Arbetsmarknaden är en vanlig marknad, det hör man på namnet. Ungefär som marknaden för bananer. Säg att det blir ovanligt bra bananskörd ett år. då ökar utbudet av bananer. Vad händer med priset? Jo det sjunker. De som äter mycket bananer blir glada. Samma sak händer när massa människor är arbetslösa. Utbudet ökar och priserna på arbetet, alltså lönerna, pressas ner. De som - inte äter - men väl köper arbetskraft blir glada. Arbetsköparna med SAF i spetsen tjänar alltså på arbetslösheten.
Vi andra förlorar
Problemet ligger alltså i att de som bestämmer idag inte vill att alla ska ha jobb - oavsett vad de påstår i sina påkostade reklambroshyrer. För att allas rätt till arbete skall bli självklar måste vi ifrågasätta att storföretagens jättevinster går rakt ner i aktieägarnas privata fickor. Vi måste inse att de pengar vi har i Sverige skall fördelas rättvist, och användas för människors behov. Vi vägrar acceptera att vinstintresset får gå före alla människors rätt till arbete, och vi vägrar att passivt se på när klassklyftor och orättvisor växer.
Vi vet vilken sida vi står på.
Storföretagen använder också arbetslösheten som argument för att försämra arbetsvillkoren för sina anställda. Högern vill tillbaka till den tid då arbetarna inte vågade kritisera och protestera av rädsla för uppsägning eller sänkt lön. Att reglerna skulle vara krångliga och hindra företagen från att nyanställa är en ren lögn. Det har tagit årtionden av facklig kamp att bygga upp den arbetsrätt och de andra fackliga rättigheterna som man nu försöker bryta ner av rent politiska skäl. Det handlar om en kamp mellan de som äger och styr företagen samt deras politiska företrädare och oss som försvarar de anställdas rättigheter. Det kallas klasskamp, och
vi vet vilken sida vi står på.


ARBETE * RÄTTVISA * SOCIALISM