefter utbröt fullständigt kaos, alla vrålade och tjöt och sprang planlöst åt olika håll, jagade av stora getingsvärmar. De kastade ifrån sig vapen, sköldar och ryggsäckar och rusade nedför berget obekymrade av gropar, stup och klippkanter.
 En bit ovanför stod Príklud och Paphosh och begrundade det hela. Först stod de förvånade med stora ögon och fattade ingenting, vad i herrans namn höll de på med där nere egentligen? Men när de hörde ordet "tosh buzzra" gång på gång
började de skratta och skratta så de tjöt och grinade. Ovanifrån såg det hela mycket komiskt ut när alla sprang hit och dit som yra höns och vrålade ut sin panik och smärta.
Uruksen och ologsen hade för mycket att tänka på för att höra deras skratt och tur var väl det för annars hade dagalusherna säkerligen blivit rejält straffade för sin skadeglädje.

Efter ungefär en halvtimme hade getingarna försvunnit eller lugnat ner sig och en efter en kom gruppmedlemmarna tillbaka ockande och ojande. De letade rätt på sina packningar som låg vida omkringspridda och gned sina svullna stick. Ännu en gång fick de glädje för att tagit med sig en häxdoktor om än en gnällig och sur sådan. Oitplash gjorde upp en liten eld, kokade upp lite vatten och blandade i hemliga örter som han hade med sig. Med skallror och dans lockade han sedan till sig andarna som gav häxbrygden styrka, när allt var klart doppade han högtidligt en trasa i blandningen och höll man den mot sticken visade det sig vara lindrande och svullnaderna gick snabbt ner. Ingen hade någon ork att fortsätta vandringen den natten och eftersom det snart skulle bli ljust beslöt Ugrash att de skulle gå bort en bit ifrån angreppsplatsen och sedan bygga ett läger.
När allt var iordningställt satt de matta vid elden och åt upp det sista av rådjursköttet.
-Mal ba pôtat tosh jashbin buzzra masha U, undrade Bolgdraz.
-(Var kom de tusans getingarna ifrån?)
-Nar zitú, atárat ur furshat tosh buzzra log agh kon ba vrat ishi zati jon, svarade Gashivokk fundersamt.
-(Ingen aning, kan ha varit jordgetingar och någon trampade i deras bo)
-Nar, sa Oitplash som visste mycket om djur och växter.
Ash ba frushat nar tosh buzzra log, ash frushat gilrol tosh buzzra.
Kon nárlag ur potát zati jon ishi kon bolsh.
(Detta var inte jordgetingar, det var vanliga getingar. Någon måste kommit åt deras bo i nåt träd.)
-Aaaah, grymtade Kvagnarrat; Kvagnarrat bashat bardu stur huku yfhat
tala bolshta.
-(Aaaah,….Grodtugga slå vit boll som sitta på gren.)
 -Kvá ishi miikû ba bashat lat ú ash buzzra jon latob grolomb bûb U! Vrålade Ugrash ursinnigt och svor argt.
-(Varför i helsicke slog du till ett getingbo din trögtänkta gris?!)
Efter en stunds funderande svarade Kvagnarrat urskuldande:
-Ash ba frushat od hyspas.
-(Det var så frestande.)
-Mash drosk narthrakat lat miikû ishi at bashat ú tosh bardu stur huku pjatat hyspas nash, nena U.
-(Nästa gång ger du tusan i att slå till vita bolla som ser frestande ut,ok?)
Men Kvagnarrat tittade bara trumpet ner i marken.
-Nena U! Sa Ugrash högre.
-(Ok?!)
-Nen, nen Kvagnarrat nena.
-(Ja, ja Kvagnarrat förstå.)
Elden falnade och en efter en kröp de in i skyddet och somnade snabbt. Egentligen hade de ju fört sådant himla liv att alla dvärgar och alver på tre nattvandringars avstånd borde hört dem och kommit rusande, så de flesta tyckte att dagvakt var onödigt. Ugrash ansåg det däremot vara extra viktigt eftersom de fört sånt oväsen skulle kanske folk och fä komma och leta och det skulle de göra på dagtid, de fega kräken.
 

