Av Dick Emanuelsson

Men den f.d. militära underrättelseagenten La Rosa, som svårt torterad anlände till Sverige i juni 1998, vägrade stödja den person som hon anser vara hennes egen bödel. De tre f.d. kollegorna hotade henne då att hon skulle kunna "råka illa ut längre fram". Hennes 15-årige son knuffades åt sidan när de tre lämnade Nora.

Händelsen kom att publiceras i ett ingående reportage i nr. 1603 den 27 januari i år i den ansedda peruanska veckotidningen Caretas.

Leonor La Rosa är inte vem som helst. Hon arbetade inom den politiska polisen när hon, p.g.a. av sina meriter, förflyttades till arméns underrättelsetjänst (SIE). Hon kom att få en stor insikt om hur denna blodbesudlade statliga organisation även stod bakom den paramilitära dödsskvadronen döpt till "La Colina".

Men när hon och hennes kollega Mariela Barreto ertappades med att sälja information till den oberoende pressen i Peru, gjorde den militära underrättelsetjänsten processen kort med Barreto. La Rosa lyckades undkomma sina egna kamrater efter en hel natt i "El Pentagonito", SIE:s tortyrkällare i Lima. Svårt torterad och i praktiken invalid för resten av livet anlände hon till Sverige.

Det var den 20 november när de nye premiärministern Alberto Bustamante Belaunde offentliggjorde att den peruanska staten var ansvarig för den tortyr som La Rosa hade utsatts för. Han förklarade också att förhandlingar om skadestånd skulle inledas med hennes advokat i Lima. Denne träffade fyra dagar senare en kommission från regeringen och överlämnade där i god tro La Rosas adress och telefonnumer i Sverige till den peruanska regeringen.

Den 9 december kontaktades Leonor La Rosa av 1:e ambassadsekreterare José Luis Pérez. Den 17 december dök de tre säkerhetsagenterna, varav en presenterade sig som "armékommendant Bejarano Jaramillo", upp vid Leonor
La Rosas hem i kommunen Nora.

Enligt tidningen Caretas, som har talat med den f.d. kvinnliga agenten, erbjöds hon en "check in blanco". I utbyte skulle hon ge Fujimori politiskt stöd via en 15 minuters videofilm som de tre skulle spela in på plats i Nora. Videon skulle utgöra ett viktigt inslag i Fujimoris återvalskampanj som president.

I reportaget i Caretas utpekas ambassaden för att vara navet i samordningen av de tre peruanska säkerhetsagenternas ankomst till Sverige, och i synnerhet José Luis Pérez. De tre agenterna påstås ha fått ID-papper från Perus ambassad i Stockholm som de sägs ha visat upp för La Rosa när denne återvände från tvättstugan den 17 december i sin rullstol. De tre stod då och samtalade med La Rosas personlige assistent
.
När Flamman ringer upp Pérez för att få en kommentar till artikeln den anmärkningsvärda artikeln, dementerar han både existensen av de tre personerna och hänvisar i stället till utrikesministeriet i Lima.
 

• De har bett oss att inte göra några som helst kommentarer i fallet. Därför ber jag er vända er till ministeriet i Lima. Vi kan inte besvara era frågor p.g.a. beslutet i Lima.

• Det är sant att vi inte har gjort det, även vi skulle velat ha haft ett uttalande vilket vi också har begärt av ministeriet, men det har inte gjorts.

• Det handlade bara om att höra om fru La Rosas hälsotillstånd.

La Rosas‘ kollega torterades till döds

Victoria Salas flydde från Perú till Sverige i februari 1990. Då hade hon befunnit sig underjordiskt med sina barn i nästan två år. Hennes barns far är en av ledarna för MRTA-gerillan men arbetade öppet i Lima under andra förespeglingar.

