KANARISKA FLAGGANS HISTORIA

Historiska föregångare

Genom största delen av historien har Kanarieöarna saknat en gemensam flagga som representerar öarna i sin helhet.

De första vittnesbörden om flaggor på Kanarieöarna är de fanor som är avbildade i manuskripten Le Canarien, den vedertagna titeln på de två krönikor vilka handlar om erövringen av öarna av Jéan de Béthencourt och Gadifer de La Salle.

Sedermera, när den kastilianska kronan övertog erövringen, genomfördes den på de skilda öarna under konquistadorernas olika fanor, det är de olika flaggor som fortfarande är i bruk på Fuerteventura, Gran Canaria, Teneriffa och La Palma.

Konquistadorernas av Teneriffa fana, bevarad i La Lagunas stadshus.

Konquistadorernas av La Palma fana, bevarad  i Santa Cruz de La Palmas stadshus.

Dit hör även de kungliga standaren eller fanorna, till exempel Teneriffas "officiella" flagga, som kommunalrådet Pedro de Vergara överlämnade till Francisco de Valcárcel, ceremoniell fanbärare på Teneriffa, den 17 januari 1561. Den var tillverkad i vitt, blått och gult silke och försedd med ett rött kors, och de första tre färgerna är de som ingår i dagens kanariska flagga. Ett faktum som i avsaknad av annan information endast kan betraktas som ett häpnadsväckande historiskt sammanträfande. En tid därefter mottog även den ceremoniella fanbäraren den kungliga fanan. Den var tillverkad av rött silke, på ena sidan var den försedd med bilden av Jungfrun av Candelaria, Teneriffas skyddshelgon, och på den andra sidan fanns det kungliga vapnet. Fanbäraren fick även ta emot det kungliga standaret med Kastiliens vapen broderat i guld, silver och silke, försett med gula kanter.

Frånsett dessa första exempel på privata och/eller kungliga värdighetstecken blev genom århundradena ögruppen inte känd för några andra flaggor än de vilka var gemensamma för alla de territorier vilka löd under den spanska monarkin. Ett exempel kan ses i flaggorna från 1700-talet tillhöriga de Kanariska trupperna vilka bevarats i det regionala militärmuseet i Santa Cruz de Tenerife.

Regementsfana från Regementet i La Laguna. Den bär ett burgundiskt kors, spanske Konungens vapen i mitten och Teneriffas vapen i vardera hörnet.

Marina flaggor

Den första officiella kungörelsen avseende en flagga för Kanarieöarna är i ett kungligt dekret från den 30 juli 1845 där den marina flaggan för alla hamnar i provinsen med sin huvudstad Santa Cruz de Tenerife fastställes. Det var med ett vitt andreaskors på blå bakgrund som flaggan till slut kom att förbli symbol för ön Teneriffa.

År 1869 fastställdes flaggan för Puerto de La Isleta eller Puerto de la Luz på Las Palmas de Gran Canaria såsom varande diagonalt delad i gult och blått. Denna flagga kom att bli ön Gran Canarias flagga.

Allting talar för att valet av dessa färger och utformningen av de marina flaggorna, såväl de kanariska som de vilka avsåg övriga spanska hamnars, var slumpartad och att den inte hade annan betydelse än att vara särskiljande. Dock har vad avser Las Palmas flagga sagts att den gula färgen, kanariegult, åsyftande färgen på kanariefågeln och blått havets färg.

Litterära hänsyftningar

Den första litterära anspelningen på en kanarisk flagga ingår i ett poem skrivet av en journalist född i Lanzarote och boende i Madrid, José Betancor Cabrera. Han publicerade under pseudonymen Angel Guerra en berättelse om lokala sedvänjor. I hans enda skaldebok betitlad Allá (Där) vilken författades i spanska huvudstaden 1902 och publicerades i Las Palmas de Gran Canaria 1904 finns ett poem betitlat A la bandera (Till flaggan). Verserna  är följande:

Du vajar stolt
Med de vackraste färger:
Vitt, med ärans vita färg
blått, med himlens blå
(...)
Flagga, oskuldsfullhetens mantel
Du förstår inte hur mycket jag älskar Dig
Du har inte blodets färg
Du har himlens färger!

I detta poem begränsar Angel Guerra sig själv till att beskriva färgerna i vad som för honom var den kanariska flaggan, utan att för den skull specificera färgernas placering inbördes. Dessa färger sammanfaller med de färger den först registrerade flaggan har, där blått betecknas som föreställande himlen och inte som det traditionella marina blå som synts i alla versioner fram till dagens flagga. Undantaget är endast frihetsrörelsens flagga vilken innehöll den himmelsblå färgen.