En ny bekantskap och ett märkligt riddjur:
 

De gick igenom en krokig men något bredare gränd än normalt och kom efter ett tag ut på huvudgatan som var rak och ren från smuts och bråte till skillnad från smågatorna. De följde huvudgatan till bron och gick över vallgraven. Efter vallgraven kom de till några hyddor och bredvid hyddorna fanns höga staket av pålar. De gick upp för en trappa och kom till en avsats där man kunde se över pålverket. Ugrash blev häpen över vad han såg, därnere rusade säkert hundra, en och en halv meterhöga krabbor omkring! De hade fyra par spindelliknande ben och ett par hälften så långa ben längst fram som avslutades i ett par kraftiga klor. Kroppen var cirkelformad med platt rygg och mellan en och två meter i diameter. Hela sumpkrabban var inpackad i ett hårt, beigefärgat skal. Ugrash bara stod och stirrade han hade aldrig sett eller ens drömt någonting liknande. De var ju enormt stora!
När Ytabûk såg Ugrash stora ögon och öppna mun kunde hon knappt hålla sig för skratt och började roat berätta om sumpkrabborna. Hon berättade att de är mycket dumma men starka och trogna om de tämjs från födseln. De är väldigt lugna och nästan larvigt tama det är sällan de hittar på några hyss, kanske för att de är för osmarta för det. Sumpkrabborna är en av de viktigaste matresurserna här i träsken de ger kött och i slutet av sommaren mängder av rom. Deras skal används som rustningar och sköldar som blir både lättare och tåligare än stålrustningar. Eftersom de är asätare och äter allt som är dött inklusive sina fränders kött och inälvor så kan man säga att de livnär sig själva och håller byn ren ifrån kadaver och rester samtidigt som deras avföring blir utmärkt gödsel till våra täppor. Vid tyngre arbeten används de som dragdjur då de är tio gånger starkare än ett träsktroll. De används även som riddjur eftersom de är väldigt snabba både på land och i vattnet.
Enda sättet att ta död på en sumpkrabba är att slå dem med en stor järnslägga i framkanten av ryggplåten där huvudet sitter så att de blir medvetslösa av smällen. På tama krabbor är det rätt lätt men på vilda är det ingen lek då man först måste lyckas komma förbi de livsfarliga klorna. En sådan klo kan utan problem knipsa av ett femton centimeter tjockt träd eller ett träsktroll på mitten.
 -Shakrop, avbröt Ugrash.
Dimbat lat za ub klitat tala tosh atîgat hursh U.
-(Vänta…..Menar du att man kan rida på de där monstren?)
-Nen za ti kor za latib ub yshgat ubdráut .
-(Javisst det är ju det ni ska göra imorgon natt.)
-Ti latib pagog tosh ub kor mat gulb ash urgla ba jábat lat kor U!
-(Är du galen de kan ju döda med ett knips sa du ju?!)
-Ba ti znast tosh ti kilj agh shum frungmal klitat tala, nulgat hontubat un U.
-(Var lugn de är tama och mycket sköna att rida på, vill du pröva nu?)
-Nar kamuch, nar pas il vib nárlag. Dvoshat  za nar kon huku njatù tosh flash U.
-(Nej tack, inte tidigare än nödvändigt. Finns det inte någon som saknar klor?)
-Urur tosh flash ti kor tosh brulk huku za mat shábtizza, krazbugd agh mash armauk gulb.
-(Men klorna är ju deras vapen som den dödar viskorm, snappkäft och andra fiender med.), sa Ytabûk upprört.
-Lat dimbat za labda ub mat tosh albai agh gazat rag tosh ub stustu U.
-(Du menar att de även skulle döda alver och dvärgar om de kom i vägen ?)
-Nen za ti tosh kor ba rolgat úr. Hostat tug fúlg od hashat tosh ugil agh mat tosh albai júk zaur tosh un ti. Za júk za narkù ub sadnauk ti bûblog nar ash rag za ba hostat fúlg rag za.
-(Ja det är de ju tränade för. Ge bara order så springer de efter och dödar alver eller vilka det nu är. Det enda de aldrig skulle anfalla är svartblod inte ens om man gav order om det.)
-Kvá ub tosh nar mat bûblog U.
-(Varför kan de inte döda svartblod.)
-Gurti rolgat tosh nar mat bûblog nrkù tosh ti sta.
-(Vi tränar dem att inte döda svartblod sen de är små.)
-Urur gûr atárat tosh pjatat ontzash tala bûblog agh prákhûrz tark U.
-(Men hur kan de se skillnad på svartblod och utklädda människor?)
-Ishi ash shum tosh plashjudadómdòm yshgat shalkat tosh tala ash snoshum huku ti pas or vib tosh pjat. Od tosh atárat snoshat rag za ti bûblog júk tark.
-(I det mesta sumpkrabborna gör går de på lukten som är mycket bättre än deras syn. Så de kan lukta om det är svartblod eller människa.)
-Nena, ba jusht zati nar ti od gambù viba.
-(Nåja,Då kanske de inte är så farliga ändå.)
Un ba ub gur nulgat hostat latib brulkkloshtar.
-(Nu skulle jag vilja besöka er vapensmed.), fortsatte Ugrash.
-Nena, ûk narkash ucktu ú ash djub ti ash dómdòmulk.
-(Okej, sisten tillbaka till byn är en krabbspya.), sa Ytabûk och rusade iväg mot byn med sina långa slanka ben.
Ugrash som inte ville förlora mot en kvinna och än mindre bli kallad krabbspya rusade efter och snart låg de jämnsides.

