Kapitel I: Marxism och sociologi
Vilket är förhållandet mellan marxismen och den moderna sociologiska läran? Om vi tänker på den sociologi som började med Comte och som faktiskt fick sitt namn av honom så kommer vi inte att finna något släktskap eller någon koppling mellan den och marxismen. Marx och Engels, med hela sin angelägna önskan att utöka och förbättra kunskapen om samhället, ägnade inte någon uppmärksamhet till vare sig namnet på eller innehållet i detta föregivet nya angreppssätt på studerandet av samhället. De var inte heller imponerade av de framsteg som den comtistiska skolan gjorde i den progressiva intelligensian under deras tid. Det tycks från deras korrespondens att Marx vid ett tillfälle under sextiotalet, då hans huvudsakliga uppmärksamhet koncentrerades till det slutgilita manuskriptet till hans viktigaste verk, plockade fram och läste igenom Comtes Cours de philosophie positive från 1830-42 från British Museums hyllor, "eftersom engelsmännen och fransmännen gör sånt väsen av killen".(1) Och det finns än tydligare bevis på att denna läsning inte lämnade några spår i hans teoretiska arbete.(2) Vid ytterligare ett tillfälle gjorde Marx det fullständigt klart, när han skrev till en annars högt ansed comtist, att han stod i en "fundamental motsättning till comtisten som politiker".(3)
Marx' inställning är teoretiskt och historiskt välgrundad. Den vetenskapliga socialism som formulerades av Marx stod inte på något sätt i skuld till denna 1800- och 1900-talets "sociologi" som uppstod med Comte och som förespråkades av Mill och Spencer. Det vore mer korrekt att säga att från den dagen då Auguste Comte, den hitintills mest entusiastiska lärjungen till den utopiske socialisten St. Simon, plötsligt bröt med sin "store mästare" för att utarbeta sitt eget pedantiska system för en "positivistisk" sociologi utifrån några av de ansenliga idémassor som ständigt flödat ur detta ytterst produktiva sinne(4), så har det borgerliga samhällstänkandet varit en reaktion mot den moderna socialismens teori och därmed mot dess praktik.(5) Fram till dags dato har "sociologer" försökt att ge ett annat svar på de förödmjukande frågor som först ställdes av den framväxande proletära rörelsen. Endast från denna utgångspunkt är det möjligt att förstå den väsentliga enheten av de många teoretiska och praktiska tendenser som under de senaste hundra åren har funnit sitt uttryck under sociologins gemensamma nämnare.
Marxismen i sin tur står i ett mycket mer originellt och direkt förhållande till de nya problem som den moderna historiska utvecklingen har satt på dagordningen i dagens samhälle, än hela den så kallade "sociologin" efter Comte, Spencer och deras efterföljare. Borgerliga sociologer hänvisar till proletariatets revolutionära socialistiska vetenskap som en "ovetenskaplig blandning av teori och praktik". Socialister å andra sidan avfärdar hela den borgerliga sociologin som blott "ideologi".
Det finns emellertid ett tämligen annorlunda förhållande mellan den marxska teorin och ett annat system av samhällstänkande som härrör från en tidigare period då "sociologins" namn ännu inte hade myntats, men där "samhället" redan hade upptäckts och erkänts jämte den fysiska naturen som en lika materiell och viktig värld av mänsklig kunskap och handling.
Som Marx själv anmärker 1859(6) gav han sig in på sin nya materialistiska samhällsteori sexton år tidigare på grund av vissa allvarliga tvivel som sedan en tid hade angripit hans tro på Hegels idealistiska filosofi. Han hade vid tiden just genomgått de nya och stimulerande erfarenheterna av sin första korta period av politisk aktivitet. Som redaktör för Rheinische Zeitung (1842-43) hade han för första gången sett sig manad att delta i diskussionen om de "så kallade materiella intressena". Han leddes sålunda till att ägna sig åt "ekonomiska frågor". Å andra sidan hade han blivit medveten om den avgörande betydelsen av ett närmare studium av "den franska socialismens och kommunismens" idéer för främjandet av den revolutionära utvecklingen i Tyskland. Samtidigt som den kombinerade effekten av alla dessa nya impulser redan ansenligt hade underminerat hans tro på den hegelska formulan, så hade den verkliga naturen hos den preussiska stat som så sublimt hade höjts till skyarna av Hegel slutligen avslöjats för honom genom de mest avgörande personliga erfarenheterna. Han tvingades lämna redaktionen för Rheinische Zeitung som under hans ledning inom ett år hade blivit det mest iögonfallande organet för den progressiva rörelsen i det förrevolutionära Tyskland. Men inte ens hans tillbakadragande var tillräckligtför att stoppa det domslut om förbud som hade utfästs mot Rheinische Zeitung av den likaledes skrämda regeringen, vilket den skrämda ledningen hade hoppats.
