Arne Häggqvist

Om tjurfäktningens allra äldsta historia vet man ingenting med säkerhet. Spel med tjurar förekom långt tillbaka i tiden både på Kreta och i Rom, men huruvida företeelsen nått Spanien genom kretenser, romare eller morer är ovisst. Från 1000-talet finns i varje fall ett skriftligt vittnesbörd (på arabiska) om ett slags tjurspel i Sevilla, och från 1135 härrör ett dokument som talar om tjurfäktning i den äldsta av ordnade former: på ett torg med åskådare tittande från de omgivande husens balkonger. Varav den ännu gängse beteckningen för en arena: "plaza de toros".
   På 1500-talet är den spanska tjurfäktningen redan väl etablerad som en spännande uppvisning med förnäma riddare, även kungar, som toreadorer till häst, och samtidigt börjar män av folket ambulera på landsbygden som matatoros, dvs tjurfäktare till fots.
   Trots att vissa påvar - främst Pius V - och även vissa spanska kungar - främst Filip V - betraktade tjurfäktningen som ett okristligt massmördande, blev evenemanget alltmer populärt bland folket, så att det på 1700-talet övergick till en fast institution med bestämda regler och en professionell yrkeskår.
   Eftersom riddarna vid det här laget dragit sig tillbaka från uppvisningarna (delvis därför att kungarna inte ville se sin adel decimeras), var nu huvudpersonen en fäktare till fots med en picador till häst som underordnad medhjälpare, och tjurfiestan firades som ett helgdagsnöje, varvid inre mindre än tjugofem tjurar fick sätta livet till - tio på morgonen och femton på eftermiddagen.
   Mot slutet av 1700-talet, vid den tid då Goya gör sina berömda etsningar med corridamotiv, konsolideras tjurfäktningen på ett sätt som givit perioden dess anseende och en verklig "guldålder". Det är då som tjurfäktardy-nastin Romero (tre generationer) dominerar på arenan i hård konkurrens med idoler som Costillares (uppfinnaren av volapié*) och Pepe-Hillo.
   Den oerhört uppskattade Pe-pe-Hillo stångades ihjäl på Plaza de Toros i Madrid. Dessförinnan hade han hunnit skriva Tauromaquia, den första handboken i tjurfäktning. Men det var rivalen Pedro Romero, vilken dödade femtusen tjurar recibiendo och ändå fick dö i sin säng, som 1830 blev rektor för den nyinrättade tjurfäktningsakademien i Sevilla. senare på 1800-talet stadsfästes bestämda regler angående tjurrarnas vikt, ålder och kvalitet, beträffande tid för corridan (eftermiddag), antalet tjurar vid en corrida (i princip 6) osv.

   Tjurfäktningens andra glansperiod inföll på 1900-talet, ungefär 1914-1920, då Juan Belmonte och Joselito uppträdde som två jämbördiga och rivaliserande mästare, den förstnamda en djärv och intensiv fäktare i överdådig "Sevillastil", den sistnämde en muletakonstnär med manövrer i en mera kylig klassisk "Rondastil".
   Det är inom parentes sagt intressant att konstatera att Spaniens störste tjurfäktare överhuvudtaget ofta uppträtt som rivaliserande par och att de ofta representerat den motsats i stil som kan iakttas redan under den första guldåldern med Pepe-Hillo (Sevillastil) och Pedro Romero (Rondastil).
Sedan Joselito blivit dödsstångad 1920, var Belmonte länge den obestridde fursten bland spanska matadorer.
   Så kom på 40- och 50-ralen en period med Dominguín, Ordóñez och Manolete, varibland särskilt Manolete utmärkte sig som en originell och högeffektiv fäktare i den klassiska Rondaandan. Han mötte döden en augustidag 1947 på arenan i Linares genom en liten men förslagen Miuratjur vid namn "Islero" och det var en händelse som skapade djup förstämning i hela Spanien.
   Minnesvärt är också 1959.
   Det var då, under "den farliga sommaren", som ovanligt många tjur-faktare dödades på spanska arenor och som paret Dominguin-Ordóñez rivaliserade på den ena piazan efter den andra, hela tiden åskådade av Ernest Heming-way som på ett sätt deltog i kampen genom att envist hålla på vännen Ordóñez. När Heming-way senare publicerade sina intryck genom en artikelserie i den amerikanska upplagan av Life och därvid yttrade sig nedlåtande om den avlidne Manolete (som han faktiskt aldrig sett fakta) uppväckte han en cyklon av förbittring i Spanien.
   1960-talets hittills mest kända (men också mycket omstridda) tjurfäktarnamn har varit El Cordobés.

* Det finns tre huvudalternativ vid dödandet av tjuren:
l) att invänta tjurens anfall recibiendo - farligt och sällsynt,
2) att själv anfalla tjuren volapié - vanligare och mindre riskabelt,
3) att möta tjuren halvvägs a un tiempo -den ordinära metoden som också innebär ett ordinärt mått av fara.

EU och tjurarna
Varje år dödas 60 000 tjurar i samband med tjurfäktning i främst Spanien och Portugal. Verksamheten stöds av EU genom det så kallade handjursbidraget. För varje dödad tjur betalar EU drygt l 200 kronor. Totalt kostar stödet mer än 70 miljoner svenska kronor per år. Största bidrags-mottagare är Spanien.
När Spanien ansökte om medlemskap i den europeiska unionen krävde EU ett stopp för tjurfäktningen. Det blev kalla handen. Om byråkraterna hade lärt av historien och läst på hade de förstått att varken påven eller EU rår på den spanska kulturen och tjurfäktningen. (Kalle Hägglund)