BESKRIVNING

Kanarieöarna är en autonomi som utgör en del av Spanien. Den består av sju större öar (Teneriffa, La Palma, La Gomera, El Hierro, Gran Canaria, Lanzarote och Fuerteventura) och sex mindre öar (Alegranza, Graciosa, Montaña Clara, Lobos, Roque del Este and Roque del Oeste). Ögruppen är belägen i Atlanten alldeles utanför den afrikanska kusten. Dess nordligaste punkt är belägen på 29º N och dess sydligaste punkt på 27º N. Den sammanlagda ytan utgör 7447 kvadratkilometer och är den spanska region vilken har den längsta kuststräckan med sina 1583 km.

Det synes som om de första invånarna kom till öarna från norra delen av den afrikanska kontinenten i flera omgångar. Efterhand som de förhistoriska kulturerna utvecklades byggdes en mycket hierarkisk samhällsstruktur upp. Den politiska strukturen var närmast att betrakta som en monarki med ett antal kollektiva politiska organ för att lösa militära, politiska och juridiska frågor. Även om denna kultur normalt brukar kallas guanchernas, syftar om man skall vara korrekt uttrycket endast på de ursprungliga invånarna på Teneriffa.

Kanarieöarna var kända under antiken, såväl Horatius som Plinius skrev om dem, men det är först sedan 1300-talet som de började erövras av europeerna. Det är känt att alltsedan 1291 flera expeditioner från Genua, följda av flera katalanska och mallorkinska expeditioner, anlände till ögruppen. Under 1400-talet genomfördes erövringen av de normandiska adelsmännen Jéan de Bethencourt och Gadifer de la Salle, vilka var i den kastilianska kronans tjänst. Erövringen av öarna var förenad med stora svårigheter och tog nästan hela århundradet i anspråk. Urinvånarna led stora förluster under erövringen och under de följande åren minskades successivt deras etniska och kulturella identitet genom den omfattande inflyttningen av nybyggare från den iberiska halvön.

Under 1400- och 1500-talen instiftades Real Audiencia (en territoriell domstol), liksom även inkvisitionen, ett biskopssäte och cabildos insulares (öråd) vilka under ordförandeskap av en guvernör regerade över respektive ö. Guvernören valdes av kungen eller motsvarande härskare på en del öar.

Under 1700-talet överfördes makten till generalkommendanter utsedda av Kronan till förfång för cabildos och audiencias makt.

Från 1871 och framöver blev den kanariska emigrationen till latinamerika betydelsefull, någonting vilket tilltog i betydelse under 1900-talet, i synnerhet emigrationen till Kuba och Venezuela. Detta var av stor betydelse för att bygga upp den kanariska kulturella identiteten.

Autonomin är alltsedan 1927 delad i två provinser. Provinsen Las Palmas, med öarna Gran Canaria, Fuerteventura och Lanzarote samt Provinsen Santa Cruz de Tenerife med öarna Teneriffa, La Gomera, El Hierro och La Palma. Därtill betraktas varje ö som en administrativ enhet under ledning av ett öråd.

Den kanariska autonomins författning fastställdes den 10 augusti 1982. Överförandet av administrativt och politiskt självbestämmande från Madrid gav redan från första början en påtaglig grad av självstyre. Till följd av en historiskt betingad rivalitet mellan de bägge provinserna instiftades två huvudstäder, Santa Cruz de Tenerife och Las Palmas de Gran Canaria. Öråden vilka skapats i en modern version 1912 har en hög grad av finansiell självständighet och vida administrativa befogenheter.