Andra litterära anspelningar på Kanarieöarnas flagga kan återfinnas i ett poem författat av den republikanske politikern Nicolás Estévanez Murphy från Teneriffa. Det förefaller författat 1893 och publicerades i dagstidningen Las canarias y nuestras posesiones africanas (Kanarieöarna och våra afrikanska kolonier), utgiven i Madrid den 19 maj 1907. I detta poem uttrycker författaren sina tankar kring en kanarisk autonomi inom ramen för den spanska enigheten, i enlighet med sin federalistiska och republikanska ideologi:

Även om det inte finns någonting som tyder på att den beskrivna flaggan verkligen kom att tillverkas kan vi våga oss en gissning på dess utseende utifrån denna beskrivning:

Ateneo av La Lagunas flagga

Den första flagga som dokumenterat har representerat ögruppen var den så kallade Ateneo av La Lagunas flagga. Den hissades på fasaden av institutionens högkvarter under förra århundradet, troligen år 1907. Den användes en tid tills den uppenbarligen togs bort för undvikande av problem. Detta enligt Domingo Cabrera Cruz som var en av grundarna till Ateneo memoarer. Detta är det första tillfälle då stjärnor uppträder i en flagga för att identifiera Kanarieöarna. De var vid denna tidpunkt vita och applicerade på en blå bakgrund med en fördelning vilken på ett schematiskt sätt återger de sju öarnas belägenhet på kartorna.

Det är inte särskilt vågat att anta att förekomsten av stjärnor skulle ha inspirerats av den amerikanska modellen, införlivad av de många kanarier vilka emigrerat till andra sidan Atlanten sporrade av tilltagande kriser. Vi skall inte glömma Venezuelas flagga, ett av de länder vilka tog emot flest kanariska immigranter, vilken har sju stjärnor mot en blå bakgrund representerande den ursprungliga federationen från år 1811.

Uppträdandet av denna kortvariga kanariska flagga sker vid tidpunkten för debuten av krisen i Restaurationen, det politiska system vilket fanns under perioden 1873 fram till den kortlivade första republikens fall 1921. Vid tiden nådde kampen mellan anhängare och motståndare till autonomierna oanade höjder. Som en konsekvens av detta når i den intellektuella diskussionen i pressen och på de politiska arenorna om de autonoma ideerna många tankar framgång vilka dock alltid visade sig vara i politisk minoritet och var av övergående karaktär. Ateneo av La Lagunas flagga kom därefter att bli annammad av PNC, det Kanariska Nationalistpartiet, vilket skapades tillsammans med Kubas Kanariska förening vilken instiftades i Havanna 1924. Flaggan syntes på alla omslag på utgåvorna av deras publikation El Guanche (Andra tiden). I första utgåvan publicerades en artikel betitlad ”Flaggan” där det sades: ”Samma tecken, vilket består av sju stjärnor på ett blått fält liksom himlen”, detta uttryck inte att ta bokstavligt då nyansen av blått avbildad på bilderna visar samma mörkblå färg som marinflaggorna. Innan det att PNC – Kanariska Nationalistpartiet grundades hade Kubas Kanariska förening redan använt denna flagga i vissa sammanhang, liksom en del privatpersoner på de karibiska öarna liksom i den nordamerikanska staten Florida. I nutid har Ateneos flagga återuppväckts såsom det pånyttfödda Kanariska nationalistpartiets flagga, nyligen ingående i den Kanariska Nationalistfederationen.

År 1931 publicerades i ”Tierra canaria”, en kanarisk tidskrift i Havanna av tidigare nämnda kanariska organisation, avbildas på dess omslag en flagga vilken är mycket lik Ateneos, men med sex stjärnor placerade i en cirkel kring en centralt placerad stjärna. Det synes som om författaren, Manuel Martín Gonzélez, önskade återanvända Ateneos flagga och placerande en av stjärnorna, den representerande Teneriffa, i en central position.

Självständighetsrörelsens första förslag

Vid mitten av femtiotalet grundade kanariska immigranter i Venezuela en organisation kallad ”Rörelsen för den kanariska befrielsen”, ”MIC” på spanska. Sannolikt utan att ha haft kännedom om Ateneos och andra föregångares flaggförslag utformade de ett förslag med två horisontella band, det övre blått och det nedre gult. Däröver var placerat ett andreaskors i vitt. Uppenbarligen utgjordes förslaget av en kombination av de två marina flaggorna representerande de kanariska hamnarna.