Dagalusherna inne i dvärgarnas gruvor:

Innanför porten var de ensamma i denna tidiga timma så snabbt drog de upp huvorna så att deras ögon skymdes. De stod i en säkert trettio meter bred korridor som löpte spikrakt framåt, väggar och golv var helt plana som insidan av ett hus fastän de var uthuggna direkt ur berget. Högt, högt däruppe gick taket ihop som en båge. Med jämna mellanrum stod glödfat som gav ett svagt och hemtrevligt ljus över korridoren.
Dagalusherna fortsatte korridoren framåt och upptäckte att på tio meters höjd fanns skottgluggar där bågskyttar kunde skjuta ut pilar mot fiender,  hela korridoren var en dödsfälla för vem som än försökte inta staden.
Redan på avstånd kunde de se hur ett sken som av fullt dagsljus lyste i slutet av korridoren och när de kom närmare märkte de ytterligare två kraftiga ståldörrar som stod helt öppna. De klev igenom portarna och möttes av en syn som fick dem att häpna, en otroligt stor sal sprudlande av ljus mötte dem, det var som en hel värld här under berget. Taket var flera hundra meter högt och det var åtminstone en kilometer till bergväggen på motsatta sidan. Väggarna var varma och torra och naturligt uthuggna med släta, böljande former inga vassa kanter eller raka linjer. Högt däruppe gick väggarna ihop som insidan av en enorm kupol och på flera ställen gick tjocka pelare från botten och ända upp till taket. De såg ut som stalaktiter och stalagmiter som vuxit ihop och blivit naturliga stöttor. I mitten av salen fanns en liten underjordisk sjö, på ena halvan av den verkade det vara som en liten by med tomma marknadsstånd, små bodar och hela gator med robusta hus utav grovt timmer och halmtak. Vid de större torgen stod välansade träd och konstfulla rabatter med rosor, tulpaner, liljor och dahlior var rikligt utplacerade. På andra sidan av sjön lämnade byn plats för en park där mängder av lövträd växte tätt i dungar trettio, fyrtio meter upp i luften.
Stora konstgjorda fält och ängar med grönt gräs och vildvuxna blommor låg mellan dungarna och uppgjorda stigar ledde in täta skogspartier. Större delen av hela salen var antingen täckt med jord och gräsmattor eller belagd med kullerstenar i konstfärdiga mönster. Dvärgarna hade inte glömt någonting i sin konstgjorda värld, till och med fjärilar flaxade omkring och kvittrandet ifrån fåglar hördes! Hela salen lystes upp av starkt skinande eldar ifrån naturgas uppe vid salens tak, skorstenar högst upp ventilerade ut den förbrukade gasen.
-Ik yshgat un U.
-(Vad gör vi nu?), frågade Príklûd.
-Za ti tug ashat flonkat.
-(Det är bara börja leta.)
De gick ut i salen och bort till den lilla stan, gatorna låg öde så de kunde lugnt gå runt och snoka i de trånga gränderna och små lummiga torgen. De märkte att alla dörrar och fönsterluckor var stängda men inte låsta och när de försiktigt kikade in såg de affärer, bodar och hantverkssjapp av alla de slag men inga tecken på att det bodde någon här. Tydligen var detta endast arbetsplats för vissa dvärgar under dagtid och när kvällen kom stängde de bara dörren och gick hem till sitt.
 Alltså kunde det inte finnas något som hette stöld härinne, ingen tog något ifrån nån annan. När de gick inne i stan upptäckte de att den gång de kommit in igenom endast var en utav flera hundra som ledde in i salen, det fanns öppningar runt hela väggarna av olika storlek och utförande. Medan de stod där och funderade på hur de skulle leta igenom alltihop utan att gå vilse eller missa några gångar började yrvakna dvärgar dyka upp i gångarna lite varstans. Det hade alltså redan blivit morgon de måste i skydd innan hela salen skulle krylla av folk. Under dagstid skulle säkerligen någon lägga märke till deras underliga beteende och utseende och slå larm, men vart skulle de gömma sig? I snabb takt gick de mot skogen och parkerna och lyckades undvika alla möten med dvärgar som var på väg mot byn eller till andra öppningar. Inne i parken var allt lugnt, stigarna var kantade av rabatter med tusentals sköna blommor där fjärilar och bin flög fram och tillbaka. Efter ett par minuters vandring kom de till en vägkorsning där en magnifik fontän stod och sprutade i det svaga ljuset, de släckte sin törst och fortsatte därefter framåt. Efter ytterligare några minuter gick stigen in i en skog där granar, tallar, enar och redwoodträd växte tätt på bägge sidor om stigen. Här lämnade de stigen och gick in i skogen, på marken växte blåbärsris, ormbunkar och svampar, tjock mossa låg tjock på mark och sten och fyllde den konstgjorda skogen med liv. Det var svårt att föreställa sig att allt detta var konstgjort och skapat utav dvärgarna så äkta och naturligt såg det ut. Det kändes precis som om de var hemma i Shumshulg igen och de kunde till och med höra fåglar sjunga och locka på varandra. När de gått ett tag i den täta skogen kom de fram till en liten tjärn med en diameter på ungefär femtio meter. Träden tornade mörkt och tätt upp sig runt dess stränder och hela platsen var som en oas dold i dunkel och mystik. Här växte vassen längs strandkanten, på det mörka vattnet flöt näckrosblad och enstaka utslagna vita blommor. Vad dolde sig därunder det mörka vattnet egentligen? Hur djup var den? Endast grodornas kväkanden och gäddornas plaskanden bröt tystnaden det var som om fåglarna skyddade denna plats och inte tordes sjunga här. Detta var den perfekta platsen att slå läger på, här skulle de få vara ifred och inte bli upptäckta. Trötta efter en lång, arbetsam natt gjorde de upp ett litet skydd mellan två stenar och somnade snabbt. De var så utmattade att de inte ens tänkte på vilken fara de befann sig i och att de troligtvis skulle behövt vakt.
 