Konfronterad sålunda med en växande diskrepans mellan sin filosofiska troslära och sina faktiska erfarenheter vände sig Marx än en gång till Hegel. En detaljerad "kritisk revision" av Hegels Philosophy of Law, som han koncentrerade sig på under de följande fem månaderna(7), ledde honom till slutsatsen att
rättsliga förhållanden liksom statsformer inte kan förstås i sig själva eller från den så kallade allmänna utvecklingen av det mänskliga sinnet utan, tvärtom, är rotade i de materiella levnadsförhållandena, det aggregat som Hegel, genom att följa de föregående engelsmännen och fransmännen på 1700-talet, sammanförde under namnet "civilsamhället", och att civilsamhällets anatomi står att finna i den politiska ekonomin.
Vi ser här den avgörande betydelse som begreppet "civilsamhället" hade fått för den unge Marx som då just hade gått över från en hegeliansk idealism till sin senare materialistiska teori. Samtidigt som han fortfarande formellt grundade sin kritik av Hegels glorifiering av staten på de realistiska uttalandena om civilsamhällets natur som finns inneslutna i samma hegelianska verk, så övergav Marx nu definitivt Hegel och all hans idealistiska filosofi. Istället anslöt han sig till de stora forskare i människans samhälleliga natur som under föregående sekel först hade upprättat idén om civilsamhället som en revolutionär paroll och som, i den politiska ekonomins nya vetenskap, till och med hade avslöjat de materiella grundvalarna för den nya och "civiliserade" samhällsformen.(8)
Men Hegel hade inte avlett den djupa realistiska kunskap som, under rubriken Civil Society(9), står i sådan relief emot resten av hans bok från ett oberoende studium av de då fortfarande efterblivna förhållandena i det tyska samhället. Han tog både namnet på och innehållet i sitt "civilsamhälle" färdigt från de franska och engelska samhällsfilosoferna, politikerna och ekonomerna. Bakom Hegel, som Marx sa, stod "1700-talets engelsmän och fransmän" med sina nya upptäckter om samhällets struktur och rörelse som i sin tur reflekterade den verkliga historiska rörelse som kulminerade i den industriella revolutionen i England efter mitten av 1700-talet och i den stora franska revolutionen 1789-1815.
Marx i sin tur tog i utvecklandet av sin nya socialistiska och proletära vetenskap sitt slutord från de tidiga studierna av samhället som, även om de hade nått honom genom Hegel, verkligen hade fötts av bourgeoisiens revolutionära epok. Detta framstår tydligast i hans fullständiga anammande av den klassiska politiska ekonomins vetenskapliga resultat som utvecklats av Petty och Boisguillebert, Quesnay, Smith och Ricardo, och som hämtades från dem genom Marx omedelbara föregångare, de tyska idealistiska filosoferna Kant, Fichte och Hegel. Så här långt är det inte någon större skillnad mellan Marx' referens till den politiska ekonomin som "civilsamhällets anatomi" och Hegels filosofiska försök att grunda staten på civilsamhället, och civilsamhället på det "behovssystem" ["System of Needs"] som utforskats av den "politiska ekonomins" nya vetenskap. Han hade till och med mer uttryckligen beskrivit "behovssystemet", i en tidigare studie, som den "första styrelseformen" som vilar under sådana högre former som staten och rätten. Ändå finns denna oerhörda skillnad från början, att Hegel hela tiden endast hade använt den realistiska kunskap som lånats av de klassiska ekonomerna för syftet att öka betydelsen av sitt egna helt och hållet idealistiska system, medan Marx gjorde den politiska ekonomin till navet för en helt och hållet materialistisk samhällsteori.
Själva skärpan med vilken Marx i sina senare skrifter ständigt påpekade att den post-klassiska borgerliga ekonomin (den så kallade "vulgärekonomin") inte hade nått bortom Ricardo i något betydande fall och hånfullt avfärdade den nya socio-vetenskapliga syntesen i Comtes "positivism" till förmån för det evigt större resultatet hos Hegel(10), visar än en gång den bestående betydelsen av den tidiga fasen av ekonomiskt och samhälleligt tänkande för Marx' teori. Detta är sant, även om han vida översteg dessa äldre teorier genom att förfäkta den nya utvecklingen för samhället och de nya behoven och målen för proletariatet, som framträdde som en självständig klass. Proletariatet väglett av en marxsk teori är därför inte endast, som Friedrich Engels uttryckte det, "den tyska klassiska filosofins arvtagare"(11). Det är också den klassiska borgerliga ekonomins och samhällsforskningens arvtagare. Som sådan har det omvälvt den traditionella klassiska teorin i enlighet med de skedda förändringarna i de historiska förhållandena. Marx betraktar inte längre det borgerliga samhället från dess ståndpunkt från dess första utvecklingsfas eller dess opposition mot det medeltida samhällets feodala struktur. Han är inte enbart intresserad av de statiska lagarna för dess existens. Han behandlar det borgerliga samhället i alla dess aspekter som ett historiskt övergående fenomen. Han undersöker hela dess ursprungsprocess och de tendenser som finns inneslutna där, som i deras vidare utveckling kommer att leda till ett revolutionärt omstörtande. Han finner dessa tendenser dubbelt: objektivt i det borgerliga samhällets ekonomiska bas, subjektivt i den nya uppdelningen i samhällsklasser som uppstår ur samma ekonomiska bas och inte ur politik, rätt, etik, etc. Sålunda slits "civilsamhället", som fram till då hade utgjort en homogen helhet i opposition endast mot feodalismen, nu i två motsatta "parter" ["parties"]. Det antagna "civilsamhället" är i verkligheten det "borgerliga samhället", det vill säga ett samhälle som baseras på klyvningen i klasser, av vilka den borgerliga klassen kontrollerar andra klasser ekonomiskt och därför politiskt och kulturellt. Så, slutligen inträder "la classe la plus laborieuse et la plus misérable"(i) i samhällsvetenskapens vidgade horisont. Den marxska teorin inser att de förtryckta och exploaterade lönarbetarnas klasskrig är ett krig för avskaffandet av dagens samhälle. Som materialistisk teori om den nuvarande utvecklingen för det borgerliga samhället är den marxska teorin samtidigt en praktisk guide för proletariatet i dess kamp för förverkligandet det proletära samhället.