En liknande flagga, ehuru dock utan att verka ha haft något samband med de tidigare nämnda, utformades av den självutnämnda RIA, “Fria atlantiska republiken”, instiftad vid begynnelsen av 60-talet av en grupp studenter vid La Lagunas universitet. Även om dessa inte kom att bli en politiskt etablerad grupp föreslog de en politisk lösning för Kanarieöarna. De utformade därvidlag en flagga, vilken liksom MIC:s, ”Rörelsen för den kanariska befrielsens”, var grundad på en kombination av de bägge provinsernas flaggor. Diagonalt delad i fyra trianglar, de övre och nedre blå, de bägge laterala gula, med ett vitt andreaskors däröver. Centralt placerat en cirkel med sju röda stjärnor. Denna röda färg kan mycket väl ha haft en revolutionär mening, medan arrangemanget av sju stjärnor i en cirkel synes ha representerat öarnas inbördes likvärdighet, liksom MPAIC, ”Rörelsen för självbestämmande och den kanariska självständigheten”, sedermera kom att föreslå för de gröna stjärnorna. Å andra sidan förefaller det inte som om medlemmarna i RIA, ”Fria atlantiska republiken”, haft någon kännedom om varken Ateneos flagga eller haft någon kontakt med varken PNC ”Kanariska Nationalistpartiet” eller MIC, ”Rörelsen för den kanariska befrielsen”,

Canarias Libre (Kanariska frihetsrörelsen)

Canarias Libre, “Kanariska frihetsrörelsen”, instiftades 1961 av en grupp jurister och unga yrkesmän från Gran Canaria. En av de mest bekanta var Fernando Sagaseta. Andra militanta, Carmen Sarmiento och hennes söner Arturo och Jesus Cantero Sarmiento utformade ovetande om de tidigare förefintliga flaggorna en trikolor bestående av tre vertikala band av sinsemellan lika bredd, med färgerna vitt, blått och gult. Återigen kom denna utformning att representera de två provinsernas färger, men på ett sådant sätt att de återgav deras belägenhet på kartan; således Santa Cruz de Tenerife (vitt och blått) till vänster såsom varande den västligaste provinsen och Las Palmas (blått och gult) såsom varande den östligast belägna provinsen.

Med visshet ovetande om det förhållandet att skaparen av denna flagga följde samma kriterier som den som skapade Ateneo av La Lagunas flagga valde man att inte ersätta stjärnorna med färger. På detta sätt lyckades man undvika den konflikt som färgsättningen kunde medföra, till skillnad från MIC  ”Rörelsen för den kanariska befrielsen” och RIA ”Fria atlantiska republiken”. Till följd av detta kom Fernando Sagaseta att försöka lägga till en ideologisk förklaring till den valda utformningen, genom att säga att revolutionära flaggor alltid haft sina fält placerade vertikalt, medan monarkisterna haft dem placerade horisontellt. Detta var ett argument vilket naturligtvis saknade all grund.

Denna trikolor, i form av tryck på papper, med längden dubbelt bredden, spreds av sin upphovsman och andra medlemmar i Kanariska frihetsrörelsen i staden Teror på  Gran Canaria den 8 september 1961 under festligheterna till åminnelse av Virgen del Pino, Gran Canarias skyddshelgon. Flygbladen hade ingen förklarande text och de uppfattades av kanarierna som föreställande den kanariska flaggan. Det har varit en del olika uppfattningar om huruvida de tre banden alla hade samma bredd eller om det blå bandet var bredare. Allt synes tala för att de första exemplaren hade ett vidare mittband, vilket förefaller ha haft sin förklaring endast i tillskärningen av arken på vilka flaggan trycktes. Det är inte säkerställt vilken nyans av blå färg som avsågs, marinblå eller himmelsblå, men det verkar inte ha varit av stor betydelse för utgivaren och man såg i efterföljande utgåvor ingen enhetlighet, men i allmänhet förefaller en mer mörk marinblå färg ha föredragits.

MPAIAC

Några år senare, den 22 oktober 1964, grundade Antonio Cubillo i Algeriet MPAIC, Rörelsen för självbestämmande och den kanariska självständigheten, vilken utgick från den Kanariska självständighetsrörelsen. Denna rörelse anammade en trikolor vilken utgick från de Fria kanarieöarnas, men med tillägg av en cirkel bestående av sju femstjärniga gröna stjärnor placerade på det blå fältet. Detta är för första gången den gröna färgen uppträder i den kanariska flagan.. Till följd härav kände man sig föranlåten att ändra den ursprungliga marinblå färgen i flaggans mellersta band till himmelsblått för att medge de ovanpåliggande stjärnorna att framträda tydligt.

Punkt 25 i den slutgiltiga resolutionen antagen av MPAIC, Rörelsen för självbestämmande och den kanariska självständigheten, på dagen för dess grundande fastslår i detta avseende: “Nationalflaggan består av tre vertikala fält av samma bredd, det första vitt, det andra, det är det mellersta, ljust blått, och det tredje gult. På det mittersta fältet finns sju gröna stjärnor vilka representerar enigheten mellan de sju öarna i det blå havet. Vitt, blått och gult är nationalfärgerna.”. Motsättningen måste påpekas att i texten framgår det himmelsblå såsom representerande det ”blåa havet”, istället för det marinblå som syns i provinsflaggorna. Å andra sidan omnämns inte de gröna stjärnorna när ”nationalfärgerna” fastställes, icke heller fastställes det blåa såsom varken himmelsblått eller marinblått.