Dvärgarnas rädsla inför det analkande överfallet:
 

Natten som kom blev fruktansvärd.
Efter den första attacken visste vi att det fanns något grymt och ondskefullt därinne i den täta, mörka skogen. Något som med glimmande ögon ständigt iakttog oss och bara väntade på tillfället att få dräpa , tortera och massakrera. Någonting dolde sig därinne, något fruktansvärt och onämnbart som aldrig borde fått existera, något som borde utrotas. Något lurade tryggt därinne och att sända in krigare skulle vara lika säker död som att be dem hoppa ut för Ragnarökstupet. Efter att vi slagit läger och de flesta av oss somnat in kom nästa attack, vapenskrammel, knak ifrån grenar och hårresande skrik fick oss alla att bli klarvakna och flyga upp från våra sovplatser.
 Medan vakterna i blindo sköt ut i skogen för att fördröja fienden kastade vi på oss våra vapen och rustningar men attacken kom aldrig, vi stod i sköldmur en god kvart men allt var lugnt och tyst som i graven och tillslut gick vi tillbaka till våra fällar och filtar igen.
Men detta var bara början av plågan, jag skriver detta efter den tredje attacken eftersom jag nu ej längre kan sova. Så fort vi somnat och kommit till ro och lugnat ner oss anfaller de igen och för var gång blir attackerna intensivare fast ändå har vi inte sett skymten av vilka som leker denna illistiga lek med oss. Efter andra attacken struntade vi i att ta av oss rustningarna och ingen av oss kunde sova, vi låg bara där och stirrade upp i himlen och väntade på nästa attack och om det den gången skulle bli deras slutliga.
Läget i lägret blir alltmer desperat det är som om vi bara ligger och väntar på att föras till slakt och allihopa är dödströtta av att inte ha fått en blund i ögonen på hela natten. Skadorna har dock varit små, ja näst intill obefintliga, Torgil pil i axeln, Askgrim pil i låret och Guldvong knytnävsstor sten i magen men annars inga skador, kanske finns det ännu hopp. Om vi bara härdar ut natten har vi goda chanser att överleva, de två budbärare jag skickade borde vid detta laget ha kommit till gränsvakten så att vi säkerligen kommer ha förstärkningar till imorgon kväll. Till dess återstår bara väntan men nu dröjer det i alla fall bara fyra timmar tills ljuset är här.
Må Onslak vara med oss

Vyrk Garpsson, Bfh 4:e elitgardet
 

tillbaka till startsidan