Enligt ett reportage i TV-stationen "Frecuencia Latina" som visades 1997, var det just Leonor La Rosa som ansvarade för spaningen på Peter Cárdenas. Han greps i april 1992 som ett resultat av dessa spaningar och dömdes till livstids fängelse. Han sitter i en cell på marinbasen i Callao som av de politiska fångarna i Perú döpts till "Fängelse för levande döda", åtta
meter under jorden. En halvtimme om dagen rastas han ensam i friska luften, resten av dygnet tillbringar han i nästan totalt mörker och isolering.
Trots detta bittra öde kan Victoria Salas känna visst medlidande med La Rosa som trots allt har modet att öppet anklaga arméns underrättelsetjänst för dess hot på svenskt territorium och för de irreparabla skador hon fått under tortyren, samma tortyr och institution som hon själv representerade under 15 år.

I en tidningsintervju i Mexiko 1998 beskrev La Rosa ingående hur den paramilitära dödspatrullen "La Colina" avrättade sina motståndare, bland dem i första hand fackföreningsledare. Eller hur politiker och journalister avlyssnades av SIE och därefter hotades till livet.
La Colina har uppmärksammats för två massakrer på tio studenter vid La Cantutauniversitetet i Lima samt en massakrer på 16 fattiga människor i stadsdelen Barrios Altos.
La Rosa befinner sig i dag i eländigt medicinskt tillstånd och är tvingad till rullstolen för resten av livet. Fyra gånger per vecka reser hon in
till Örebro lasarett där hon befinner sig från kl. 9.00-16.00. Hon kommer aldrig att kunna sätta sig upprätt i 90 graders rät vinkel p.g.a. att hennes hjärna inte får tillräckligt med luft. Hennes hand går inte att öppna och måste snart opereras eftersom det växer svamp inne i handen.
Den skada hon fått av tortyren på ryggmärgen är oåterkallelig. Hennes hopp står till att hon ska kunna sätta sig i 50 graders vinkel en dag. Till sin hjälp har hon en personlig assistent från kommunen samt sina tre barn, 3, 5 och 15 år.

Men La Rosa är trots allt vid liv. Hennes kollega Mariela Barreto mördades å det mest bestialiska sätt man kan tänka sig av sin egen älskare och far till hennes dotter. Armémajoren och underrättelseagenten Martin Rivas var även ledaren för den paramilitära dödspatrullen la Colina. När det gick upp för honom att Mariela Barreto försåg pressen med information som hon
sålde, lät han brutalt avrätta henne.
"De var proffs, de hade använt operationsknivar", sa en läkare på bårhuset till en journalist. Huvudet hade avlägsnats från kroppen i likhet med händerna för att undvika identifiering genom tänder och fingeravtryck. Ryggraden hade brutits av.
Armbågar och knä hade skrapats och var uppslitna. Det fanns svullnader, blåmärken samt spår av brännsår över hela kroppen. Obduktionsprotokollets slutsats var helt entydig: Mariela Barreto hade upplevt en storm av en helvetestortyr innan hon avled. Kroppen hade styckats professionellt. Samma krafter dök alltså upp den 17 december. På svenskt territorium.

Flamman har varit i kontakt med både socialtjänsten i Nora som Örebropolisen, hos vilken Leonor La Rosa begärde skydd av efter besöket av hennes f.d. kollegor. Men de vill inte kommentera eller bekräfta uppgifterna.
På UD har man inte fått några kommentarer från sin ambassad i Lima, vilket är anmärkningsvärt med tanke på det eventuella hot som en i Sverige bosatt flykting kan ha utsatts för.
Flamman har tidigare avslöjat en annan militär underrättelseagent som till och med lyckades infiltrera Asylkommittén i Stockholm. Här uppgav hon för Invandrarverket och Utlänningsnämnden att hon hotades av sin tidigare arbetsgivare. I Peru hade hon uppgiften att infiltrera den Förenade Vänsterns parlamentsgrupp. Hon har flera gånger rest tillbaka till Peru, trots de påstådda hoten.