Antonio Cubillo förklarade förekomsten av stjärnorna som en relikt från Atneo av La Lagunas flagga, och han sade att det gröna representerade den afrikanska kontinenten, dit Kanarieöarna tillhör såväl geografiskt som, i enlighet med MPAIC, Rörelsen för självbestämmande och den kanariska självständigheten, uppfattning såväl etniskt som kulturellt.

I enlighet med Manuel Suárez Rosales (se Biblografi), är MPAIAC:s flagga gul med en vit centralt placerad skiva med en grön symbol i överensstämmelse med förledet i berber-ordet azaraug (frihet). De kanariska radikala nationalisterna uppfattar Kanarieöarna såsom varande en del av berbernas samhälle och förespråkar därför att berbernas språk skall vara språket i den hypotetiska självständiga Kanariska nationen. Flaggans proportioner är 4:7.

På MPAIAC:s, det är Rörelsens för självbestämmande och den kanariska självständigheten, websida (www.mpaiac.org) , sägs att organisationen ser flaggan med de gröna stjärnorna som sin egen symbol.

Å andra sidan har en annan självständighetsgrupp hävdat att de proklamerat självständigheten av en ”Republiken Taknara” (www.diariodecanarias.com), vilken skulle innefatta inte endast den Kanariska arkipelagen, utan även delar av södra Marocko och norra delen av Västsahara. Dess flagga, baserad på en flagga av Cubillo, innefattar en aboriginisk ”pintadera”, en sorts keramik vilken använts för att dekorera kärl, kläder m.m., istället för stjärnorna.

Autonomin

I samband med den politiska förändringen 1975 uppträdde en stark kontrovers kring flaggan vilken skulle användas av ett avsett självstyrande Kanariskt område. Det var uppenbart att ingen funderade på att återgå till en flagga av det slag Ateneo av La Lagunas flagga innebar, vilken flagga varken var särskilt välkänd eller ihågkommen. De vänsterorienterade partierna stödde en konstitutionell ordning vilken betraktade Kanarieöarna som en nation medan högern och mitten förespråkade deras status såsom varande att betrakta såsom en region. Frihetskämparna reducerades till att bli ett antal mindre grupper vilka knappast kom att representeras det kanariska politiska spektrat. Vänsterfalangen likväl som nationalisterna kom överens om att föreslå användandet av en flagga med sju gröna stjärnor, medan de högerorienterade och mittenfalangen, vilkas allianser representerade den parlamentariska majoriteten, verkade för den rena trikoloren. Efterhand kom ett praktiskt synsätt i kombination med en önskan om konsensus bland alla politiska partier att få till stånd en allmän acceptans för Cantero Sarmiento’s flagga.

Vid denna tid finns också rapporterat användandet av en flagga med röda stjärnor bland en del vänsterorienterade grupper.

Avslutningsvis, Kanariska autonomins författning fastställd i Lag 10/82 den 16 augusti 1982 fastslår i artikel 6 att: “Kanarieöarnas flagga består av tre sinsemellan lika vertikalt placerade band, vilka har färgerna; från vänster, vitt, blått och gult”.

Det finns ingen laglig föreskrift som förtydligar artikeln och vilken fastställer karaktäristika och nyanserna i den kanariska flaggan. Detta är en fråga av stor betydelse avseende nyansen av blått, med anledning av skillnaden mellan nyans använd i officiella versioner och oavhängighetsivrares flaggor. Likaledes vore det nödvändigt att fastställa fältens proportioner, om så endast för att ge officiell status åt vad som av sedvana användes som standardmått, nämligen 2:3.

Tillsammans med den enkla trikoloren fastställd i Lagen används en version vilken inkluderar den Kanariska vapenskölden

.

Bild och förklaras av Kanarieöarnas vapnet (på spanska och engliska):

Å andra sidan är det ganska vanligt att se en inofficiell variant i samband med allmänna festligheter, marknader och andra evenemang. Denna består av samma färger men placerade horisontellt, som det synes med enda anledning att de är tillverkade av långa tygstycken med längsgående ränder som är avkapade på tvären.

Sammanfattningsvis, dekret 123/1900 (BOC daterat 30 juli 1990) fastställde proceduren för godkännandet av vapen och flaggor i den autonoma regionen Kanarieöarna.

[ Index ] [ Beskrivning ] [ Historia ] [ El Hierro ] [ Fuerteventura ] [ Gran Canaria ] [ La Gomera ] [ Lanzarote ] [ La Palma ] [ Teneriffa ] [ Rederier och yachtklubbar ] [ Övriga flaggor ] [ Länkar ] [ Förslag ] [ Personliga flagga ]