Kommunism i Frankrike: Socialisme ou Barbari, ICO och Echanges
Henri Simon, januari 1998
[pdf]
Splittringen i Socialisme ou Barbari 1958 handlade om organisation.
Efter de Gaulles statskupp i maj 1958 blev det ett starkt inflöde av medlemmar
till S ou B. Dessa var huvudsakligen studenter som kämpade mot
det algeriska kriget på grund av inkallelsen. Antalet medlemmar hoppade
snabbt från knappt 20 till över 100. Det organisationsproblem som
tidigare nästan ständigt hade diskuterats blev ett praktiskt problem
och inte blott teoretiska spekulationer i en sluten cirkel. Detta problem var
starkt sammanknutet till en politisk analys med två motstående positioner
(denna motsättning kom aldrig fram offentligt i vår tidskrift, men
kunde iakttas i våra internbulletiner): å ena sidan den majoritet
som, för ett kort tag, följde Chaulieu (Cornelius Castoriadis) i att
förutse en arbetarrevolt emot de Gaulles "fascism"; å den
andra den minoritet som sa att de Gaulle fanns där för att lösa
den franska kapitalismens problem och att få ett slut på det algeriska
kriget.
Två månader senare intog Chaulieu denna position, men under vägen
lyckades han knuffa ut minoriteten ur gruppen med hjälp av den armé
av nya rekryter som "ville slåss" för att bygga den nya
organisationen med en traditionell struktur, med tanken att det till slut fanns
en basis för en ny utveckling för gruppen. Vi kan se att den "felaktiga"
analys som manipulerade "massan" banade väg för partiet.
De två föreslagna strukturerna var inte kompatibla:
– den majoritet som följde Chaulieu ville skapa celler som skulle träffas till och från i ett stormöte för att staka ut gruppens politik och välja en politisk ledning som skulle ha som funktion att implementera den antagna politiken. Medlemmarna skulle vara tvungna att försvara majoritetens positioner offentligt och följa dem även som de inte höll med. Åsiktsskiljaktigheter skulle hållas inom gruppen som helhet eller i cellerna.
– minoriteten förespråkade autonoma arbetarceller där alla problem kunde diskuteras, även den generallinje som diskuterats på stormötet. Var och en skulle kunna uttrycka sin egna idé när som helst och med alla medel. Det bör sägas att varken majoriteten eller minoriteten följde vad de förespråkade på pappret.
S ou B var aktiva fram till slutet på det algeriska kriget (1962)
och började sedan långsamt att falla tillbaka. Denna tillbakagång
började efter Pouvoir Ouvriers splittring, då Chaulieu öppet
släppte maxismen, och gruppen försvann 1967 efter en fullständigt
felaktig poltisk hållning om omöjligheten av en generell rörelse
i Frankrike.
ILO (Informations Liasons Ouvrieres) bildades av de medlemmar
som hade tvingats lämna S ou B (främst studenter och intellektuella).
För att kunna följa sina idéer så organiserade de regelbundna
arbetarmöten med arbetare som hade en militant utom-syndikalistisk verksamhet
på sina arbetarplatser. Till en början kallades dessa möten
"tvärfabrikskommittén" ["Inter-factory Committee"].
Allt eftersom blev dessa möten viktigare än ILO-mötena
och 1962 försvann ILO-gruppen och den andra kommittén omvandlades
till ICO (Informations et Correspondence Ouvrieres). ICO:s
struktur var praktisk snarare än politisk eller teoretisk. På ett
sätt var det vad ILO drömde om när de splittrades från
S ou B: de flesta deltagarna på de regelbundna mötena var
informella militanter från informella fabriksgrupper. ICO-tidningen
rapporterade om situationen och kampen i varje fabrik enligt rapporterna på
de regelbundna mötena och det rådde någon slags konsensus kring
den autonoma aktiviteten snarare än ett politiskt program. Deltagarna kom
från olika bakgrund, anarkister, marxister eller icke-"politiska"
militanter, men sammanlänkade av en stark känsla för klasskampen.
Intresset för annan kamp i Frankrike och utomlands utvecklades med fler
kontakter, och till och från i mer allmänna diskussioner, men gruppen
förblev liten fram till 1968, även om den växte långsamt.
1968 kom många personer, igen främst studenter, i kontakt med ICO.
ICO blev en slags federation av smågrupper som fanns kringspridda
över hela landet. Under den 15 dagar långa generalstrejken i maj
var alla starkt involverade i kampen på respektive arbetsplats och alla
var överens om att inte agera som en grupp som "organiserade arbetarna"
utan att uppmuntra autonomin där man befann sig.
Efter 1968 hade ICO:s karaktär ändrats fullständigt.
Gruppen hade blivit mer av en politisk organisation med hundratals självständiga
deltagare. Arbetarna var i minoritet och röstade med fötterna då
diskussionerna rörde sig långt bort från deras kamp. Flera
tendenser kämpade om att leda ICO mot en specifik inriktning och
efter fyra år så sprängdes gruppen i flera delar.
En av dessa delar var Echanges (1). De var igen
annorlunda från vad vi hade sett tidigare. Echanges byggdes för att
försöka vidmakthålla de täta internationella kontakter
som knutits under den föregående perioden i flera europeiska länder
(huvudsakligen genom internationella möten). Detta var skälet till
att Echanges från början hade en engelsk utgåva och
var baserad mer i England än Frankrike, och mer på individer i varje
land som hölls ihop genom en informell krets av anhängare. Nu efter
mer än tjugo år är Echanges mer centrerat i Frankrike
med ett regelbundet smågruppsmöte huvudsakligen för att diskutera
politik i allmänhet, kampen och bulletinens innehåll. För två
år sedan (1996, ö.a.) startade vi efter ett förslag från
en amerikansk kamrat en mindre nyhetsbulletin (2) som
kommer ut varannan månad, med en upplaga på 3000 exemplar. Den distribueras
gratis och tycks bli början på en ny grund för kontakt över
hela landet igen. Erfarenheterna från de senaste tjugo åren har
visat oss i praktiken vad teoretiska diskussioner har visat på pappret:
det finns i nuläget ingen plats för någon traditionell organisation,
så som många fortfarande vill och önskar. Under tiden är
"organisationen" mer av ett nätverk där var och en, och
ett fåtal grupper som delar uppfattningen, vid varje tillfälle definierar
sitt bidrag i kampen eller i publicistverksamheten och kopplingen till de andra
som gör samma sak. Vi tror eller vet inte om det kommer att bli något
permanent eller om något nytt kommer att växa fram. Vi menar att
i denna viktiga fråga så måste vi följa efter (eftersom
vi som arbetare vet exakt vad vi inte vill) och inte gå före, vi
måste lära oss och tala om vad vi har förstått men inte
lära andra.
Källa: Red & Black Notes [http://ca.oocities.com/red_black_ca/]
Översättning: PHFK, juni 2004
1. Echanges et Mouvement [http://www.mondialisme.org/rubrique.php3?id_rubrique=3]
Se Simon, Den nya rörelsen, för kommunism 2002 [html]
2. Dans le monde, une classe en lutte [http://www.mondialisme.org/rubrique.php3?id_rubrique=4]
[Några tankar om organisering] [Den nya rörelsen] [Från Cellatex till Moulinex (riff-raff nr. 2]