Tillbaka till portalen
Tillbaka till konsthistorians startsida

Impressionism (1866-1886)

En grupp konstnärer som vill i rena färger återge de omedelbara intryck av tillfälliga utsnitt ur verkligheten (det dagliga livet), den objektiva undersökningen förvandlades till de oändliga variationerna i den subjektiva upplevelsen (solen förflyttar sig och färgljuset ändrar form). Det finns inga allmängiltiga sanningar och värden utan kunskap och värdering beror på individen (konstnären är fri att skapa det han vill). Den samtida författaren Louis-Emile Duranty analyserar det impressionistiska måleriet som att med intuitionens hjälp steg för steg upplösa solskenet i färgljusets grundelement som sedan återskapas till en harmonisk helhet av de iriserande (regnbågsfärgad) färgerna som målas på dukarna. Dessa intryck ikläds form utan hänsyn till det akademiska, historiska, mytologiska och sentimentala måleriet (konstnären bestämmer ensam motivet). En förutsättning för att konstnären ska få dessa omedelbara intryck är att han skapat verket inför motivet och ej i ateljén. Då kan formen upplösas i det färgljus som reflekteras på alla former och därmed skapar form (volym genom färg, även i skuggorna). Konstepoken framträdde i Frankrike och en av förgrundsgestalterna är Monet.

 

Claude Monet (1840-1926)

Monet skolkade från skolan och när han väl var där så ritade han karikatyrer på sina lärare och skolkamrater. Han började sitt friluftsmåleri vid Fontainebleuskogen, men flyttade sedan till Argenteuil och Etretat vid kanalkusten. 1893 köpte han lite mark och anlade näckrosdammar och en stor trädgård med en otrolig blomsterprakt (han byggde sitt landskap som ett stilleben). Han drabbades av grå starr men fortsatte ändå att måla sina näckrosdammar. Han älskade både Venedig och London därför att där fanns det dis och dimma som utsuddade alla skarpa konturer till ett färgljus (alltså ett perfekt impressionistiskt motiv). Monet var den främsta drivkraften i den grupp av konstnärer som bildades och som senare fick öknamnet impressionisterna. Denna grupp brukade träffas på ett café i Paris.

Café Guerbois

Varje fredag från 1866 till 1876 med avbrott för krigsåren 1870-71 träffades konstnärsgruppen på caféet. Där diskuterades konst och impressionismens grundtankar formulerades. Gruppen bestod av Bazille, Degas, Renoir, Pissarro, Monet, Sisley, Cézanne, Stevens, fotografen Nadar, författarna Emile Zola, Louis-Emile Duranty samt Theodore Duret. Impressionisterna var ingen sammanhållen grupp och konstnärerna utvecklades åt olika håll.

Auguste Renoir (1841-1919)

Renoir är ett exempel på en impressionistisk konstnär som under sitt liv utvecklas åt helt olika håll. Som tonåring arbetade han i en porslinsfabrik där han dekorerade porslin efter rokokoförlagor. Han började sedan som elev på ateljé Gleyre i ett år för att sedan måla landskap i Fontainebleuskogen tillsammans med bla Monet. Renoir ville framhålla att ljusfärgen förändrades genom reflexer från omgivningen och därmed förändrades färgen. Särskilt intresserad var han av skuggornas konstruktion, och genom experiment kom han fram till att skuggorna bara var färger i mörkare nyans än det skuggade föremålet. 1880 drabbades han av en svår personlig kris och ansåg sig inte kunna måla längre, och för att "lära sig måla" åkte han till Venedig och Rom för att studera renässanskonsten. Efter denna studieresa börjar Renoir måla enligt klassiskt manér och ett bra exempel på detta måleri ser vi i "paraplyerna" 1881-86. Men han kom ur sin kris och som 54-åring började han måla en tredje stil i sitt liv där huvudmotivet var unga nakna badande kvinnor.

 

Postimpressionismen

Impressionismen förändras och nya stilar uppstår. Men impressionismen har för alltid lämnat sin outtömliga källa av färgljus som grund för varje konstnärs kamp mot konventionerna.

 

Paul Cézanne 1839-1906

I början av sitt liv skapar Cézanne traditionell klassisk konst, men bryter med den traditionen och 1862 börjar han låta sig inspireras av och umgås med konstnärer som Monet och Renoir. Men som 43-åring börjar han skapa ett helt nytt slags måleri. Det han saknar från det impressionistiska måleriet är formfastheten men samtidigt fäster han stor vikt vid det impressionistiska färgljuset och befrielsen från de klassiska motiven. Han börjar formulera en teori (allmängiltig) om formerna i naturen: "Allt i naturen formar sig i enlighet med klotet, konen och cylindern". Premissen (utgångspunkten) är motivet men själva konstverket kan existera självständigt eftersom det består av färg och form (intrycket av motivet i kombination med teorier som skapar en egen organism). Denna nya stil kom att få avgörande betydelse för den moderna konstens utveckling samt expressionismen, fauvismen och kubismen. Cézannes målade precis som Renoir badande kvinnor, men för Cézanne var kvinnorna i första hand inte sensuella utan volymer som utgjorde arkitekturen i den geometriskt uppbyggda naturen.

 

Vincent van Gogh (1853-90)

van Gogh var autodidakt (självlärd) han hämtade sin inspiration direkt från impressionisterna och postimpressionisterna som han fick kontakt med i Paris. Han var ursprungligen från Holland men huvudsakligen verksam i Frankrike. Den dramatiska penselföring som han kom att utveckla härstammar från impressionismens korta penseldrag eller punktmanér (lägga på färgen i punkter). Men hans färgskala blev starkare än den ursprungligt ljusa färgskalan hos impressionisterna. Hans dramatiskt uttrycksfulla stil förebådade expressionismen. Han begick självmord efter ett psykiskt sammanbrott, hans psykiska ohälsa kan anas i hans många självporträtt.

 


Tillbaka till portalen
Tillbaka till konsthistorians startsida