Det senare artificiella lösgörandet av sociologin som ett specialfält för lärande, som daterar sitt vetenskapliga ursprung från Comte, och som i bästa fall erkänner de stora originella tänkarna som gjorde det verkliga produktiva arbetet i detta fält som sina "föregångare", utgör inget mer än en flykt från de praktiska, och därför även teoretiska, uppgifterna för den nuvarande historiska epoken. Marx' nya socialistiska och proletära vetenskap, som i en förändrad historisk situation ytterligare utvecklade de klassiska grundarna av samhällsdoktrinens revolutionära teori, är den genuina samhällsteorin i vår tid.
KOMMENTARER OCH FOTNOTER
i Ung. "den hårdast arbetande och mest eländiga klassen", ö.a.
1 Se Marx' brev till Engels 1866.07.07 (MEGA, III, iii, s. 345).
2 Se det ironiska avfärdandet av "(comtistiska?) /recept/ för framtidens soppkök" i Marx' svar på en recension av Capital i parisiska Revue positiviste, som finns med i efterskriften till den andra utgåvan av Capital, 1872-73 [1969:11] och en flyktig referens till "August Comte och hans lärjungar" i en fotnot i Capital, I, s. 297 [1969:290]. Detta är de enda tillfällena då Comtes namn förekommer i Capital, medan Spencers namn inte förekommer över huvud taget. Han nämns kort tillsammans med några andra samtida författare av "pseudo-vetenskapliga" ekonomiska artiklar i Westminster Review, i Marx' brev till Engels 1868.05.23 (MEGA, III, iv, s. 58).
3 Se Marx' brev till Beesly 1871.06.12.
4 Se Engels' brev till Tönnies 1895.01.25, som citeras i Gustav Mayers Friedrich Engels, vol. II, s. 552 (första tyska utgåvan, Berlin 1933) och, för en icke-partisk bekräftelse av hans påstående, bland annat den tillitsfulla rapporten som gavs av Levi-Bruhl i La philosophie d'Auguste Comte, 1900, s. 8.
5 För en utsökt diskussion av den historiska dispyten mellan positivism och marxism, se de avslutande paragraferna i Antonio Labriolas svar till Th. Masaryks Philosophical and Historical Foundations of Marxism, först publicerad i Rivista Italiana di sociologia, Rom, 1899; här citerad från den andra franska utgåvan av hans Essais sur la conception matérialiste de l'histoire, Paris 1928, s. 311.
6 Se Marx' Förord till sin Critique of Political Economy, 1859 - här efter refererad till som "Preface 1859".
7 Se de sammanfattande MSS 1843, nu publicerade i MEGA, I, i, 1, s. 401-553 [1977:15-129].
8 Se till exempel Adam Ferguson, An Essay on the History of Civil Society, 1767, och Adam Smith, An Inquiry into the Nature and Causes of the Wealth of Nations, 1776.
9 Se Hegel, Philosophy of Law, del III, sekt. 2, särsk. §§ 188 et seq. ("System of Needs"), §§ 230 et seq. ("Police").
10 Se Capital, I, s. 47-48, fotnot 32 [1969:70f, fotnot 32] och Theories of Surplus Value, III, s. 571-76 och det ovan nämnda brevet till Engels 1866.07.07.
11 Se den avslutande meningen i Engels' bok Ludwig Feuerbach and the End of Classical Philosophy, 1888 [1946:76] och en kompletterande referens till den lika stora betydelsen av " Englands och Frankrikes utvecklade ekonomiska och politiska förhållandena", i förordet till den första tyska utgåvan av hans pamflett Socialism, Utopian and Scientific, 1882 [1972:8, fotnot].
[för kommunism][Innehållsförteckning][Kap. 1.II]